Tillbaka hem

Link kände att han inte hörde hemma där.

Dom Förlorade Skogarna gav ifrån sig en oroväckande närvaro olikt något han hade känt under sin uppväxt. Han hade förväntat sig att skogen runt om honom skulle bli lättare då han trädde in. Ändå verkade träden fortfarande blockera solskenet han hade vant sig vid sedan hans uppdrag började. Saker och ting återgick till det dimmiga tysta tillstånd dom hade som han hade vant sig vid. På ett sätt kändes det mer tröstande av att se alla träden runt omkring sig.

Det här var den enda trösten.

Link kunde praktiskt känna träden runt om honom och även Dom Förlorade Skogarnas andar stirra på honom med mörka avsikter och ville att han skulle vända om och lämna skogarna.

Och den mörka, förruttnade känslan från utkanten av träden blev allt starkare för varje steg han tog mot sitt gamla hem.

"Det känns så fruktansvärt..." mumlade Navi som såg sig omkring. Hon hade inte den känslan av att vara felplacerad som Link hade. Men ändå var den förruttnade och mörka energin i luften mer starkare för henne. Hennes ökade koppling till naturen slog verkligen tillbaka ett antal gånger under deras äventyr.

"Orkar du fortfarande?" frågade älvan som var kvar på Links axel.

Först svarade inte Link utan bara tittade runt omkring sig. Han hörde ljudet från ulvar på avstånd och han kunde svära på att han hörde viskningar i luften. Kroppslösa röster som ropade på honom eller förbannade hans namn. Var det här äkta eller var det hans oro?

"Jag känner mig inte välkommen här..." mumlade han.

Och Navi visste varför. Det var hans vuxna form. Dom Förlorade Skogarna brydde sig inte om att Link hade spenderat tio år mellan träden och levt fridfullt bland kokirinerna. Skogen var skonsamma mot barn, men vuxna...var hatade att vara här. Även älvans närvaro hjälpte lite.

"Jag tvivlar att även kokirinerna gör det," svarade hon då hon kände att hon behövde titta sig omkring för att vara säker. "Jag ska göra mitt bästa för att leda dig till Skogens Tempel."

Link grubblade på det och skakade på huvudet efter en stund.

"Vi behöver se efter dom andra först. Själva byn kan vara i fara! Vi måste se om dom är oskadda!"

Navi beundrade av hur renhjärtad Link var. Trotts hur kokirinerna behandlade honom ville han se till att dom var oskadda.

"Visst. Då så. Om det gör det lättare för dig...eller åtminstone om jag hoppas på det," sa hon. Vem visste hur Dom Förlorade Skogarna nu fungerade på grund av Ganondorfs påverkan?

Navi flög upp från Links axel och började att leda honom framåt.

Störande ljud runt om dom fortsatte att höras, dom svaga ljuden verkade betona av hur nära dom var än vanligt. Ibland verkade det som om massiva fotsteg var bara några meter ifrån dom men ändå såg paret inget och ibland var det öronbedövande tyst.

I dimman längre fram kunde Link och Navi se olika skepnader som suddades in och ut i fokus. Några av dess skepnader var människoformade men andra såg ut som odjur som paret inte kände igen. Fruktansvärda former som gjorde dom illamående bara av att titta på dom vaga siluetterna. Men det här var inte normalt för Navi. Dom Förlorade Skogarna skapade illusioner för inkräktare, för hylianer och andra folkgrupper om dom vågade sig in i dom förbjudna områdena. Älvor som hon varken såg eller hörde dessa falska åsyner och ljud innan. Det verkade som om Ganondorfs magi verkligen hade vuxit under dom sju åren då gerudon hade förmågan att ändra grundlagarna över skogen.

Men något verkligt träffade Link mellan ögonen. Han gav ifrån sig ett överraskat läte och backade chockat några steg. Skadan verkade inte vara allvarlig och han tittade ner för att se det helt enkelt ar från en liten sten. Han tittade tillbaka upp och hade en känsla av att han visste vart han hade sett den tidigare.

Ut ur dimman hoppade en bekant figur fram. Liten till växten och bar slitna röda och blåa kläder. I dess hand höll den en flöjt som den hade höjt mot sin mun. Det var ett döskallebarn! Men allting var så annorlunda sedan han sist sprang på en. Istället för busig skadeglädje lyste hans ögon som bara visade vrede och hat.

"Hallå! Kom igen, döskallebarn, vi har inte tid med dina lekar!" skällde Navi som flög imellan Link och impen.

"Varför umgås du med en vuxen?!" krävde döskallebarnet och pekade ett anklagande finger på Navi. "Dom är gemena och orsakar bara problem! Dom är inte ens roliga heller!"

Hans röst var passade ihop med hans ögon fylld av hat och inget spår av att detta bara var en förvriden lek.

Link höll upp sin sköld ifall döskallebarnet skulle anfalla honom. Han tänkte inte kämpa tillbaka, inte mot den här. Döskallebarnet ville helt enkelt jaga bort honom men han var inget monster eller något annat.

"Jag är ingen vuxen! Jag är en kokiri!" sa den grönklädda pojken imot och kände sig fånig just som hans djupa röst lämnade hans mun.

"Pah!" spottade döskallebarnet. "Vilken usel lögn! Du luktar inte ens som en kokiri, eller ser ens ut som en! Men du bär konstiga gröna kläder. Och andra saker jag inte kan vänta att rota igenom!"

Han tryckte in en liten pil i sin flöjt, en som utan tvivel hade någt slags gift i sig.

Döskallebarnet sköt iväg den och Link blockerade den med sin sköld då han hoppade åt sidan. Han visste inte hur ömtåliga och hållbara döskallebarn var egentligen men han ville inte riskera att döda honom av misstag om han kämpade emot!

Jagande efter Link sköt döskallebarnet stenar och pilar efter pojken medans Navi försökte att tala förnuft med varelsen, men han ville inte lyssna. Det verkade som om impen var fast beslutsam av att göra sig av med vad han såg som en inkräktare för Dom Förlorade Skogarna, något som skulle skada dess existens ännu mer.

Link kunde knappt klandra döskallebarnet, kokirinerna eller resten av Dom Förlorade Skogarnas invånare hade sådant förakt mot vuxna. Även om han själv var vän med Darunia kände Link likadant. Även ute i Hyrule föredrog han sällskap av andra barn än vuxna.

Som tur var gjorde hans nya längre ben det lättare att fly från döskallebarnet. Det träaktiga busfröet skrek efter Link och Navi men verkade tillslut ge upp jakten efter dom och återvände tillbaka in i dimman.

När dom saktade ner flämtade Link lite då han fortsatte framåt.

