"Kan du något? Nej så menar jag inte… men alltså… finns det något du är extra bra på?" frågade Willow. Sage tänkte en stund.

"Hm… Jag är Wiccan så jag kanske kan göra någon trollformel, men jag är bara nybörjare än. Och jag är ganska duktig på datorer."

"Hallå Willow nr 2!"

"Xander!" Nu var det Willow slog till honom.

"Det finns bara en jag." Buffy tog nu till orda;

"Ja, det finns bara en dig Willow, det är det som gör dig så speciell. Fast det finns en till av dig, vampyren? Vilket som, men Sage du kanske vill vara med oss lite? Om du inte har något annat för dig, det vill säga."

"Ja, det låter bra." svarade Giles.

"Du kan träna henne i sånt där slagsmålsgrej du håller på med." sade Xander väldigt entusiastiskt.

"Visst! Så vad säger du Sage?"

"Ja, men det låter jättekul!"

"Bra. Vi kan nog träna i mitt colleges gympasal, den är nog ledig imorgon. Kommer du förbi runt tolv? Hittar du?"

"Ja, det kan jag nog. Om jag inte hittar gympasalen kan jag alltid fråga någon. Okej, men jag går nu. Vi syns imorgon! Hejdå allihopa, det var trevligt att träffa er!"

"Detsamma." Spike tog hennes hand och kysste den.

"Spike! Och du gör vadå?" Buffy blängde surt på honom.

"Vadå? Får man inte säga adjö va?" Buffy stängde dörren efter henne och en efter en lämnade de Giles hus. Alla förutom han själv och Spike hade gått. Giles band fast Spike på en stol och gick och lade sig.

När klockan slog tolv befann sig Sage på UC Sunnydale. Och hon var vilse. Det var lunch så det var en hel del människor på skolgården. Hon gick fram till första bästa, en pojke.

"Ursäkta. Men vet du vart gympasalen ligger? Dum fråga, du går här så det är ganska troligt att du vet var gympasalen ligger, om du inte skolkar en massa det vill säga. Skolkar du? Strunt i det. Vart ligger gympasalen?" Pojken höjde på ögonbrynen och sträckte fram en hand.

"Parker. Och du är?" Sage tog hans hand.

"Sage."

"Går du här eller?"

"Nej, jag ska bara hälsa på någon. Jag ska träffa henne i gympasalen."

"Jaha. Jag kan göra dig följa om du vill." Sage nickade.

"Så, hur gammal är du?" frågade Parker. Medan de gick igenom folkmassorna på skolområdet.

"15, snart 16." Parker log för sig själv.

"Lammkött."

"Ursäkta?"

"Nej, jag sa inget. Ja, då var vi framme. Jag hoppas vi träffas igen."

"Det hoppas inte jag." Mer hann de inte säga till varandra förrän Buffy kom. Hon ställde sig bredvid Sage vänd mot Parker.

"Du? För ditt eget bästa hoppas jag att du inte gjort några närmanden på Sage, och om du kommer i närheten av henne igen, ska jag se till att dina dagar är räknade Parker!"

"Jag darrar av rädsla Summers."

"Det borde du." Parker gick därifrån och Buffy ledde Sage med sig in i gympasalen.

De hårdtränade flera gånger varje dag i en månad, Sage lärde sig snabbt och hennes stryka ökade i hastig fart. Buffy ansåg att det inte behövdes mer än normal dagsträning från och med nu, så Sage fick träna själv under dagarna så mycket hon orkade eller ville. Buffy trodde att hon kunde klara något större, så hon lovade att ta med henne ut på patrullering, de skulle jaga Spike. Han hade rymt från Giles kvällen efter Sage ankomst och Buffy hade jagat honom varje kväll efter det, men inte fått tag i honom. Sage var förväntansfull, hon hade fått veta att Spike skulle bara tillfångatas, och inte dödas.

Giles önskade dem lycka till och med varsin påle begav de sig ut på jakt. Så fort de kom till kyrkogården såg de några vampyrer som höll på att gräva upp en grav. De sprang snabbt fram till dem.

"Sen när började ni vampyrer med gravplundring?" Vampyrerna vände sig om och slagsmålet började. Sage tyckte att det gick ganska bra för henne. På bara några sekunder hade hon redan dödat två stycken. Det var verkligen en upplevelse att känna styrkan och kraften i armarna. Innan hon träffade Buffy skulle hon inte ens ha klarat av fem armhävningar. Men här var hon nu; och dräpte vampyrer. Vilken upplevelse!

Efter att vampyrerna blivit dräpta begav de sig hem till Giles, och berättade läget. De hade avbrutit vampyrerna så de fick inte direkt veta vad de ville åt i graven, men tänkandet lämnade de med Giles. För hela gänget tänkte dra ner till Bronze. Snabbt bytte de om och fixade till sig. Sedan begav de sig.

De fick tag i ett bord, även fast de fick hota några för att få det. Buffy drog med sig Sage ut på dansgolvet medan de andra satt kvar vid bordet och tittade på en stund. Willow suckade.

"Tror ni att Buffy tycker bättre om Sage än om oss?"

"Nej! Varför skulle hon? Sage är ny, ingen gammal kompis, som vi. Nä, det är oss hon tycker om. Det är därför hon dansar med oss…"

"Hon dansar inte med oss Xander."

"Låt mig ha min fantasi ifred!"

