Kapitel 20 Marodörmynt och spyor i buskarna

När Harry vaknade upp i sjukhusflygeln nästa dag var det redan eftermiddag. Kvinnan som hade gett honom drycken föregående kväll kom in till honom. Hon måste vara madam Pomfreys företrädare, tänkte Harry. Han tittade upp på kvinnan som kom med en skramlande lunchbricka. Harry åt upp den snabbt och frågade om han kunde gå. Kvinnan såg ogillande på honom, men nickade.

"Tack så mycket då," sa Harry artigt.

"Du bör inte gå på dom sista lektionerna idag," sa kvinnan.

Harry nickade och gick ut från sjukhusflygeln och upp till Gryffindortornet dör han satte sig vid sin vanliga fåtölj intill brasan. Detta skulle bli mycket svårare än han trott, han kunde inte komma på hur han skulle sära på Snape och Sirius. Dessutom, de var förälskade, skulle de inte få det? Nej, en arg röst i Harry bestämt, inte Sirius och Snape. De passade inte helt enkelt. Men Harry tänkte inte offra sig själ igen genom att hitta dem i fler såna intima positioner. Harry kände kväljningar igen. Han kunde kanske inte stoppa dem helt enkelt, men han kunde vara här och njuta med tiden tillsammans med sina föräldrar och deras vänner.

Och det gjorde han. Harry umgicks med dem och lyckades med nöd och näppe inte avslöja något viktigt för dem och han lyckades, tro det eller ej, behandla Peter som en vän. Harry märkte att Sirius försvann klockan fem även denna dag. Harry fick kväljningar varje gång han tänkte på vart Sirius skulle och Remus frågade om det stod riktigt bra till men honom, men Harry skakade bara på huvudet och sa att han bara vara lite yr i huvudet. Under den kommande kvällen pratade de och spelade kort och trollkarlsschack. Harry berättade den sorgliga nyheten för dem att han skulle åka hem nästa dag.

"Kan du inte stanna lite till," bad James.

"Ja, bara en dag eller så," tiggde Peter.

"Jag måste åka fast jag hellre vill stanna kvar," suckade Harry uppgivet.

"Vi kommer att sakna dig Harry," sa en röst bakom honom och Harry snurrade runt, där stod Lily Evans.

"Jag kommer att sakna er med," log Harry, men leendet nådde inte hans ögon. Han ville stanna här hos sina föräldrar, det kändes som om han inte hade någonting att återvända till. Inte ens Hermione och Ron verkade vara värt att åka tillbaka för.

Med en stor klump i magen för hemresan och med en enorm önskan att få stanna gick Harry samma kväll och la sig. Han kände det som om han aldrig skulle somna, men när han väl gjorde det sjönk han in i oroliga drömmar. Framtiden var alltför jobbig för att återvända till…

Harry slog upp ögonen när han kände hur någon ruskade om honom.

"Va vill du Remus?" mumlade han grötigt.

"Harry, vakna, vi har en överraskning till dig," sa Remus glatt.

Harry satte sig upp och gnuggade sömnen ur ögonen. Solen hade ännu inte gått upp och Harry drog på sig sin Hogwartsklädnad. Han följde med Remus ner till uppehållsrummet där resten av marodörerna väntade. James log mot Harry och sa:

"Följ med här, men smyg tyst."

Harry följde med de fyra pojkarna som klättrade ut genom porträtthålet och ner mot entréhallen. Snart var de ute på skolområdet, vid sjön. James stannade och det gjorde även Sirius, Peter och Remus, men Harry som inte märkt att de hade stannat och inte såg dem speciellt bra i mörkret gick rakt in i Sirius.

"Oj förlåt…" mumlade Harry och försökte hålla balansen.

"Sätt dig ner," sa Remus och Harry satte sig.

Molnen drev åt sidan och avslöjade månen, först fick Harry en stöt i magen av rädsla. Var det fullmåne? Men det visade sig att det bara var halvmåne och Harry slappnade av.

