På måndagsmorgonen vaknade alla och hoppades att de drömt en hemsk mardröm kvällen innan. Eller nästan alla, Prefekterna hade varit uppe hela natten och tillsammans med lärarna genomsökt hela slottet, utan att hitta något. Men när några förstaårselever saknades vid frukosten så var det, det slutgiltiga beviset på att någon verkligen hade kidnappat sex förstaårselever. Det var inte många som åt en stor frukost, de flesta tog någon tugga på en rostad macka men utan större aptit. Fredrik satt och såg på Harry som såg både bestört och rent ut sagt förbannad ut över det inträffade. Inte nog med att det var han, som kapten för Gryffindors lag, som hade fått reda på det först. En av de kidnappade Gryffindoreleverna var Mark Evans och Fredrik hade ju råkat höra dem prata en gång och visste varför Harry var så bestört. Runt omkring i stora salen hörde han hur diskussioner om vilka dem skyldiga var, alla var eniga om att det var någon i Slytherin för den lapp som hade lämnats till Professor Dumbledore där det stod vad som hänt och vilka krav som gällde var undertecknad
"För Slytherins väl!"
Det som Fredrik fann lustigt var att alla prefekter från Slytherin som var i stora salen under frukosten gick upp och ställde sig framför alla elevhemsbord och deklarerade att de fördömde den som hade gjort det hela och när de fann vem det var skulle de genast yrka på att vederbörande skulle relegeras från Hogwarts utan avgångsbetyg och om någon av de kidnappade var skadad så skulle de driva på att den skyldige skulle skickas till Azkaban utan fördröjning. Dessutom sade Henrik, en sjundeårselev.
"Jag hoppas att alla förstår att det här är en man eller några enstaka som har gjort, vi andra skulle aldrig komma på tanken att göra något sådant här." han hade faktiskt tårar i ögonen.
När Fredrik såg det så var han övertygad, han såg att det var äkta tårar. Frågan var bara vem eller vilka i Slytherin som var de skyldiga.
De kvarvarande förstaårseleverna följdes till och från sina lektioner av en lärare eller en prefekt, ingen ville riskera att fler blev kidnappade. Under måndagskvällen var det enbart prefekterna som fick gå ut från sällskapsrummen för att återigen söka igenom slottet tillsammans med lärarna. Fredrik satt med Harry och spelade ett parti schack som Fredrik vann enkelt, Harry verkade inte koncentrera sig ordentligt utan hade tankarna på annat håll verkade det som.
"Vad är det kompis?" sade Fredrik även fast han förstod vad det var.
"Jag kan inte sluta tänka på det hela." sade Harry med en suck.
Fredrik såg på honom.
"Grubbla inte på det, vi kan ju inte göra mer nu i alla fall och det är inte vårt fel att någon i Slytherin är en rent ut sagt stor skitstövel." sade han och log lite.
Harry såg upp på honom och skrattade till lätt.
"Nej, du har rätt men jag kunde inte rå för det att jag kom att fundera på om det hade hänt om vi inte hade lurat dem som vi gjorde."
"Nej, det tänkte jag också på men vi lurade dem egentligen inte och om det är därför så är dem dåliga förlorare." sade Fredrik med ett leende.
Ron, Hermione, Ginny och den ljushåriga pojken som var prefekt tillsammans med Ginny, Fredrik hade ett vagt minne av att han hette Colin, kom in i sällskapsrummet och slog sig alla ner bredvid Harry och Fredrik som båda såg frågande på dem. Ron skakade dystert på huvudet.
"Tyvärr, vi genomsökte även spökande stugan utan att hitta något." sade Hermione.
"Försteprefekterna letar fortfarande." sade Colin.
"Vem tror ni att det är som ligger bakom?" undrade Ron.
"Någon som inte är riktigt klar i huvudet, skulle jag tippa p" sade Harry. "Någon som skulle attackera sina bästa vänner." sade han vidare och slog en liten, nästan osynlig blick mot Fredrik.
