Kapitel 13 Ravenclaw mot Gryffindor

Dagarna och veckorna gick och dagen för säsongens första Quidditchmatch kom. Oktobervinden blåste Harry och Ron i ansiktena när de vandrade ner till omklädningsrummen. De senaste veckorna hade Harry knappt haft tid att ägna sig åt någonting annat än läxor och Quidditchträning, men de få stunder han hade haft över så hade han återvänt till minnet där Sirius fick se Harry för första gången. Han såg den om och om igen och nu kunde han scenen utantill. Ron var tvungen att knuffa till Harry för att tala om för honom att han höll på att sätta benskydden på huvuden, för nu satt Harry – igen – i sina egna tankar. Harry log tacksamt och satte dessa på benen istället innan han tittade på sitt lag. På bänken mittemot satt de tre jagarna och darrade av nervositet, det var ju deras första match, förutom för Ginny som förut spelat sökare. Harry gick fram till dem och sa:

"Alla är nervösa och speciellt inför sin första match, men ni är jätteduktiga och har ett bra samspel så Hufflepuff har inte en chans!" Harry log. Visserligen hade han varit tvungen att ljuga lite (om att de var jätteduktiga och hade ett BRA samspel), men allt för att uppmuntra deras självförtroende.

Fem minuter senare steg Harry och resten av laget ut på Quidditchplanen.

"Potter, Sloper, Kirke, Abercrombie, McDonald, Weasley och Weasley," ekade Dean Thomas röst över hela stadion, han hade nu fått ta över efter Lee.

Harry tittade på när Cho, Mikael Corner, Roger Davies och de andra i Ravenclaws lag. Då slog det plötsligt Harry att Cho hade varit ihop med Corner när de åkte från Hogwarts och var nu ihop med Davies. Harry brydde sig inte men tyckte att hon bytte killar lite väl ofta. Davies såg hatiskt in i Harrys ögon och viskade någonting till Cho innan madam Hooch blåste i sin visselpipa och femton kvastar steg upp i luften.

"Weasley, McDonald, Weasley igen, Abercrombie, McDonald, nej hon tappar den, Davies, Clony, Davies, Davies skjuter, men klonken räddas elegant av Ron Weasley, Gryffindors vaktare." Dean lade en speciell betoning på elegant. "Weasley passar Abercrombie som passar den andre Weasley, McDonald, Weasley, Abercrombie, han skjuter och gör mål! Poäng till Gryffindor."

Matchen fortsatte och Harry spanade efter kvicken. Harry log för sig själv vid minnet för två somrar sen då han hade sett Bulgariens sökare Victor Krum göra en Wronskis fint och Harry kände själv för att testa på den. Han tittade upp och såg sig om innan han började dyka mot marken, men han gav inte full kraft på sin kvast, han ville vara säker på att Cho var precis bakom honom.

"Potter dyker och Chang är inte långt efter. Ojoj, de är mycket nära marken nu…"

Harry slutade att lyssna och koncentrerade sig på flygningen, han rätade upp kvasten just för att kunna vända sig om och se när Cho rätade upp sin kvast så nära marken att hon verkade slå i knäna rätt så rejält i marken, men Harry brydde sig inte, det här var Quidditch.

När matchen pågått i närmare en halvtimme fick Harry äntligen syn på kvicken som flög runt en av Ravenclaws målstolpar, men Cho var mycket närmare och skulle hinna före om hon fick syn på att Harry flög mot den. Harry var tvungen att låtsas som om han bestämde sig för att cirkulera runt planen. När han precis var framme vid Cho gjorde han en kraftig sväng och flög mot kvicken, med Cho nu precis bakom sig. Fortare, manade Harry sin kvast och bara någon hundradels sekund senare slöt sig hans hand om den svala kvicken. Hans öron hade varit helt avstängda, men när han landade på marken kopplades de på igen och han kunde höra jublet från Gryffindorarna.

När Harry kom till uppehållsrummet blev han förvånad över att någon hade varit i köket och hämtat massor av gott att fira med och även i Hogsmeade och hämtat honungsöl nu när varken Fred eller George var där. Harry tittade sig om och såg Hermione le lite finurligt åt honom. Han gick fram till henne och sa:

"Säg inte att det var du som hämtade allt det här?"

"Det vet man aldrig," svarade Hermione leende.

