"Sage. Vad heter du min herre?" Mannen satt kvar på sin stol och tittade på henne ett slag. Med barsk röst svarade han:
"Angelus." Sage satte sig ner igen och de tittade på varandra en stund. Sedan lutade Angelus sig fram mot henne.
"Vill du följa med ut ett tag?" Sage stirrade på honom, men log sedan.
"Gärna." Angelus tog Sages arm och tillsammans gick de ut ur baren. När de hade gått en liten bit stötte de ihop med en annan man. Spike. Men han hade inte någon skinnjacka på sig. Han hade en skjorta som säkert en gång i tiden var vit, men som nu var askgrå. Han sken upp. Sage slängde sig i hans armar.
"Åh, Spike! Vad jag är glad att se dig! Du ska bara veta vad som hänt." Spike puttade undan henne med avsmak.
"Angelus, vem är denna flicka som vet vem jag är och som torterar mig med sina känslor?" Angelus gav ut ett lätt skratt.
"Sage, säger hon att hon heter." De skrattade båda två.
"Sage? Vad är det för ett namn? Är det ens ett namn?" utbrast Spike roat.
"Ha! Ska komma från dig. Spike, är det ett namn? Jag slår vad om att du inte heter det på riktigt." De slutade skratta.
"Jag tycker om den här flickan! Nej, Spike är inte mitt riktiga namn. Och du vill inte veta hur jag fick det namnet."
"Skräm mig."
"Nej du flicka lilla. Jag tycker om att skryta, det måste jag medge, men jag känner inte för att berätta mina hemligheter för dig. Far, var hittade du denna ynkliga varelse?" Angelus skakade på huvudet.
"Helt oskyldigt kom hon och satte sig vid mitt bord."
"Far? Är detta din far Spike? Är han inte lite, ja, ung, för att vara det?" Angelus satte handen på hjärtat.
"Du smickrar mig flicka. Jag är inte Spikes far på det sättet att jag var med att tillverka den kropp han bär. Men han har mitt blod i sina ådror, mina gener, även om de är tillsatta efteråt. Jag gjorde honom till den han är idag."
"Vampyr menar du?" Angelus och Spike tittade på henne, sedan på varandra. Angelus log.
"Ja, jag gjorde honom till vampyr. Men en sak har jag inte riktigt klart för mig; hur kan du veta om vampyrers existens?" Sage ryckte på axlarna.
"Buffy berättade om er. Fast egentligen var det Anya, och hon är en gammal hämddemon."
"Vem är Buffy och Anya? Menar du Anyanka?" Spike rös till.
"Ok, jag ska upplysa er om en sak, som ni säkert kommer skratta åt, men det var ni som ville veta. Jag tappade medvetandet och hamnade här. Jag kommer från framtiden där jag precis kysste dig Spike, hehe. Du är minst sagt bra på att kyssas. Ja, det är Anyanka som berättade om er, men hon går under namnet Anya nu. Buffy är framtidens dråpare, vet ni vad en dråpare är? De dödar sådana som er."
"Mm… Jag kan inte tro att jag skulle kyssa dig flicka lilla. Om något är en dröm så är det iså fall den delen. Vi vet mycket väl vad en dråpare är, gör livet jävligt för oss. Minst sagt."
"Ja, och saken är den att jag gärna vill tillbaka till min tid. Så kan inte ni gå upp i rök eller något? Alltså inte damm, så att ni dör, för då får jag aldrig kyssa Spike, och det vill man inte missa. Men försvinn." Spike och Angelus tittade på varandra. Sedan vaknade Sage upp, någon annanstans. Det var inte längre 1800-tal, och en stank av sjukhus flöt runt henne. Hon svalde ansträngt och tittade uppåt, Spike och hela Buffys gäng tittade ner på henne. Spike hade en stor blåtira som dekorerade hans högra öga, men han såg ganska glad ut ändå.
