Kapitel 1

Harry hade bott hemma hos Dursleys tre veckor in på sommarlovet, det var mestadels hans eget val. Han hade legat i sin säng med rullgardinen nere dygnet runt. Han hade blivit någon slags nattvarelse. Han sov på dagarna och var vaken på nätterna och de enda gångerna han gick utanför sitt rum var när han hämtade mat, när han skulle använda toan eller när han gick ut för att springa. Och på Sirius begravning förstås.

"Om vi har tur så har vi vänner och familj som älskade oss. Sirius Black hade många vänner och vi älskade honom allihopa. Han var en mycket speciell människa. Hans själ kommer att leva kvar i våra hjärtan för evigt." hade Dumbledore sagt. Harry hade inte gråtit. Det hade varit nära, men han ville inte visa sina känslor, det fick honom att känna sig svag.

Familjen Dursley lät honom vara och de var helt och hållet nöjda med det. De kunde gå tillbaka till att låtsas som om han inte fanns. Det var även Harry nöjd med. Ron och Hermione hade skickat flera ugglor till honom, men han hade inte svarat på några av dem. Han visste att de var oroliga för honom men han brydde sig inte. Han visste att han var dum som stängde ute de få människor som han hade kvar, men de var så… på honom på något vis. Ett konstant tjatande. Som om de var rädda för att han skulle skada sig själv.

Tillslut en kväll så hade Remus transfererat sig till honom.

"De är oroliga för dig, Harry"

"Jag vet." sa Harry där han låg i sin säng.

"Jag menar inte bara Ron och Hermione… Alla är oroliga, till och med Professor Snape." Harry fnyste.

"Är de oroliga för min skull eller för deras egen? ʹHoppas inte Harry tar självmord för då går hela världen underʹ" Remus tittade undrande på honom men struntade i det och fortsatte sedan prata.

"Harry, jag vet hur du känner dig och jag…"

"Hur skulle du kunna veta hur jag känner mig!" skrek Harry.

"Tror du inte jag vet hur det känns att förlora någon!" skrek den annars så lugna Remus tillbaka. "Jag förlorade mina tre bästa vänner inom loppet av en vecka! Sedan fick jag tillbaka en som jag förlorade igen. Båda mina föräldrar har dött! Det är inte bara dig det är synd om. Du är inte den enda som förlorat Sirius!" Rummet blev tyst. Harry hade aldrig tänkt på det. Att Remus hade förlorat alla han älskade. Men Remus skulle ändå aldrig kunna förstå hur Harry kände sig. Han skulle aldrig kunna förstå hur det kändes att veta om att hela världen antagligen skulle gå under om Harry misslyckades med att döda Voldemort. Att ha hela världen på sina axlar. Men det visste förstås inte Remus. Det var det ju bara Harry och Dumbledore som gjorde.

"Du måste sluta sörja Sirius. Ingenting blir bättre av att du sluter ute alla som älskar dig."

"Jag vet redan det, men jag vet bara inte om jag klarar av att bo i hans hus."

"Du är stor nog att veta vad som är bäst för dig, men tänk på vad Sirius skulle ha velat, jag är fullkomlig övertygad om att detta inte är detta."

"Varför kan folk bara inte låta mig va!" sa Harry argt och drog täcket över huvudet.

"Nu får du skärpa dig! Du följer med mig till Grimmoldiplan." Remus började packa ner Harrys saker i hans koffert. "Ta din kvast." Harry rörde sig inte. Remus suckade och skakade på huvudet. "Harry, varför vill du stanna kvar här?"

"För att här är det ingen som stör mig. Jag kan vara ensam."

"Men du kan inte stanna här för alltid. Om vi säger såhär då, du följer med och jag säger till de andra att låta dig vara ifred."

"Då kan jag ju lika gärna stanna kvar här."

"Nej, för om du stannar här så vet vi inte om någonting händer dig."