"Vad var det för över…" började Harry, men Peter hyssjade ner honom.

"Vi har en sak till dig så att vi inte kommer att glömma varandra," berättade Sirius.

James flockade upp ett guldfärjat runt föremål, lite större än en galleon, och gav till Harry. Harry tittade på det och såg att det var en inristning en kronhjort som sprang och efter den kom en hund, sen en varg och sist (och minst) en råtta. Harry log och vände på föremålet på baksidan stod det 'Marodörerna: Tagghorn, Tramptass, Måntand och Slingersvans'. Harry log ännu bredare och frågade.

"Vad kallas det?"

"Öh…" sa Remus. "Vi kallar det för Marodörmyntet."

"Jaha," sa Harry och skrattade. "Jag får väl tacka Tagghorn, Tramptass, Måntand och Slingersvans för det."

Harry vände sig till marodörerna när han sa deras smeknamn.

"Vi skulle vilja att du skrev ditt namn på dem här," sa James och räckte fram fyra blanka silvermynt och Harry tog dem. "Du behöver bara hålla dem i vänster hand och skriva ditt namn med trollstaven i luften," berättade James.

Harry tog mynten och skrev tydligt Harry Retto i luften. Mynten lyste till och snart stod det Harry Retto på vart och ett av mynten.

"Om du vänder på dem," sa Sirius, "kan du måla någonting eller göra ett tecken som står för dig."

Harry funderade ett slag innan han vände på mynten och målade det första bästa han kom på symboliserade sig själv; en blixt. Ytterligare en gång lös mynten och lämnade kvar inristningen av en blixt. Harry gav tillbaka mynten till James.

"Tack så mycket," sa Harry och stoppade varsamt sitt mynt i fickan. Han vände sig om och såg solen komma upp bakom trädtopparna i den förbjudna skogen. Snart var de fem pojkarna på väg tillbaka till sovsalen för att lägga sig ner och sova utan att väcka Bruce och Philip.

Snart, alldeles för snart, var det dags för frukost och Harry tog sig snabbt ner till stora salen. Han var mycket frånvarande på lektionerna och när lunchen kom kunde han inte minnas vilka lektioner han hade varit på och vilka lektioner han skulle ha. Han följde efter Sirius in i McGonagalls klassrum efter lunchen och satte sig med marodörerna längst bak. Det enda Harry var uppmärksam på var lappen som hela tiden skickades mellan James, Sirius, Remus och Peter. Och när McGonagall upptäckte dem stoppade Sirius ner lappen i fickan. Harry tog snabbt fram sin trollstav och mumlade 'Accio Pergament' och stoppade ner lappen i sin egen ficka tillsammans med Marodörmyntet. Efter dagens sista lektion stötte Harry på Dumbledore i korridoren och följde med honom upp på hans kontor.

"Tack professor Dumbledore för att jag fick vara här…" började Harry.

"Mr Retto," sa Dumbledore och betonade efternamnet med sådant eftertryck att Harry förstod att någonting var fel. "Jag hoppas att ni haft det trevligt."

"Javisst, det har varit jättekul," sa Harry och försökte att inte låtsas om det.

"Vad bra då, ni kan gå nu mr Potter."

Harry tittade på Dumbledore med stora ögon.

"Potter?" sa han frågande.

"Ja, ni är väldigt lik James Harry," sa Dumbledore och log, Harry hörde på tonfallet att samtalet var slut.

"Hej då, sir," sa Harry och gick.

Konstigt, hade han inte förändrat sitt utseende. Harry gick in på närmsta pojktoalett, jodå, Han hade ett bångstyrigt brunt hår; samma frisyr som James, bruna ögon; lite ljusare än James, han var något kortare än James och lite smalare. Han var fortfarande väldigt lik sin far.

Harry sprang upp till Gryffindors uppehållsrum och hämtade sig pyjamas som han proppade ner i en liten papperspåse som han hittade under Peters säng. Sedan sprang han ut på skolområdet. Klockan var nästan fyra och Harry hade en halvtimme på sig innan han skulle vara inne i skogen och ta sig hem till nittonhundraniotiosex. Harry hittade marodörerna under ett träd och slog sig ner.

