Kap 9 – Kommer vi ut någon gång?
Jag vaknade utav en kall hink med vatten över mig och när jag tittade såg jag att jag låg i en säng och Crystal stod bredvid med den tomma hinken. Det var ett litet rum men stort nog för att en säng och ett litet bord skulle få plats.
"Hejsan sömntuta!" sa Crystal med ett litet flin," det var värst var du har sovit. De andra vaknade före dig."
"Hur lång tid har det tagit sedan vi stötte på Z", sa jag. Crystal stirrade på mig en stund och sedan sa hon:
"Ca tre veckor", sa Crystal och jag förstummades en kort stund.
"Men när vaknade de andra", sa jag häpet.
"För två veckor sedan"; sa Crystal", vi har varit oroliga."
"Jag kan förstå det", sa jag", men lyckades ni att ta kål på Z".
"Nej", sa Crystal", det…det… det blev ett lite förhinder, men annars är vi honom på spåren".
"Så, du menar att han stack!" sa jag argt.
"Nja, men vi alla är oskadda i alla fall", sa Crystal och smålog lite.
"Vet du inte vad han kan ställa till med!" sa jag upprörd och reste mig upp hastigt. Jag gick sedan ut därifrån.
Crystal gick efter mig och försökte stoppa mig men jag gick vidare. Då råkade Naira komma i full hast och vi krockade i varandra, Naira hade sin egna människoskepnad.
"Se dig för!" sa jag argt.
"Värst var du var bussig!" sa Naira och tittade på mig.
"Okej, jag vet att jag inte är på humör just nu men kan du vara så snäll och flytta på dig", sa jag lugnande. Naira reste sig upp och gick åt sidan. Sedan sa hon:
"Vart ska du?"
"Ingenstans", sa jag och gick.
Jag gick ut ur det lilla huset som jag befann mig i. Det fanns ett träd strax bredvid och jag gick bort dit och la mig mot trädet med armarna bakom huvudet. Man kunde se en stor bred blomstrande äng som sträckte sig till horisonten. Det fanns inget annat hus så långt ögat kunde nå. Vart var vi? Undrade jag förstås. Och hur hade allt gått till, men sedan tänkte jag på hur jag skulle ha det om jag inte hade följt med den mystiska mannen. Min mamma saknar säkert mig och hon vet inte vart jag är. OM hon får reda på att jag reser jorden runt för att leta efter ett maktgalen snubbe så skulle jag säkert få utegångsförbud.
Efter ett tag kom Ruby ut ur huset och gick till mig, hon hade suttit i det slitna köket i huset och ätit sin frukost då hon märkte att jag var här.
"Hej Saphire!" sa Ruby och smålog lite", du vet väl att vi måste följa efter Z till varje pris".
"Ja, det vet jag", sa jag", men för det första så måste vi leta efter slutet på den här datavärlden":
"Vi är vid slutet", sa Ruby.
"Vad menar du?" sa Jag.
"Jo, om vi klarar oss bort på andra sidan ängen så kommer vi hitta en dörr som leder oss ut, det har Naira sagt."
"Och, varför gör vi inte det?" undrade jag.
"För att Z har lagt massor av fällor på den avdelningen", sa Ruby", både i luften och på marken och på råga på allt så säger Naira att hon är allergisk mot vatten. Jag undrar varför?"
"Men var hon inte under vattnet när jag satt fast i Yukis grepp", sa jag.
"Jo, Bunny frågade det men hon svarade då att hon styrde då din kropp under vattnet", sa Ruby.
"Men hur som helst så måste vi komma ut härifrån innan Z kommer för långt bort", sa jag.
"Han ska till Kina", sa Ruby," det fick jag höra av Silver och Crystal".
"Vad ska han göra i Kina?" frågade jag".
"Det är hemligt sa dem", sa Ruby, "men de sa att det inte är något väldigt farligt han ska göra men att vi måste skynda på oss".
"Men kom så sticker vi till de andra och diskuterar en plan!" sa Jag och jag reste mig upp.
Ruby och jag gick sedan in i huset och satte oss vid ett trasigt bord på en trasig soffa i det väldigt lilla vardagsrummet. Ca 5kvadratmeter och kanske knappt det. Det fanns en soffa till och det var en tresits och den vi satt i var en tvåsits. Draco, Dragon, Yuki och Silver stod upp medan Diamond, Crystal, Wind satt ner. Naira stod i dörröppningen för det var så trångt tillsammans med Bunny.
"Nå hur ska vi ta oss till dörren?" inledde jag med mötet.
"Vad jag vet så finns det fallgropar", sa Draco.
"Det finns fallgropar, elstängslen, elektriska nät, vallgravar, spikmattor, köttätande växter, osynliga väggar mm.", sa Naira och vi stirrade på henne.
"Är det sant", sa Dragon.
"Ja, om man inte kan koden så stöter man på det, det var ju…" sa Naira.
"Koden!" avbröt vi henne.