"Men för helvete… Jag följer väl med då." Harry gick upp ur sängen, tog på sig sina glasögon och tog sin Åskvigg.

"Jag vet att det är sommar och så men du kanske ska ha på dig någonting mer än träningsbyxor…" flinade Remus.

"Haha" sa Harry sarkastiskt "Där var du fyndig va?"

"Mycket. Men kom igen nu. Är det någonting jag har glömt att packa?" Harry skakade på huvudet.

"Tror inte det"

"Okey då tar vi med oss kofferten nu. Ta på dig en tröja och så följer jag med dig ner när du säger hej då. Wingardium Leviosa" sa Remus och pekade med sin stav på kofferten. Harry tog på sig en tröja.

"Måste jag prata med dem?" frågade Harry grinigt. Remus nickade och Harry suckade, sedan gick de ner till moster Petunia och morbror Vernon som satt och tittade på TV i vardagsrummet. Kofferten flög bakom dem.

"Jag sticker och bor med mina kompisar nu så jag kommer nog inte hem förrän nästa år någon gång. Så… Hej då."

"Bra, gör det. Hej då." sa morbror Vernon utan att titta på dem. De gick ut på gatan.

"Hur ska vi komma dit?"

"Med nattbussen" sa Remus och stack ut sin stav. Med ett förfärligt bang uppenbarade sig den lila trevåningsbussen.

En stund senare stod de utanför huset.

"Det är ingen i huset nu, alla har åkt till kråkboet för att hämta lite grejer. De sover där inatt. Du får ett eget rum och en egen toalett."

"Okey." De gick in och Harry hade tyvärr glömt bort att Mrs. Black fanns i hallen så han stängde dörren med en smäll. Draperiet till tavlan flög undan.

"Avskum! Ni är bara en stor smutsskalleälskande hög allihopa! Om jag fortfarande levde så skulle ni minsann få se på annat!" Harry gick fram till henne.

"Tur för oss då att du är död! Varför kan det inte gå in i din tjocka skalle? Bara någon så patetisk som du skulle sätta en permanent fasthäftningsförtrolling på sin tavla! Passa dig för så snart jag fyller 17 så kommer det komma en stor fet incendio mot dig!" skrek Harry mot tavlan. Mrs. Black blev för en gångs skull tyst, vilket förvånade Harry men han drog hastigt för draperiet innan hon började skrika igen. Han vände sig mot Remus. "Sorry, glömde bort henne. Vart är mitt rum?"

"Jag ska visa dig." Remus lyfte ännu en gång upp kofferten med hjälp av magi. De gick en trappa upp och in i rummet längst bort i korridoren. "Det brukade vara Mr. Blacks rum, så det är det största av sovrummen."

"Vadå? Sov inte Mr och Mrs Black i samma rum?"

"Gud nej. Han tålde henne inte." flinade Remus och släppte ner kofferten.

"Jag förstår honom." sa Harry. Remus låste upp dörren och öppnade den.

"Jag tror jag ska gå och lägga mig nu, klockan börjar bli mycket och får jag rekommendera att du fixar till dig lite? Du luktar inte så gott och du ser ut som en uteliggare…" sa han och flinade. Harry nickade.

