Kapitel 24 Ohälsosamma drömmar och tårar

Harry gjorde det som en vana att kolla minnessållet varje kväll innan han somnade. Det var som att läsa en bok eller kanske se en film. Harry hade ångrat sig, igen. Sirius och Snape var inte söta tillsammans, inte gulliga heller för den delen. Han hade bara accepterat dem. Accepterat att de älskade varandra. Kärlek ska man inte rubba på och Harry skämdes för att han hade försökt. Harry hade varit med om flertalet kärleksscener i skogen, men Hermione hade haft rätt. Sirius hade censurerat de värsta bitarna. Han hade fått slippa se Sirius och Snape nakna igen. Harry hade också upplevt massor av snack marodörerna emellan. Att James, Remus och Peter försökt att tala Sirius till rätta, inte kunde han umgås med Snape. Men Sirius lyssnade inte på dem, låtsades att han var väldigt intresserad av en bok eller läxa eller något i den stilen. Harry såg tydligt hur Sirius självförtroende sjönk, var det så det skulle sluta? Men hur kunde de då hata varandra? Harry befann sig i minnessållet igen. Sirius hade precis plockat upp 'Fantastiska vidunder och vart man hittar dem' och låtsades läsa, vilket inte såg så trovärdigt ut eftersom han höll boken uppochner.

"Sirius borde sluta umgås med Snape," tyckte Peter för säkert femtioelfte gången.

"Han har dåligt inflytande på Sirius," sa Remus.

"Dessutom är han ful… och äcklig," sa James med en grimas.

Harry såg hur Sirius ansikte blev likblekt och händerna kramade så hårt om boken att knogarna vitnade. Det såg ut som om Sirius inte kunde andas.

"Varför är han med honom då?" undrade Peter och tittade på James som ryckte på axlarna.

"Det är bara idioti," sa Remus i låg ton, men Harry visste att Sirius hörde.

"Tänk om man kunde komma på något sätt att få dem isär," viskade James.

Harry såg hur Sirius ansikte antog en högröd nyans.

"Ja, han borde…" började Peter, men Sirius hade fått nog.

Han hade rest sig upp och smällt boken i bordet och nu vrålade han:

"JAG VET VAD DU TYCKER PETER: JAG BORDE SLUTA UMGÅS MED SEVERUS, OCH DU VERKAR INTE ENSAM OM ATT TYCKA DET," han blände surt på James och Remus. "MEN OM NI TÄNKER FÖRSTÖRA MITT LIV KOMMER JAG ATT GÅ TILL DUMBLEDORE OCH BE OM ATT FÅ BLI FLYTTAD TILL ETT ANNAT ELEVHEM, DÄR JAG BLIR ACCEPTERAD!" Sirius stormade upp för trappan till pojkarnas sovsal. "GOD NATT!"

Harry var inte sen att följa efter. Sirius låg med huvudet tryckt mot kudden och snyftade och Harry kunde urskilja ord som 'Severus', 'vänner' och 'brödraskap'. Om Harry hade varit där kroppsligen hade han nog gått fram och tröstat Sirius, men han tyckte att Remus hade en poäng. Sirius mådde inte bra av att umgås med Snape. Kolla bara på hur han såg ut nu? Och allt för att han och Snape startade upp ett förhållande. Harry suckade och tog sig tillbaka. Alla i sovsalen slumrade redan (sött) och Harry lutade sig bakåt mot kuddarna för att göra det samma. Det gick inte, obehagliga tankar besökte hans hjärna. Sirius och Snape hade varit fiender, precis som han och Malfoy. Tänk om… usch, nej. Han skulle aldrig, verkligen ALDRIG, vara närmre Malfoy än nödvändigt. När han väl somnade smög sig betydligt trevligare personer in i hans drömmar. Hermione.

"Harry, det är ohälsosamt för dig att drömma mer nu," sa en röst i närheten.

Harry slog upp ögonen och mötte Rons blick. Ron tittade menande på honom och Harry kände hur han rodnade, enligt Ron så kunde han ha blött ner sängen om han inte vaknat. Harry blev lite småsur på Rons överlägsna sätt när det gällde sexualkunskap. Harry visste att Ron hade fått U på varenda uppgift de hade gjort på de lektionerna, Harrys låg på D och A. Hermiones betyg var ett undantag från hennes övriga, hon hade bara näst högsta betyg vilket Ron nämnde ungefär tjugo gånger om dagen.

Dagen började och fortföljde och efter trolldryckskonsten, dagens sista lektion, utbrast Ron någonting som Harry totalt hade glömt bort.

"Tänk att vi har jullov imorgon!"

"Oj, det hade jag glömt!" utbrast Harry.

