Kapitel 10 Första bråket med Snorgärsen

"Okej allihopa, nu kör vi igång," ropade Harry och tittade på de tre spelarna som flög upp från marken.

Det var Andrew, Jack och Ron. Harry sparkade själv ifrån med kvasten, de hade just ett snyggt lag. Tre jagare saknades och det var bara att vänta till på lördag för att få ett fullbordat lag. Han bromsade in kvasten och ropade på sina lagkamrater.

"Då är det så här," sa han, "eftersom vi inte har ett fullt lag kan vi inte köra ett vanligt träningspass så istället har vi övningar, den första är straffar."

De samlades på ett led och Ron flög bort till målringarna. Antingen berodde det på att Ron hade förbättrats stort sen förra året eller så berodde det på att varken Andrew eller Jack hade lärt sig sikta, för Ron släppte inte in en boll. Sen fick slagmännen öva med att skjuta dunkare på en måltavla (som Harry med hjälp av magi hade satt upp), medan Harry övade vidare med straffar på Ron. Andrew missade måltavlan nästan hela tiden, men Jack var bättre för han kom snabbt i form och träffade mitten en gång. Harry lärde dem sengångargreppet och andra taktiker inom flygning och efter en lång timme gick de tillbaka. Harry vände sig om och såg solen gå ner i horisonten.

"Gick det bra?" undrade Hermione när de steg in.

"Vi överlevde," suckade Ron.

"Varför skulle ni inte göra det?" skrattade Hermione, men Ron tittade allvarligt på henne.

"När man har någon som Andrew Kirke till slagman kan man vara glad om man slipper sjukhusflygeln efter ett träningspass," sa han.

"Så dålig kan han väl inte vara," suckade Hermione.

Ron bara skakade på huvudet och mumlade något som var mycket likt ett 'jo' och Hermione vände sig till Harry.

"Det kan han väl inte?" Hon lät uppgiven.

"Han blir i alla fall bättre och bättre, som tur är inte tvärt om…" Harry log, om de hittade tre bra jagare så skulle deras lag vara oslagbart, hoppades han.

"Men Harry…" sa Hermione.

"Vad?" undrade Harry.

"Tänker du berätta för oss någon gång vad det är du håller på med?" frågade hon.

"Någon gång… Kanske," svarade Harry frånvarande eftersom han, när Hermione påminde honom, börjat tänka på minnessållet och undrade vad det var för någonting med Snape han hade inte längre den hatiska blicken när han tittade på Sirius längre. Harry kunde tydligt minnas att den fortfarande var kylig, men inte hatisk som den varit tidigare.

"Hallå, Harry!" sa Ron och viftade med handen framför Harrys ansikte.

"Va!?" sa Harry.

"Jag sa just att vi är oroliga för vad det är du håller på med," sa Hermione.

"Ta det lugnt va," sa Harry irriterat, "tror ni att jag bryter mot reglerna?"

Ron skrattade och sa:

"Det skulle inte förvåna mig!"

"Lägg av, det är privat bara," sa Harry och började känna ilskan rinna upp i ansiktet. "Jag går och lägger mig."

"God natt," sa Hermione och Ron i kör.

"Mm," muttrade Harry till svar och gick upp till sovsalen som han hopades att finna tom, men där var Seamus som – igen – läste Fantomen. Han märkte inte att Harry hade kommit in vilket Harry tog som ett plustecken och plockade fort fram minnessållet. Hur mycket som det än drog åt det hållet att få se fortsättningen från Sirius femte år övervägde inte det lusten av att se något nytt. Harry stoppade på nytt ner huvudet i skålen och sa:

"Ett."

Harry snurrade runt innan han landade på alla fyra utanför Försvar mot Svartkonster salen. Dörren öppnades och elever stormade ut, Harry drog sig automatiskt tillbaka och tittade sig spänt omkring för att se Sirius. Ja, där var han med James, Peter och Remus. De hade tydligen blivit vänner och Harry såg dem följa elevmassan ner mot Stora Salen, men när de kom fram gick de bara rakt förbi och satte sig på en bänk längre bort och James utbrast:

"Jag kan bara inte förstå hur han lyckas!"

"Vem?" undrade Peter.

"Snape!" nästan skrek James. "Han tycker ju att Försvar mot Svartkonster är världens lättaste, jag hatar det!"

"Men det var väl ingen nyhet, James," sa Remus.

Harry mindes när Sirius sagt att Harrys pappa inte var så förtjust i Försvar mot Svartkonster.

"Titta föresten där går han, jag har sån lust att förhäxa honom," utbrast James.

"Gör inte det," avrådde Sirius, "Det skulle vara snyggt om du blev avstängd efter bara några veckor."

