Kapitel 9 Remus, Sirius, Dumbledore och profetians innehåll

Han såg Sirius framför sig, det verkade ta honom en evighet att falla.

"Sirius," skrek Harry, "Sirius, SIRIUS!"

"Harry?"

"SIRIUS, Kom tillbaka!"

"Harry vakna, du drömmer," Seamus ruskade om Harry som försökte titta på honom, men kunde ingenting se eftersom tårarna strömmade längst kinderna på honom.

"Sirius," snyftade han och plockade upp tvåvägs spegeln ur sin koffert. Han mindes tydligt hur den hade gått sönder när han lagt den i sin koffert och blivit chockat när han hade funnit den hel igen på Privet drive.

"Klarar du dig Harry?" undrade Seamus som stod vid hans säng.

"Ja," snörvlade Harry och tittade på klockan, den visade tio på kvällen, Harry hade inte sovit i mer än en timme.

Seamus gick tillbaka till sin säng och Harry tittade in i spegeln och sa:

"Remus, Remus Lupin."

Ingenting hände.

"Måntand," sa Harry istället.

Snart dök bilden av Remus ansikte upp i spegelbilden och när han fick syn på Harry frågade han genast:

"Vad är det Harry?"

"Sirius," mumlade Harry.

"Jag vet att det är jobbigt för dig, för mig med, men du måste leva med det," sa Remus, "Tramptass var stark och det är du också."

"Dumbledore berättade för mig vad profetian innehöll," sa Harry istället.

"När då?" frågade Remus.

"I våras efter att jag kom tillbaka från mysterieavdelningen."

Det blev tyst en stund och Remus sa:

"Nå?"

"Vadå?" undrade Harry.

"Ville du inte berätta vad den innehöll?"

"Vet inte ni i orden det?" undrade Harry chockat.

Remus gjorde en kombination av en nick och en skakning på huvudet och suckade.

"En av oss måste dö…" sa Harry

"Vad sa du, Harry?" frågade Remus.

Harry behövde inte anstränga sig för att minnas profetians innehåll, han mindes det som om det var igår då en miniatyrvariation av professor Trelawney hade talat om det.

"Det var professor Trelawney som uttalade sig för Dumbledore… såhär sa hon: 'Den som har makten att besegra Mörkrets herre är på väg … född av dem som tre gånger trotsat honom, född när den sjunde månaden dör … och Mörkrets herre ska märka ut honom som sin like, men han skall besitta en kraft som Mörkrets herre ej känner till … och den ene av dem måste dö för den andres hand för ingen av dem kan leva om den andra överlever … den som har makten att besegra Mörkrets herre skall födas när den sjunde månaden dör …' och det betyder…" Harry tystnade och såg på Remus som fick ett besvärat uttryck i ansiktet.

"Det var för mycket på en gång," mumlade han. "Jag önskar att jag kunde hjälpa dig."

"Jag känner mig som ett vandrande vapen som kommer att skjuta Voldermort om inte han hinner ta sönder mig först."

"Jag tror…" började Remus. "Jag tror att du borde försöka leva som vanligt och inte bry dig om det, bara försöka vara en människa bland alla andra."

"Hur då?" utbrast Harry. "Jag känner mig inte ens som en människa."

"Försök Harry, du måste försöka," sa Remus med en trött blick.

"Hur ska jag kunna 'glömma' en sån sak?"

"Försök att tänka på den mindre då," sa Remus.

Harry svarade inte. Remus tittade på honom.

"Nä, jag måste gå och lägga mig, Fenixorden har ett möte tidigt imorgon och du har skola," sa han. "God natt!"

"God natt," sa Harry och Remus vandrade ut ur bild.

Harry gäspade och försökte tömma hjärnan vilket han misslyckades totalt med och höll på att somna innan han påminde sig själv att han var tvungen att tömma den. Det betydde att Harry inte lyckades somna fören klockan hade slagit tre och solen sakta hade börjat vandra uppför himlavalvet.