"Hur kan du glömma något så underbart?" sa Ron chockat och tittade förvånat på honom.

Harry ryckte på axlarna.

"Kolla, det står något där!" utbrast Hermione och pekade på ett nyuppsatt anslag på Gryffindors anslagstavla.

Hon gick fram och läste högt för dem från anslaget:

"Sjätte och sjundeårselever erbjuds komma på den årliga jullovsbalen som äger rum den 23 december klockan 20:00 till långt efter midnatt. Ni har lov till att bjuda in yngre elever om så önskas. Välkomna till ytterligare en rolig bal."

"Jaha," suckade Harry. "Då måste man börja om från början och försöka hitta någon att gå med…"

Men han visste egentligen exakt vem det var som han ville bjuda, han behövde bara modet att fråga henne också.

"Ja," suckade Ron.

"Lycka till Ron," sa Hermione med ett flin, "enligt dig så har väl alla söta tjejer slutat skolan redan."

"Nää," sa Ron och rodnade när han kom på sig själv.

"Ronnieponken är kär," retades Ginny som nyss klättrat in genom porträtthålet med Dean Thomas och flinade, Rons öron blev röda och han gick och satte sig i en soffa.

Harry och Hermione följde efter och satte sig på varsin sida om honom.

"Jag tror att Ron vill utnyttja sina fantastiska kunskaper," tillade Ginny innan hon följde med Dean upp till pojkarnas sovsal.

Ron blev tomatröd i ansiktet, snurrade runt och stirrade efter Ginny.

"Ginny, du får inte vara där uppe," skrek han, men Ginny svarade inte. "Jag skriver till mamma," vrålade han.

Ginny kom nerspringandes för trapporna och glodde ilsket på sin bror.

"Inte ett ord till mamma," sa hon argt innan hon gick upp till Dean igen.

Harry kände hur han bara ville hålla händerna för öronen och skrika (Harry är allt en känslig liten kille), men han sa ingenting och han gjorde ingenting. Hermione reste sig istället upp och började själv gå upp för trappan till pojkarnas sovsal.

"Hermione, vad gör…?" började Ron men Hermione var redan utom synhåll.

En minut senare kom hon ner med en ilsket röd Ginny och gick upp för trappan till tjejernas sovsal. Harry kunde höra ilskna skrik från Ginny i någon av flickornas rum, men han kunde inte urskilja några ord. Fem minuter senare kom en högst besviken Dean och satte sig i soffan bredvid Ron. Ron däremot såg urförbannad ut och när Dean gjorde en högljudd suck nästan skrek Ron av ilska:

"Låt min syster va ifred!"

Sen sprang han rasande upp för trapporna till sin sovsal. Harry suckade, skakade på huvudet, reste sig upp och följde efter Ron. Han hittade Ron på sängen försjunken i en bok.

"Ron…" sa Harry försiktigt.

"Mm," sa Ron ointresserat.

"Ginny har ett eget liv," sa Harry.

"Så du tycker att hon ska gå och knulla killar lite hur som helst och jag ska inte bry mig!?" sa Ron ilsket.

"Nej det sa jag inte," sa Harry en aning irriterat.

"Jo, det var just vad du gjorde," envisades Ron.

"Nej, hon och Dean har varit ihop i över ett halvår, Ginny är femton och tillräckligt gammal själv för att avgöra…" började Harry.

"Sluta! Lägg av!" sa Ron och satte händerna för öronen, knep ihop ögonen och skakade på huvudet.

Harry sa ingenting.

"Dessutom är sådana aktiviteter förbjudna inom skolan," tillade Ron.

Harry skrattade.

"Som om du skulle bry dig om det var du," sa Harry med ett brett flin.

Ron fnös och blängde ilsket på Harry, sen vände han sig mot väggen och fortsatte att läsa sin bok. Harry suckade och plockade fram minnessållet under sängen. När han hade ställt den på huvudkudden och lutat huvudet i den sa han:

"Fem."

Det krängde till och Harry landade på alla fyra i uppehållsrummet. Vid ett bord satt Sirius och läste ett brev, Harry gick fram och läste det över axeln på honom.

"Kära Sirius.

Möt mig i klassrum nr 17 vid midnatt jag har något att berätta.