"Jag visste inte att döskallebarn kunde vara så...fientliga..." sa han. Döskallebarn må vara spratt makare men han hade aldrig hört dom döda någon, eller ens försökt det. Dom föredrog alltid lätthjärtade trick...även om småskada blev inblandad...

"Kanske det är Ganondorfs magi som gör dom så uppretade," föreslog Navi eftersom hon själv aldrig hade ett döskallebarn prata med en vuxen förut. Hon visste inte om det var normalt eller inte. Älvan brukade, trotts allt, hålla sig på avstånd från imparna så gott hon kunde. "Eller dom kanske vet vem som är orsaken till förbannelsen och anfaller därför vuxna mer vilt den här gången..."

Tillslut var det inte viktigt. Om paret skulle springa på fler döskallebarn skulle dom bara springa vidare. Som tur var gjorde dom inte det. Navi fortsatte att leda Link genom Dom Förlorade Skogarna och paret ignorerade alla trick skogen försökte komma med. Vid ett tillfälle kunde Link svära att han hörde en kvinnas röst. Någon som bad om hjälp, någon att hjälpa henne och hennes spädbarn, men...det var tydligt ett trick...

Men på något sätt verkade rösten...

Nej. Det var ännu ett trick.

"Vi är nästan där, tror jag," sa Navi som la märke till hur träden började att sprida ut sig lite mer. "Byn bör vara längre fram!"

Älvan var tacksam över att trotts Ganondorfs mörka magi kunde hon fortfarande hitta sig fram genom skogen.

Link gjorde sig beredd att se sitt hem och dom han hade vuxit upp med. Även om många inte hade varit snälla mot honom...var han fortfarande orolig över deras välmående. Men han började att undra om även dom skulle attackera honom...eller om dom ens var oskadda.

I vilket fall verkade Navi ha rätt och paret befann sig tillslut tillbaka i Kokiribyn...för första gången på sju år. Men för dom kändes det inte så och dom blev genast distraherade då dom klev in i området.

På grund av alla monster.

Stora blåa knoppar var utspridda överallt, massiva deku babaer som var dubbelt eller tre gånger större än dom inne i Det Stora Deku Trädet. Från dom högre hemmen och i några av träden som avskilde byn hängde döskalletullar, dessa även större än dom Link och Navi hade drät i det förflutna.

Till pojken och älvans förfäran såg dom ingen kokiri någonstans. Det fanns åtminstone inga tecken på våld. Men så här kunde det inte fortsätta! Med sitt MästerSvärd redo närmade sig Link den närmsta deku baban.

Då han kom nära flög växtmonstret upp från marken, dess lökformade huvud allt mer större med ännu större tänder än förra gången Link hade sprungit på en sådan varelse. Den vände sitt ansikte mot pojken och kastade sig fram. Link höll upp sin sköld och deku baban slog sitt huvud mot metallobjektet och studsade tillbaka. Link tog chansen och svängde med sitt svärd mot varelsen och skar av toppen av dess huvud i ett enda svep vilket dödade den.

Link stirrade på liket och försökte att ignorera hur lätt det var att dräpa en varelse så stor. Han såg sig omkring och såg att det fanns ett dussintal varelser att dräpa...

Under dom kommande tjugo minuterna gick Link och Navi runt och dödade alla varelser som fanns i byn. Som tur var fanns det inget mer farligare än deku babaer och döskalletullar som nu knappt var något hot för paret. Medans det hände kom dom ut helskillnad, växtmonstren kunde studsas tillbaka med skölden och döskalletullarna var tvungna att visa deras undersidor innan Link gick till anfall. Under den tiden såg Link till att inte titta på sitt gamla hem, en del av hon fruktade att det hade rivits bort under hans frånvaro. Som tur var fanns inga monster i närheten av den.

Pojken kände sig illamående av allt blodbad runt omkring honom. Han hade aldrig dödat så många varelser på en gång så här. Byn var nu fylld av lik och stanken av död blv mer och mer starkare för varje monster som föll. Även när dom tillslut var alla döda la han inte undan sitt svärd eller sköld ifall fler skulle komma fram ur träden och anfalla.

Link såg sig omkring innan han svalde och gjorde sig beredd innan han ropade ut.

"Hallå?! Är det någon här?! Det är säkert nu!"

Förhoppningsvis hade dom andra kokirinerna bara gömt sig...

Under en lång stund hände inget och både Link och Navi fruktade det värsta.

Men tillslut...kikade ett barns huvud ut ur ett hus i närheten. Det var Uldo!

"Du...du gjorde det här?!" frågade han förundrat.

Link stirrade på kokirinen en stund och kom genast ihåg skölden han hade lånat brändes ned. Skuldkänslor fyllde hans bröst då han stirrade på ansiktet han inte hade sett på så länge. Han kunde inte röra sin tunga men lyckades tillslut att svara.

"Jag gjorde det. Det är säkert nu," sa han.

Uldo stirrade på Link en sekund i ett försök att se om den inte riktigt främmande pojken hade något dolt motiv.

"Du har en älva med dig..." mumlade han och stirrade på Navi innan han vände sig tillbaka mot Link. "Men du är ju en vuxen..."

Inte en vuxen! Han var en av dom! Link svarade nästan att han också var en kokiri av ren instinkt. Men han lät bli av många anledningar. För det första skämdes han av att ses i sin nya form, även om kokirinerna förhoppningsvis inte skulle känna igen honom. Den andra anledningen var att dom nte skulle tro på honom om han hävdade något sådant.

"...Den här älvan är min vän," svarade Link och kände sig skyldig av att inte adressera Navi efter namn eller hennes egentliga titel som skyddsälva. "Jag kom hit för att hjälpa er."

För att bevisa det stoppade han undan svärdet och skölden och gav Uldo ett leende.

Kokirinen fortsatte att stirra på Link innan han klev ut ur huset och ut i det öppna. Medans han gjorde det gjorde också allt fler skogsandar. Lydo, Saldo, Ardo, även Fado kom ut bland alla andra. Snart var alla kokiriner ute och observerade blodbadet och 'främlingen' bland dom.

Dom enda som saknades var Mido och...Saria...

Till hans överraskning verkade kokirinerna rätt nyfikna och gick fram till honom medans tittade noga på honom. Kanske han hade fått deras tillit av att dräpa alla dessa odjur, eller kanske dom kunde känna av hans goda avsikter men i vilket fall verkade dom lättade av Links närvaro trotts hans form. Dom började till och med ställa frågor.

"Vem är du, herrn?"

"Hur kom du hit utan att bli till en skelettman?"

"Varför är en älva med dig?"

"Vart fick du svärdet ifrån?"

"Du är en hylian, eller?"

