Kapitel 12 Pumpasaft

När Harry åter var tillbaka till sin säng var det dags för lunch. Han gick upp ner till Stora Salen och hittade snabbt Hermione och Ron som såg ut att vara i färd med att starta ett gräl. Han slog sig ner mittemellan dem och sa:

"Hej, vad gör ni?"

"Inget," muttrade Ron surt.

"Vad är det med dig då?" undrade Harry.

"Inget," envisades Ron.

"Han är lite tjurig över att han släppte in tre bollar av en andraårselev," förklarade Ginny som satt i närheten.

"Och jag," började Hermione, "förklarade Ron måste ha varit okoncentrerad."

"Det var jag inte," fräste Ron.

"Ta och lugna ner er nu va?" sa Harry, "Grabben var ju ett geni!"

Hermione ryckte på axlarna och Ron suckade. Ginny nickade uppmuntrande mot Harry som log.

Dagen gick riktigt långsamt, för Harry gick upp och skrev en uppsats för McGonagall (den här gången var det en riktig uppsats). Det tog ända ifrån det att han hade gått ifrån lunchen till dess att middagen började. Kanske berodde det på att Ron hela tiden avbröt med att försöka fråga Hermione som alltid svarade på samma vis. Att han skulle slå upp det själv och sköt fram boken till honom. Eller så kan det ha berott på att Hermione alltid sa ett 'Aha' när hon kom på någonting. Eller så var han helt enkelt okoncentrerad. Harry visste inte vilket, men han hann klart med uppsatsen och det var han glad över.

När Harry klev in i matsalen och fick syn på Malfoys hånflin då han härmade någon och alla skrattade. När Harry tittade sig runt i Stora Salen fick han syn på en förstaårselev som var närapå tårarna varje gång han fick syn på Malfoy. Nu gick han väl för långt, tänkte Harry, det skulle ha varit okej om det var någon från hans egen årskurs, men att börja håna förstaåringar var väl ändå droppen. När efterrätterna väl kom fram på borden kunde inte Harry låta bli att säga 'Locomotor pumpasaft' och en liter pumpasaft flög nu upp ur bägaren och svävade osäkert i luften. Harry riktade sin trollstav mod Malfoy och pumpasaften svävade dig. Harry avbröt besvärjelsen och vände sig sedan åt sin mat och hörde snart ett avlägset plask och sen Malfoys röst:

"Vem fan har hällt pumpasaft på mig?"

Harry vände sig mot Slytherinbordet och såg att Malfoy stod upp och var helt rosenrasande. Han tog upp en näve som såg ut att vara någon slags pudding och kastade det på måfå mot Gryffindorbordet. Det träffade en tredjeårsflicka som skrek till och sprang iväg. En pojke som suttit bredvid henne tog en bakelse från en bricka och kastade den rakt i ansiktet på Goyle som vrålade till och började kasta bakelser åt alla håll. Snart var matkriget i full gång. Ingen hörde McGonagalls desperata försök att få slut på det hela. När Harry tittade upp mot honnörsbordet stod McGonagall och viftade med armarna och skrek någonting som inte gick att urskilja på grund av elevernas oväsen, bredvid henne satt Dumbledore och såg ytterst road ut om Harry inte misstog sig såg det ut som om det ryckte i hans fingrar att själv få kasta iväg en bakelse. Snape däremot reste sig snart upp och försökte få ordning på salen, men han misslyckades lika stort som McGonagall. Medan Harry tittade upp på honnörsbordet fick han en gräddtårtbit rakt i ansiktet, han tittade sig om och såg Ron som satt och flinade åt honom. Hermione sa förfärat:

"Men Ron då, du är ju prefekt, du borde hjälpa lärarna!"

"Kolla in Dumbledore," sa Ron och Hermione vände sig mot honnörsbordet vilket gav Ginny en chans att placera en paj rakt i ansiktet på henne.

Hermione blev inte direkt på bättre humör över det och vrålade något om att hon skulle dra av hundra poäng för Gryffindor om det inte varit så att Ginny hade varit prefekt. Ginny bara skrattade så att Harry tryckte in ett muffins i hennes mun vilket hon hostade över i flera minuter. När matkriget hade pågått i över en halvtimme reste sig Dumbledore upp och stegvis blev det tystare i salen.

"Nu när vi alla har roat oss," sa han och de som inte märkt att han hade rest sig tystnade genast, "tycker jag att vi alla går upp och lägger er. Jag skulle också rekommendera er alla att ta en dusch eftersom det inte är speciellt hygieniskt att gå omkring med mat på sig, särskilt inte med saft i håret. God natt."

Eleverna reste på sig och Harry såg Draco Malfoy störta ut ur rummet med håret drypande av pumpasaft. Det såg ut som om han fått sig några duschar till. När Harry reste sig bland de sista såg han att Dumbledore blinkade åt honom, han visste. När Harry var utanför kunde han höra Flitwicks röst:

"Renskrubba!"

