Kapitel 26 Bekännelser på Julbalen

"För- låt att… jag… kom för… sent, Luna," flämtade Harry när han kom till stora salen.

"Det är lugnt," sa Luna, "de har precis börjat första dansen."

Harry hörde en lugn låt spelas och motvilligt följde han med Luna upp på dansgolvet. Hon tog tag i hans händer och började dansa någon dans han aldrig sett maken till förut, men eftersom att det var Luna som förde var han inte förvånad. Luna snurrade omkring och visste precis vad hon skulle göra medan Harry bara hängde med. Harry kunde höra någon fnittra i närheten och han precis se skymten av Hermione som fnittrade och Ron bredvid som höll händerna för munnen och inte kunde hålla sig för skratt.

"Bry dig inte om dem," sa Luna, men det var ju exakt det Harry gjorde.

När låten väl slutade drog han med Luna bort från dansgolvet. Ron och Hermione kom fram till dem, hon verkade vara lite avvisande mot Luna, men om Harry inte mindes fel hade hon alltid varit det.

"Du var mej allt en hejare på å dansa," sa en välbekant mullrande röst alldeles i närheten.

De vände sig om och såg Hagrid som strålade emot dem. Harry flinade medan Luna i sin tur inte verkade ha hört, hon hade den där drömmande blicken igen. Hagrid vinkade åt dem och försvann sedan bort och bjöd upp McGonagall.

"Nej, nu vill jag dansa" tyckte Luna.

Harry tittade bedjande på Ron som såg skräckslagen ut vid blotta tanken, motvilligt reste sig Harry upp och följde Luna ut på dansgolvet till en nu mycket svängigare låt. Det såg ut som om Luna försökte dansa en blandning mellan bugg och fågeldansen, vilket säkert skulle vara roande om inte Harry varit tvungen att göra samma sak för att hänga med i Lunas tempo. Snart virvlade Hermione och Ron förbi i någon snygg dans, oj vad Ron kunde dansa. Harry kände en stöt i magen av avundsjuka, både för dansen och för Hermione.

"Luna," sa Harry, men luna verkade inte höra.

"LUNA," skrek Harry istället och Luna kikade upp på honom.

Han tog tag i hennes arm och ledde henne bort från dansgolvet och mot bordet med mat där det fanns mat. Harry tog en tallrik och öste på så mycket som det rymdes, Luna gjorde likadant, sen satte de sig vid ett bort långt ifrån allt och alla. Medan de åt så utbrast Luna:

"Partnerbyte!"

"Vad menar du?" sa Harry förvirrat.

"Ja, partnerbyte, du dansar med Hermione ett par minuter och jag med Ron," förklarade hon.

"Låter toppen," höll Harry med, "om de går med på det förståss."

Luna nickade.

"När är man talar om trollen…" sa hon och pekade på Ron och Hermione som såg ut att vara på väg mot deras bord, dock såg Hermione extremt motvillig ut.

När de slog sig ner föreslog Luna idén om partnerbyte på en gång, men Harry tyckte hon fick det att låta som om allt var hans idé. Ron såg livrädd ut och Hermione ryckte på axlarna.

"Vet du vad Luna?" sa hon syrligt med betoning på Luna. "Det är det vettigaste du någonsin har sagt."

Luna verkade inte ta åt sig utav piken utan nickade glatt. De åt snabbt upp maten (inte Ron som verkade vilja dra ut på tiden så länge som möjligt innan han skulle behöva dansa med Luna) och gick bort mot dansgolvet igen. Harry hörde Ron säga:

"Jag för!"

Harry tog Hermione om midjan med högra armen och hennes hand i hans vänstra. Hon förde honom mjukt över dansgolvet och då och då kunde Harry få en skymt av Ron som verkade ha fått kontroll över Luna. När han tittade in i Hermiones ögon var det som om hela han smälte samman, det var underbart att få vara såhär nära henne.

"Hermione…" viskade Harry lågt.

"Mm," mumlade Hermione.

"Jag tycker om dig, jättemycket."

