Kap 2 – Mötet med Kangaroo

Det var mörkt i skogen det man såga var ifrån ljusstrimlorna som kunde tränga igenom de gröna bladen på träden. Det var ändå ganska kusligt det prasslade i en buske och jag hoppade till. Men det var bara en groda som tur var.

Det hade tagit flera timmar och det kändes numera som jag gick i cirklar. Jag hade gått förbi samma stubbe flera gånger och inte ett tecken på att jag var på väg ut igenom skogen. OM jag ändå visste hur jag kunde få änglavingar, då kunde jag ju flyga härifrån. Men jag visste inte hur man gjorde.

Det blev kallt, jag kände kylan krypa in i kläderna på mig. Det var snart kväll och man kunde inte se några stjärnor än på himlen. Plötsligt prasslade det i en buske igen. Jag gömde mig bakom en sten ifall det skulle vara en björn. Men då dök det upp en lite kanin. Den var så gullig. Jag smög fram till den och då sa den:

"Hej Saphire!"

"Va! Kan du tala!" sa jag och hoppade bakåt.

"Men det vet du ju", sa Kaninen, " minns du inte mig?"

"Du kanske är kaninen som följde efter mig vart jag än gick när jag var liten, " sa Jag, " men jag kommer nog inte ihåg dig."

"Ja, det är nog sant, " sa kaninen, " du var ju bara ett år."

"Vad heter du?" frågade jag och satte mig på huk.

"Jag är Bunny," sa Bunny och sedan blev hon vit och förvandlades till en människa. Hon hade fortfarande kaninöron och stump. Hon hade mellanlångt ljusbrunt hår och rosa pannband. Bunny hade ett par fluffiga handskar och bar en kort rosa klänning.

"Oj, är det så du ser ut," sa jag häpen.

"Ja, men jag tillbringar min tid mest som kanin, " sa Bunny, " de är så små och gulliga."

"Jag håller fullständigt med, " sa jag, " vet du möjligen inte hur jag kan ta mig härifrån?"

"Jo, du gav mig den här; " sa Bunny och räckte fram en blå safir, " du sa att den är visdomens safir, vad det nu är?"

"Åh, vad bra!" sa jag och tog safiren, "den här kanske kan hjälpa mig att komma härifrån".

"Använd den rätt bara", sa Bunny och blev till kanin igen, " Det är bara att ropa på mig så kommer jag." Bunny skuttade sedan iväg. Jag höll safiren hårt och tänkte på den draken som Ruby hade blivit men det gick inget bra. Jag kunde inte använda safiren ännu. Men det jag inte hade märkt var att jag hade fått vita änglavingar. När jag ände mig om så kände jag att jag hade dem. Med några vingslag så var jag sedan uppe i luften och flög tillbaka till staden.

När jag var nära staden såg jag Ruby stå på ett tak och väntade på mig, hon hade blivit sig själv igen. Jag landade där och mina vingar försvann lika plötsligt som de dök upp.

"Hej Saphire, var har du varit?" frågade Ruby.

"Hej Ruby!" sa jag, "äsch, jag träffade bara en gammal vän".

"När lärde du dig att använda dina vingar?" sa Ruby.

"Jag lärde mig det nyss, " sa jag, "varför står du här egentligen?"

"Jag väntar på Dragon han sa att jag skulle träffa honom med dig," sa Ruby.

"När sa han det?" frågade jag.

"Han sa det för en timme sedan", sa Ruby, " hoppas det inte har hänt något".

Vi stod och väntade en stund till. Marken började skaka igen, men den här gången kom det upp en vulkan mitt i staden som sprutade ut magma.

"VA!" sa jag, "det här är inte sant".

"Vi måste göra något!" sa Ruby och drog ned mig på backen precis som en sten flög över mitt huvud.

"Men vad?" sa jag.

"Vi försöker bli drakar igen, " sa Ruby, " fast vattendrakar".

"Men den här gången kanske det inte lyckas," sa Jag.

"Vad har vi att förlora", sa Ruby. Jag tvekade men tillslut insåg jag att hon hade rätt. Det skulle inte hända så mycket ifall jag skulle bli en drake med Ruby igen. Vi tog varandra i händerna och samma smärta kändes som första gången. Men den här gången blev vi en lila stor drake med två långa halsar. Vi gick på alla fyra och vi kunde se allt som hände runt omkring oss. Vi hade blivit en drake med två huvuden. Jag såg att våran kropp rörde sig framåt utan att jag rörde på mig.

