Hon suckar
Hon vill inte ta sista steget
Vill inte lämna sina vänner
De bryr sig
Men förstår inte
De försöker
Men kan inte
Hon vill inte ta steget
Men hon måste
Hon är trasig
En gång log hon
Delade sin glädje med världen
Då var hon hel
Nu är hon krossad
Sin sorg håller hon för sig själv
Vill inte dela med sig av den
Den är hennes
Bara hennes
Försiktigt lyfter hon kniven
Hennes ansikte reflekteras i det klara bladet
Så blek har hon aldrig varit
Det kalla stålet bränner henne då hon försiktigt lägger det mot armen
Ett försiktigt drag
En stum smärta följer
Försiktigt tittar blodet fram
Följer skåran
Så rött
Så vackert
Det skrämmer henne inte mer
Den eviga sömnen väntar
En lätt bris sveper genom skogen
Löven rasslar stilla
Hennes hår fladdrar bort
Ett skratt flyr från hennes läppar
Flyger med vindens fart då hon än en gång ska skära
Skära sönder leden
Blodet ska falla
Väcka hennes döende hjärta
Låta det slå för sista gången
Dra ner henne dit inga drömmar finns
Inga krav
Inga frågor
Inga svar
Bara sömn
Bara vila
Hon tycker
Hon drar
En suck lämnar henne
Blodet pulserar fram
Det svindlar för henne
Så skönt
Snart är hon hemma
Snart är hon borta
Bara en gång till


Brisen smeker hans kind
Rufsar lätt till håret
Natten är så tyst
Han trivs
Känner sig hemma
Oron i kroppen lägger sig
Så hör han något
Ett skratt
Sorgset och desperat
Så ensamt och övergivet
Han ser sig om
Vill finna källan
Där vid sjön ser han något
En svart gestalt
Något gnistrar till
Egentligen vill han inte dit
Vill vara ensam
Hjärtat och stegen skyndar dit
Han kan inte annat än följa med
När han kommer närmare ser han fylligt svallande hår
Inget ansikte
Men det behövs inte
Håret och kroppen säger allt
Det är hon som betyder mer för honom är vad ord kan säga
Än en gång gnistrar det till i hennes hand
Då förstår han
Han ökar på stegen
Måste stoppa henne
Kommer fram då stål nuddar hud
Han drar den ur hennes grepp
Slänger den i sjön