"Ibland förstår jag mig verkligen inte på dig, Hermione," suckade Harry medan han lassade upp kittelkakor och något som var misstänkt likt en kräkkaramell. Harry grabbade tag i närmsta honungsöl och slog sig ner vid Hermione.

"Ska du inte sitta vid ditt lag?" frågade hon och pekade på Ron och de andra i laget som satt en bit bort.

"Nej," sa Harry och skakade på huvudet, "då måste ju du sitta själv och det är väl inget roligt?"

Hermione skakade på huvudet och log, men snart kom det han hade befarat för att hon skulle fråga.

"Kan du inte berätta vad det är som du håller på med?" frågade hon.

"Nej," svarade Harry bestämt.

"Men…"

"Det är inget olagligt och det får mig att må bättre…"

"Men skol…"

"Och, det bryter inte mot skolreglerna."

"Nej jag menar, jag förstår inte hur ett materiellt föremål eller…"

"Det är inget 'materiellt föremål'…"

"… eller någonting annat skulle kunna få dig att må bättre."

"Tycker du inte att det är bra att jag…"

"Klart att jag är glad för att du mår bättre, men…"

"Men vadå?"

"Jag är orolig Harry, du vet" hon sänkte rösten, "efter det med Sirius." Harry såg hur hennes ögon blev glansiga som om de fylldes med tårar, men hon blinkade bort dem. Harry tog tre djupa andetag innan han svarade henne.

"Om det var Sirius som fick mig att må dåligt, måste det vara han som gör mig bra igen." Med dem orden reste sig Harry och gick upp till sin sovsal och han lämnade en ytterst förvirrad Hermione i en fåtölj bland en massa segerglada elever.

Harry tog en klunk från honungsölen innan han plockade fram minnessållet.

"Fem," sa han och det började virvla runt.

Han landade i ett klassrum som var tomt sånär som på två duellerande elever, Sirius och Snape. Men Harry saknade fortfarande hatet i deras ögon.

"Impedimenta," vrålade Sirius och Snape stannade till.

"Lamslå!" skrek Snape när han kunde röra sig igen, den röda strålen missade Sirius med en hårsmån.

"Vapenvila," suckade Snape och både han och Sirius sänkte sina trollstavar.

Sirius satte sig ner på en stol och sa:

"Vad gör vi här?" undrade han.

"Vi slog vad om vem som skulle komma ut mest hel härifrån, Black," svarade Snape lätt.

"Dum idé," suckade Sirius.

"Då är vi två om att tycka det, för det var inte min idé," sa Snape.

"Inte min heller," fortsatte Sirius.

"Potter," suckade Snape samtidigt som Sirius sa "James."

Det blev en paus och efter ett tag sa Sirius:

"Orka duellera hela natten!"

"Nä," höll Snape med.

"Varför bråkar vi egentligen?" suckade Sirius.

"Har jag redan frågat dig," svarade Snape.

Det blev tyst igen och Sirius la sin trollstav på bordet, Snape tittade misstänksamt på den innan han la sin egen bredvid.

"Kan vi vara vänner?" undrade Snape lite nervöst.

"Okej, men utan att visa det för någon," svarade Sirius och sträckte fram handen. Snape tog den.

Harry kände hur det kurrade i magen på honom och hade han inte varit så fruktansvärt hungrig så hade han stannat eftersom att det verkade ta en oväntad vändning. Harry skulle vilja se Rons min om han fick syn på det här, vän med Snape? Harry gick ner i uppehållsrummet, det var inga där, alla verkade ha gått till middagen, men Harry brydde sig inte om att göra det utan tog för sig av det som var framme. Han tog ett stort bett på en vaniljkaka och genast kände han hur han förvandlades till någon annan. När han kände sig normal igen tittade han på fjädrarna som låg utspridda runt om honom, en kanariekaka. Harry grabbade istället tag i en ost- och skinka paj och började äta medan han drack en honungsöl. Snabbt fylldes uppehållsrummet och det dröjde inte länge förens Ron och Hermione kom in och satte sig bredvid honom. Ron tog en semla och började vräka i sig.

"Men Ron," sa Hermione äcklat när Ron tuggade i sig semlan.

"Va e re, 'ermione?" sa Ron och råkade spotta ut grädde på henne. "F'låt!"

"Du har precis ätit Ron!" fortsatte Hermione och gjorde en grimas som fick Harry att skratta så mycket att han sprutade ut honungsölen som han hade i munnen, som tur var gick ingen ivägen och fick det på sig.