"Jo, jag sa att man måste ha en kod så försvinner alla fällor en kort stund för att ingen ska kunna följa efter", sa Naira", Z ville ju trots allt att ingen som satts här ska komma ut förutom han."
"Kan du koden?" undrade Yuki.
"Jag tror det, om han inte har ändrat den förstås", sa Naira och vi föll till golvet.
"Och det säger du inte förrän nu när vi behöver komma ut nu som mest!" sa Dragon.
"Men ni frågade ju inte", sa Naira och vi föll till golvet igen.
Vi bad sedan Naira visa vart man ska lägga in koden och vi gick bak på huset. Där fanns det ett litet elskåp och om man öppnade den fanns där en massa knappar med siffror på.
"Här är det!" sa Naira.
"Vad är koden?" frågade Dragon och Naira knappade in den. Då började ett alarm att låta.
"Vad har du gjort?" skrek Dragon på Naira.
"Ta det lugnt, det är bara en vilseledande signal så att man tror att det är fel ifall någon skulle kunna koden", sa Naira," skynda på nu vi måste sticka vi har en minut på oss." Alla började sedan springa ut mot ängen och de märkte att inga fällor gick igen.
"Kom ihåg om ni inte hinner ut innan ljudet försvinner så stanna där ni är och rör inte en enda fena", sa Naira.
Vi fortsatte springa, och vi kom bort från varandra i den osynliga labyrinten, man kan se igenom väggarna men inte levande varelser. Ljudet skulle säkert tystna medan vi var fast i labyrinten. Jag råkade krocka in i en vägg flera gånger tills jag började gå och kände mig fram.
Plötsligt tog ljudet slut och jag stannade då till och fick kalla kårar i ryggen. Nu var det säkert ute med mig om jag så tar ett enda steg. Tankarna vimlade förbi och jag såg hela mitt liv rulla förbi. Det kändes som om jag skulle dö vilken sekund som helst.
"Saphire, sluta tramsa", sa en bekant röst bakom mig. Jag ställde ner min fot i marken och vände mig om, sedan fick jag se Naira stå där.
"Naira, hur kunde du hitta mig?" sa jag.
"Äsch, jag sa ju att ni inte skulle röra er om ljudet tog slut", sa Naira," så jag fick nog bara några skrapsår här och där medan jag gick till dig".
"Jag ser inga"; sa jag dumt.
"Det är såklart att du inte ser några," sa Naira"; jag går knappast såhär och slåss mot faror som innebär döden."
"Jag vet, det var en dum fråga!" sa Jag. Naira gjorde sig till sitt vanliga jag sen och jag såg de stora djupa blodiga såren som hon hade.
"Kom nu!", sa Naira", jag täcker dig." Jag stod som förstummad, hade hon låtit sig lida för att rädda oss? Det var den stora frågan.
"Oroa dig inte för det här", sa Naira", det läker sig inom tiden". Jag såg genom hennes ögon att hon försökte stänga in smärtan hon hade.
"Är du säker på att du klarar dig?" sa jag. Naira nickad lätt med huvudet och hon föll sedan på knä.
"Du är inte i bra skick låt mig klara det här", sa jag och Naira stirrade på mig.
"Jag kan inte riskera att du kommer i samma tillstånd som jag är nu", sa Naira", Du kommer inte ens orka bära dessa smärtor när du får dem. Jag kan inte låta dig få det." Naira försökte resa sig upp igen men det var helt hopplöst.
"Du kommer inte orka", sa jag hopplöst.
"Jo, det finns en chans kvar", sa Naira", har du vatten?".
"Vatten? Var inte du allergisk mot det?" sa jag förvånat.
"Jag behöver vatten, det är mitt sista hopp", sa Naira. Jag tog fram en liten vattenflaska som jag hade i bakfickan.
"Det här var tillför om vi skulle råka komma till en öken utan vatten men nu är det ändå ljummet så då går det inte att dricka", sa jag.
"Perfekt", sa Naira och tog den. Hon hällde det över sig och hon förvandlades till en Alaskan Husky. Naira grep sedan tag i mig och drog mig för att visa att jag skulle följa efter henne.
"Det var därför du sa att du var allergisk mot vatten!" sa jag nästan förstummad medan jag följde efter henne.
Naira visste precis vart hon skulle igenom labyrinten och vi var ute ur den på nolltid. När vi var ute såg jag en dörr högt uppe på en kulle omringade av törnar som var giftiga, det stod en skylt i närheten där det var ett skelett huvud på och där det stod "Warning! Toxic Plants!".
Naira visade mig en smal stig som gick precis igenom törnarna. Vi gick på den smala stigen, gång efter gång var jag nära att komma åt en törn men då knuffade Naira till mig lite lätt. Precis vid dörren så var det sista hindret. En spegel. Spegeln var det svåraste hindret också, jag visste inte hur den funkade förrän det var för sent. Ut ur spegeln kom det två kloner av mig och Naira. De började försvara dörren så att ingen kunde ta sig därifrån. Men det ännu svårare var att vi inte hade så stor plats att slåss på för att törnarna var runt om kullen och täckte största delen av den.