Harry gäspade och drog täcket över huvudet, solen stod nu ganska så högt på himmelen, men ännu hade ingen av de andra i sovsalen vaknat för det var helt tyst. Trots att hade somnat så sent vaknade han så tidigt, tänkte han. Harry vände sig om och möttes av en hemsk syn. Sovsalen var helt tom och klockan på sängbordet visande inte mindre än tjugo över tio, detta betydde att han redan missat hela förvandlingskonsten och att örtläran började om inte mindre än tio minuter. Harry flög upp, varför hade de andra inte väckt honom? Hann kläder flög på. Hoppandes för att ta på sig den andra skon och med väskan flygande efter sig skyndade sig Harry ner för marmortrappan och ut till växthus nummer två, men där var inga av hans klasskompisar. Han tänkta skarpt för att försöka komma på vad de skulle göra. Efter en stund slog det Harry, det piskande pilträdet! Harry började springa igen och kom fatt de andra i gruppen innan de hade kommit ända fram till sitt mål. Professor Sprout tycktes inte märka någonting.

"Var har du varit?" viskade Hermione när hon fick syn på honom.

"Försov mig…" svarade Harry.

"Vart är Ron då?" viskade Hermione vidare.

"RON?" undrade Harry högt så att flera elever tittade på honom. "Han har väl inte örtlära?"

"Nej, men han var inte på förvandlingskonsten," sa Hermione.

"Jag undrade just varför inte han väckte mig i morse, han var inte i sovsalen i alla fall…" sa Harry och sänkte rösten.

"Borde vi inte säga till Sprout om det?" undrade Hermione oroligt.

"Jo, kanske," sa Harry, "Men säg du till att vi måste prata med henne."

"Okej," sa Hermione och nickade.

Klassen saktade in, de stod nu två meter ifrån pilträdets yttersta grenar.

"Jaha…" började professor Sprout och Hermione räckte upp handen.

"Vad är det miss Granger?" undrade professor Sprout.

"Jo jag skulle vilja prata med er, professorn, bara någon minut och det är viktigt."

Klassen stirrade på henne, hon hade aldrig avbrutit en lektion någon gång (med undantag lektionen med professor Binns under deras andra år).

"Jo visst," sa professor Sprout och gick en bit ifrån eleverna.

"Kom," väste Hermione och ryckte tag i Harrys arm och släpade med honom bort till deras lärare.

Professor Sprout tittade på dom.

"Ja, vad var det om?" undrade hon. "Gå inte närmare!" ropade hon sen till några av eleverna.

"Öh… jo," började Hermione. "Som du kanske märkt så är inte Neville här och under våran förra lektion var ingen av killarna från Gryffindor på lektionen. Det visade sig att Harry hade försovit sig, men…"

"…men sovsalen var tom, det var bara jag där, alla de andra är borta," suckade Harry.

"Det behöver inte vara något allvarligt," sa professor Sprout, "men om ni är oroliga kan ni kila upp och prata med McGonagall."

"Okej," sa Harry och tog ett stadigare grepp om väskan och med Hermione precis bakom sig kutade han upp mot slottet.

"Kan du sakta ner lite Harry?" flåsande Hermione och Harry saktade in precis vid ek porten.

Några sekunder senare kom Hermione fram.

"Kan vi gå nu?" mumlade hon.

"Ja, men tänk om det hänt dom något, tänk om Vold…"

"Harry!" avbröt Hermione. "Hur skulle Voldermort kunna ta sig in på skolan där Albus Dumbledore finns?"

"Jag vet inte? Han kanske besitter någon som han gjorde med Quirrel och Ginny…"

"Ta det lite lugnt va?" sa Hermione när de stannade utanför McGonagalls klassrum.

De knackade på.

"Vad vill ni?" undrade McGonagall när hon öppnade.

"Vi är oroliga för Ron, Seamus, Neville och Dean för de är försvunna."

"Jaså," svarade McGonagall, "de är uppe hos rektorn och det borde du också vara Potter."

"Varför då?" undrade Harry.

"Gå dit så får du se, jag blir nog rädd att jag måste följa dig…"

"Det behövs inte, jag kan lösenordet," sa Harry.

"Bra, och miss Granger kan gå tillbaka till sin lektion," sa McGonagall.

Hermione nickade och sedan gick de därifrån. De sa hejdå en liten stund senare och Harry gick mot stenstatyn utanför Dumbledores kontor.