"Det skiter jag i," vrålade James så högt att alla elever som stod utanför stora salen vände sig om – inklusive Snape.

"Du där!" ropade James ilsket till Snape.

"Vad är det?" undrade Snape med ögonen blixtrade till när han såg James. "Vad ska du göra? Förhäxa mig?"

"Varför inte?" fräste James.

"Lägg av nu va," pep Peter som såg skräckslagen ut vid tanken på bråk.

Snape blängde ilsket på Peter.

"Käften med dig va, skitunge," sa han och Peter tittade ner i marken och rodnade.

"Våga inte förolämpa mina vänner, äckelpotta," fräste Sirius och drog fram sin trollstav.

"Slusk!" skrek Snape och vid det här laget hade alla som väntat på att få komma in i Stora Salen samlats runt dem.

"Flottäckel."

"Knäppgök."

"Idiot."

"Fegis!"

"Snorgärs."

"Expelliarmus!" vrålade Snape och Sirius trollstav flög upp och landade bredvid Snape.

"Accio trollstav," mumlade Remus och Sirius trollstav flög upp och hamnade i Remus hand. "Expelliarmus," sa han sen och Snapes trollstav hamnade också i hans hand. Remus reste sig upp och kastade Snapes trollstav så långt bort från dem som möjligt. Sen drog han med motvilliga James och Sirius in till Stora Salen. Harry suckade och tog sig tillbaka till verkligheten innan han åter igen dök huvudet i skålen och den här gången sa:

"Fem."

"Jag är ledsen Måntand," sa Sirius.

"Det är okej, Tramptass," sa Remus, "Dumbledore gör ju så att han håller tyst."

"Nej det är inte okej," envisades Sirius, "men jag ska gå och ta mitt straff nu, med Snorgärsen!"

"Lycka till," sa James och Sirius lämnade uppehållsrummet.

Harry suckade när Sirius och Snape klev in i professor McGonagalls rum och satte sig vid ett bord fullt av pergamenthäften och pärmar.

"Inte igen," suckade Sirius.

"Ni vet vad ni ska göra," sa McGonagall strängt, "Sätt igång!"

Bok efter bok blev färdigbunden och Harry vet inte hur länge han suttit där och tittat på de två pojkarna som band böcker, men tillsist sa professor McGonagall:

"Ja, nu får det räcka, ni har bundit böcker för FUTT-elever i sammanlagt trettionio år framåt."

Snape och Sirius nästan sprang ut ur klassrummet och Sirius suckade av lättnad:

"Äntligen över, jag tänker inte binda en bok till i hela mitt liv."

"Inte jag heller," sa Snape.

Det blev en tyst stund när de insåg att de höll med varandra innan Snape sa:

"Kan du ge mig en riktig förklaring till varför alla hatar mig?"

Sirius blev stillastående ett tag innan han sa:

"Alla hatar dig inte, de ogillar dig bara."

"Varför?" undrade Snape bryskt.

Sirius ryckte på axlarna.

"Okej, men varför hatar du mig då?"

"Det var väl nåt i första året, och sen dess har vi bara hatat varandra," sa Sirius. "Stör det dig?"

Först såg det ut som Snape skulle svara: "Inte det minsta," men han ångrade sig i sista sekund och sa:

"Ja."

"På vilket sätt?" sa Sirius i ett försök att låta oberoende, men misslyckades totalt med det.

"Har du någon gång blivit förolämpad inför en elevmassa?"

"Nej," sa Sirius och synade Snape.

"Då vet du inte hur det känns," sa Snape med besvärad blick.

De gick sida vid sida ett tag innan de skiljdes åt och Sirius fortsatte upp mot uppehållsrummet, men Harry följde inte efter. Han satte sig lutad mot väggen med ansiktet i händerna och undrade vad allt var frågan om, han kände en enorm huvudvärk och lyfte upp händerna från ansiktet. Han satt lutad mot väggen i Gryffindors uppehållsrum. Det var ett annat minne ur Sirius liv antog han. Sirius satt i en fåtölj vid brasan och James stod borta vid anslagstavlan.

"Är det något nytt?" ropade Sirius till James.

"Nej, bara att femteårseleverna ska till yrkesrådgivning, men det har vi ju inte förens nästa år."

"Bara skönt, då har vi ju inte något…"

Men vad Sirius tänkte säga fick Harry inte veta för hans blick flög upp mot trappan till flickornas sovsal där en lång blond tjej kom ner.

"Hej Helen!" ropade Sirius.

"Hej Sirius," fnittrade tjejen.

"Trivs du på Hogwarts?" frågade han.