Harry antog att stora salen nu var lika ren som den var när de kommit in. Harry önskade att han kunde bevara det här minnet för alltid. När han tänkte det kom han på det, självklart skulle han bevara det i minnessållet. Harry skyndade sig upp för trapporna och råkade putta omkull någon i sin iver.

"Du igen," hörde han Roger Davies kyliga röst.

Harry brydde sig varken om att svara eller stanna, han bara sprang vidare och han kände en förbannelse susa förbi hans armbåge. Harry rös till, men stannade inte. Vad han hatade honom… När han drog fram minnessållet tog det några minuter innan han kom på vad det var han skulle göra. När han väl kom på det förde han trollstaven till tinningen. Han kände hur minnena från matkriget lossnade och tittade på de silvriga tankarna. När han stoppade ner dem i minnessållet dök det plötsligt upp åtta bubblor. I varje bubbla stod det en siffra utom i den sista för det var ett H, Harry antog att han skulle peta i den kategori där han ville lägga sina minnen. Han petade i H-bubblan. Det bildades en liten virvel i bubblan och Harry förde ännu en gång trollstaven till tiningen, den har gången för att se mer gråa tankar försvinna från hans hjärna, duelleringen med Roger Davies. När Harry hade stoppat i även dem i H-bubblan kom han att tänka på. Undra om även Sirius hade stoppat någonting i H-bubblan ändå… Harry stoppade genast ner huvudet i minnessållet och sa:

"H."

Stora salen dök genast upp och Harry kände genast igen sig själv, Ron och Hermione. Harry såg den svävande pumpasaften och fick än en gång se hur matkriget startade. Harry tog sig ut ur minnessållet och försökte igen.

"H," sa han.

Den här gången var han på ett ställe som han genast identifierade som Sankt Mungos, det var ett av Sirius minnen. En ungefär tjugo år gammal Sirius gick fram och tillbaka utanför en dörr när den plötsligt öppnades av ingen mindre än Harrys pappa, Tagghorn.

"Hur gick det Tagghorn?" frågade Sirius.

"Jättebra," svarade James och strålade av lycka, "lille Harry är jättesöt!"

"Ska han heta Harry?" undrade Sirius.

"Ja," sa James och såg om möjligt ännu gladare ut.

James leende slocknade när han såg in i Sirius bekymrade ögon.

"Vad är det?" undrade James.

"Det som du sa att Dumbledore hade sagt," sa Sirius och såg nedslagen ut.

"Det behöver ju inte vara menat till Harry, eller hur, det kan ju vara Longbottoms son som föddes i förrgår," sa James.

"Men ändå," suckade Sirius.

"Glädjedödare, varför inte njuta av stunden," sa James och log.

Sirius ryckte på axlarna och följde James in, Harry följde efter och såg genast sin mamma i en säng intill ett fönster där hon satt och höll i ett litet barn med klara gröna ögon – Harry.

"Vad fin han är," sa Sirius som inte tycktes veta vad det var han borde säga.

"Visst är han," skrattade Lily och kramade om lille Harry innan hon gav honom till Sirius.

När han tog emot Harry såg han ut som om han var livrädd för att tappa honom, men lille Harry bara skrattade och viftade med armarna och Sirius höll honom därför i ett stadigt grepp innan han gav honom till James. Den "store" Harry log innan han gick fram till väggen och tog sig tillbaka till sin sovsal där han inte kunde låta bli att le brett över vad han just hade sett. Han borde ha förstått att från början att Sirius hade gjort någonting utan att skriva om det för att se om Harry upptäckte det. Plötsligt så kände Harry ett stygn av ilska, Sirius hade vetat om att Harry var den ende som kunde döda Voldermort, men han hade aldrig talat om det för Harry. Det var så orättvist, det var fler än Dumbledore som visste om det, undra vilka fler det var. Harry tänkte efter, säkert Malfoy, Goyle och Crabbe och den där fjärde pojken som hade en dödsätare till pappa. Det hade de säkert fått veta av sina föräldrar och det var säkert därför som Malfoy hade velat bli vän med honom under hans första år. För att hans pappa skulle få information om honom ifall det skulle behövas. Harry fullkomligt kokade av ilska och han måste ha sett hemsk ut, för när Ron några minuter senare kom in frågade han hur det var fatt och berättade att Harry var alldeles röd i ansiktet, Harry bara grymtade något till svar, han visste inte ens själv vad han svarade. Det var precis som det med att moster Petunia och morbror Vernon aldrig berättade för honom att han var en trollkarl, fast tusen gånger värre.

Både glad och arg somnade Harry och drömde om Sirius som stod och höll honom och hur han plötsligt tappade honom. Harry föll och föll tills han landade i en bägare med pumpasaft som han sedan hällde över huvudet på Malfoy…