"Okey. God natt" sa Harry. Sedan gick han in i rummet. Det var faktiskt riktigt fint, kanske lite väl mycket mörkgrön sammet dock. Det var nära fem meter upp till taket. Väggarna var helt inklädda i grönt sammet. Där fanns en öppen spis, som inte var tänd. Garderoben, sängen, skrivbordet, bokhyllan och en fåtölj var lackade i rödbrunt. Sängen hade mörkgröna sammetsskynken och överkast. Tyget på fåtöljen var självklart också i mörkgrönt sammet. Det fanns en dörr till badrummet. Där fanns också två fönster som räckte nästan ända upp till taket. Även gardinerna var i mörkgrönt sammet. Harry drog för gardinerna och öppnade garderoben. Där hängde en massa gamla trollkarlsklädnader som han antog var Sirius pappas. Efter det gick han in i badrummet. Några ljus tändes. Till Harrys förvåning var det vitt, helt och hållet vitt, till minsta trasa. Harry tittade runt. Hela rummet var kaklat. Där fanns ett handfat, toalett, handduksskåp och ett stort vackert badkar. Han gick fram till en spegel som hängde ovanför handfatet och tittade på sig själv. Han hade vuxit någon centimeter och eftersom han hade spenderat mycket av sin tid på att träna så hade han fått en riktigt snygg kropp. Håret hade vuxit förvånansvärt mycket på bara tre veckor, det gick nu enda ner till käken. Han hade börjat få skägg och glasögonen hade definitivt börjat bli för små. Harry suckade.

"Jag får fixa allt det där imorgon." sa han högt för sig själv. Han hade verkligen inte lust att träffa människor. Han gick ut ur rummet och ner till köket. Där stod några rester som Harry tog för sig av.

När han en halvtimme senare var mätt gick han runt i alla rummen i det stora huset. Överallt fanns det saker som påminde om Sirius. "Vad hade du förväntat dig egentligen, det är ju hans hus. Var hans hus… Undrar vems hus det är nu egentligen." Varje gång Harry gick in i ett nytt rum så kändes det som att Sirius skulle sitta där och vänta på honom. Varje gång han inte gjorde det blev Harry lite sorgsnare. När klockan slog 2 så hade Harry blivit så deprimerad av att titta i huset att han bestämde sig för att gå ut och springa. "Det kan ju inte vara någon fara med att gå ut på en tisdag, jag tar med mig staven för säkerhets skull."

När han kom hem en timme senare satt Remus uppe.

"Var har du varit!"

"Vadå var har du varit? Jag var ute och sprang."

"Du fattar väl att du inte kan gå ut och springa hur som helst!"

"Och varför inte det?"

"Gör dig inte dummare än vad du är, du vet precis vad jag menar. Om du tar sådana risker så kan Sirius död ha varit helt onödig. Jag säger inte att du inte får träna, men om du ska vara ute och springa får du göra det när det är ljust ute." Harry suckade. Han visste att Lupin hade rätt.

"Okey. Jag hade tänkt gå till en frisör idag. Kan man åka till St: Mungos för att fixa synfel?"

"Ja, men det kostar pengar."

"Okey. Jag kanske sticker ut och springer sen igen. Men jag går och vilar mig nu då så att jag kanske kan vända tillbaka dygnet. Med det betyder inte att jag vill ha en massa människor rännandes i mitt rum."

"Jag har ju sagt att jag redan sagt till de andra att du inte vill bli störd. Är jag din betjänt eller?" sa Remus tjurigt.

"Okey förlåt. Jag vet. Men snälla kan inte du väcka mig vid 12? Bara så att jag vaknar så tidigt att jag kan vända någorlunda på dygnet."

"Okey, visst, men så du sticker ut tidigt? Och lägger dig igen sedan eller?" Harry nickade.

"Ja, och du… förlåt för att jag väckte dig."

"Det är okey, bara du inte gör det igen." log Remus

"På hedersord"

"Bra, god natt då" sa Remus och gick upp till rummet där han sov. Harry gick upp till sitt sovrum och gick och lade sig. Han låg och tänkte på sitt liv, både de roliga och tråkiga stunderna, över Sirius, över hans föräldrar, över hans förflutna, över hans framtid. Efter ett tag gick han och tittade ut. Till hans stora glädje hade de första solstrålarna börjat synas på himmelen. Han väntade med att gå ut tills klockan hade blivit halv 5 så att solen hade gått upp helt. Han sprang runt i ytterligare en timma och när han kom till Grimmoldiplan var han så trött att han damp ner i sängen och somnade med det samma.