Ingen av de andra verkade se det men Fredrik gjorde det och funderade på vad han kunde mena med den. Nästa morgon förstod han dock vad Harry menat med blicken kvällen innan.
Direkt när han kom in i stora salen för frukost så hörde han att samtalen mellan de andra eleverna lugnades lite. Det var många som slutade prata helt när han gick förbi och följde honom med lite underliga blickar. Han satte sig ner och tog för sig av frukosten och försökte se ut som om han inte hörde vad någon annan sade men lyssnade väl på vad några Ravenclawelever pratade om.
"Jo visst, Cho sade det. Han attackerade ju den andre utbytesstudenten från Sverige utan anledning, så varför skulle han inte göra något sådant här."
Han satte nästan i halsen när han hörde vad de sade, det kunde inte vara sant. Trodde de andra att det var Lukas som hade gjort det?
Han såg sig omkring i salen och märkte att det var många som pratade viskande till varandra och slängde misstänksamma blickar mot Slytherins bord, rakt mot den plats där Lukas satt.
Det kunde inte stämma, det kunde inte vara så. tänkte han medan han fortsatte med sin frukost samtidigt som han såg att Lukas och Malfoy lämnade stora salen följda av allas blickar.
Under hela dagen fortsatte det misstänksamma viskandet mellan eleverna och Fredrik visste inte varför men han märkte att han blev irriterad på det. De hade inga bevis utan antog bara att det var Lukas som var skyldig för vad han hade gjort under hösten, hur kunde de göra det bara så där?
Även under lektionerna pratade några om vad de trodde och under lektionen i förvandlingskonst fick Lavender Brown och Parvati Patil en ordentlig tillsägelse av professor McGonagall för att de pratade för mycket under lektionen.
När kvällen kom och de gick för att äta kvällsmålet hade det gått så långt att några var säkra på att det var Lukas som var den skyldige och de undrade varför inte lärarna tog hand om honom. Dean och Seamus satt bredvid Fredrik och pratade om vad de trodde. Fredrik satt och lyssnade på vad de sade samtidigt som han såg mot Lukas som verkade vara på väg att bryta ihop av allas misstankar, han verkade inte ha någon aptit utan satt bara vid bordet. Plötsligt reste han sig upp och började gå ut från salen.
"Jag vet inte, om han var en så dålig förlorare att han attackerade Fredrik när duellen var slut så kanske han vill göra det här för att Slytherin förlorade matchen." sade Seamus fundersamt.
Fredrik hade hört samma sak från många elever hela dagen och han började tröttna på att höra det som han ansåg var ren lögn, han reste sig hastigt upp.
"Det är lögn!" sade han högt till Seamus.
Seamus och Dean såg förvånat på honom och alla runt omkring dem tystnade och vände sig om.
"Nog för att han attackerade mig där efter duellen men det har inget med det här att göra. Jag har känt honom så länge jag kan minnas och han skulle aldrig göra en sådan här sak, han skulle aldrig hota med att döda någon!" skrek han ut innan han vände på klacken och nästan marscherade ut från stora salen som nu var helt tyst.
Han gick iväg längs en korridor och brydde sig inte om vad som nu skedde inne i stora salen, han var så trött på att höra en massa gissningar och påståenden om Lukas. Han hade bestämt sig för att leta upp Lukas och nu prata med honom, han hade väntat en dag för länge kände han.
Han var arg på alla som under hela dagen hade pratat om Lukas som den skyldige, samtidigt som han svor åt sig själv för att han inte fanns där att stötta sin vän som han förhoppningsvis kunde få tillbaka trots allt.
"Varför har allt blivit som det blivit?" tänkte han.
Plötsligt stannade han till, han hörde röster bakom hörnet.
"Så du vågar gå ensam idag!" hörde han någon säga elakt.
Han hörde hur en besvärjelse uttalades och hur några skrattade.