Mina kloner hoppade på mig medan jag slogs tillbaka. Naira bet sina kloner samtidigt som de bet henne. Jag visste säkert att Naira inte skulle klara det, men jag fick hoppas på det ändå att hon klarar sig. Jag sparkade på en av mina kloner och hoppade sedan undan, klonen sparkade tillbaka. Jag hoppade då upp i luften och fick vingar och flög upp en bit. Sedan flög jag ner med enorm fart och sparkade till en klon så att den flög in i törnarna och ströp sig och blev förgiftad. Klonen smälte sedan till en sörja. Men samtidigt som det hände klev det två nya kloner ut ur spegeln. Naira hade dödat några också men för varje gång någon dog så kom det ut två nya. Vi dödade mer och mer och tillslut var det så trångt att det blev fler och fler hela tiden för att de yttersta trängdes ut av de innersta som höll på att skapades hela tiden och de yttersta dog ju av törnarna.
"Naira vart är du?" ropade jag och alla Naira klonerna började skälla, förutom en och då förstod jag att hon visste att klonerna skulle börja skälla så då höll hon sig tyst. Hon var ganska nära spegeln och jag var nära törnarna. Jag fick en idé.
"Naira!" ropade jag", försök förstöra spegeln då kanske de försvinner." Naira hoppade då på en av sina kloner och sedan iväg mot spegeln hon drog fram klorna och det blev en lite spricka men det räckte inte för det fortsatte att komma. Hon puttade då iväg spegeln så att den spetsades mot en tag i törnarna och då började spegeln att smälta från mitten. En efter en klon började då smälta till en hel del stor lila sörja.
"Yuck!" sa jag och försökte ta mig fram till dörren", nu kan vi väl gå ut härifrån".
Jag öppnade dörren och vi gick ut till de fria. Kommer ni ihåg att vi hoppade av på väg till Nordpolen. Ja, och nu VAR vi på nordpolen.
"Det är kallt", huttrade jag som hade en tunn jacka på mig. Naira flinade bara, hon kunde ju stå emot kyla mer än jag för hon var ju en draghund som brukar finnas i Alaska. I Alaska är det ju kallt. De andra stod där också, de hade väntat på oss. Alla förutom Silver och Crystal såg förvånade ut.
"Vart kom hunden ifrån?" sa Dragon. Crystal tog fram en tekanna med varmt vatten och hällde det på Naira och hon blev sitt mänskliga jag igen.
"Av ljummet vatten så blir jag en hund", sa Naira och såg att alla stirrade på henne," jaja". Hon tog sedan lite snö och stoppade det i kannan och det blev till ljummet vatten av de varma och hon hällde på sig själv.
"Det Naira sa, var att hon blir till en hund vid beröring av ljummet vatten", sa Crystal och gav en blink till Naira.
"Men vart ät hennes kläder?" undrade Dragon efter kommit ifrån Nairas nakenhet.
"Hon lämnade dem kvar inne", sa jag.
"Men vi måste ta oss härifrån nu och inte prata om Nairas nya egenskap", sa Silver.
"Okej, men hur hade du tänkt att vi skulle komma härifrån, innan vi fryser ihjäl", sa Yuki.
"Vad tror du att vi måste göra?" sa Ruby.
"Ja, men jag kan inte flyga", sa Yuki.
"Jag kan ta dig", sa Bunny och log glatt.
"Men Silver, Crystal, Wind, Diamond, Naira och Draco?" undrade Dragon.
"Jag är också en Nogard", sa Draco och log", vi fick ju tillbaka våra krafter när Z lämnade ringen.
"Vi får väl dela upp vem som får bära vem", sa jag.
"Enkelt, jag rider på Bunny"; sa Yuki.
"Vi säger så här", sa jag," Jag bär Naira, Ruby bär Diamond, Bunny bär Yuki, Dragon bär Wind och Draco bär Crystal och Silver."
"Det blir bra!" sa Draco och klappade på min axel", nå nu sticker vi härifrån innan vi blir till snögubbar."
Jag förvandlade mig till en Himmelsdrake och tog tag i Naira och lyfte upp henne. Ruby förvandlade sig också till en himmelsdrake och Diamond fick rida på henne. Bunny förvandlade sig själv till en fenixfågel och Yuki red på henne. Dragon förvandlade sig till sin favorit mörkerdraken och lät Wind rida på honom. Draco förvandlade sig till en stor mäktig drake med lång hals och svans. Han hade också stora vingar som bredde ut sig. Crystal och Silver hoppade upp på honom. Undrar vad han blev för en magnifik drake, det måste jag nog fråga honom sen, tänkte jag.
Vi flög sedan iväg vårat lilla drakgäng, vi försökte att hålla oss undan land innan vi kom till ett väl beskyddat plats där vi kunde landa utan att bli upptäckta. Till dess flög vi över atlanten.