Harry rodnade, men kunde inte se Hermiones ansiktsutryck eftersom de skuggades av Hagrid som valsade förbi med Trelawney som såg ytterst besvärad ut. Då Hermione tänkte svara slutade låten och de blev bortdragna av Ron och Luna.

"Detta var verkligen roligt," flinade Ron.

Luna nickade instämmande och ivrigt, medan Hermione log och Harry själv nöjde sig med att nicka lite besvärat. Det började spela nästa låt och Ron försvann genast ut på dansgolvet med Luna igen eftersom Hermione svarade nej till en dans.

"Harry jag gillar er båda, riktigt mycket," började Hermione.

"Ron gillar dig också, han berättade det imorse…" började Harry.

Hermione avbröt honom med en suck.

"Jag vill inte såra någon," sa hon.

Harry slog ner blicken och stirrade intensivt på sina händer. De sa ingenting på flera låtar.

"Vart försvann Ron och Luna föresten?" undrade Harry plötsligt.

"Ingen aning," sa Hermione och ställde sig på en stol för att försöka se dem.

"Harry," utbrast hon, "du kommer inte att tro dina öron, men Ron och Luna är på väg härifrån, hand i hand."

Harry ställde sig kvickt upp på en stol, och mycket riktigt. Där några meter från dörren stod Ron och Luna hand i hand och försökte komma ut genom trängseln. Han kastade en blick på Hermione som såg aningen besviken ut. Harry log och sa:

"Jaha, där försvann din dejt, med min."

Hermione nickade sakta, de stod fortfarande kvar på stolarna.

"Vad har du emot Luna?" frågade Harry.

"Eh… inget," sa Hermione, men han såg på henne att hon ljög.

"Är du avundsjuk på henne? Ser du henne som ett hot mot någonting?" frågade Harry.

Hermione nickade.

"Hon tar ju er ifrån mig," sa hon lågt.

"Inte då!" utbrast Harry.

Hermione ryckte på axlarna och två sekunder senare fick Harry syn på Snape som gick ut ur Stora Salen.

"Vänta," uppmanade han Hermione och sprang efter Snape.

"Professor…" flämtade Harry. "Professor Snape."

"Vad vill ni Potter," fräste Snape, "kom inte hit och stör mig med dina barnsligheter."

Harry ruskade på huvudet.

"Nej, jag har en sak att berätta," sa han.

De gick in till en tom korridor och Harry visste inte riktigt var han skulle börja.

"Nå potter vad var det om? Jag har inte hela natten på mig!"

"Jo, såhär, sir," började Harry. "Under ert femte år så…"

Harry började berätta om Sirius och det han hade sett i minnessållet. Och Snapes blick flackade åt olika håll som om han försökte hitta på en bra ursäkt att komma med. Han avbröt Harry:

"Jaja, det där vet jag och du skulle bara våga berätta det för någon."

"Nej, professorn, det är inte det som det rör sig om," försökte Harry.

Han berättade vidare om det som hade hänt i klassrummet då Snape hade avvisat Sirius och avslutade med att fråga:

"Fast du upplevde det tvärt om, eller hur."

"Ja, vad var det med det då?" fräste Snape och Harry kände på sig att han trampat på en ond tå.

"Jo såhär, det var inte Sirius som kom in till dig, det var James, min pappa," rättade han sig. "Han hade tagit polyjuice-elexiret."

Snape stod helt tyst i några sekunder och fräste sedan:

"Som om jag skulle bry mig om det. Fem poängs avdr…"

"Fattar du inte," utbrast Harry irriterat, "han älskade dig fortfarande."

"Jag förstår inte varför jag skulle bry mig…" började Snape kallt, men Harry avbröt honom.

"Förstår du inte varför?" sa Harry, "Ni älskade ju varandra."

Snape tittade uppgivet på Harry och stormade sedan därifrån, men Harry kunde skymta tårar i de svarta ögonen. Han visste inte om det han hade gjort var bra eller dåligt, men han hade i alla fall talat om för Snape hur det låg till. Hans hat mot sin far hade aldrig varit större. James Potter hade inte bara förstört kärleken mellan två personer utan också brutit alla deras band med varandra och förstört framtiden för fler än två…