"Jag förstår faktiskt inte hur du kan ha hamnat här i slytherin, när du förlorade mot Longbottom!" sade personen igen med en äcklad röst.
Som om en blixt for ner och träffade Fredrik kopplade han ihop det han nyss hört med den senaste duellen. Han tog några steg och kikade runt hörnet. Längre bort stod tre femteårselever från Slytherin med en lång svarthårig pojke i mitten som en ledare och i luften svävade någon uppochner, han såg att det var Lukas.
"Nu kanske vi kan få låta dig smaka på lite av vår tacksamhet för din förlust." sade personen i mitten och riktade sin stav mot Lukas och skickade en besvärjelse på honom som gjorde att han skrek, medan de andra två skrattade.
"Var det så här han har haft det hela hösten?" tänkte Fredrik "Det som han försökte berätta innan jul och jag som inte trodde på honom d."
Han kände hur ilskan kokade inom honom, både för att han inte sett vad som hände Lukas under hösten och för vad de tre Slytherineleverna nu gjorde. Samtidigt som han såg hur en av de andra två pojkarna höjde sin trollstav så sprang han fram och vrålade allt han kunde av ren ilska.
"EXPELLIARMUS!"
Formeln träffade rakt i bröstet på den av eleverna som precis skulle uttala en besvärjelse. Resultatet blev inte bara att han tappade sin stav, den var så stark att han flög in i väggen bakom med ett brak.
"Vad i?" sade de andra två förvånat och svängde runt mot Fredrik.
Han riktade sin stav mot dem båda och sade med avsmak och ilska.
"Är ni så fega att ni måste vara tre stycken för att ge er på någon?"
De riktade sina trollstavar mot honom men två sekunder senare låg stavarna på marken flera meter bort samtidigt som de själva stod där med ännu mer förvånade ansikten och händerna resta.
"Om ni så mycket som petar på min vän igen så lovar jag att ni aldrig mer kommer att kunna se er i en spegel utan att må illa av er egen spegelbild!" sade Fredrik med hetta.
"Din vän? Han attackerade dig ju, du kanske vill ge igen?" sade den ena av dem hånfullt men inbjudande.
"Jag skulle aldrig ge igen för något som någon gjort mot mig när den har bett om ursäkt men jag var så trög att jag inte förstod det." sade Fredrik och stirrade på dem båda med staven riktad mot deras ansikten.
De stod faktiskt och såg nervösa ut.
"Ni har fem sekunder på er att försvinna härifrån och ta med er avsvimmade vän. Som jag sa så lovar jag er att ni kommer att få ett helvete om ni rör Lukas igen! Jag kommer inte att tveka med att göra något riktigt hemskt!" sade han med hat i rösten och pekade bortåt i korridoren.
De verkade ta honom på orden, kanske spelade hans nästan galna blick in, för de sprang snabbt bort och man hörde efter en stund en dörr slå igen. Fredrik löste upp svävförtrollningen på Lukas och gick fram mot honom. Han stod och skakade och andandes häftigt. När Fredrik kom fram lyfte han upp ansiktet.
"Ska du också anklaga mig för att ha kidnappat dem där eleverna?" frågade han misstänksamt med en hård och hög röst.
Fredrik såg på honom förvånat.
"Det skulle aldrig falla mig in att anklaga min bäste vän för något sådant, jag vet att den Lukas jag känner aldrig under några som helst omständigheter skulle göra något sådant dumt." sade han med allvarlig röst.
Lukas stod och såg förundrat på honom innan han slog ner blicken. Sedan öppnade han munnen.
"Förlåt, det var fel av mig att skrika så där på dig." sade han och höjde blicken igen och man kunde se tårar i hans ögon.
"Jag är ledsen för vad jag gjorde och sade i höstas, jag borde inte ha sagt det som jag sade i höstas efter matchen men jag var så inne i andan i Slytherin och jag blev så besviken efter att vi förlorade så att, ja jag ..." han började stamma det sista ordet han försökte säga men Fredrik avbröt honom hastigt, han kände även att han inte behövde någon mer förklaring från Lukas.