"Bär alla hylianer gröna kläder som vi gör?"

Link var överrumplad av frågorna och åsynen av dom han hade vuxit upp med. Under så lång tid ville dom inte ha något med honom att göra...men nu svärmade dom runt honom och tittade på honom som om han var något unikt.

Navi såg på och insåg genast att Link inte ville att kokirinerna skulle veta vem han var. Annars skulle han ha presenterat henne.

"Hallå, vänta lite!" sa hon och talade utan att tänka sig för. Förhoppningsvis skulle ingen av dom komma ihåg hur hon lät. "Vi är här för att hjälpa men vi behöver veta vad det är som händer här först!"

Det fick kokirinerna att lugna ner sig lite och sluta prata i mun på varandra. Dom tittade på varandra och det var Lydo som tog till orda.

"Skogen har blivit värre," började hon och fnös av oro. "Fler monster började att dyka upp och ibland går vi vilse i Dom Förlorade Skogarna. Vi kokiriner gör aldrig det! Och luften känns så fruktansvärd..."

"Och vi har ingen väktare här att hjälpa oss!" avbröt Uldo som tittade mot Det Stora Deku Trädets glänta. "Han...dog...för några år sedan."

Skuldkänslor spred sig i Links bröst och han gav ifrån sig ett darrande andetag.

"Jag...beklagar att höra det. Har någon blivit allvarligt skadad?" sa han och låtsades vara ovetande då han såg att alla kokiriner utom två var närvarande.

Den lilla folkmassan började att mumla nervöst åt varandra.

"Vi vet inte," svarade Fado som tittade på Link. Den blonda flickan verkade titta noga på honom. Saria sa att hon kunde göra något åt det och gav sig av för att hitta ett slags Tempel...men ingen av oss vet inte vart det finns. Mido gav sig av dagen innan för att hitta henne men har inte kommit tillbaka! Alla andra är här, herrn."

Så dom visste inte ens om ifall Saria var oskadd eller inte. Mido saknades också? Link undrade om den självutnämnde ledaren för kokirinerna hade lyckats komma in i Skogens Tempel. Trotts allt hemskt översittaren hade utsatt Link för...hoppades denne att han åtminstone var oskadd.

"Då går jag och hjälper dom," sa Link som kände att det var onödigt att förklara för dom andra det fulla allvaret om situationen. Det skulle bara oroa dom om dom fick reda på att en varelse mer mäktigare än dom kunde föreställa sig var orsaken till allt detta. "Jag räddar dom och Dom Förlorade Skogarna."

Kokirinerna sken upp lite, log och gav Link beröm vilket var så overkligt för honom. Det verkade som om dom var snabba med att gilla honom på grund av att ha dödat alla monster. Han önskade att det inte ta så här lång tid för dom att uppskatta och gilla honom...

"Men först måste du vila dig," avbröt Navi som landade på Links axel. "Det har du inte gjort sedan skjulet och vägen hit och du behöver få tillbaka din styrka."

"Va?!" utbrast Link vilket fick några kokiriner att backa undan. "Jag...jag tror att jag har tillräckligt med energi för att göra det."

Hur länge skulle Saria behöva vänta?

"Du är utmattad och du inser inte det! Lita på mig, jag ser det bättre!" bråkade älvan med armarna i kors. "Jag pratar inte om imorgon eller något liknande. Bara en halvtimme och för att äta lite."

Det lät inte så illa som pojken förväntade sig. Och han visste så klart att hans skyddsälva hade rätt. Han ville inte erkänna det men han var verkligen trött. Dom senaste dagarna hade han ständigt rört sig och sovit dåligt. Ända sedan han påbörjade den här påtvingade resan hade det mesta varit fallet, men speciellt dom senaste dagarna!

"Okej, jag vilar, men inte längre..." sa Link som gick för att sätta sig mot ett av hemmen i närheten, tog av sig sin packning och satte sig på gräset.

"Vi gör oss av med kropparna," sa Lydo som tittade på liken som Link hade lämnat efter sig. Hon verkade inte ha något emot det eller dom andra kokirinerna. Kanske var dom helt enkelt glada av att monstren var döda.

Link nickade tyst och tog ut en bit bröd och frukt som han och Navi åt medans han såg på hur barnen städade undan. Dom samlade ihop liken och tog dom till skogskanten för att dumpa dom där. Han antog att dom inte ville äta förhäxade varelser som döskalletullarna och vem visste ens om att man kunde äta deku babaer?

Medans kokirinerna arbetade gick en fram till Link. Det var Fado, den blonda flickan tittade på honom medans hon närmade sig.

"Du...vad heter du, herrn?" frågade hon och satte sig framför pojken och stirrade in i hans ögon. Hon bar ett litet trevligt leende medan hennes egna skyddsälva fladdrade tyst ovanför hennes huvud.

På något sätt hade Link inte förväntat sig att någon av dom andra kokirinerna verkligen skulle fråga om hans namn. Av någon anledning hänvisade han sina desperata tankar att komma på något bra och falskt. Tillslut stammade han ut ett svar.

"D...Det är inte viktigt. Tänk inte på det."

Istället för att vara förargad eller upprörd nickade Fado långsamt som om hon hade förväntat sig det svaret.

"Jag förstår. Varför reser du med en älva? Du är ju en vuxen! Älvor brukar inte resa med vuxna!" sa hon.

Nu var det Navis tur att svara coh flög emellan Link och flickan.

"Jag hjälper honom på hans äventyr, förstår du. Vi visste att Dom Förlorade Skogarna var i fara och han kunde inte komma hit utan mig att visa honom vägen," förklarade älvan.

Åter igen nickade Fado långsamt åt svaret. Men hon slutade aldrig att titta på Link. Hon verkade studera honom nästan.

"Det låter mycket viktigt, men vi är alla glada att du gjorde det. Vi kan inte slåss helt själva," förklarade kokirinen utan att sluta titta på Link medans hon pratade. "Herrn, kan jag fråga dig något?"

Det var svårt att prata med kokirinen så här. Link kände sig generad, nästan förödmjukad av sin fysiska form. Han visste att dom inte skulle känna igen honom men han kände sig ändå så äcklad. Även med Navi vid sin sida kände han sig utanför bland dom.

"Visst," nickade han.

"Du har sett många utomstående, eller?" frågade Fado vilket fick Link att nicka till svar. "Och du har varit överallt vad som ligger bortom träden, eller?"

Åter igen nickade Link.

"...Har du någonsin mött någon som heter Link?" frågade den blonda kokiri flickan.

