Kapitel 11 Hedersmedaljer och matkrig

Tisdagens lektioner sölade sig fram och Harry såg bara fram emot DA-mötet som skulle äga rum samma kväll. När förvandlingskonsten väl slutade kunde Harry knappt bärga sig, han sprang fram och tillbaka i uppehållsrummet att folk började titta konstigt på honom, när de äntligen gick ner till middagen så viste inte Harry om han skulle proppa i sig mat eller inte äta alls. Han valde det förstnämnda alternativet. Han måste ha slagit Hogwartsrekord i snabbätning för på fem minuter lyckades han proppa i sig tre korvar, två smörgåsar och fyra potatisar plus två stora glas pumpasaft. Sen rusade han iväg till Vid behov-rummet och sprang in så fort han kunde. Inne i rummet fanns exakt det som funnits förra gången han lämnat det i all hastighet. När han varit där i en halvtimme hade alla anlänt och Harry sa:

"Nu har vi blivit flera färre än förra gången."

Förutom det att de som gått ut skolan fattades så saknades även Cho och hennes väninna och några andra.

"Jag tror de flesta här inne kan räkna," muttrade Zacharias Smith.

"Det jag tänkte komma till var," sa Harry och låtsades inte om Smith, "att vi behöver utökning i gruppen om några har några vänner som de vet att vi kan lita på så kan ni ta med honom eller henne till nästa möte." Så länge som de inte heter Roger Davies eller går i Slytherin, la Harry till för sig själv.

"Betyder det att vi måste repetera allt vi gjorde förra året," muttrade Smith surt.

"Delvis," svarade Harry och hörde suckanden från flera delar i klassrummet. "Men idag ska vi öva på en ny förhäxning och en ny trollformel."

Det hördes jublanden från flera delar av klassrummet.

"Men först vill jag presentera en mycket modig skara elever som har kämpat mot dödsätarna." Harry hade planerat det här, men det visste ingen annan om. Kan jag be att Hermione Granger, Ron och Ginny Weasley, Neville Longbottom och Luna Lovegood komma fram."

Hermione blev röd i ansiktet när hon gick fram, Ginny såg ganska oberoende ut, men Ron däremot var skär om öronen. Neville såg ganska nervös ut men Luna behöll sitt drömmande uttryck i ansiktet. Harry hade övat in ett litet kort tal för varje av medlemmarna i DA som varit med honom till Mysterieavdelningen.

"Kan Hermione komma fram hit?" bad Harry och Hermione steg rodnande fram. "Jag vill dela ut en hedersmedalj till Hermione Granger för att ha hållit huvudet kallt i svåra situationen och kunnat hålla hjärnan klar. Och det är det som är att vara i Gryffindor, visa mod." Harry hängde en medalj runt halsen på henne, han hade beställt dem via postorder från Fred och George.

"Ron Weasley ska också få en medalj för uppriktig vänskap och omtänksamhet trots att man träffats av en förbannelse som gjort en knäpp i huvudet." Harry hängde även en medalj runt Rons hals och delar av klassen skrattade.

"Jag vill även tacka Ginny Weasley och tilldela henne en medalj för att hon försökt kämpa i svåra och nästan omöjliga situationen." Harry log, efter varje medalj som han hängt runt halsen på sina vänner applåderade de övriga DA-medlemmarna.

"Luna Lovegood ska även få en medalj för uppvisad villighet att kämpa trots att det varit svårt." Än en gång hördes applåder.

"Sist, men inte minst, vill jag tilldela den allra största medaljen till Neville Longbottom som aldrig vek av från min sida trots att han var skadad, blev utsatt för Crucio-förbannelsen utan att ge med sig till fienden och visat enorma talanger ute i verkligheten." Harry hängde en stor medalj i renaste guld runt halsen på Neville.

Neville fick tårar i ögonen och läste högt från skriften på medaljen.

"Till Neville Longbottom för visad mod och styrka, med evig tacksamhet från din vän Harry Potter."

Tårar strömmade nu längst kinderna på Neville och han lyckades vara få fram:

"Du vet inte hur stolt farmor var över mig, men det här slår alla rekord."

Tårarna strömmade nu längst Harrys kinder med, men inte på grund av Neville utan att han tänkt så mycket på Sirius när han gjort det här och nu kom alla tårar ur honom som han inte lyckats få ur sig under de dagarna han skrivit talen. Det tog ett par minuter innan han hade tagit sig samman och de kunde börja med lektionen.

"Vissa av er kanske redan kan de här trollformlerna, men vi ska lära oss kroppslåsningsbesvärjelsen och trollformeln som låser dörrar. Var snäll och dela in er i par."

Den här gången parade Neville ihop sig med Ginny som inte hade någon att vara med och Harry kunde går runt och titta på de andra medan han förklarade motbesvärjelsen. Efter en kvart ungefär delade Harry ut hänglås så att alla fick lära sig både 'Colloportus' och 'Alohomora'. Efter lektionen gick Harry mycket nöjd därifrån och Hermione kunde inte fortsätta att tacka Harry för medaljen.