"Det är lugnt, du behöver inte säga något. Det är jag som ska be om ursäkt för vad jag sade till dig precis innan jul. Jag trodde inte att det var så som du sade men med det här som jag såg idag så finns det inga tvivel om saken och jag erkänner att jag har varit en stor idiot. Jag hoppas att du kan förlåta mig." sade Fredrik samtidigt som han kände något innanför ögonlocket.
Lukas såg upp på honom och skrattade till lite.
"Jag tror att vi båda har varit två stora idioter." sade han med en nick.
"Hur kunde det bli så här vi som alltid kom så bra överens i Sverige! Bara för att vi hamnade i olika elevhem här?" sade Fredrik och såg rakt i Lukas ögon.
"Jag vet inte, vi kanske inte klarar av att vara utan alla saker vi gjorde tillsammans." sade Lukas med en axelryckning.
"Vet du, jag kom att tänka på precis samma sak under julen. Jag saknade ditt sällskap och allt vi gjort tillsammans så mycket att julen nästan blev en pina." sade Fredrik lättad över att Lukas och han verkade ha tänkt samma sak.
De stod ett tag och såg på varandra utan att säga något. Plötsligt sade de båda precis samtidigt:
"Förlåt mig kompis!" och slog armarna om varandra i en vänskaplig försoningskram.
De släppte taget och såg på varandra och skrattade.
"Vi får aldrig mer låta något sånt här hända!" sade Fredrik.
"Nej, det kan vi vara överens om!" sade Lukas och nickade.
"Ska vi ta och röra på oss ifrån den här mörka platsen?" frågade Fredrik.
Lukas nickade bara och de började gå och gick förbi den plats där Slytherineleven tidigare hade brakat in i väggen, när de hörde något som liknade ett rop på hjälp.
"Sade du något?" frågade Fredrik.
"Nej, men jag hörde något!" sade Lukas.
De stannade och lyssnade efter mer ljud och snart hördes samma rop igen och de svängde runt. På väggen där eleven hade smällt i syntes en spricka, nästan som en dörr som stod mycket lite på glänt. Fredrik tryckte till på väggen bredvid sprickan och en dörr gick upp. De såg förvånat på varandra innan de började ta några steg nerför trappan som fanns innanför. De kom ner till ett stort mörkt rum och de såg inte mycket, ljuset som kom från korridoren ovanför hjälpte inte mycket.
"Lumos"
Fredriks trollstav lös upp och de fick båda fick en smärre chock när de såg vad som fanns i rummet de kommit in i.
På golvet i rummet satt de försvunna eleverna, bakbundna och med bindlar för ögonen.
De stod ett tag och stirrade helt ställda innan de gick fram och tog bort ögonbindlarna och repen från eleverna som såg helt vettskrämda ut.
"Ta det lugnt, vi ska rädda er, om en stund är ni uppe i säkerhet i era sällskapsrum igen." sade Fredrik lugnande.
Plötsligt kände han hur någon drog i hans klädnad. Han svängde runt och såg Mark stå där med darrande läpp och nervösa ögon.
"Vad är det Mark?" frågade han.
Mark gick närmare och viskade försiktigt.
"Pansy Parkinson." Sade han och nickade till mot trappan.
Fredrik vände sig om och såg Pansy Parkinson stå där, Mark ryckte i hans klädnad igen.
"Det var hon som gjorde det!" sade han lågt samtidigt som han rös till och såg nervöst åt Lukas.
Lukas reste på sig efter att ta löst upp repen runt den siste eleven.
"Parkinson, prefekten!" utbrast han.
"Ja, just precis hon!" svarade Pansy med en dräpande röst och Lukas ryckte till när han upptäckte att hon stod i trappen.
Hon log ett elakt leende och skrattade till.
