Kapitel 8 Måntands hemlighet avslöjas

Sirius gick ensam genom korridoren, varför gjorde han det? Harry tittade ut genom ett fönster och såg fullmånen lysa in. Borde inte Sirius vara hos Remus nu. Harry hörde hur Sirius pratade med sig själv.

"Jag kommer Måntand, jag ska bara hämta…"

Harry kunde inte höra vad han skulle hämta och sprang ifatt Sirius och lyssnade med öronen på topp.

"Jag kommer Måntand, jag ska bara hämta Slingersvans."

Harry såg hur Sirius tog av åt höger där han borde ha tagit vänster för att komma till Gryffindortornet. Harry såg till sin förfäran att han styrde stegen åt sjukhusflygeln. Sirius fortsatte mumla för sig själv och Harry såg genast att någon var på väg i motsatt riktning. De kommer att krocka, tänkte Harry och föreställde sig när han och Cho krockat tidigare den dagen. Harry hann aldrig tyda vem det var innan de krockade precis vid ett fönster och den andre personen lystes upp i månljuset. Det var Snape.

"Snape!" spottade Sirius fram.

"Black…" sa Snape lugnt.

De båda tonårspojkarna tittade noga på varandra som om de bestämde vad de skulle göra med den andre. Snape drog fram sin trollstav, Sirius likaså.

"Du tycker att vi skulle fortsätta vara fiender, Black, och jag…" började Snape men Sirius avbröt honom.

"Du vet mycket väl att det passar oss båda bäst så, men om det var något annat kan du väl klämma fram det," spottade han.

"Visst," fräste Snape surt, men han hade ingen hatisk röst vilket fick Sirius att slappna av lite.

"Expelliarmus," sa Snape tyst och Sirius trollstavflög upp och landade i Snapes utsträckta hand.

"Vad var det där bra för," sa Sirius och hans ögon smalnade.

"Bara som säkerhetsåtgärd," viskade Snape. "Jag vill veta var Lupin är, är hans mamma sjuk igen?" Snape riktade båda trollstavarna mot Sirius.

"Ja…" sa Sirius en smula irriterat.

"Det svaret nöjer jag mig inte med om jag så får tusen galleoner."

"Vill du veta allt så trycker du bara på knölen vid roten på det piskande pilträdet och kliver ner i gången så får du veta allt!" frästa Sirius argt.

Snape släppte Sirius stav och gick snabbt iväg med manteln böljande efter sig och Sirius fortsatte upp mot sjukhusflygeln. Plötsligt kom James springande emot honom och sa:

"Har du fått ut honom än, Tramptass?"

"Nej," viskade Sirius, "Jag har just skickat iväg Snorgärsen till en säker död."

"Är du inte riktigt klok!" utbrast James. "Inte till Måntand va?"

Sirius nickade med en belåten min på läpparna och James störtade bestört iväg.

"Vart ska du Tagghorn?" skrek Sirius.

Han ryckte i dörren till sjukhusflygeln, den var låst. Harry suckade och önskade högt och tydligt att Snape trots allt skulle hinna dö och James inte skulle komma i tid. Tyvärr skulle Snape överleva…

"Alohomora," viskade Sirius och dörren till sjukhusflygeln svängde upp. "Slingersvans," viskade han tyst.

"Tramptass!" utbrast Slingersvans.

"Sch," sa Sirius. "Förvandla dig så att vi kommer ut härifrån."

Slingersvans förvandlade sig genast till en råtta som senare i sitt liv skulle bli kallad Scabbers. Slingersvans och Sirius (nu i form av en stor svart hund) började springa ner för trapporna och Harry hade svårt att hänga med. Tillslut kom de ut på skolområdet, men när de fick syn på James som släpade upp Snape ur gången under det piskande pilträdet förvandlade de sig genast tillbaka och började springa ner för gräsplanen. Inte långt efter dem kom Dumbledore nerstormandes från skolhuset.

"Mr Snape, mr Potter, förklara er!" sa han argt.

Ingen sa någonting och istället frågade Dumbledore:

"Vem berättade för mr Snape om ingången?"

"Det gjorde jag," sa Sirius tyst som redan ångrade att han hade sagt något till Snape överhuvudtaget.

"Straffkommendering, mr Black," sa Dumbledore. "Vad det gäller dig mr Snape så förbjuder jag dig att tala om det här för någon alls."

"Hur kan du få mig att vara tyst?" sa Snape kallt.