När Sage hade fått godkännande av läkarna att lämna sjukhuset, hade hon snabbt klätt på sig och tillsammans med Scooby-gänget begett sig hem till Giles. Där de nu satt i hans soffa. Buffy var tyst. Ingen sa något. Giles hostade till, för att bryta tystnaden. Spike petade på sin tröja. Han undvek att titta på Buffy.
"Ehum… ja. Så är det sant då som Sage säger? Spike? Att Angel var din, ja, vad säger man?" Giles stirrade ut i rummet. Spike harklade sig.
"Ja, Angel var min far, min herre. Men nog trodde jag att han hade berättat det för Buffy, ni var ju ihop så länge. Men sen är jag kanske inte värd att prata om." Sage lade sin hand på hans axel.
"Det är du visst det." Hon log mot honom.
"Äsch. Inte alls!" Hade han kunnat skulle han troligen ha rodnat.
"Ta in på rum!" skrek Buffy och försvann ut till toaletten.
"Nån som vaknade upp på fel sida idag kanske?" Giles skakade på huvudet.
"Inte nu, Spike." Spike blev sur och skulle precis gå ut från huset när Xander stoppade honom.
"Och vart är du på väg tror du?"
"Äh, lägg av, dun-pojken. Jag kan inte skada någon, så låt mig få vara ifred!"
"Visst! Skyll dig själv du din eh… odöda…" Spike suckade och puttade honom åt sidan. Men i samma sekund han öppnade dörren flög han bakåt. Xander gick lugnt fram och stängde dörren. Han skrattade åt Spike en stund.
"Solen, ja, en bra uppfinning. Förvandlar blekisar som du till damm. Poff! Upp i rök! På bara några sekunder." Spike svor några gånger och Sage var snabbt framme vid honom, smekte hans blonda hår en stund. Xander sträckte ut armarna.
"Vad ser du hos honom?" Sage log mot honom.
"Han är snäll, och kärleksfull, och är bra på att slåss, med demoner för tillfället bara, och musiker." Xander fick ett chockartat uttryck i ansiktet, men på någon sekund var det borta. Han skrattade ett tag.
"Haha… Så Spike, självaste William den blodige, som dödat två dråpare, brukade stå på scen och sjunga ehum… vad det nu än var ni sjöng på den tiden. Du Spike? Snälla lilla skrämmande vampyr, kan du sjunga 'bä bä vita lamm för mig'? Haha…" Spike reste på sig och stirrade hotfullt på Xander. Men han bara log.
"Jaha, så nu ska du bränna ihjäl mig med laserstrålarna i dina ögon också? En mångsidig man, det respekterar jag, - om du inte varit vampyr, det vill säga."
"Vänta du bara tills jag får ut det här chipet ur huvudet. Du ska få lida så mycket att du kommer be på dina bara knän, gråta och skrika dig hes. Men lik förbannat kommer jag inte sluta förrän du dött av dina svåra plågor." Xander tog ett steg tillbaka.
"Men då får vi förhindra att chipet någonsin kommer ut." De tittade hotfullt på varandra ett tag, sedan reste sig Willow upp.
"Kan inte ni ta och vara mindre manliga eller något? Buffy är sårad, och ni bara grälar och gnatar som gamla kärringar! Skäms! Nu ska jag göra min roll som vän och ta hand om henne, men visst! Stå här och fortsätt med gnället!" Hon började gå mot hallen som ledde fram till badrummet. Men stannade och vände sig om. Hon var helt röd i ansiktet, av vrede.
"Ni kan ju försöka peta ihjäl varandra! En impotent vampyr och en klen pojke! Har ni tur, orsakar ni den andre smärta genom några fruktansvärt små blåmärken!" Hon gick genom hallen och Xander ropade efter henne.
"Vadå, klen pojke!" Xander satte sig demonstrativt ner i en fåtölj. Och Spike tittade sig runt i rummet för att se vilket ställe som var sittbart och så långt ifrån Xander som möjligt. Sage suckade och tog sin jacka. "Hey! Vart ska du ta vägen?" frågade Spike.
"Tänka."
"Kyrkogården?"
"Vet inte. Vi ses." Hon stängde dörren ordentligt efter sig och drog efter andan.