Den frågan var som en näve i magen på Link, hans ögon spärrades upp då han stirrade på Fado. Han tvingade snabbt tillbaka sin reaktion och höll upp sin neutrala mask. Hennes uttryck blev mer allvarligt, nästan som en fnysning mot honom.

"Link? Vem...tja, vem är han? En kokiri? Jag trodde att dom inte kunde...lämna Dom Förlorade Skogarna," sa han.

"Vi kan inte. Inte i normala fall. Link var...speciell, antar jag. Saria förklarade att han var tvungen att göra något mycket viktigt," sa Fado som lät nästan upprörd. "Han begav sig en dag för att göra något mycket viktigt och...kom aldrig tillbaka."

Flicka strök sin hand i gräset som om hon letade efter någon slags tröst.

"Jag undrade bara om du hade sett honom. Han bär gröna kläder som vi gör...som du gör."

Under en sekund trodde Link att Fado hade genomskådat honom...men hon slutade där.

"...Nä. Förlåt. Jag har inte mött någon som heter Link..." sa han.

Fado svalde och nickade igen, men hon verkade inte överraskad över det svaret.

"Jag trodde väl det. Det har gått sju år nu. Vi...öh..." hon harklade sig. "Vi var inte snälla mot honom. Förutom Saria. Hon var nära honom från när han framkom till den dagen han begav sig. Efter ett tag...började vi att inse hur fruktansvärda vi var mot honom."

Kokirinen tog en näve gräs och slet nästan upp det från marken men avbröt sig och släppte taget.

Link var tvungen att hejda sig från att bekänna just där och nu. Dom andra...ångrade sig över hur dom hade behandlat honom? På riktigt? Saria nämnde att hon hade utan framgång försökt att få dom andra att inte anklaga honom för deras fars död. Han kom också ihåg att fado var den första som ändrade sin åsikt. Det verkade som om hon kände sig mer skyldig än dom andra.

"Jag...är säker på att ni inte var så hemska," sa Link, osäker på vad han skulle säga men kände sig ändå tvungen att trösta Fado på något sätt. "Och jag är säker på att han mår bra..."

"Vi var hemska," svarade flickan, nästan förbittrad. Hon uppgav det som ett faktum, en oförneklig sanning. "Och kanske han mår bra...men varför skulle han ens komma tillbaka? Kanske han beslöt sig för att hålla sig borta från oss. Jag skulle knappast klandra honom."

Det här började att bli för mycket, Link behövde komma därifrån.

"...Jag hoppas att ni ser honom igen," var allt han kunde säga. Han reste sig upp, samlade ihop sin utrustning och vände sig till Navi. "Vi borde bege oss snart...eller?"

Älvan kände sig obekväm att se på och ville inte lägga sig i. Hon ville att Link skulle ta hand om det av egen vilja. Om han inte ville att dom andra kokirinerna skulle veta vem han var...så skulle hon inte lägga sig i det.

"Ja. Saria, och kanske Mido, behöver hjälp," nickade hon.

Fado nickade och reste sig upp.

"Lycka till, ni båda," sa hon, men följde efter Link och Navi då dom begav sig mot utkanten av byn. "Du, herrn, kan jag be dig om en tjänst?"

Då Link skulle kliva in i Dom Förlorade Skogarna vände han sig till Fado.

"Javisst. Självklart. Vad är det?" undrade han.

Fado var tyst en stund, som om hon försökte besluta sig att vare sig hon egentligen borde fråga eller inte. Tillslut fortsatte hon.

"Om...du beger dig ut ur skogen...och om du skulle träffa Link...kunde du säga att vi alla är så ledsna? Vi välkomnar honom gärna tillbaka...han får stanna med oss om han skulle göra det."

Link var tvungen att vända sig om, han kunde inte se in i Fados ögon då han kände tårarna bubbla upp i hans ögon då han försökte att hålla en jämn röst.

"Visst. Om jag någonsin ser honom...ska jag se till att berätta det för honom," sa han. Dom skulle välkomna honom tillbaka? Efter allt han har gjort? Den grymma ironin i det hela...denna motbjudande form han var tvingen att anta för att äntligen höra dom orden från någon annan än Saria.

Oförmögen att klara av stämningen traskade Link in i Dom Förlorade Skogarna med Navi tyst efter sig.

Den blonda kokirinen stirrade efter Link utan att släppa blicken ifrån honom tills han var utom synhåll. Bara då satte sig Fado på marken och snyftade bittert.

"Jag är så ledsen, Link..." mumlade hon för sig själv. "Jag hoppas att du hittar Mido och Saria oskadda. Jag vet att vi inte har någon rätt alls att be om det...men snälla rädda oss..."

Inne i skogen grät link själv, lutande mot ett träd medans han tappade kontrollen över sina känslor. Allt var bara för mycket och hände för snabbt för honom att hantera det. Han försökte att hålla tillbaka sina känslor men han kunde inte hjälpa att låta dom komma fram.

Naturligtvis klappade Navi Links ansikte för att försöka lugna ner sin skyddsling.

"Såja...det var bara överväldigande, eller hur? Är det vad det är?"

Link nickade och gav ifrån sig en snyftning medans han kände sig generad av att Navi såg honom gråta igen.

"Ja...j-jag...jag har väntat så länge på att någon av dom skulle säga så till mig..." mumlade han. Även om det indirekt hade han fantiserat om ett sådant ögonblick i flera år. Det var inte detsamma som den dagen Navi hade anlänt därför att det snabbt hade vänt emot honom.

"Jag är glad för din skull, Link. När det här är över...är jag säker på att du återgår till din normala form och kan återansluta dig med dom andra," sa Navi. Det sårade henne av att säga dom orden, fullt medveten om att han skulle växa tillbaka igen. Men det här var inte rätta tillfället att berätta sanningen för honom. "Nu har du även mer att fortsätta framåt för, eller hur?"

"Visst..." sa Link.

Han var lycklig, trotts tårarna. Allt hade fallit över honom så hårt och fått honom att känna sig överväldigad att han inte kunde låta bli att gråta. Men han tvingade tillbaka tårarna, medveten om att både Saria och Mido behövde hjälp.

Han knuffade bort sig själv från trädet och torkade snyftande bort tårarna med baksidan av hans hand.

"Då går vi..." sa han beslutsamt.

Åter igen var det upp till Navi att leda Link framåt då hon kände sig fram till labyrintområdet dom behövde nå fram till med sina instinkter. Precis som innan ropade Dom Förlorade Skogarna efter paret, mörka röster och onaturliga skepnader överrumplade deras sinnen då dom fortsatte.

Stanken av ondska och röta blev allt starkare och paret stötte även på gyllene döskalletullar nära trädens rötter vilket betydde att dom närmade sig. Efter att ha oskadliggjort dessa förhäxade varelser hördes en röst. Den här mer tydligare och ännu närmare än dom mörka viskningarna.