"Tänka sig att jag skulle få mer hjälp till min plan. De två utbytesstudenterna också kidnappade. Vilket skulle göra att Gryffindor skulle vara tvungna att spela lika ännu mer. Deras suveräne jagare kidnappad under dödshot, de kan ju inte riskera att han blir dödad!" sade hon och skrattade ett sjukt skratt.
Fredrik såg menande på Lukas och de började röra sina händer med sina trollstavar men de flög lätt ur deras händer.
"Det där var jag beredd på!" sade Pansy och skrattade ännu mer.
"Så det är du som låg bakom det här!" sade Fredrik nu argt.
"Javisst, vem skulle det annars ha varit?" sade hon och log mot dem.
Fredrik såg upp mot trappen och blev plötsligt mycket förvånad, Lukas såg vad Fredrik såg och blev lika förvånad. Det hade kommit två personer i trappen bakom Pansy men hon hade inte märkt något.
"Men varför gjorde du det?" frågade Fredrik snabbt för han ville inte att hon skulle se vilka två som hade kommit in.
"Varför?" skrattade Pansy och fortsatte.
"För att min kära Draco Malfoy pratade om det så länge och då bestämde jag mig för att göra det för hans skull, så att han skulle kunna vinna Quidditchligan! Han skulle avguda mig." sade hon med ett lyckligt ansikte.
"Men skulle du ha gjort verklighet av ditt hot?" frågade Lukas.
"Kanske, de äckliga små smutsskallarna skulle nog ha sett solen för sista gången i alla fall och eftersom ni båda är här nu så skulle en av er också få stryka med." sade hon och verkade rysa av välbehag.
Plötsligt steg en av personerna bakom Pansy fram och han hade en mycket illavarslande min.
"Mr Malfoy, övertyga mig om att det här bara är en hemsk mardröm!" sade professor Snape med största avsky i rösten.
Pansy svängde runt och stirrade på Malfoy och professor Snape som stod bakom henne.
"Åh vad bra att ni kom professor Snape, jag fångade de här båda precis när de skulle..." började hon säga.
"TYST!" fräste Snape åt henne på ett sätt Fredrik aldrig hade hört Snape använda mot en Slytherinelev.
"Tror du att du kan lura mig när du precis har erkänt allt mitt framför näsan på mig!" Det var ingen direkt fråga.
Pansy sjönk ihop.
"Jag tror dessutom inte att en av de bästa eleverna jag haft på länge i trolldryckskonst men som på något sätt hamnade i Gryffindor och är en av deras absolut bästa jagare och dessutom har ett proffskontrakt med en quidditchklubb skulle få för sig att kidnappa någon för att behöva spela dåligt under en match!" Han sade allt utan att andas såg det ut som och hans min talade ännu mer.
"Draco, du tror väl inte att jag gjorde det." sade Pansy och räckte upp en hand mot Draco.
Draco drog sig äcklat undan från henne.
"Jag hörde också vad du sade och kan inte förstå vad som flög i dig!" sade Malfoy med upprörd röst.
"Jag gjorde det för att jag älskar dig. Du sade ju att du ville göra något för att ge igen på Gryffindor!" nästan bönade Pansy.
"Jag sade det men jag är inte så dum att jag tänkte göra något. Man får väl fantisera men man får inte vara dum!" sade Draco hätskt.
Pansy såg ut som om hon upplevde sin värsta mardröm, vilket hon säkerligen gjorde.
"Nu ska vi gå och ha oss ett samtal med rektorn" sade Snape till Pansy och de andra och gick iväg först till Dumbledores kontor med de andra på släp.
Väl inne på Dumbledores kontor berättade Lukas och Fredrik precis vad som hänt när de hade hittat de kidnappade eleverna och sedan berättade var och en av eleverna vad de hade varit med om.
Dumbledore såg på Snape som nickade.
"Madam Pomfrey, ni kan ta med er förstaårseleverna till sjukhusflygeln. Ferner och Lucidor ni går ut och väntar utanför!" sade Dumbledore med bestämd min och lutade sig sedan tillbaka i sin stol tills dörren stängdes.