Inne på toaletten satt Willow och Buffy och pratade. Buffy snyftade till lite då och då.
"Men Buffy. Vad spelar det egentligen för roll att just Angel är Spikes far? Jag menar, han är inte den personen längre, han är en annan, han är Angel, själ och allt."
"Men Will, det handlar om allt Spike gjort. Han har skadat så många. Angel gjorde Drusilla till vampyr, och tänk på det Drusilla gjort! Räkna ihop allt det och vad får du? Tortyr av hur många människor som helst! Och all död!" Buffy började gråta hysteriskt. Willow visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon klappade Buffy lite på axeln i hopp om att det skulle vara någon sånär tröst. Men Buffy grät lika mycket som förut. Efter att de hade pratat i vad som kändes flera timmar, tvättade Buffy av sig. Hon ville inte att någon skulle se att hon hade gråtit. Willow följde med henne ut i vardagsrummet, det var bara Giles kvar.
"Var är Spike?" Giles ryckte på axlarna.
"Han försvann någonstans så fort solen gick ner." Buffy blev alldeles upprörd.
"Lät du honom gå!"
"Seså… Han kan faktiskt inte skada någon och han tär på mig både psykiskt och fysiskt, så ja, jag lät honom gå." Buffy suckade och satte sig tungt i soffan bredvid honom. Willow satte sig på golvet.
"Jaha. Och nu då? Vad ska vi göra nu då?"
Sage gick på kyrkogården. Hon tänkte på sina känslor; för Spike, för det nya livet i Sunnydale, för sin familj, var de nu än var någonstans. Hon tänkte på skolan, hon skulle börja i morgon. Den gamla Sunnydale High hade visst råkat ut för något, men de hade byggt en ny skola, och med brist på fantasi hade de döpt den till samma sak som den förra. Hon vände och skulle precis bege sig hem när hon gick rakt in i någon, hon tappade balansen men fångades snabbt upp av den hon hade gått rakt in i. Hon tittade upp. En man tittade tillbaka på henne, han hade brunt hår och mörka ögon, en man som Sage träffat tidigare.
"Angelus." Han tittade undrande på henne.
"Va? Hur? Vad? Vem? Nej, Angel kallas jag nu. Vem är du?"
"Sage. Jag såg dig i en dröm. Spikes skapare, fadern. Så vadå? Är du snäll helt plötsligt?" Angel stod med vidöppen mun ett tag och bara stirrade på henne. Sedan skakade han på huvudet och samlade sig.
"Av vem fick du veta allt det här?"
"Såg allt i min dröm. Som jag för övrigt fick när jag tuppade av. Så, vad för dig hit?" Angel verkade tänka när Spike helt plötsligt uppenbarade sig. Han kom sakta gående mot dem, han kom bakifrån Angel och ställde sig bredvid Sage. Tittade hotfullt på Angel ett tag.
"Spring härifrån Sage." sa Angel genom sammanbitna tänder. Men Sage rörde sig inte ur fläcken. Spike hånlog mot honom och drog Sage till sig. Länge stod de där och kysste varandra. När de väl släppt taget märkte de att Angel hade stelnat till rejält. En överraskning minst sagt.
"Spike! Det där var faktiskt ohyfsat!" Sage blängde surt på honom. Han ryckte på axlarna.
"Men du gillade det."
"Kanske det. Men se på stackars Angel."
"Ja, se på den stackaren." Angel tittade på Sage.
"Är du vampyr? Jag menar, jag brukar känna sådant, men du måste vara vampyr annars hänger jag inte med ett dugg." Sage skakade på huvudet.
"Jag är människa. Är det något fel med att en vampyr och en människa umgås? Jag menar, hallå! Du och Buffy!" Angel blev återigen tyst. Spike gick runt honom ett varv.
"Jag tror att vi har fått tyst på sparven, älskling. Tystare än vanligt." Efter ett tag skakade Angel på sig, som om han försökte skaka av sig en obehaglig känsla.