"Vad är det som händer?" tänkte jag. Sedan hörde jag Rubys röst säga:

"Som jag sa den här kroppen styrs av sig själv och vi får vara åskådare till dens välde."

"Hur länge kommer vi att vara såhär?" frågade jag.

"Det kan jag inte säga", sa Ruby

"Varför?" sa jag.

"Men jag vet ju inte själv hur länge vi kommer att vara så här", sa Ruby.

Plötsligt dök det upp en kraftig röd drake ur vulkanen och magman smälte runt omkring. Draken såg ganska stark ut och hade en orange mage. Den stirrade på oss.

"En magmadrake", sa Ruby, " dessa är väldigt sällsynta".

"Aha", sa jag. Draken tittade på oss en kort stund och sedan sa den till oss:

"Jag är ledsen att det tog så lång tid, jag hade förhinder."

"Vem är du?" tänkte jag, för jag hade ingen kontroll över mig. Plötsligt blev vi människor igen och magmadraken klättrade upp på huset och blev förvandlad till människa. Det var Dragon.

"Dragon!" sa jag och Ruby samtidigt.

"Jaja, jag vet", sa Dragon, " jag har aldrig berättat att jag kan förvandla mig till olika drakar."

"Nej, men nu vet vi det, " sa Ruby, " men vad ville du".

"Jag behöver eran hjälp", sa Dragon, " vi vet vart Kangaroo är."

"Okej vi är på väg!", sa jag och räckte fram handen till Ruby.

"Är du säker på att du vill?" frågade Ruby.

"Man måste ju vänja sig", sa Jag. Ruby log och tog min hand. Den här gången kändes det inte så mycket och vi blev förvandlade till två långa mörkblåa himmeldrakar, som de heter så fint. Dragon förvandlade sig till en svart lång ormdrake med ett spetsigt ansikte med sylvassa tänder. Det var en mörkerdrake. Vi flög sedan iväg med Dragon först.

Efter några minuters flygtur orkade jag inte mer och landade i skogen som vi var över. Ruby och Dragon såg det och landade också. Jag förvandlade sedan mig till människa igen.

"Vad är det Saphire?" frågade Ruby.

"Jag är slut", sa jag.

"Men vi har ju bara varit i luften i fem minuter", sa Dragon.

"Men jag kan inte", sa jag, " jag är för otränad, tror jag".

"Du får vila här men sedan flyger du åt söder tills du ser ett slott", sa Dragon.

"Okej vi syns!" sa jag och Ruby och Dragon flög iväg. Jag var helt slut så jag vilade mig på en mossig sten i skogen.

Efter en bråkdels sekund kom Bunny skakande i mig. Hon hade sin människogestalt.

"Vakna!" ropade hon i mitt öra.

"Va, Va, vad är det!" sa jag och vaknade med ett ryck.

"Dina vänner är i stor fara," sa hon.

"Va, de stack ju för en sekund sedan", sa jag.

"Nej, de stack för några timmar sedan", sa Bunny.

"Oj, men då har jag väl sovit för länge, " sa jag, " men kom så sticker vi då."

"Okej!" sa Bunny och hon förvandlade sig till en enhörning.

"Va hur gjorde du?" sa jag.

"Du har väl inte glömt det också, " sa Bunny," jag kan förvandla mig till olika fantasidjur också. Men hoppa upp så rider vi iväg." Jag gjorde som Bunny sa och vi for iväg mellan grenar och bland risiga snår.

Några minuter senare kom vi fram till en klar liten källa i skogen. Solljuset blänkte mot vattenytan. Jag hoppade av Bunny och gick fram till källan. Bunny blev sin människogestalt igen och sprang fram och stoppade mig.

"Vad är det?" undrade jag.

"Drick inte!" sa Bunny, "det var det dina vänner gjorde". Jag tittade runt och fick se en liten skylt bredvid källan gömd bland buskar och snår. Jag tog den och borstade av den lite och läste:

"Om du dricker vattnet kan du få gudomlig kraft om du har ett rent hjärta. Det kommer att hända efter tio minuter. Om du inte har det så kommer dit öde efter tio minuter bli likadant som de andras, du blir ett träd."

"Men det var det som hände med dina vänner", sa Bunny.

"Ja, men det stod något mer", sa jag, " Om du har rent hjärta kommer alla som har druckit att bli sig själva igen".

"Men du får inte dricka det", sa Bunny.