Efter en halvtimme öppnades dörren och Pansy Parkinson kom ut snyftande och Snape följde efter henne med bister min, hennes prefektmärke och slytherinmärke var borta från klädnaden. McGonagall som också hade varit inne på kontoret sade åt Fredrik och Lukas att komma in. De steg in och såg lite oroligt på Dumbledore.
"När jag och er rektor hemma, Labero, kom överens om det här utbytet av studenter trodde jag aldrig att det skulle sluta på det här sättet." sade han och såg på var och en av dem.
"Ni har gjort en otrolig sak för skolan med att ha räddat de kidnappade eleverna och avslöjat den skyldige som för övrigt i detta nu lämnar slottet. För det kommer ni att få var sin utmärkelse för speciella insatser för skolan och Gryffindor och Slytherin får 200 poäng var." sade han vidare med ett stort leende.
De tappade hakan båda två och såg förvånat på Dumbledore.
"Tack så mycket professor Dumbledore." sade de i kör.
"Dessutom så skulle jag tycka att det vore tråkigt att förlora två så pass duktiga elever efter ett år." sade han med en fundersam min "och jag tror att ni också skulle tycka det var roligt att få en examen härifrån istället?" sade han med ett besynnerligt leende.
De såg förvånat på honom och nickade bara samtidigt som de båda kände att de fick stora leenden när de förstod vad han menade.
"Bra, jag föreslår att ni båda återvänder till era sällskapsrum och sover, det kan nog bli en intressant dag för er imorgon." sade Dumbledore nickande och log han med.
Han flög förbi de hurrande Gryffindoreleverna och vinkade efter att han gjort mål igen i matchen mot Hufflepuff. Mitt bland dem såg han Lukas stå och le och skratta stort, han kände att han blev glad när han såg Lukas stå på läktarna och heja på honom, för några veckor sedan pratade de inte ens med varandra och nu stod Lukas mitt bland alla andra Gryffindorelever och hejade på honom när han spelade Quidditch. Han tänkte tillbaka till onsdagsmorgonen när nyheten om att de kidnappade eleverna hade funnits välbehållna och den skyldige hade gripits och fått lämna Hogwarts omedelbart, hade spridits till alla elever. Alla hade blivit förvånade och kunde inte tro att en prefekt hade gjort något liknande men Dumbledore, professor Snape och Malfoy hade personligen intygat att det var sant. Det var många som under den dagen kom fram till Lukas för att be om ursäkt för att de hade misstänkt honom. Han och Fredrik hyllades som hjältar när Dumbledore tillkännagav att det var dem som hade avslöjat vem det var och räddat de kidnappade eleverna.
Han tyckte faktiskt att det hade gått fort där den kvällen när allt hände. Från att inte ha pratat med Lukas på flera månader var de plötsligt goda vänner igen och de hade gjort en helt fantastisk sak för skolan vilket gjorde att alla, även Slytherineleverna ville prata med dem om hur det hade gått till och de kunde göra det i flera timmar.
Han mådde verkligen bra, han kände vinden i ansiktet när han flög och glädjen rusade igenom hela kroppen, det kändes att det band av vänskap som funnits mellan honom och Lukas hade läkts och blivit mycket starkare av allt som hänt och han kände även att han hade börjat bli riktig vän med de övriga i Gryffindor. Han såg med glädje fram mot sina fortsatta studier på Hogwarts och allt intressant och roligt han skulle få vara med om och han visste att Lukas gjorde samma sak.
Plötsligt såg han hur Ginny fick tag i klonken och satte fart och han susade iväg han med för att anfalla Hufflepuff igen.
Jag lämnar här Fredrik och Lukas åt deras äventyr på Hogwarts. Alla historier har ett slut och den här slutar här och nu. Tack till alla som har läst den, hoppas den har varit underhållande och värd att läsa.