"Vi har inget att göra," klagade Peter.

"Hitta på något då," sa Sirius.

"Ge oss ett exempel, Tramptass," sa James.

Harry sa ingenting, han hade inga idéer på vad de skulle kunna göra den halvtimmen innan han åkte hem. Hur mycket finns det att göra utomhus en kylig eftermiddag i oktober? Remus ansikte sprack plötsligt upp i ett leende.

"Vad är det Måntand?" undrade James ivrigt.

"Snorgärsen på ingång," sa Remus och Harry vände sig om.

Mycket riktigt ner för gången kom Snape gående. James ansikte sken plötsligt upp, Sirius däremot såg oroligt ut. Som om han inte visste vad han skulle göra.

"Kom Tramptass, ska vi roa oss lite."

Sirius svarade inte utan reste sig upp och höjde sin trollstav.

"Hörru du, Snorgärsen!" vrålade James.

Snape vände sig om och drog fram sin trollstav, men Sirius hade redan ropat 'Expelliarmus' och Snape stod där utan trollstav. Sirius fångade Snapes stav och stoppade den i fickan. Snape kollade med stora ögon på Sirius och Harry såg hur han smälte under Snapes plågade blick. James höjde precis staven för att förhäxa Snape, men Sirius skrek:

"Sluta James!"

James stannade upp och tittade förvånat på Sirius, men Sirius tittade inte tillbaka. Han gick fram till Snape och gav honom sin trollstav tillbaka och sa någonting som såg ut som 'Förlåt'. James kunde inte sluta stirra, inte heller kunde Remus och Peter göra det. Nu hände det som fick Harry att bli illamående igen. Sirius kysste Snape, inte på kinden utan de kysstes mitt framför en skara elever från Gryffindor och Hufflepuff. Sedan gick de hand i hand ner mot skogen. Harry kunde inte hålla det tillbaka, han spydde rakt ner i en buske som var bakom honom.

James vände sig om och frågade:

"Var det jag som såg i syne eller kysste Sirius…" hans röst dog bort som om han inte klarade av att säga mer.

"Du såg inte i syne," förklarade Harry.

Peter och Remus var fortfarande för chockade för att ens kunna öppna munnen. Harry kastade en blick på klockan och insåg att han skulle tillbaka redan om tio minuter.

"Jag måste gå nu," mumlade han.

De tre pojkarna nickade och Harry reste sig upp. När han gått en bit hörde han Remus röst.

"Vi måste stoppa honom."

Harry kunde svära på att Peter nickade fast han vände sig inte om för att se efter. När han var framme vid skogsbrynet kände han en hand på sin axel. Han vände sig om, där stod Lily Evans.

"Hej då Harry," sa hon och gav honom en kram.

Harry kramade tillbaka.

"Hej då Lily," sa Harry. "Kan du lova mig en sak?" undrade han sen.

"Ja, det kan jag väl antar jag," svarade Lily.

"Ge James en chans."

Lily stod still och såg ut som om hon inte visste vad hon skulle svara. Harry hade inte tid att vänta och med ett sista hejdå vände han sig om och gick in i skogen. När Harry väl var där kände han hur han snabbt fördes framåt i tiden. Samtidigt tänkte han att det här var ett löfte som Lily garanterat skulle hålla, annars skulle han själv inte finnas. Harry log brett även när han illa slogs ner i marken och satte sig rakt på en hård rot.

Glatt gick han upp till Gryffindors uppehållsrum och försökte flera gånger komma in med lösenordet 'Bubotubervar' innan Tjocka Damen argt talade om för honom att hon inte använt det lösenordet på över tjugo år. Då mindes Harry det riktiga lösenordet och gick in i det knôkfulla uppehållsrummet. Ingenstans såg han Ron eller Hermione så han gick upp till sovsalen där han stoppade ner Marodörmyntet i sängbordslådan och la sig ner och somnade.