Kapitel 23 Feber och olydiga kroppsdelar

"Ingenting kan få oss isär…" sa Sirius.

"Nej," mumlade Snape och tog Sirius hand.

"Vad är det Severus?" ville Sirius veta.

"Inget, jag är bara lite trött…" svarade Snape och ryckte på axlarna, men Harry såg att Sirius inte trodde honom.

"Du gillar inte att jag kysste dig framför alla elever, eller hur?" sa Sirius.

"Nej, vet du hur mycket problem det innebär?" svarade Snape irriterat. "Alla kommer att få för sig att jag är någon äcklig … bög."

"Är du inte det då?" sa Sirius och Snape tittade chockat på honom. "Inte äcklig, men du är väl bög?"

Snape ryckte på axlarna.

"Står du inte för att vi är tillsammans? Skäms du över mig?" fortsatte Sirius och Harry började garva, det här lät otroligt komiskt tyckte han.

"Jo det gör jag väl, och nej jag skäms inte över dig du är ju skolans snyggaste kille," (Sirius rodnade) "men jag skäms över mig själv…"

Sirius satte sig ner på stenen och drog ner Snape bredvid sig och gav honom en blick som sa 'berätta-vad-det-är-så-jag-kan-säga-att-du-inte-ska-skämmas-över-det'.

"Jag vet inte…" sa Snape.

Det blev en tystnad, Harry tyckte att de faktiskt var rätt söta tillsammans nu när han vant sig, men han grubblade fortfarande över vad som skulle sära på dem. Sirius lutade sig fram och kysste Snape som besvarade kyssen. De kysstes djupt och Harry tittade åt ett annat håll och såg två Slytherintjejer som kunde vara från sjätte eller sjunde årskursen komma gående inåt gläntan. Typiskt tänkte Harry. När tjejerna kom fram stannade den ena och bara gapade och pekade på det hånglande paret, den andra tjejen kved till och utbrast:

"Vad äckligt, vi drar."

Sen rusade de ut från dungen och Sirius gjorde en grimas åt deras håll och pekade finger. Han skulle precis säga något fult då Snape lade ett finger över hans läppar. Harry lutade sig uttråkat mot en trädstam medan han tittade på paret, som skulle gå helt skilda vägar… Vad hade Harry tänkt med egentligen? Han hade tänkt att han skulle sära på dem, de älskade ju varandra, det var så tydligt så oerhört tydligt. Det var nästan som att se slutet på en romantisk kärleksfilm, det enda som saknades var att båda skulle säga 'Jag älskar dig' men ingen av dem sa det och Harry tröttnade ganska snabbt på att bara sitta och stirra på dem. Därför tog han sig tillbaka till sin egen tid i sin egen säng och placerade minnessållet under sängen innan han sjönk in i en orolig sömn där samma frågor upprepades om och om igen. Varför? Vem? Hur?

Det var över en månad sen Harry berättat för Ron och Hermione om Sirius och Snape, men det kändes bara som några dagar. Kallsvettig och med lakande klibbande fast mot kroppen satte sig Harry upp i sängen, magen kändes som om den vänts ut och in och huvudet värkte. Harry satte sig upp i sängen för att klä på sig, men när han sedan ställde sig upp sjönk han utmattad ihop på golvet. Han hörde avlägsna röster.

"Harry, vad hände?"

"Vad är det för fel på honom?"

"Harry svara."

Harry mumlade något som han själv inte visste vad det var och kände hur två par armar grep tag i honom från varsin sida och lyfte upp honom på fötterna. En röst i närheten talade om för Harry att han skulle ta det lugnt och att de var på väg till… Harry hann aldrig riktigt höra vart de skulle eftersom det avbröts av ett skrik.

"Harry, Harry, vad är det med honom?"

"Ssch Hermione, vi tar honom till sjukhusflygeln."

"Behöver ni hjälp?"

"Nej då… se bara till så att frukosten inte försvinner, för den vill vi inte missa."

Efter det förvandlades alla ord och meningar som någon sa till gröt så Harry kunde inte längre urskilja vad samtalen handlade om. Han kände hur han lades ner i en säng och slöt ögonen.

"Sjuttio poängs avdrag från Gryffindor," sa Snape till Harry.

"Men jag har ju inte gjort något!" protesterade Harry.

"Du försökte sära på mig och Sirius, du åkte olovandes tillbaka i tiden," rabblade Snape.

"Men hur kan du veta," sa Harry och såg sig desperat omkring, men det var tomt i Hemligheternas Kammare. Hemligheternas Kammare, vad gjorde han där?

"Potter kan du ta och slå upp sidan 571 i boken."

"Bok, vilken bok menar ni?" sa Harry då han upptäckte en bok framför sig, "Men det är bara fyrahundra sidor i den här!"

Snape hade försvunnit när Harry tittade upp och istället stod där Dumbledore och sa:

"Dansa fågeldansen minst en gång om dagen, så blir du bra i magen. Kukeliku som katten du gal, men ta på dig en morot när du ska på bal. Lev i det förflutna, lev bara då, vi alla kan se din fula hatt ändå!"

"Ursäkta sir, men vad menar ni?" började Harry.

Dumbledore svarade inte och Harry blinkade till. Allt var suddigt runt om honom och han sträckte sig efter sina glasögon. Huvudet dunkade och magen krängde. Han satte sig upp och såg madam Pomfrey komma utrusande från sitt kontor.