"Hallå! Vad gör du här, främling?!"

Link snodde runt och såg en rödhårig kokiri pojke närma sig dom. Hans form var mer solid och verkade inte vara en illusion som skogen kastade ner över dom. Han bar en fnysning som Link hade sett flera gånger om innan. Misstänkta blåa ögon blängde mot paret.

"M...Mido!" kunde Link inte låta bli att utropa.

Det fick kokirinen att hoppa till och ta ett steg bakåt.

"Ja...jag är Mido...jag är ledaren för kokirinerna, vet du! Hur känner du till mitt namn?!" ville han veta.

Som tur var var det lätt att ljuga i den stunden. Link kände som om han hade gjort flera gånger sedan hans uppdrag hade börjat.

"Dom andra kokirinerna berättade för oss om dig. Vi var i byn för inte så länge sedan," förklarade Link som lyckades hålla sin röst neutral trotts att han hade att göra med sin barndomsöversittare. Eller, åtminstone, den värsta av hans översittare. "Dom sa att du och Saria hade försvunnit..."

Mido spände ögonen i Link som om han försökte att se om han ljög eller inte. Det verkade som om han tillslut beslöt sig att Link berättade sanningen och såg ut att slappna av lite.

"Okej...du skulle inte veta mitt namn på något annat sätt, antar jag..." sa han och korsade lätt armarna och tittade noga på Link som om han studerade honom. "Men du har fortfarande inte berättat för mig vad du gör här! Hur kom du så här djupt in i Dom Förlorade Skogarna?"

Navi flög fram, medveten om att hon var tvungen att använda samma ursäkt som dom hade gjort innan.

"Vi är på ett uppdrag och en del av det ingår att vi beger oss till Skogens Tempel och hjälpa Dom Förlorade Skogarna. Han kom bara så här långt in för att jag kunde visa honom vägen genom träden."

Det sista var inte exakt en lögn...

Åter igen tittade Mido på Link och Navi som om han försökte uppfatta en lögn.

"Mmm...varför skulle du göra det? Du är en vuxen! En utomstående! Varför hjälpa oss kokiriner?" frågade han misstänksam.

"För att jag är Sarias vän," sa Link utan att veta vart hans tankar hade tagit vägen. Han ångrade sig genast när han såg hur Mido ryggade till i tydlig överraskning av det starka påståendet.

"Hennes vän? En utomstående och en vuxen?" frågade Mido och fnös. "Och varför skulle jag tro det? Det där var den största lögn jag någonsin har hört!"

Navi undrade vad Link tänkte på när han sa något sådant. Hon antog att han inte menade det då han ryckte till av Midos svar.

"Tja, varför skulle vi ljuga om det? Det skulle inte föra oss någon vart," påpekade älvan.

Mido fnös och gick sakta runt paret och tittade upp och ner på dom.

"Men dig har hon aldrig nämnt! Hur träffades ni? Har du varit i Dom Förlorade Skogarna innan?" frågade han.

"Snälla, vi har inte tid med det här!" suckade Navi förargat. "Vi kan hjälpa till med att befria den förhäxade skogen men vi måste dit Saria gick först!"

"Nej!" svarade kokirinen som rusade framför Link. Han spred ut sina armar som en barriär och gav paret en allvarlig blick."Om du kan bevisa att du är Sarias vän låter jag dig passera! Annars...är du ett möjligt hot!"

Link kunde bara sparka sig själv nu! Hur kunde han vara så dum?! Att han var Sarias vän var bara sanningen, eller rättare sagt en liten del av den större sanningen...och han hade sagt det rakt ut utan att tänka sig för! Nu måste han bevisa att han och Saria verkligen var vänner! Men hur...? Hans hjärna grubblade tills han insåg något han kunde göra!

Medveten om att det skulle gå snabbare om han bara gav bevis, envis som han visste att Mido kunde vara, tog Link fram Tidens Okarina. Han la den mot sina läppar...han stängde ögonen och började att spela. Genom den motbjudande luften av den förhäxade skogen lyckads en vacker glad melodi skära sig igenom. Sarias Melodi flöt högt och verkade nå upp till dom osynliga topparna av träden runt omkring.

Midos ögon spärrades upp och hans mun nästan vidöppen då melodin snart tonades ut. När den så kallade främlingen sänkte sin okarina blinkade kokirinen några gånger.

"Du...kan hennes speciella sång..." utbrast han ovanför en viskning. "Men det kan inte stämma! Vem r du? Hur känner en utomstående Saria?"

Link la tillbaka okarinan på sitt bälte och skakade på huvudet.

"Jag vill helst inte säga det. Men snälla, Mido, jag...jag måste ge mig av och rädda henne. Jag har just bevisat att hon och jag verkligen är vänner..." bad han kokirinen.

Den så-kallade kokiri ledaren var tyst en stund innan han suckade och sänkte armarna.

"Jag antar att du har rätt..." grubblade han, upprörd över att ha blivit motbevisad. "Du kan passera...men det är bäst att du räddar henne! Annars! Jag kunde inte ta mig genom labyrinten, men du är mycket större än vad jag är så du har ingen ursäkt!"

Labyrinten? Vad var det i labyrinten som hade gett Mido så mycket besvär? Det kunde inte ha varit galna skrubber som kommit i vägen för honom.

"Det ska jag, oroa dig inte," var allt Link sa och gick snabbt förbi kokirinen medans Navi utan att säga något ledde vägen mot ingången till Skogens Tempel.

Mido såg på då paret begav sig och fnös tungt.

"Kan knappt tro att du tillslut kom tillbaka efter dessa år..." mumlade kokirinen för sig själv, suckade och gick långsamt tillbaka till byn...

Det dröjde inte länge till förrän Link och Navi kom fram till labyrintens ingång dom hade gått igenom för så länge sedan. Pojken stannade och såg sig omkring då han kom ihåg ulven han hade dräpt där, ett svagt gnyende ekade bland träden...eller åtminstone i hans fantasier.

"Vad tror du vad som finns därinne?" viskade Link som var rädd att varna vad det nu än var som patrullerade i labyrinten som hade skrämt iväg Mido. Han hade, självfallet, aldrig sett Mido bråka med någon i sin egen storlek mn han var fortfarande orolig.

"Jag vet inte," viskade Navi tillbaka. "Jag tar mig en titt..."

Älvan flöt upp i luften, tittade in i labyrinten och frös till av vad hon såg.