"Om du inte gör det frivilligt måste jag tyvärr tvinga dig," sa Dumbledore lugnt.

"Jag skulle vilja se dig försöka," flinade Snape och började springa upp mot slottet.

Sirius höjde trollstaven men Dumbledore lyfte en avrådande arm och Sirius var tvungen att sänka staven igen. Dumbledore gjorde en sväng på sin stav och Snape stannade mitt i rörelsen. Dumbledore gick lugnt upp till honom och sa:

"Jag blir tyvärr tvungen att ge även dig straffkommendering Severus och kasta en tysthetsförtrollning på dig är jag rädd. Silencio!"

Först blev Snape helt stum sen vände han på klacken och gav sig genast av tillbaka mot slottet och Harry tog tag i närmsta träd, sköt sig bakåt och tänkte 'Endast mellan mig och Sirius.'

Harry ställde sig upp, tog sin kvast och började gå ner mot Quidditchplanen efter någon minuts eftertanke. Han ville att Ron skulle vara glad och inte bli sur på honom och dessutom så saknade han Quidditch jättemycket! När han klev in på planen möttes han av synen med Ginny som sköt klonken mot målringarna och Ron gjorde sitt bästa för att rädda dem. Efter att Harry bara hade tittat några minuter avgjorde han att båda var lika duktiga.

"Hallå Harry, kom upp hit!" ropade Ron och Harry ryckte till, han hade vant sig vid att vara osynlig som i Sirius minnen.

"Visst," sa Harry och svängde benet över kvasten. Han sparkade ifrån och kände hur vinden susade mot hans ansikte, åh vad han saknade sitt gamla Quidditchlag med Angelina, Alicia, Katie, Fred, George och Oliver Wood. Han ville att de alla skulle komma tillbaka så att de kunde fortsätta spela tillsammans.

"Harry, kom hit så får du spela jagare," ropade Ginny.

Harry flög ner till dem och Ginny passade honom han flög upp och släppte klonken som flög ner mot Ginny som elegant fångade den genom att nästan ramla av kvasten. Ron började skratta och Ginny svarade med att kasta klonken stenhårt i magen på honom. Ron slutade genast att skratta och passade upp till Harry som passade bakåt till Ginny som passade tillbaka till Harry som sköt mot målet, Ron fångade bollen. De fortsatte så ett tag tills Ron höll på att bli nerslagen från kvasten av en dunkare som kommit från ingenstans. Harry tittade sig omkring vad dunkaren hade kommit ifrån eftersom de inte hade spelat med dunkare. Det visade sig att den hade slitit sig från bollådan som Ron hade lämnat öppen. Harry försökte febrilt fånga in dunkaren och misslyckades två gånger innan han flög ner på marken och fångade in den. Han tryckte ner den i lådan och stängde igen locket innan han flög upp och talade om för Ginny och Ron att han skulle spela mot Ginny så att hon lärde sig att finta. Ginny började på andra sidan om planen och Harry vid Ron, när Ginny började flyga flög Harry fram och försökte att ta klonken ifrån henne. Han lyckade de första tio gångerna sen kom Ginny i bättre form och kom ända fram till målet, men där räddade Ron klonken.

Trötta och svettiga gick de en halvtimme senare in i omklädningsrummet för att byta om, de pratade glatt med varandra och plötsligt frågade Ron:

"Hur går det med Dean då?"

Harry suckade och tänkte på Cho, det hade inte vart särskilt lyckat, men hon kunde väl vara ihop med den där Davies. Harry brydde sig inte.

"Jodå," sa Ginny, "han är väl gullig."

"Väl…?" sa Ron.

"Ja, jag känner honom inte så jättebra än…"

Kärleksproblem var ingenting som Harry bekymrade sig över, han var avskild från sådana problem för han var ingen människa. Det kändes så i alla fall, som om han var en maskin som skapats för att förgöra Voldermort och när han skapades råkade några känslor slinka med. Han kände ett styng i magen, han hade ännu inte talat om för vare sig Ron eller Hermione vad profetian hade innehållit, han visste redan att deras reaktion skulle bli jobbig. Antingen skulle de väl behandla honom som en glasdocka och se till att han aldrig gjorde någonting som skulle skada honom, eller, och det var det här Harry var mest rädd för att det skulle inträffa, var att de skulle se honom som 'Den berömda Harry Potter som ska rädda världen från Voldermort' och det skulle betyda att han inte längre skulle ha några riktiga vänner. Han var ännu inte redo att berätta för dem helt enkelt…