"Ja," fnittrade Helen vidare, "Jag trivs överallt där du finns."

Harry såg hur Sirius blev lite skär om kinderna, men det försvann snabbt.

"Varför kommer du inte och sätter dig här," sa Sirius och vinkade till sig Helen som kom och satte sig rakt i Sirius knä. Hon började pilla med Sirius långa hår och Harry såg att Sirius sträckte på sig i stolthet av uppmärksamheten och några tjejer som gick förbi kastade avundsjuka och hatiska blickar på Helen. Helen böjde sig fram och kysste Sirius mitt på munnen och den här gången blev Sirius alldeles knallröd i ansiktet. Alla tittade på dem. Snart tömdes uppehållsrummet på folk som gick ner för att äta frukost och Sirius blev ensam med Helen. Den som varit minst villig att lämna rummet hade varit James och det hade slutat med att Remus och Peter fick dra ut honom. Helen satt nu uppkrupen i Sirius knä. Harry hade så fort hon kom ut sett exakt vad Sirius såg hos henne, hon var den sötaste tjej Harry någonsin hade sett. Sirius såg på Helen och frågade:

"Vad ser du hos mig?"

"Dum fråga," fnittrade Helen.

"Men allvarligt, du är ju två år äldre!"

"Spelar roll," fnittrade hon. "Vad ser du hos mig då?"

"Öh…" Sirius såg ut som om han inte kunde bestämma sig för vad han skulle säga först och sa tillslut; "Allt."

"Tack," log Helen.

Sirius öppnade munnen för att säga något, men Helen kysste honom så att han inte kunde få fram det han skulle säga. Harry tänkte att det var såhär som han önskat att det skulle bli med Cho…

"Kyss mig här," viskade Helen och Sirius kysste henne på halsen innan Harry till sin förfäran upptäckte att den här tjejen bara spelade, hon skulle kunna gå hur långt som helst med Sirius och sen bara dumpa honom. Hur kunde hon ha hamnat i Gryffindor, Harry såg rakt igenom henne, hon var en Slytherinelev.

"Borde vi inte gå ner och äta frukost," mumlade Sirius.

"Strunta i frukosten!" sa Helen bestämt, hon hade nu övertaget över Sirius.

Hon började knäppa upp hans hogwartsklädnad, Harry ville inte se mer, men satt där han satt. Han kunde inte röra på sig. Sirius såg precis likadan ut som Harry kände sig; chockad över vad som hände. Enda skillnaden var att Sirius verkade mer positivt inställsam till det hela. Helen drog av Sirius hans klädnad och i just samma stund kom James inrusande tätt följd av Remus och Peter. Varken Sirius eller Helen tycktes lägga märke till dem, både James och Peter stod stilla och så att säga dreglade över vad de såg, men Remus gick bestämt fram och sa:

"Sirius, SIRIUS!"

"Va?" Sirius ryckte till.

"Vi behöver hjälp med en sak," sa Remus.

"Öh… jaha," sa Sirius plötsligt medveten om att ett tiotal elever stod och tittade på honom och Helen. Snabbt drog han på sig sin klädnad och följde efter Remus, Peter och James upp till sovsalen. Harry följde med dem och Sirius muttrade:

"Vad behövde ni hjälp med?"

"Inget," sa Remus och de andra ryckte på axlarna.

"Men varför…" Remus avbröt innan Sirius ens ställt klart frågan.

"För det första; det är ingen bra idé att göra sådär när hälften av alla Gryffindorelever ser på, för det andra; om det gått så långt som jag befarar att det skulle gått om inte jag avbrutit er så skulle du riskerat att bli relegerad, och för det tredje; FATTAR DU INTE ATT HON SPELAR MED DIG?"

"Vad menar du?" sa Sirius chockad över att Remus som annars brukade vara så lugn skrek åt honom.

"Det syns tydligt att hon spelar med dig, hon utnyttjar dig!"

"Va?" sa Sirius och tittade på Peter och James som båda nickade instämmande.

Då hände det som Harry aldrig trott skulle kunna hända, Sirius brast ut i gråt. Han sa ingenting utan gick bara och lade sig på sin säng och grät. Remus gick fram till honom.

"Ta dig samman nu Sirius, vi måste gå på lektion," sa han.

"Jag kommer inte," snyftade Sirius och de andra killarna lämnade rummet.

Sirius grät och grät och i brist för att det inte kom att hända någonting återvände Harry till sin säng i sin sovsal. Han hörde Rons snarkningar på avstånd och lade ner minnessållet i sin koffert innan han bytte om till pyjamas, tömde sina tankar (vilket förundransvärt nog gick lätt den här kvällen) och somnade.