"Vart fick du dem ifrån?"

"Beställde dem från Fred och George," sa Harry.

"Aha!" utbrast Ron. "Det var därför som min medalj envisades med att hänga ner på ryggen innan jag bad den snällt om att hänga rätt."

Harry och Hermione började skratta och sa god natt innan Hermione gick upp till flickornas sovsal.

Dagarna gick och lördagen kom, Harry hade så mycket läxor att han nu inte hade hunnit använda minnessållet på flera dagar. Han undrade vem idioten Helen var och han var så förbannad på henne att om han varit en fast kropp skulle han ha dödat henne om det inte hade varit det lilla problemet att hon varit så snygg, och att han inte var en fast kropp. Harry hade svårt att koncentrera sig på Quidditch när han med kvastkäppen i vänster hand vandrade ner mot planen. Han viste mycket väl att han var en timme förtidig, men ändå blev han förvånad över att ingen var där. Harry hade väntat sig att få se några träna i sista minuten, men inte ens Ginny var där. Harry satte sig på en bänk och stirrade frånvarande ut mot planen, hans hjärna var alldeles tom, inte en endaste tanke där inne och han bara stirrade rakt ut. När han hörde avlägsna röster ryckte han till och såg ett gäng tjejer komma ut från uppehållsrummet, några av dem gjorde tummen upp till två av de andra och gick och satte sig på läktaren. De två tjejerna presenterade sig som Nathalie McDonald i tredje årskursen och Annie Starose från årskurs två och satte sig på bänken bredvid Harry. Snart kom två till figurer in som Harry genast identifierade som Dennis och Colin Creevey. Harry suckade, inte en chans att han skulle kunna spela med dem i laget. Sen kom det nuvarande laget. Sist av alla kom Ginny som släpade en liten skräckslagen pojke framför sig, Ginny berättade att hon hade sett honom öva av misstag och att han var ett underverk. Harry vände sig till pojken.

"Vad heter du?" frågade han.

"Euan Abercrombie, i årskurs två," sa pojken och verkade lite lugnare.

Harry bad de andra samlas runt honom och hans lagmedlemmar stod närmast honom. Harry kom på att han inte alls hade förberett något tal eller något att säga. Vad förväntade de sig? Han harklade sig.

"Öh… jo jag tycker att vi sätter igång och jag har tänkt att vi först skulle öva straffar," började Harry. "Alla har tre straffar var och vi kollar på er teknik samtidigt som ni kastar, men det finns inget att vara orolig över."

Harry satte sig upp på kvastkäppen och sparkade ifrån, likaså gjorde Jack, Andrew och Ron som flög till målringarna på ena sidan. Harry ropade upp dem en i taget.

Annie Starose träffade en gång av sina tre försök vilket hon var oerhört stolt över, fast Harry märkte att Ron i samma ögonblick hade tittat ner på Ginny på marken. Nathalie McDonald lyckades betydligt bättre och satte två bollar, och Ron var vaken vid båda två. Både Dennis och Colin Creevey misslyckades totalt. Colin höll på att sätta en, men Ron som upptäckte bollen i sista sekund fångade den, Dennis däremot kunde knappt kasta bollen för han skakade av nervositet. Euan Abercrombie var väldigt skakig innan han började, men Harry önskade honom lycka till som han gjort med alla de andra spelarna vilket verkade få Euan att känna sig speciell. Han satte alla tre straffarna och Ron svor högt och ljudligt. Ginny lyckades sätta två av tre straffar och svor för sig själv när hon flög ner mot marken.

"Okej hör upp!" sa Harry. "Eftersom att göra mål inte är det ända som en jagare ska klara av har vi även en andra del. Till en början ska ni bara passa varandra, sedan kommer jag, Jack och Andrew komma in och försöka ta bollen ifrån er och då får ni börja göra mål. Några frågor?"

Annie räckte försiktigt upp en hand.

"Ja?" sa Harry.

"Jag förstod inte riktigt… Är det så att vi först bara flyger runt lite och passar vem vi vill och sen säger du till och då ska vi försöka göra mål vid de målringarna som Weasley är vid?"

"Ja," sa Harry, "och då kommer vi in i spelet och försöker ta bollen ifrån er."

Dennis Creevey räckte upp handen.

"Ja," sa Harry.

"Jo, vad är det ni kollar nu?"

"Samarbetesvilja och bollsäkerhet."