Severus"

Harry granskade brevet, det där var inte det minsta likt den handstil som Snape hade när han skrev 'bedrövligt' på alla Harrys prov. Men de kunde ju alltid ändra handstil. Det kunde alla. Harry såg hur Sirius reste sig upp och klättrade ut genom porträtthålet, Harry följde efter. Han såg hur Sirius sakta sköt upp dörren till klassrum nr 17. Sirius såg både ledsen och smått hoppfull ut. Harry mindes tillbaka till senaste händelsen i minnessållet. Sirius hade bråkat med Snape, men om vad det var kunde inte Harry minnas. Det hade i och för sig inte varit något stort gräl, men Sirius hade sett ganska nere ut. Harry kollade sig runt om i klassrummet, där fanns inget speciellt som inte fanns i ett vanligt klassrum. Bara vanliga bänkar, stolar, en kateder och en svarttavla. Harry gick runt i rummet medan Sirius satte sig i en fönsterkarm långt borta. Då hörde Harry röster utanför dörren, Sirius verkade vara så djupt försjunken i sina tankar att han inte hörde något. Harry gick fram och försökte höra vad som sades där utanför.

"Ska vi verkligen göra det här?" sa någon lågt.

"Ja… eller vad tycker du?" sa en annan.

"Absolut," svarade en tredje röst.

"Okej då," sa den första.

"Lycka till Tagghorn," sa den tredje rösten.

Dörren öppnades och in klev… Snape. Harry var förvånad, han hade ju tydligt hört att någon säga Tagghorn och så kommer Snape in. Jo visst var det Snape i högsta grad. Men hade han pratat med James? Eller vad var det som hände? Harry kände sig förvirrad.

"Black," sa Snape stelt.

"Severus," Sirius vände sig hastigt om och kollade glatt på sin pojkvän, men leendet försvann då han såg Snapes stela min. "Vad är det?"

Harry såg hur Snape tog upp sin trollstav i skydd bakom manteln. Men det här kunde inte vara Snape, så sent som förra veckan hade de suttit i ett av grupprummen nära biblioteket hade de haft jättemysigt och Snape hade inte alls varit såhär.

"Det funkar inte längre," fortsatte Snape kallt.

"Vad menar du Severus?" frågade Sirius och kollade chockat på Snape.

"Kalla mig Snape!" fräste Snape.

Sirius bara glodde på Snape, han såg ut som han inte visste vad han skulle tänka och tycka.

"Vad tror du Black, du har aldrig gillat mig, på riktigt och jag har aldrig gillat dig!" fortsatte Snape.

Det här var ännu mer otroligt, inte ens när de bråkade hade Snape betett sig som han gjorde nu. Han verkade vara fast besluten att inte ha något mer att göra med Sirius.

"Jag vet att vi har bråkat Seve…"

"SNAPE!"

"… Snape, men är inte det här lite drastiskt?" försökte Sirius.

"Jag har aldrig gillat dig mer än en fladdermask," sa Snape.

"Så sent som i förrgår sa du att du älskade mig!" utbrast Sirius desperat.

Snape såg riktigt chockad ut och spärrade sedan upp ögonen och såg ut att vara vippen på att säga 'va?' men han harklade sig och sa bara ansträngt:

"Tror du att jag menade det?"

Han gav ifrån sig en litet hånskratt, fortfarande ansträngt och nu gick det upp ett ljus för Harry. Det var absolut inte Snape som var här. Harry kastade en blick på klockan i klassrummet, den var nästan ett. Om hans aningar var rätt skulle det visa sig snart…

"Men… men…" var det enda som Sirius tycktes kunna få fram.

"Nej jag menade det aldrig," sa 'Snape' och vände sig om för att gå ut ur rummet. "Kontakta mig inte igen."

Sirius bröt ihop totalt, han gömde ansiktet i händerna och snyftade uppgivet. Innan Snape var ute såg Harry att hans hår började anta en mer rufsig form. Hur elak får man vara, det var ett exempel på polyjuice-elexiret. Han kände ilskan växa inom sig, en ilska mot sin far som hade förstört det fina. En av de få fina saker som finns – kärlek.

"Gick det bra Tagghorn?" undrade en röst, mycket lik Peters.

"Ja," nu ska vi bara smälla i Snape det samma.

Harry knöt händerna hårt, hur kunde man bara göra någonting sådant? Han hörde snyftningar och vände sig om. Ja, han grät, Sirius grät. Stora tårar trillade ner för den femtonårige pojkens kinder och han torkade av dem med baksidan av handen. Sirius drog ett djupt andetag innan han reste sig upp och gick ut ur rummet, Harry följde efter. Från änden av korridoren såg Harry en skymt av Remus, Peter och ytterligare en 'Sirius' utanför ett klassrum. Harry suckade djupt, att inte Sirius förstod…

Nästa dag berättade Harry för Ron och Hermione exakt vad han sett i minnessållet. Det var verkligen olika reaktioner. Hermione hade suckat och sagt:

"Ja, det skulle ju förr eller senare bli ett slut på det… Kanske det var bäst som det blev."

Ron däremot sa bara:

"Äntligen!"