"Fräsande tomtebrusbollar," sa han och statyn hoppade åt sidan.

Harry klev upp på den roterande trappan och fann sig själv stå och bara stirra på dörren utan att knacka på. Han grep tag i den stora portklappen och knackade. Ingenting hände. Han knackade en gång till. Fortfarande inget svar, han grep då tag i dörrhandtaget och vred upp dörren. Han stod långe på tröskeln och stirrade på rektorns tomma kontor innan han klev in.

"Välkommen Harry," sa Dumbledore.

"Hej," sa Harry förbryllat. "Vad gör ni?"

"Ingenting för att vara ärlig, vi har väntat på dig," sa Dumbledore.

Harry tittade surt på Ron och de andra killarna:

"Varför väckte ni mig inte?"

"Jag lovar Harry," sa Ron, "att vi försökte, men du sov som en stock."

"Stockar kan inte sova," muttrade Harry han vände sig till Dumbledore igen. "Så ni har bara suttit här och stirrat på fyra väggar medan ni väntat på mig?"

"Nej inte direkt," svarade Dumbledore. "Faktum är att det här rummet är runt och så har vi småpratat lite. I alla fall nu till det vi skulle prata om. Varsågod och sitt Harry." Dumbledore drog fram en fåtölj.

Harry slog sig ner och tittade på de andra innan uppmärksamheten åter riktades till Dumbledore som började prata.

"Vad ni först av allt behöver veta är att andra kriget nu har börjat och det har ni själva läst om. Därför kommer nu extrakurser i försvar mot svartkonster och duellering startas av professor Tonks och professor Flitwick. Och jag vet att alla ni här redan går extralektioner med Harry."

De andra tittade på Harry innan Dumbledore fortsatte.

"Dessutom bör ni känna till de här breven," han drog fram ett mörkgrönt kuvert i lite större format än ett illvrål. "Det här är de brev som skickas ut till varje elev eller lärare som har förlorat en släkting eller nära anhörig i kriget och som ni alla förstår kommer alla att drabbas på något sätt. Ja, det var väl allt, några frågor?"

Ingen sa någonting till en början.

"Em… jo, sir," sa Dean som inte var van att tala direkt till rektorn, "kommer det även kunna drabba min familj, jag menar dem är ju mugglare och så…"

"Det är inte så stor risk att de blir dödade eftersom Voldermort till största del är ute efter att styra häxor och trollkarlar, men det kan drabba dig på andra sätt," svarade Dumbledore.

"Hur då?" undrade Dean.

"Låt säga att någon i Seamus familj går bort, du som är hans vän kommer då märka hans nedstämdhet och därför må dåligt även själv."

Dean såg fundersam ut och Dumbledore sa istället:

"Ron, hur har du mått i sommar?"

"Själv har jag känt mig ganska bra, men varit lite nerstämd och så…" sa Ron.

"Varför tror du att du gjorde det?" frågade Dumbledore vidare så att Harry började undra om Rita Skeeter dolde sig bakom skägget och se halvmåneformade glasögonen.

"Öh… jo jag saknade väl Sirius, antar jag," sa Ron och såg precis lika misstänksam ut som Harry kände sig.

"Jo, men var du inte mest ledsen för att Harry var mycket nerstämd?"

"Jo," sa Ron och tycktes fatta vinkeln som även Harry, Dean och Seamus tycktes göra.

"Okej," sa Dumbledore, "då kan ni återvända till lunchen."

Harry reste sig och började gå efter de andra.

"Vänta lite Harry," sa Dumbledore och Harry stannade, Seamus och Dean kastade nyfikna blickar över axeln.

När dörren hade stängts efter dem vände sig Dumbledore till Harry och sa:

"Jag vill att dina ocklumeneringslektioner blir regelbundna så jag skulle vilja föreslå att du kommer varje onsdag mellan klockan åtta till tio på kvällen."

Harry grävde fram sitt schema i väskan och började fylla i det på onsdagen.

"Nej, vänta," sa Dumbledore och tog schemat ifrån honom och skrev någonting. "Glöm inte bort att det ska vara hemligt."

Han gav tillbaka schemat till Harry där det nu stod 20.00-22.00 Extra Läxor (O).