"Vad har jag för val", sa jag, " om mina vänner ska bli tillbaka och min syster som jag inte har sett på flera år så ja, jag måste."

"Men du kanske blir ett träd som de andra," sa Bunny ledsamt.

"Men tänk från den ljusa sida, jag kommer säkert då bli det vackraste," sa jag.

"Okej, det hoppas jag i alla fall," sa Bunny och fick en liten glädje i sig i alla fall. Jag gick fram till källan och satte mig på huk. Mina händer kupades och jag tog upp en bit vatten och drack det med glädje. Det kändes oerhört gott.

"Det där var ju jätteskönt, " sa jag, " men vad ska hända nu."

"Vi får vänta i tio minuter sedan så får vi se," sa Bunny.

Tio minuter senare. Det har ännu inte hänt något på mig och träden så vi vet inte om det är sant.

"Det har gått tio minuter nu, " sa jag, " vad är meningen att det ska hända?" Efter jag sa det så blev det en liten vattenvirvel i källan och upp kom en liten guldfisk. Den sa:

"Var hälsad!"

"Eh… Vem är du?" frågade jag.

"Jag är Yuki, Havens beskyddare!" sa Yuki.

"En guldfisk?" sa jag.

"Ja, eller inte riktigt," sa Yuki.

"Varför är du då en guldfisk?" frågade jag. Yuki såg ledsen ut och sa:

"Ja, jag kan inte förvandla mig till något annat för Kangaroo tog min magiska ring. Ringen gör så jag kan förvandla mig till olika vattenvarelser och även få människogestalt utan bekymmer. Annars är det väldigt svårt, och jag har ännu inte lyckas bli något annat."

"Varför är du här då?" frågade jag.

"Jag skulle se till att Kangaroo hittade en renhjärtad människa med speciella förmågor som han kunde ta ifrån," sa Yuki.

"Men det är ju fruktansvärt!" sa Bunny.

"Visst är det de!" sa en mörk röst bakom oss. Vi förstod direkt att det var Kangaroo. Kangaroo var en kraftig stor man med en stor svart rock och hade en rödsvart mantel på sig. Hans ögon var kolsvarta av hans ondska. Jag fick kalla kårar när jag fick se honom.

"Kangaroo!" sa Yuki och dök under ytan i källan. Bunny sprang då fram till källan och tittade ner.

"Yuki!" sa hon.

"Bry dig inte om honom han är en riktig fegis", sa Kangaroo och skrattade så bena skakade på en.

"Vad vill du?" frågade jag med rädslan i halsgropen.

"Jag vill bara ge dig en chans att rädda dig och dina vänner", sa Kangaroo.

"Vill du?" sa jag.

"Javisst, om du vet vilka av träden som är dina så kallade vänner," sa Kangaroo.

"Men det är ju nästan omöjligt," sa jag.

"Inget är omöjligt", sa Kangaroo, " men om du vill sumpa chansen direkt så gärna för mig."

"Men om jag misslyckas", sa jag.

"Då följer du med mig och dina vänner får gå", sa Kangaroo. Jag stod ett tag och funderade. Det skulle ju kännas så skönt om alla blev fria.

"Jag får väl ta risken", sa jag.

"Nej, gör det inte Saphire!" sa Bunny. Jag lyssnade inte på Bunny och gick till ett träd. Jag försökte se om det gick att se vilka som var vem men det gick inte så jag blev tvungen att gissa.

"Det här ä… Dragon", sa jag. Kangaroo viftade med handen och det blev ett rökmoln runt trädet och där stod Dragon.

"Saphire!" sa Dragon som var häpen över att han hade blivit ett träd.

"Jag hinner inte prata jag måste hitta Ruby", sa jag och gick vidare till ett annat träd. Jag kände sedan en stund på ett träd och sa:

"Detta är Ruby!"

"Fel!" sa Kangaroo och orden ekade inne i mitt huvud, "detta är Ruby". Men en enkel vink så blev det ett rökmoln på ett träd längre bort och Ruby stod där.

"Ruby?" sa jag och gick till henne.

"Saphire, vad gör du här?" sa Ruby.

"Ledsen men jag måste följa med Kangaroo, jag misslyckades", sa jag.

"Med vad?" sa Ruby. Jag svarade inte utan jag gick bara till Kangaroo. Kangaroo tog min arm och det kom rök runt omkring oss och vi var borta. Det sista jag hörde var att de skulle försöka rädda mig.