Prolog

Sommarlovet hade förflutit, långsamt. Harry hade inte varit på humör för någonting, han hade bara suttit instängd på sitt rum på Privet Drive och låtit dagarna gå. Han sörjde Sirius, nu när chocken började lägga sig. Han undrade vad Sirius hade gjort för att förtjäna döden. Han var emot Voldermort, sa en irriterande liten röst inuti huvudet.

Harry kunde inte minnas en enda dag som han hade varit ute före det att han med familjen Weasley åkte till Diagongränden för en vecka sen. Alla dagar var som en sammanhängande massa, han hade varken skilt på natt eller dag, sorg eller hunger, en bur med eller utan Hedwig.

Nu satt han på Grimmaldiplan 12 och packade sin resväska, imorgon skulle han hem. Hem till Hogwarts, men han ville inte dit, han ville inte vara någon annan stans än där Sirius var. Han hade allvarligt funderat på självmord andra veckan in på lovet, men kom sedan på vad som Dumbledore hade talat om för honom. Han kunde ju inte svika hela trollkarlsvärlden på grund av sina egna problem. Alla andra skulle han tänka på, men han själv hade inget kvar att leva för. Grimmaldiplan 12 hade varit tyst, och även om Fred och George hade varit där skulle det vara lika tyst eftersom alla sörjde en viss Sirius Black…

Vissa gånger hade Harry bara brutit ihop och börjat gråta, men det var ingen som klandrade honom för det, och det var heller ingen som kunde trösta, för vad skulle de säga? Att Sirius var ute på en lång resa, men allvarligt, Harry visste att ordet död betydde att man inte får träffa dem igen förens efter sin egen död. Då kan man ju förstå varför Harry ville följa efter Sirius. Livet var fruktansvärt och nu skulle han åka till det som han länge hade kallat för "ett kärt hem", men nu var han likgiltig, det enda positiva var att han skulle få lektion i ocklumenering av Dumbledore istället för Snape och det är ju i alla fall en fördel.

I sitt brev om när skolstarten skulle börja så hade Dumbledore skickat med ett privat till Harry där hade det stått:

Harry!

Vi har, otroligt nog, hittat en ny lärare i försvar mot svartkonster som passar oss mer i smaken än våran tidigare lärare, miss Umbrige. Den nya läraren är alldeles utmärkt och jag tvivlar inte på henne till några procent, men jag skulle ändå vilja att du fortsätter med extra kursen i försvar mot svartkonster. Du kan nu ta in några nya elever, men se till att i grunden ha samma gäng, speciellt mr Longbottom, han tycks ha hittat ett ämne han gillar förutom örtlära. Jag ber därför att du fortsätter med lektionerna.

Tack på förhand!

Med vänlig hälsningar

Albus Dumbledore

Visst tänkte Harry fortsätta om Dumbledore ville det, men han var osäker på att han skulle orka det. Han hade påpekat det för Dumbledore de få gånger han kom till Grimmaldiplan, men Dumbledore hade bara svarat att det skulle han göra, dessutom behövde han annat att tänka på. Harry insåg att Dumbledore hade rätt, som vanligt, men han behövde fortfarande hjälp från både Ron och Hermione. Han pratade med dem om det och de sa att de självklart skulle hjälpa honom.

Ginny hade fått ett prefektmärke, som Ron tjurade över, den andra nya prefekten i Gryffindor visste de inte vem som hade blivit, men mrs Weasley hade blivit lycklig över sin dotters märke och kramat henne tills Ginny sagt att hon inte kunde andas.

Ron öppnade dörren till det rummet där Harry nu satt lutad över sin koffert och grät. Ron klev in, han var van vid Harrys extrema känsloutbrott, Ron själv hade ännu inte gråtit över Sirius, men han sörjde inombords.

"Harry?" frågade Ron. "Harry, hur är det fatt?"

Harry tittade upp på Ron, han såg orolig ut. Harry satte sig upp och torkade bort tårarna.

"Jag är ledsen, Ron," sa han.

Ron svarade inte, han tittade bara spänt på sin bästa vän. Harry kunde inte ana vilken oro som Ron hade för honom, Ron viste att Harry var enormt olycklig, men pratade inte om det. Det var ett för känsligt ämne.

"Det är middag nu," sa Ron, "sen tycker mamma att vi ska gå och lägga oss så att vi kommer upp i morgon."

"Okej," snyftade Harry och Ron började gå ut ur rummet, Harry följde efter.

Middagen var underbar, det var ju mrs Weasley som hade lagat den, medan Harry tog för sig av allt som fanns tänkte han på speglarna. Harry hade hittat Sirius spegel uppe hos Vingfåle och tagit hand om den och undrade nu vem han skulle ge den till. Vem skulle han behöva ha bra kontakt med i skolan? Han hade först tänkt ge den till Ron vilket han sen insåg var onödigt eftersom de kunde prata annars. Då hade han kommit på att han självklart skulle ge den till någon i orden så att han, Ron och Hermione ständigt kunde vara uppdaterade, men vem?

Nu när han satt och tänkte kom han på, det var egentligen självklart att Remus skulle få den! När han hade ätit upp och alla satt och pratade slank han upp på rummet och hämtade Sirius spegel. När han kom ner igen hade alla börjat resa på sig.

"Marsch i säng nu," sa mrs Weasley.

Utan protester började Hermione, Ron och Ginny gå upp för trappan, men Harry dröjde kvar.

"Remus," sa han sedan när de flesta försvunnit.

"Vad är det Harry?" undrade Remus.

"Ja," sa Harry, "det var så att Sirius gav mig en sådan här spegel och med den kan man hålla kontakten, du säger bara namnet på den som har den andra, jag, så kan man prata med varandra och jag tyckte att det var bäst om du skulle ha den."

"Jaså?" undrade Remus. "Varför då?"

"Jag tänkte att då kan vi vara uppdaterade om lite om orden och ni vara uppdaterade om vad som händer på Hogwarts," sa Harry och tittade Remus i ögonen.

"Varför inte, Harry, det låter som en god idé." Remus log. "Jag har en sak åt dig med, men den får du inte öppna före det att du är på Hogwarts, i din sovsal. Den är från Sirius…"

"Men varför har jag inte fått 'vad-det-nu-är' tidigare?"

"Jag ville att det skulle sjunka in lite först att Sirius inte längre finns bland oss, men han ville absolut att du skulle få den om det hände honom något."

"Okej," sa Harry och tog emot ett fyrkantigt paket ungefär två decimeter på alla håll och kanter. Under snöret satt ett brev och Harry tog det för att läsa, det var ju bara paketet han inte skulle öppna ännu.

"Nej Harry," sa Remus. "Brevet kan du öppna på tåget, men inte nu och paketet när du är framme i din sovsal, tidigast."

"Okej, okej," muttrade Harry.

"Spring iväg och lägg dig nu så att du orkar upp imorgon."

Harry nickade och gick upp till sitt och Rons rum och stoppade paketet i kofferten och såg till att Hedwig hade mat i sin bur innan han gick och la sig. Ron snusade redan i sin säng och efter en stor gäspning slumrade även Harry till ro.