Därinne var massiva varelser, var och en nådde nästan toppen av labyrintens väggar! Över två meter, så gott som två och en halv! Dom var människobyggda och bar rustning, gyttjefärgad hud och grisliknande ansikten. Var och en av dom stirrade framför sig med genomträngande blodsprängda ögon då dom patrullerade genom labyrinten. Det värsta var att varenda varelse var beväpnad med spjut, lika långa dom deras bärare och ruskigt vassa!

Link fnös då Navi långsamt sänkte sig ner med en tydlig fnysning på sitt ansikte.

"Vad är det? Vad är det för fel?" frågade han även om han hade på känn att han inte skulle gilla det...

"Jag...jag tror att dom är jättegristroll...!" sa hon och ryste till lite. Navi la märke till Links förvirrade uttryck. "Åh, visst. Du känner inte till dom. I all ärlighet...visste jag inte ens om att jättegristroll var verkliga. Ingen har påstått sig att ha sett dom på århundraden...och att dom sägs hade varit en armé av monster som tjänade dom med ond magi. Jag trodde att dom bara var sagor och myter!"

En armé av monster?! Link hade aldrig ens sett ett gristroll och ändå var han redan rädd då han stirrade mot labyrintens ingång. När han lyssnade noga kunde han höra tunga fotsteg han inte hade lagt märke till innan.

"Hur många...är dom?" viskade han, alldeles blek.

Navi var så chockad av att se gristrollen att hon inte hade tagit sin tid att räkna dom.

"Tja...labyrinten är inte särskilt stor...kanske tio?" sa hon och flög tillbaka upp i luften och tog in dom patrullerande odjuren noga innan hon flög ner igen. "Jag tror tio, ja. Ganondorf vill tydligt inte att vi ska nå fram till Skogens Tempel."

Link nickade långsamt och tittade tillbaka mot ingången som om alla monster därinne skulle anfalla honom på en gång.

Han tittade upp på toppen av labyrinten och insåg att även i sin nya form var väggarna fortfarande för höga för honom för att klättra upp på. Om dom bara hade varit trettio centimeter lägre hade han lätt kunnat ta sig förbi gristrollen!

"Så...hur gör vi?" frågade han.

"Jag flyger ovanför och ser efter var jättegristrollen är och försöker att visa dig vägen," svarade Navi som kom ihåg ur stora och vassa dom där spjuten var. Om dom skulle springa in i en...skulle det vara över...förhoppningsvis skulle väl tunikans magi skydda honom. Men han hade aldrig blivit spettad av ett spjut så vem visste vad den kunde tåla?

"Visst...då så..." mumlade Link som kände sig stel, en tung fruktan spred sig i honom medans han höll hårdare om MästerSvärdets kavel tills hans knogar blev vita. Labyrinten var så trång...skulle han bli tvungen att slåss om han blev upptäckt? Men han visste att bara stå där utanför inte skulle föra honom någonvart och nickade. "Jag...jag är beredd..."

Navi flög upp och vände sig till Link.

"Då så, gå in och sväng till vänster..."

Dom kommande minuterna var var rätt spända för pojken och älvan. Då dom gick längre in i labyrinten kunde Link höra tunga fotsteg av jättegristrollen, även höra deras andetag eller grymtningar medans han väntade runt hörnet på Navis instruktioner. Hon flög ovanför och berättade för Link vart han skulle gå eller när han skulle stanna eller när han skulle gå till en återvändsgränd. Som tur var verkade jättegristrollen inte gå ner för dom gångarna utan höll sig till ett fast mönster.

När Link rundade ett hörn såg han till och med ett jättegristroll och flämtade nästan till högt då odjuret gick lufsande runt hörnet och bort från honom. Det var så overkligt för honom att se ett monster med en sådan tung rustning...precis som hylian vakterna. Ödlemannen var det närmsta men inte på samma nivå.

Då dom gick halvvägs genom labyrinten hördes ett rytande bakom dom så att paret gav ifrån sig skräckslagna läten. Navi hade varit tvungen att observera alla jättegristroll på en gång att hon hade missat ett som dök upp bakom Link!

Odjuret var bara några meter ifrån Link, dess rödkantade ögon spända i honom i tydlig ilska. Det röt igen och höll fram sitt spjut då det dundrade imot honom. Han hade inte tid att flytta på sig! Det var så massivt men ändå så snabbt. Det fanns ingenstans att fly och av ren instinkt höjde Link skölden för att blockera stöten! Jättegristrollet skiftade sitt spjut i sista sekunden och träffade Link rakt på bröstet.

Link gav ifrån sig ett kvävt tjut då han lyftes upp i luften medans odjuret fortsatte att dundra fram tills han trycktes fast mot väggen med MästerSvärdet fortfarande fast i hans grepp. Navi skrek till då hon flög närmare bara för att se att Link inte ens blödde ut! Det visade sig Den Stora Älvans magi var starkare än jättegristrollets spjut som om den inte alls hade stuckit sig genom tunikan!

Det la jättegristrollet märke till genast och grymtade av förvåning då det tittade ner där dess attack hade misslyckats med att spetsa sig genom Link med ett enda hugg. Link reagerade snabbt av nya instinkter som han verkade ha fått ända sedan han började detta påtvingade uppdrag, höjde svärdet och högg det genom jättegristrollets blottade hals.

Varelsen gav från sig ett skrik av smärta, en fruktansvärt gurglande läte. Den fick inte tillräckligt med luft för att ge ifrån sig läten länge medans Link drog ut svärdet från dess kropp och obehagligt mörkblått blod rann ut ur halsen och neför MästerSvärdet. Det sänkte spjutet, dess kraft började att försvinna så att Link föll ner på marken och flämtade skräckslaget. Med ett sista kväljande läte föll jättegristrollet baklänges med en hög duns, dess ögon tappade glansen då det dog.

Alldeles skakig stirrade Link på odjurets lik medans blått blod fläckade ner gräset. Under bråkdelen av en sekund hade han glömt bort Den Stora Älvans välsignelse och var chockad över hur han själv inte hade blivit spetsad. Men där han hade blivit spetsad värkte det så fruktansvärt och han kunde gissa utan att ens titta att det hade lämnat ett märke.

"Link, du är oskadd!" utbrast Navi och insåg efter en sekund att 'oskadd' inte var det rätta ordet. "J-Jag menar...du...spjutet..."

Hon hade också för stunden glömt bort tunikans kraft och var bara glad över att spjutet inte hade trängt sig igenom honom...

"Jag...trodde...jag trodde att jag skulle dö..." mumlade Link och glömde bort var han befann sig...glömde bort att ett annat jättegristroll kunde ha lockats av ljuden och komma dundrande. Han bara satt där, hämtade andan och ryckte till av smärta.