"Ligg ner mr Potter, ligg ner."

"Varför då?" undrade Harry förvånat.

"Ni har fyrtio graders feber, så snälla ligg ner."

Harry lade sig ner mot kuddarna igen och hörde madam Pomfrey vimsa runt honom.

"Är du hungrig?"

"Nej," svarade Harry, "Jag mår illa…"

Han kände hur madam Pomfrey stack till honom ett glas och motvilligt drack han upp innehållet. Han kände hur hans mage krängde till kraftigt, men sen slutade den och Harry kände bara ett svagt illamående. Dörren till sjukhusflygeln öppnade och Dumbledore kom in.

"Poppy, skulle jag kunna få tala med Harry i enrum."

"Visst professorn," sa Pomrey och lämnade rummet.

"Harry," började Dumbledore, "det är mycket oansvarigt gjort av dig att åka tillbaka i tiden, speciellt…"

"Förlåt mig professorn, men jag ville…" Harry slutade prata, inte kunde han berätta varför han egentligen åkt tillbaka i tiden för Dumbledore?

"Om det bara varit för att träffa dina föräldrar hade du gjort det tidigare, det vet jag, visst var det något annat."

"Sirius…" började Harry.

"Vad var det med Sirius?" frågade Dumbledore.

"…och Snape," avslutade Harry och kände hur illamåendet började rusa tillbaka till magen.

Dumbledore nickade.

"Du borde vara mer försiktig av dig, Harry. Du betyder alldeles för mycket för att…"

"Betyder alldeles för mycket? Betyder alldeles för mycket, för trollkarlsvärden, för att andra människor ska få vara lyckliga, för att andra människor ska få leva, för att…" Harrys röst bröts och han kände hur hans underläpp började darra.

"Harry, du betyder alldeles för mycket för mig," avslutade Dumbledore sin mening.

Harry kunde inte tro på det, han hade säkert aldrig betytt mer för Dumbledore än någon annan. Förutom det faktum att han skulle rädda trollkarlsvärlden och allt det där, det var endast därför han betydde något för någon. Harry vände blicken mot fönstret och såg vinterns första snöflingor falla, det måste väl ändå betyda något possitivt.

"Tänk på det Harry, för familjen Weasley, Hermione, Remus och alla de där som känner dig," sa Dumbledore och reste sig. "Av vad jag har förstått har du inte berättat för Hermione och Ron om profetian."

Harry skakade på huvudet.

"Varför betyder du något för dem?"

"För att… för att jag är deras vän," svarade Harry och började förstå poängen i det Dumbledore menade.

Harry lutade sig bakåt mot kuddarna när rektorn försvann ut genom dörren. Han somnade ganska snabbt och flög genom ljuslila och ljusrosa (usch) moln.

En vecka senare var Harry helt feberfri och fick gå, med förmaningar av madam Pomfrey att klä sig varmt ute. Harry sprang direkt till uppehållsrummet och frågade Neville om han hade sett Ron och Hermione.

"De är där ute," svarade Neville och pekade mot fönstret.

Harry gick fram dit och kollade ut, de verkade vara i färd med att bygga en snögubbe och ha snöbollskrig på samma gång. Harry sprang upp till uppehållsrummet och slet åt sig sin mantel, mössa och halsduk. Sedan sprang han ner för alla trappor och ut på skolområdet bara för att halka på en isfläck och trilla på ändan två meter ifrån Hermione.

"Oj Harry, hur gick det?"

"Ingen fara," sa Harry och tog handen som hon sträckte ut för att hjälpa honom upp, men istället drog Harry ner henne på marken och Hermione tjöt av skratt.

"Ron, nu får du hjälpa oss upp," sa Harry.

"Nej, ni är så söta där ni sitter," flinade Ron.

Hermione skrattade så mycket att hon verkade få svårt att andas och hon gömde ansiktet i Harrys knä. Harry rodnade generat och tog tag i Hermiones axlar och drog upp henne.

"Andas Hermione, Andas."

Hermione slutade skratta efter några minuter och Ron som hade satt sig ner i gräset mitt emot dem utbrast:

"Bra att någon har roligt i alla fall."

Det fick Hermione att sätta igång igen och Harry glodde surt på Ron när hon för andra gången gömde huvudet i hans knä.

"Vad skulle det där vara bra för?" undrade han.

Ron tecknade med fingret ett S i luften och Harry glodde äcklat på honom. Då började istället Ron att skratta och Harry blev förvirrad.

"Vad är det nu som är så roligt?" undrade han.

"Du skulle sätt din min," sa Ron och tittade upp.

"Du borde också ta dig en titt i spegeln, ditt ansikte är mer förvrängt än Malfoys mammas," svarade Harry och började själv skratta när han insåg hur det lät.

Skrattandes försökte de ta sig upp till Gryffindortornet, men det gick inte, de satt fast. Inte bokstavligt, men deras kroppar ville inte lyda dem. Speciellt en kroppsdel på Harry vägrade att sitta still. Plötsligt satte sig Hermione (som fortfarande legat med huvudet i Harrys knä) upp och stirrade på Harry som kände hur han rodnade, sedan började hon flina och snart skrattade hon igen.

"Vad är det med henne?" undrade Ron.

"Den som ändå visste det," svarade Harry.