Kapitel 14 Harrys hemlighet och Snapes problem

Det är väl dags, tänkte Harry när han återigen plockade fram minnessållet några dagar senare. Det är väl dags att berätta för Ron och Hermione. Men egentligen hade han ingen större lust till det, det var hans minnessåll. Sirius hade gett det till honom och det var endast mellan honom och Sirius. Harry skulle just doppa ner huvet i skålen då han hörde en bekant röst som sa:

"Harry."

Det var Remus. Harry tittade sig om i uppehållsrummet, men han såg inte till Remus någonstans.

"Harry Potter," hördes Remus röst igen och Harry kom på vad den kom ifrån. Han dök ner i kofferten och plockade upp tvåvägs spegeln.

"Remus?" sa Harry förvånat när han såg Remus slitna ansikte. Harry tittade mot himlen och såg månen som nästan var helt klotrund, det var på väg att bli fullmåne, redan imorgon.

"Harry," konstaterade Remus.

"Hur är det Remus?" undrade Harry.

"Trött, men annars helt okej, det jag undrar är hur DU mår."

"Hur jag mår? Varför undrar du det?" Harry såg förvånat på mannen som inom tjugofyra timmar skulle genomgå en mycket plågsam förvandling och som frågade hur han, Harry, mådde.

"Ja, jag har nämligen fått en uggla från Hermione. Hon skriver såhär: Remus! Jag behöver hjälp, det gäller Harry han drar sig undan mer och mer. Han är inte alls lika mycket med oss längre och jag är orolig för vad han håller på med. Vad ska jag göra? Hälsningar Hermione."

"Ja?" sa Harry smått oförstående.

"Ja, vad är anledningen?" undrade Remus. "Jag vill ju inte gärna i en uggla avslöja allt det du har berättat för mig eller så, kan du förklara vad det är frågan om. Är det något med profetian som du går och grubblar på eller är det något med Sirius eller…"

"Sirius," avbröt Harry snabbt.

"Har det någonting med det han gav dig, vad-det-nu-än-var, att göra?"

Harry nickade.

"Jag förstår," sa Remus. "Vill du berätta vad det var han gav till dig?"

Harry ryckte på axlarna. Remus tittade förväntansfullt på Harry och Harry sa, till den första personen någonsin, som det var.

"Ett minnessåll."

"Ett minnessåll?" konstaterade Remus oförstående.

"Ja, en skål man lägger…"

"Jag vet vad ett minnessåll är, men vad innehåller det?" sa Remus oroligt.

"Sirius minnen från Hogwarts," sa Harry lugnt, men inombords skakade han av ilska över sig själv. Han avslöjade en hemlighet som rådde mellan honom och Sirius. Det sista som bara de hade gemensamt.

"Och…"

"Och vadå?" sa Harry argt. "Inget."

"Vad har du sett?"

"Det är privat," fräste Harry.

"Harry lugna ner dig lite nu, det du ser har jag varit med och upplevt."

Harry suckade.

"Du har blivit avslöjad av Snape och du har stoppat Sirius från att vara med en tjej."

Remus log lite och sa sedan:

"Var det allt? Det tvivlar jag på."

"Inga kommentarer," muttrade Harry.

"Okej, men vad ska jag skriva till Hermione?"

Harry funderade ett tag innan han svarade. Harry pratade mycket fort.

"Skriv att jag är inne i en period att jag vill vara ifred och att hon inte ska lägga sig i och fråga om det hela tiden, det börjar bli rätt störande och att hon kan väl umgås med Ron också…" Harry avbröt sig när han hörde Ron vråla från uppehållsrummet och sen Hermione som skrek tillbaks. "Stryk det sista förresten, det var en dålig idé," ändrade sig Harry.

"Jaja," suckade Remus, "om du säger så…"

Harry nickade.

"God natt."

"God natt Harry," sa Remus och ett leende spred sig i hans trötta ansikte innan han försvann ut ur bild.

Harry lade ner spegeln i kofferten och plockade upp minnessållet. Han lade sig på magen i sängen och drog för förhänget innan han böjde ner huvudet i minnessållet.

"Fem."