"Jag vet...jag förstår..." svarade älvan och flög i förväg för att se var dom andra jättegristrollen var. Märkligt nog verkade ingen reagera över ljuden dom så tydligt skulle ha hört. Kanske var dom tränade att inte reagera på något annat än att se inkräktare? Det var ju, totts allt, en trång labyrint och det skulle bli sådant kaos om dom allihopa kom rusande till anfall på en gång! "Men...jag tror att jag har en idé."

Link flämtade till högt av smärta då han tvingade upp sig på fötterna och lutade sig mot labyrintväggen och försökte att ignorera jättegristrollets kropp.

"En idé...?" undrade han.

"Jag tror att du kan ta hand om jättegristrollen på avstånd...bakifrån...med det nya objektet vi hittade," svarade älvan och pekade på den så-kallade skatten från Kakarikobyns Begravningsplats. Eller rättare sagt, änden med klingan. "Jag tror att om den skjuts ut...kan den tränga sig genom jättegristrollens nackar. Jag...vet hur mycket du avskyr av att ta liv...men jag tycker att det är stor tur att du ens fortfarande lever..."

Link kunde inte förneka den sista delen. Om jättegristrollet hade spetsat honom någon annanstans som tunikan inte täckte...han ryste till av att bara tänka på det.

"...Om du tror att det är bäst..." sa han och till sin avsmak hade det nästan blivit lättare för honom att dräpa monster han sprang på. Det fick honom alltid att känna sig skyldig och illamående...men den känslan hade blivit färre ända sedan han dräpte dom där enögda monstren under Det Stora Deku Trädet.

"Jag tror att det är värt att minska riskerna av att du kan bli spetsad igen..." svarade Navi med en nickning.

"Jag förstår..." sa Link och vände sig till det håll han gick mot och väste till lite då han fortsatte.

Resten av labyrinten var säkrare om inte traumatiserande för Link. Han gjorde som Navi föreslog och använde det nya verktyget han nu hade för att besegra jättegristrollen han såg. Med deras ryggar vända mot honom förberedde han objektet och sköt iväg klingan mot deras nackar. Till både hans lättnad och fasa sköts klingan rakt igenom innan den kom tillbaka med ett stycke kött på den. Jättegristrollen föll snabbt döda på marken och läckte det där tjocka blåa blodet medans dom gav ifrån sig gurglande, kvava läten då dom dog.

Det dröjde inte länge till förrän paret hade kommit till den andra änden av labyrinten. Blått blod hade stänkt sig över Links tunika, ansikte och klingan på hans nya verktyg vilket han hade försökt att få på gräset istället.

Framför dom var ett massivt vidunder som blockerade trapporna till Skogens Tempel. Till deras chock var det ett till jättegristroll, men mycket större! Det var två...kanske tre gånger större en dom andra! Dess rustning var dekorerade med taggar och istället för ett spjut bar det en gigantisk klubba med en stenbumling på dess ände.

"Du måste skämta..." mumlade Navi.

Jättegristrollets blodsprängda ögon blängde in i Link och gav ifrån sig ett rytande som skakade om benen i honom. Den rusade imot honom med massiva och tunga fotsteg med klubban redo. Av ren reflex sköt Link iväg klingan från sitt nya verktyg mot halsen men missade sitt mål och landade istället nära axeln. Den slet bot lite kött så att varelsen började att blöda men det hindrade den inte från att fortsätta anfalla.

Den svingade ner sitt vapen mot Link och Navi, älvan flög undan medans pojken kastade sig ner på marken. Klubban träffade marken och krossade jorden under den.

Link stoppade undan verktyget och tog ut MästerSvärdet som han svingade mot varelsens trädstam till ben. Det grävde in sig djupt i köttet men kunde inte skära sig igenom. Det mörkblåa blodet sprutades ut medans jättegristrollet röt till och vände sig mot Link som hade rusat bakom det.

Jättegristrollet snodde runt och gjorde sig redo med sitt vapen och svingade med det några gånger. Link höjde sin sköld men attackerna var för snabba för att han skulle kunna ducka undan ordentligt. Stöten mot metallskölden gjorde så att pojken flög i en kort båge i luften och landade på sin rygg så att all luft slogs ut ur honom! Då det jättelika vidundret gjorde sig beredd för dödandet susade Navi in och flög framför dess ansikte för att ge ifrån sig ett bländande sken vilket fick monstret att ryta till av smärta.

Medans det var distraherat med att inte kunna se lyckades Link återhämta sig men kände fortfarande en snurrig värk från topp till tå. Han bet ihop tänderna genom smärtan och rusade framåt för att hugga in MästerSvärdet i jättegristrollets ben igen och högg så djupt han bara kunde innan han slet ut det. Han lyckades göra det flera gånger om tills odjurets tillhuggna ben gav vika och varelsen föll baklänges på sin rygg.

Utan att vänta klättra Link upp på jättegristrollet, gick över dess bröst så att han kunde hugga sitt svärd genom dess hals. Precis som dom mindre spjutbeväpnade varianterna tidigare gav den jättelika varelsen ifrån sig ett gurglande jämmer då det förlorade förmågan att andas. Det tappade snabbt energi så att det inte kunde lyfta upp klubban och dog tillslut där på marken.

Link andades tungt och ställde sig upp på toppen av varelsen och stirrade ner på den medans han drog ut sitt blodtäckta svärd.

Navi flög ner och tittade nog på sin skyddsling.

"Jag är...överraskad av att du fortfarande kan stå efter den där attacken. Du behöver verkligen dricka lite röd trolldryck!" insisterade hon. En del av henne imponerad över honom att han kunde besegra en sådan skräckinjagande motståndare. Men hon visste att han skulle avsky av att höra det så hon sa inget.

Omskakad klev Link ner från liket och gjorde sitt bästa att torka bort allt blod från sitt svärd och kedjeverktyget på gräset. Han lyckades få bort det mesta men resten skulle han behöva tvätta i en flod eller en damm.

Han tog fram en flaska med röd trolldryck ur sin packning och drack in hälften av den bittra vätskan. Inom några minuter kände han all värk lämna hans kropp och tillslut hade han blivit läckt ordentligt. Han hade fortfarande en halv flaska och tre fulla kvar...

"Dom här är fantastiska..." kunde inte Link låta bli att förundra sig och vände sig bort från det döda jättegristrollet och mot trapporna. Han la märke till hur mycket...bättre han hade blivit på att döda sedan han påbörjade det här uppdraget. Dessa rörelser och strategier bara kom till honom...och han kände hur han förhastade mindre innan han dräpte monster framför sig.

Det fick honom att må illa.

Långsamt gick Link uppför trapporna med Navi bredvid sig och hur rötan och smutsen i luften blev allt starkare ju högre upp dom gick. Och tillslut...nådde dom Sarias gömställe.