"Vad vet du om Buffy? Och för övrigt, hur kom du i kontakt med Spike här?" Spike skrattade men tillät Sage att svara på frågorna.
"Man kan nog säga att Buffy är en vän till mig. Och Spike träffade jag helt plötsligt en kväll, när jag gick på samma kyrkogård som vi står på nu. Där på den där muren satt jag, när han tog tag i min midja och drog ner mig på marken." Hon pekade en bit framför sig. Angel brydde sig inte om att vända på sig, utan han fixerade blicken på Spike.
"Du har sjunkit riktigt lågt nu Spike. Du kan inte känna kärlek, inte sådan kärlek som det krävs att vara tillsammans med en människa. Och hon är ung, alldeles för ung." Spike tog några steg närmare honom, men Sage var snabbare. Hon puttade till honom så hårt att han flög i marken, hon stod så nära Angel att de nästan nuddade vid varandra.
"Jag är här. Du behöver inte prata som om jag vore en kilometer härifrån. Och dessutom, om jag inte misstar mig, så var Buffy inte äldre än mig, när du gav dig på henne. Men skillnaden mellan dig och Spike är den att du var 200 år äldre än Buffy, medan Spike är 100 år äldre än mig. Så egentligen…" Angel tog ett steg ifrån henne. Och han skakade på huvudet.
"Jag behöver inte lyssna på det här. Och dessutom så är jag och Buffy inte längre tillsammans." Han sprang därifrån och försvann in i natten. Spike kom upp bakom Sage, och lade sina händer om hennes midja. Sedan talade han lågt in i hennes öra.
"Det där gjorde du bättre än vad jag skulle ha gjort. Bravo älskling." Sage lossade hans grep och vände sig om.
"Nej Spike. Det jag sa var elakt, jag borde inte ha sagt något. Tänk att du skulle kunna vara så skadeglad, det trodde jag inte om dig." Spike kliade sig lätt på hakan.
"Då känner du mig inte tillräckligt bra." Sage gjorde en ansats för att gå. Spike tog hennes hand.
"Men, det var inte så att Angel var en stor ängel mot dig heller precis. Han förtjänade det där. Han var ju elak mot dig."
"Spike, släpp min hand." Han gjorde som hon bett om.
"Det spelar ingen roll att han var elakare mot mig, jag kan ta det, men han kunde det tydligen inte. Jag ska gå nu Spike, och kom inte efter mig."
"Gör du slut?" Spike försökte att inte visa smärtan han kände.
"Var vi någonsin tillsammans? Vi har ju inte umgåtts särskilt länge, eller hur? Det skulle inte kunna bli vi två. Jag kommer bli gammal och skrynklig, men du? Ja, du kommer vara lika snygg idag som om hundra år."
"Men…"
"Jag är ledsen, Spike. Men jag älskade dig verkligen."
"Om du älskar mig, varför går du då?"
"Berättade jag inte det nyss?"
"Jag måste ha retat dig på något sätt, för det kan väl inte vara hela grejen. Det är ingen stor grej. Jag kan göra dig till vampyr om du vill!"
"Nej, Spike. Och du har rätt, det är inte bara åldrandet som är grejen. Det är okej att jag inte är den första flickan för dig, och det är okej att du inte tänker på mig jämt. Men det är INTE okej att de enda du någonsin pratar om är Drusilla och Buffy! Det är som om man lever i deras skugga. Drusilla kan jag till viss del förstå, du älskade henne tydligen djupt. Men Buffy! Varför, varför är du så fixerad på ditt hat till henne? Jag börjar nästan tro att det inte är hat du känner, du inbillar dig att det är hat. Vet du vad jag tror? Jag tror att du älskar Buffy. Jag fixar inte det tyvärr."
"Jag älskar inte Buffy! Men visst! Gå! Om det är vad du vill, så GÅ! Jag behöver inte dig!" Sage gick, och försvann precis som Angel in i mörkret och lämnade Spike ensam kvar.
"Jag behöver ingen." Mumlade han, innan han sakta gick därifrån. Och lämnade kyrkogården lika öde, som den var innan solens röda nedgång.
