Hon sitter ensam i månskenet
Gräset är fuktigt efter dagar av regn
Fukten och kylan letar sig in genom hennes kläder
Stjärnorna ovanför henne blinkar hemlighetsfullt mot henne
De en gång så livliga gröna ögonen har förlorat sin glans
De är trötta och tyngda av allt
Leendet på hennes läppar har vänts
Läpparna orkar inte le
Hennes kropp har magrat
Hennes hjärna har kokat över
Hjärtat är krossat
Bitar så små att de omöjligt kan lagas
Tårar har hon fällt
I nattens mörker när ingen ser
Då har hon släppt på spärren
Öppnat dammen
Låtit tårarna flöda fritt
Hon har blivit sårad allt för många gånger
Trott att hon funnit säker hamn
Bara för att slungas ut i känslomässiga stormar på öppet hav
Men inte mer
Den slutliga lösningen ligger brevid henne
Så gnistrande klar i månskenet ligger den brevid henne
'Jag har inte alla svar
jag kan inte allt
jag är bara människa'
Torra tårar faller från hjärtat
'Precis som alla andra vill jag älska
Få känna mig älskad
Även jag har känslor
Jag är bara människa'
Det sidenklädda duntäcket sticker honom
Den mjuka sängen känns som sten
Han kan inte ligga kvar
Han reser sig tyst för att inte väcka de andra
Lika tyst lämnar han sovsalen
Måste få frisk luft
Hela kvällen har han plågats
Tankar har virvlat runt i hans huvud
Varför kan de inte bara lämna honom ifred?
Korridoren ligger mörk och öde framför honom
Han borde göra som alla andra,
Sova
Men varför göra som alla andra när han inte är som alla andra?
Han lämnar källaren
Letar sig upp till entréhallen
Öppnar dörren och bländas av månen
Ett ögonblick står han still
Tittar bara på den skarpa skivan på himlen
Dess bleka sken gör honom ännu blekare
Stjärnorna tittar på honom och ler
Han smäller igen dörren
Styr sina steg bort från slottet
Ut i friheten och friden
Varför kan inte alla bara låta honom va?
Han har ett namn
Ett namn som gör att folk tar för givet
Tar för givet att de vet hur han är
Bara för att han har ett namn ska han vara på ett visst sätt
Han hatar det
Det är ju inte så han är
Eller rättare, inte så han vill vara
Men när alla tror det om honom blir han det
'Varför?
Jag är inte mitt namn
Jag är inte min far
Jag är jag
Jag är bara människa'
Ilsket sparkar han till en sten
Hade han kunnat så skulle han gråta
Bittra tårar skulle falla
Men de har försvunnit
Frusit till is
All bitterhet sitter fast i honom
Bitterheten över alla förutfattade meningar
Varför tror alla att han är någon han inte är?
Det finns en som börjar se
Som börjar se sanningen
Han har sett det i hennes ögon
Sett förvåning, förvirring och misstänksamhet när hon ser på honom
'Inte så konstigt
Hon är den smartaste
Hon ser mig
Jag är bara människa'
Han har hatat henne
Eller rättare,
Alla tror han hatat henne
Ännu en förutfattad mening
Han hatar henne inte
Har aldrig gjort det heller
Han går närmare skogen
Den förbjudna skogen
Den tilltalar honom
Så vacker
Så mystisk
Han blickar mot himlen igen
En röd stjärna ibland de andra
Det bådar inte gott