De körde igång, men Harry blev hela tiden tvungen att dyka ner efter klonken. När Harry än en gång gjorde en dykning suckade han. Var det tionde eller tjugonde gången som Colin hade missat klonken? Tillsist fattade Colin hur han skulle fånga den och Harry, Andrew och Jack flög in i skaran och försökte ta klonken, det var inte alls svårt. Först tog Harry den från Annie som såg rasande ut, men verkade ovillig till närkamp. Nathalie blev så arg på Jack när han tog klonken att hon inte verkade kunna koncentrera sig på annat än att följa efter den som hade klonken. Tillsist ryckte hon klonken ur Harrys händer och passade Euan som sköt mål. Ron kastade iväg klonken och Ginny fångade den och passade Annie som passade Dennis som passade Colin som tappade den, men den här gången dök Ginny ner efter klonken. Hon passade Dennis som sköt mot Ron istället för målstolparna. Det fortsatte på ungefär samma sätt tills Harry avbröt då hade även Nathalie, Ginny och Dennis gjort varsitt mål.

Harry samlade ihop spelarna i laget och började diskutera fram tre värdiga jagare. Efter en halvtimmes diskuterande hade de kommit fram till dem. Harry reste sig upp och harklade sig innan han sa:

"Ni som inte kommer med i laget var inte besvikna, alla gjorde sitt bästa trots att ni var nervösa och spände, men vi har kommit fram till tre beslut." Harry log.

"Den mest värdiga jagaren som visade prov på utomordentligt spel idag var Euan Abercrombie, Grattis!"

"Tack," viskade Euan svagt och reste sig upp och gick bort till bordet där Ron och de andra satt. Harry tittade på honom, det syntes tydligt att han kände sig liten i jämförelse med de andra.

"Vi var lite mer oense om de två kvarvarande platserna," sa Harry och märkte att vissa av dem började darra av spänning. Det gjorde att Harry inte kunde låta bli att dra lite extra länge på varje ord. "De som visat prov på att vara värdiga att deltaga i Gryffindors Quidditchlag är Ginny Weasley och Nathalie McDonald. Tack alla för att ni kom."

Harry sa till medlemmarna i det nu fullständiga laget att de kunde stanna och träna om de ville, men att han var tvungen att gå upp och skriva uppsatsen för Snape. Harry hade inte alls i åtanke att skriva någon uppsats för Snape, faktum var att de inte alls hade någon uppsatts i det ämnet.

"Fem," sa Harry när han för första gången på flera dagar stoppade huvudet i minnessållet.

Sirius satt med ansiktet gömda i händerna. Han satt hopkurad i fåtöljen närmast brasan i Gryffindors uppehållsrum. Först såg inte Harry om han grät eller inte, men när Sirius lyfte upp huvudet såg han trött och sliten ut. Han såg mycket fundersam ut som om han stod inför ett svårt beslut.

"Hur är det Tramptass," undrade James som kom gående nerför trappan.

"Jag är så trött," svarade Sirius.

"Vad är det frågan om?" James tittade frågande på sin vän som såg ut att han inte visste vad han skulle svara.

"Nej, inget speciellt, bara stress," sa Sirius, men Harry såg att han ljög, James tycktes däremot nöja sig med det svaret och frågade istället om de skulle gå ner till middagen. Sirius skakade på huvudet.

"Gå i förväg du, jag kommer sen."

James gick och fick snabbt sällskap av Peter som sprang ifatt så fort han kunde. Några minuter senare kom Remus ner för trappan och satte sig i fåtöljen mittemot Sirius.

"Ska du inte ha någon middag?" frågade han.

Sirius skakade på huvudet.

"Du har ju inte ätit på hela dagen, vad är det för fel?" undrade Remus.

"Kan inte säga det," medgav Sirius.

"Vad är fel, Tramptass?" Remus tittade oroligt på Sirius.

"Ska jag vara ärlig?" frågade Sirius och Remus nickade, "Jag vet inte själv…"

Remus reste sig upp och drog upp Sirius ur fåtöljen. Han drog med Sirius ner mot vad Harry trodde var till middagen, men de passerade Stora Salen och fortsatte neråt, till köket.

"Hej sir," pep en alf till Remus när han klev in.

"Hej Wenny," sa Remus till alfen, "Kan du ge Tramptass här vad han behöver?"

"Absolut," sa alfen Wenny och klappade med händerna och genast kom en massa alfer framspringande med te, mat och godsaker.

Sirius lyckades pressa fram ett leende innan han slog sig ner vid ett litet bord och tog för sig av maten, Remus satte sig bredvid och började själv äta. Harry tittade på och såg de två vännerna äta sig mätta av maten, medan han själv kände sig hungrig. Remus glufsade glatt i sig, Sirius bara petade i sig i början, men åt sedan mer och mer. Remus råkade spilla ut sitt te i knäet på Sirius, som kastade en bakelse på Remus, detta resulterade ett matkrig där till och med några alfer var med, men de flesta stod bredvid och såg förskräckta eller förtjusta ut. Sirius tittade på bakelsen i Remus hand och snurrade plötsligt runt när han fick en bakelse i nacken av Wenny. Innan Wenny verkade veta ordet av hade hon en hatt av grädde. Och såhär fortföljde det…