Författarens kommentarer: Detta är första kapitlet, det är inte särskilt långt. Men så fort jag kommit in i berättelsen, då kommer det flytta på. Kommentera berättelsen. En annan sak också, den här berättelsen tar plats efter bok fem, men jag kommer inte ihåg den boken så bra, så det är lätt att jag missar några saker, eller skriver något som är helt fel. Ni kan kommentera det om ni vill, så fixar jag missen:)

Harry Potter och den röda kristallrosen

Kapitel 1: Drömmar

Harry vaknade med ett ryck och torkade bort tårarna från ögonen. Samma dröm varje natt i flera veckor nu; Sirius död, eller mer av ett försvinnande för Harry såg honom aldrig död. Men det spelar ingen roll, han är borta, för alltid. Blotta tanken fick Harry att börja snyfta hysteriskt, men sedan samlade han sig och gick ut i köket. Klockan på bänken bredvid spisen visade fem, knappt ens morgon än. Harry gäspade och började plocka ut ingredienser till en syltsmörgås.

Han tog en tugga av den färdiga smörgåsen, men det gick inte att svälja. Han hade inte haft mycket till aptit den senaste tiden. Så han lade ner smörgåsen och brydde sig inte om att den hamnade med ovansidan rakt ner på bänken. Han gick upp till sitt rum och började skriva på ett brev till Lupin, som han mer eller mindre hade blivit tillsagd att göra ungefär var tredje dag, annars skulle han ana oråd och skicka en massa auror och annat folk hit. Trots att tanken uppmuntrade Harry en aning så skrev han ändå.

Hej Remus.

Här hos Durleys går allt som vanligt. Mest av allt hade

Jag velat vara hos dig just nu. Det känns som om du är det närmaste

En familj jag har.

Jag saknar dig.

Harry

Han band fast brevet på Hedwigs ben och hon for iväg i natten. Harry tittade avundsjukt på henne, han hade också velat flyga. Sträcka ut vingarna och susa fram på ett hav av vind.

Himlen var alldeles orange och Harry kunde nästan höra änglarna sjunga, bara för Sirius skull. Han lade sig ner i sängen och somnade på en gång.

Nästa gång han vaknade var det ljust ute och fotsteg hördes i korridoren. "Åhnej! Smörgåsen!" utbrast han och hoppade upp från sängen. Snart, tänkte han, snart ser de den och jag kommer att få skäll. Men ingenting hördes, han tryckte örat mot dörren och försökte höra något, men allt var så tyst. Han tvekade en stund men gick sedan ner till köket. Försiktigt öppnade han köksdörren. Faster Petunia stod och stekte ägg och Vernon och Dudley satt vid matbordet. Syltsmörgåsen syntes inte till. Han gick in i köket. "Smörgåsen… jag…" han blev avbruten av Petunia. "Den är bortplockad nu. Gå och sätt dig." Harry lydde. De hade verkligen tagit Moodys hot på allvar, de vågade inte skälla på Harry. Han fick ett stort leende på läpparna, det var längesen det hade hänt.

Under tystnad åt de och efter frukosten begav sig Harry ut. Det var en varm och solig dag. Allt luktade så underbart, som rosor och syrener, men mest nyklippt gräs.

Han gick längs Privet Drive, alla hus såg exakt likadana ut, Hur kan man vilja bo såhär? tänkte Harry konfunderat och började fantisera om hur hans hus en dag skulle se ut. En stor grå sten stod och såg ensam ut, så han slog sig ner på den och fortsatte sin fantasi. Sedan slog det honom, som när Petunia slänger stekpannor på honom, tänk om han aldrig skulle få ett eget hus, aldrig en egen familj. Tänk om han var den allra sista Potter! Det var profetian han tänkte på; att det står mellan Voldemort och han själv. En måste dö. Om Voldemort vinner, då kommer världen åter falla i totalt mörker. Harrys sinnestämning sjönk drastiskt. Som när man har ett stort prov man måste göra, hela den här Voldemort saken är sån. Tänkte han.

Dessutom skulle de få en ny lärare i försvar mot svartkonster. Men det var ingen större nyhet för Harry, de hade aldrig en och samma lärare i det ämnet längre än ett år. Vem som helst förutom Snape.

Harry lämnade stenen och lade sig istället på en gräsfläck lite längre bort.

Precis när han börjat dåsa till hörde han ugglehoanden. Inte kunde det väl redan vara Hedwig som kommit tillbaka? Men det var det. Med sig hade hon två brev; ett från Lupin och ett från Hogwarts. "Konstigt att Hogwarts skickar ett brev via min uggla." sa Harry förvånansvärt högt. Han tittade sig omkring för att se om någon hade hört honom, men det var ingen i närheten, så han lossade breven från Hedwigs ben. Han läste det från Lupin först.

Hej på dig Harry!

Alltid lika roligt att höra att du mår bra.

För det hoppas jag att du gör, trots omständigheterna.

Jag var på Hogwarts när jag fick ditt brev, så jag tog mig friheten att även skicka

Dina O.W.L. resultat.

Jag hoppas verkligen att vi ses snart.

Och du ska veta att du är min enda familj, för familj det tycker jag allt att vi är!

Många kramar från din Lupin

Jaha ja. Så det är O.W.L. resultaten. Harry vågade nästan inte öppna brevet, men gjorde det till sist. Han hoppade till av resultaten, de var absolut högre än han hade förväntat sig. Han hade till och med fått högsta betyg i Trolldryckskonst, konstigt. Fast de var något sämre i spådomskonst och trolldomshistoria, men vem kan skylla det på honom egentligen? Trolldomshistoria är tråkigare är den döda Professor Binns som undervisar i ämnet, och spådomskonst, vad mer kan man säga? Harry skakade på huvudet, och kände sig tämligen stolt över sina betyg. Med dessa skulle han till och med kunna bli Auror! Han klappade Hedwig på huvudet och lutade sig tillbaka mot gräset igen. Trots att han gått igenom så mycket hemskt den senaste tiden, så blev livet plötsligt lite ljusare igen.

Solen stekte hett och Harry drömde, om Sirius. Det var något speciellt med det där hjulet. I drömmen försökte han verkligen komma på vad, men inget klickade. Något gick i kras med en ljudlig smäll och Harry satte sig upp. En våg av rosendoft sköljde över honom så kraftigt att han nästan hoppade baklänges. Ärret i hans panna brände något fruktansvärt, och i hans hand höll han något som tycktes vara krossat glas. Det trängde in i hans hand och var med ens försvunnet. Han vände och vred på handen, men glaset var borta.

"Vad i hela friden!" utbrast han och ställde sig upp. Ingen fanns i närheten, men vem hade då lagt glaset där? Det fanns inte där innan. Han tittade upp mot himlen. Med ens hade den blivit mörk och molnen hotade med regn, så han skyndade sig hem. Precis när han satt sig vid matbordet vräkte regnet ner och mullret från åskan hördes. Vad är det som händer? Tänkte Harry både förvånad och skrämd. Han tittade ut genom fönstret, såhär mycket hade det inte regnat på hela året. Något höll på att hända, men vad, ja det undrade Harry med handen tryckt mot fönsterrutan.