Harry befann sig i det klassrum han hade lämnat sist och såg en sovande Snape i ena änden av klassrummet och en vaken Sirius i den andra änden. Det syntes tydligt att Sirius nyss hade vaknat för hans hår var alldeles rufsigt och han såg snarare ut att sova än att vara vaken. Sirius slöt ögonen.

Då for dörren upp med ett pang och elever stormade in med James i spetsen.

"Sirius, lever du?" vrålade han och tittade sig om i klassrummet. Både Sirius och Snape for upp som ett skott och tittade sig yrvakna omkring.

"Jag mår alldeles utmärkt," skröt Sirius.

"Drömt sött Black?" undrade Snape med ett hånflin och ställde sig upp. "Du klarade dig med en hårsmån."

"Jo tack," flinade Sirius. "Har förbannelsen slutat verka?"

Sirius och Snape bytte menande blickar och Sirius öppnade munnen igen och gäspade.

"Är det frukost snart, Tagghorn," frågade han James.

"Den här vägen käre Tramptass," log James.

De båda pojkarna gled ner för alla ledstänger till Stora Salen och satte sig ner vi Gryffindorbordet där Remus och Peter redan väntade på dem.

"Han överlevde!" jublade Peter.

Sirius gav Peter en skarp McGonagall blick och sa:

"Tvivlade du på det, mr Slingersvans?"

"Absolut inte…" började Peter

"Han har inte kunnat sova på hela natten," avslöjade Remus och Peter rodnade. "Han har varit jätteorolig."

Sirius suckade och talade om för de andra att Snape alias Snorgärsen (tyvärr) också hade överlevt, då buade Peter.

När de andra kom in i ett samtal vad de nästa gång skulle göra när de stötte på Snape vände sig Sirius om och tittade bort mot Slytherinbordet dör han mötte Snapes blick. Snape log och Sirius gjorde en grimas som skulle föreställa att leende tillbaka. Harry tittade på de båda pojkarna och såg Snape rycka med huvudet emot dörren till Stora Salen och Sirius nickade. Han reste sig upp och Remus frågade genast:

"Vart ska du?"

"På toaletten," ljög Sirius.

"Men du har ju inte ens smakat på efterrätten," påpekade James.

"Då tar jag med mig de här," svarade Sirius och tryckte ner ett gäng småkakor i fickorna och tog en bakelse med sig.

"Blä, äta på toaletten," sa James och såg bokstavligt talat helt grön ut i ansiktet.

Men Sirius var redan på väg därifrån. Fem minuter senare kom även Snape ut ur Salen och utan att säga något och med en diskret viftning med handen började han gå mot Ekporten och ut i den förbjudna skogen. Sirius var inte sen att hänga med och ungefär tio meter in i skogen stannade Snape så plötsligt att Sirius gick rakt in i honom. Sirius satte sig ner på en stubbe och Snape slog sig ner på en sten någon meter därifrån. De båda tonårspojkarna tittade på varandra.

"Vad är det?" undrade Sirius.

"Jag tänkte att vi… öh… vänner umgås ju… men vi kan inte umgås som vänner… men…"

"Jag fattar, du vill umgås som vänner, men har funnit ett problem," sa Sirius som om han berättade för en fyraåring vad ett plus ett blir. Snapes ögon blixtrade till.

"Nä jag har inga idéer," fortsatte Sirius med sin normala röst och ryckte på axlarna.

"Vi kan ju göra som Elfric den Elake," sa Snape med samma röst som professor Binns och Sirius brast ut i ett våldsamt skrattanfall.

"Håll käften, Sirius," väste Snape, "någon kan höra oss."

"Sirius?" sa Sirius oförstående. "Inte Black då?"

"Vänner tilltalar varandra vid förnamnet," svarade Snape.

"Okej Severus."

Harry satte sig ner och lutade sig mot ett träd och lyssnade på när hans gudfader och hans hatlärare pratade med varandra för ungefär tjugo år sedan. Det var väl som ett samtal som skulle kunna vara mellan vilka vänner som helst. Men detta var mellan två personer som hatade varandra så oerhört mycket och skulle göra det i framtiden också, hur skulle det gå ihop sig? Varje ord var svårt att smälta in för Harry, miljöerna och allt kändes totalt annorlunda…