Det första Link gjorde var att titta på stubben där hon alltid brukar sitta...och det stack i hans hjärta av att se den tom. Förutom det...hade platsen inte förändrats alls sedan han var här sist. Trädet med den hängande grenen var fortfarande kvar och ingången till vad han nu visste var Skogens Tempel kunde fortfarande inte nås upp. Den kändes mer hemsökande nu, som dom steniga käkarna av ett märkligt odjur än en byggnad. Luften runt om dom var så tyst...som om inget liv hade rört denna plats på århundraden. Det var nästan bedövande, så mycket att den mjuka landningen av fötter hördes bakom dom.

Redo med sitt svärd snodde Link runt för att se...Sheik! Den mystiska ungdomen gick imot pojken och älvan, hans röda öga stirrade åter igen in i Links egna.

"Jag ser att du lyckades komma hit," observerade sheikahn. "Och du har även med dig krokskjutaren också."

Krokskjutaren? Var det det den kallades? Link stirrade på Sheik en stund, undrande över hur han hade kunnat ta sig hit utan en älva eller ande att visa honom vägen.

"Du har...kommit ända hit? Hur?" frågade han förvirrat.

"Jag har mer trick i min ärm än du tror," svarade Sheik vagt. "Jag har mina egna sätt men jag kan inte stanna här för länge. Men jag har observerat dig."

"Vänta, har du iakttagit oss?!" utbrast Navi som kände ilska bubbla i henne. "Du såg på medans vi fick ta oss an jättegristrollen utan att hjälpa till?!"

Sheik skakade på huvudet och tittade mot det döda jättegristrollet med klubban som knappt syntes från där dom stod.

"Jag är ingen kämpe och jag skulle hoppa in om jag trodde att du inte kunde klara dig. Men å andra sidan skulle du bli dömd att misslyckas om några av jättegristrollen skulle bli för mycket," sa han.

Navi kände sin ilska växa då hon inte tyckte att det påståendet var någon ursäkt alls. Det var inte som om Link heller var en tränad krigare!

"Tja...varför är du här? Hur länge har du iakttagit oss? Ända sedan Kakarikobyn?" frågade älvan som kom ihåg känslan av att vara iakttagen...

Den unge mannen skakade på huvudet och hans röda öga såg lite förvånat ut.

"Nej, jag började att följa er när ni korsade Hyrule Fältet. Hurså?" undrade han.

Men vad var...den där känslan?

"Inget. Glöm alltihop. Men svara nu på min fråga. Varför är du här?" frågade Navi igen.

Sheik svarade inte först utan tittade på den tomma stubben.

"Tidens flöde är alltid grymt. Dess fart verkar annorlunda för varje person, men ingen kan ändra på det. En sak som inte förändras med tiden är minnen av yngre dagar," sa sheikahn som om han läste en dikt.

Link kände sig förvirrad av dom orden, undrande varför han ens sa dom. Det lät nästan som om Sheik gav honom en ledtråd. Men till vad kunde Link inte förstå. Det fick honom att tänka på Saria, dom glada tider dom hade tillsammans medans pojken växte upp. Han kom ihåg hur hon lekte med honom...berätta historier för honom...trösta honom när han var ledsen. Och när han tänkte på det antog han att den mittersta delen verkade stämma. För honom och Navi hade dessa sju år varit ett ögonblick. För alla andra...inte så mycket.

"Och om du någonsin vill återvända hit..." fortsatte Sheik som väckte Link ur sina tankar. Han tog fram en vacker harpa från någonstans av dom säckiga delarna av sin utstyrsel. "...ska jag lära dig en melodi. Skogens Minuet. Dessa toner har speciella förmågor och kan genast föra dig hit om du spelar dom."

Links ögon spärrades upp då han undrade om just sådan magi var en möjlig. Han antog att dom melodier han hade lärt sig än så länge hade deras egna krafter...det var knappast omöjligt att tro på det.

Utan att säga något tog han fram Tidens Okarina från sitt bälte, la den mot sina läppar och väntade på att Sheik skulle börja.

Sheik började att plinga på harpan med sådan skicklighet, tonerna kom fram så majestätiskt och långsamt medans sheikahn stängde ögonen i djup koncentration. Melodin var kort och elegant olikt något Link hade hört utanför Dom Förlorade Skogarna. För Navi påminde det henne om en melodi som spelades upp på fester som älvan hade smugit in till en eller två gånger under sin resa genom Hyrule. Det verkade vara något som hylianer av hög klass brukade dansa långsamt till.

Link började att spela när Sheik kom till den sista tonen, hans fingrar rörde sig graciöst längst okarinan och pojken lyckades att få tonerna exakt som han ville. Medans han spelade tänkte han på Saria och deras tid tillsammans under hans uppväxt, skiftande trädd och dansande löv fyllde hans mentala ögon.

Tillslut spelade dom tillsammans, harpan och okarinan gav ifrån sig underbara toner som nådde Dom Förlorade Skogarnas dimmiga himmel och gav en gnutta liv i den tomma och döda platsen som Saria hela tiden använde. Högt ovanför flög en massiv uggla förbi och tittade på Link för första gången på sju år och njöt av tonerna han fick uppleva medans han fortsatte...

När det väl var över stoppade Sheik undan harpan.

"Du är rätt duktig," påpekade han då Link stoppade undan sitt eget instrument. "Jag vet inte vad du kommer att hitta i Skogens Tempel, Tidens Hjälte, men jag önskar dig lycka till. Vi kommer att mötas igen så snart."

Innan Link kunde säga något tog Sheik ut något ur sin ficka som han kastade hårt på marken så att det var ett snabbt bländande sken så att pojken och älvan ryckte till och täckte för sina ögon.

När dom väl slutade se fläckar framför ögonen...var Sheik borta, inte ett spår efter honom.

"Varför var han tvungen att ge sig av så där...?" frågade Link som gned sig i ögonen.

"Vem vet? Jag vet inte vad jag ska tycka om honom..." svarade Navi som nu visste hur dom monstren hon hjälpte Link med kände sig. "Men för stunden är det bäst att vi fortsätter. Saria väntar på oss!"

Link gned sig i ögonen en sista gång innan han tog fram krokskjutaren. Han siktade på grenen av det hala trädet, avfyrade och klingan fästes på den. Han kallade tillbaka klingan vilket drog upp honom så att han landade på plattformen under sig. I flera år hade Link undrat vad det här var för plats och nu var han tvungen att ta reda på det.

Han ignorerade stanken av död, drog MästerSvärdet och sin sköld innan han trädde in i Skogens Tempel med Navi tätt efter sig...