"Xander! Fantiserar du om Buffy? Du får inte fantisera om Buffy! Du ska fantisera om mig, så som jag fantiserar om dig. Vem fantiserar du om?" Anya gav honom en besviken blick.

"Dig." svarade Xander avlägset medan han följde varenda rörelse Buffy gjorde.

Det började bli sent och Buffy och de andra skulle gå, men Sage ville vara kvar en stund till. Så de sade hejdå till varandra.

Sage fortsatte dansa en stund. Och killarna hon dansade med byttes hela tiden ut, de gick och de kom. Plötsligt tog någon tag om hennes midja och hon svängde runt. Framför henne stod Spike. De dansade en stund. Spike förde Sage närmre sig och viskade i hennes öra.

"Jag tycker om oskuldsfulla flickor som inte kan försvara sig." Sage log.

"Och jag tycker om stora farliga killar. Big Bad. Så, varför tycker du om när de inte kan försvara sig? Tar du den rollen då, och leker maskulin och allt sånt?"

"Dels det." Han log elakt.

"Kom." sade han. Sage följde efter honom ut på baksidan av Bronze. Han tryckte upp henne mot en vägg. Hans fingrar gled längs med hennes nakna arm, men nuddade den knappt. Hans ena hand vandrade uppåt och han kupade den runt hennes haka, vinklade hennes huvud uppåt och förde sakta sitt ansikte mot hennes. Han kände hennes värme, blodet som rann genom hennes ådror. Hans läppar strök mot hennes, han lekte med henne. Vad han var ute efter visste han inte, hennes ålder spelade för honom inte den minsta roll. Det var helt klart att han tyckte om denna tjej, men hur mycket det visste han inte. Ville han vinna hennes hjärta eller slita ut det? I det sista fallet kunde han inte fullfölja det, på grund av chipet i huvudet. Ville han ha sex med henne? En gång, två gånger? Eller ville han ha henne, för alltid? Tankarna gjorde honom förvirrad, men han bestämde sig för att låta ödet ha sin gång. Ge in för det han kände för stunden, se vad det ledde till och hur det skulle bli efteråt. Han kysste henne, först försiktigt sedan hårdare. Han tog ett hårt grepp om hennes midja. Vilddjuret i honom vaknade, hade han varit chip-fri skulle han suga blodet ur henne och dödat henne. Han skulle inte ha gjort henne till en vampyr, som sig själv. För då skulle han inte kunna leva med vad han gjort, även fast han inte har någon själ kan han vara oerhört känslosam. Han har ett hjärta.

Aggressivt lade han ner Sage på marken och fortsatte kyssa henne hårt, men när han precis skulle ta av sig tröjan tog Sage tag i hans hand, vilket fick honom att sluta. Hon puttade till Spike så hårt att han ramlade av henne. Han tittade förvånat på henne medan hon reste sig upp.

"Inte nu och inte såhär." Spike reste sig upp.

"Är det något du vill berätta för mig? Du var minst sagt inte svag."

"Jag har aldrig varit svag, det är bara mina muskler som inte var upparbetade. Men med Buffys hjälp är jag nu stark."

"Skit också." Spike spottade på marken.

"Men det gör inget, jag tänder på starka tjejer också. Men jag ska inte tvinga dig till något du inte vill. Vi kan vänta, se vad som händer. Kom här." Han tog tag i hennes hand.

Han kysste henne försiktigt och smekte hennes ansikte.

"Bättre så?"

"Mm…" De stod kvar en stund och bara kramade varandra. Plötsligt kände Sage sig vinglig och bara föll omkull. Allt blev svart framför hennes ögon, och hon hade ingen aning om vad som hände. Men på andra sidan hennes ögonlock föll Spike ner på knä. Han höll henne i famnen och försökte på alla sätt väcka henne igen. Men hon förblev medvetslös.

Den svarta dimman framför Sage ögon skingrades och hon befann sig liggandes på marken. Det var dammigt och hon hade svårt att andas. När hon reste sig upp märkte hon att hon hade en lång klänning på sig, med väldig tornyr baktill. Hon borstade av sig och tittade ut över staden. Detta kunde inte vara Sunnydale, och absolut inte nutida. Kvinnorna bar hattar och hade samma klänningar som Sage. Männen hade långa kavajer och gåkäppar. Sage såg sig förvirrat runt, hur hade hon hamnat här? Var detta en dröm? Hon började sakta gå mot närmsta pub, det var kväll och rösterna hördes långt ut på gatan.

När hon kom in såg hon att det var fullt, varenda bord var upptaget. Hon suckade och gick fram till en man som satt ensam vid ett bord intill väggen. Han såg ut att vara väldigt rik, men helt borta, antagligen hade han druckit ganska mycket. Hans hår var fast i en knut men hade börjat lossna på flera ställen. Sage satte handen på stolen.

"Ursäkta min herre." Vad var detta för gammalt språk? Sage blev så förvånad att hon pratade så, att hon för en sekund kom av sig. Men fortsatte sedan medan mannen tittade frågande på henne.

"Är denna stol ledig?" Mannen visade med handen att hon kunde sätta sig ner. Hon gjorde det och tittade på mannen ett tag, som såg på henne från vingliga ögon. Sammanfattningsvis gissade Sage på att hon troligen kommit till slutet av 1800-talet. Mannen försökte prata, men stammade så kraftigt att han stannade upp ett slag. Han samlade sig och med klarare röst fortsatte.

"Och vem är du då min sköna dam om jag får fråga?" Sage ställde sig helt robotiserad upp och nigde tvingat.