Som lovat så kom Remus och väckte Harry prick klockan 12 genom att knacka ganska hårt på dörren.

"Okey, okey. Jag är vaken." Remus kom in i rummet.

"Jag skulle bara säga att Ron, Molly, Arthur, Ginny och Hermione är här klockan 15.00, så om du ska hinna klippa dig och sådant så får du nog skynda dig."

"Okey. Tack. Har du några mugglarpengar som jag kan växla? Jag har bara trollkarlspengar. Vad står valutan i nu, vet du det?"

"Jag tror det är ungefär 5 pund på en galleon. Jag har nog runt 40 pund här någonstans som du kan få växla. Vad blir det? 8 galleoner?" Harry nickade. "Jag ska bara gå och hämta pengarna." Remus gick ut och kom tillbaka med pengarna som de växlade. Sedan gick Harry gick upp från sängen, duschade och tog på sig mugglarkläder.

14.45 var Harry med hjälp av flampulver hemma på Grimmoldiplan igen. Han hade fått en riktigt snygg frisyr (som tyvärr inte täckte ärret; "Det är ju hur coolt som helst!" hade killen som klippte honom sagt), köpt raklödder, rakhyvel, hårgelé och deo. Han hade till och med hunnit gå till St: Mungos, han hade haft en väldig tur för han hade inte behövt boka en tid så en helare hade fixat hans ögon så att han nu hade perfekt syn. Det hade dock kostat honom 35 galleoner, men det var det värt. Han gick in till sitt badrum och fixade till sig. Precis när Harry hade kommit ut från badrummet hörde han att familjen Weasley hade kommit. Det sög till i magen. Hav visste att han inte kunde undvika dem för alltid. "Men ett tag går det allt."

Han bestämde sig för att träna lite.

Efter 200 situps, 45 armhävningar och lite annat smått och gott kände Harry att det räckte för nu. Han visste att han skulle träna en stund till lite senare. Han låg på golvet och vilade när det knackade på dörren.

"Harry…" Det var Hermione. Harry kände genast ilskan börja bubbla men han sade ingenting. "Om jag bara är tyst så går hon snart iväg" tänkte han. Och mycket riktigt, efter någon minut så gick hon därifrån. Han hörde hur hon suckade. "Helt otroligt. Varför kan de bara inte låta mig vara? Jag visste att det var ett misstag att komma hit." han suckade, men efter ett tag så kände han hur hungern rev i magen och han kom på att han inte ätit någon frukost. "Fan också" muttrade han, sur på sig själv för att han inte tänkt på att äta innan de andra kom hit. Han försökte ignorera hungerkänslorna ett tag men insåg att det var hopplöst, förr eller senare så skulle han ju vara tvungen att möta dem.

Han smög ner mot köket, tyvärr hörde han en massa röster därifrån. Han ställde sig i dörröppningen. Hermione var den första som såg honom.

"Harry!" skrek hon och slängde sig på honom. Det blev med ens en salig röra i köket. Det kändes som om alla sprang fram till honom och hälsade. "Åh, nej." tänkte han.

"Hur mår du?" frågade Mrs Weasley efter att hon kramat honom flera gånger.

"Jag har dåliga dagar och jag har dagar som inte är fullt så dåliga… Om ni ursäktar, jag skulle bara ta lite mat."

"Åh, jag ska fixa någonting till dig. Jag tror det finns lite rester i kylen."

"Eeh, jag åt det igår. Jag tänkte bara ta lite macka."

"Jasså, vänta lite" Mrs Weasley svängde med sitt spö och en bricka med saft och mackor uppenbarade sig på bordet. "Skönt att veta att du fortfarande äter i alla fall" Harry ignorerade det sista och sa:

"Tack så mycket" och tog brickan.

"Vi följer med dig upp" sa Ron. Harry nickade men inombords sparkade han sig själv.

De satt på sängarna i rummet där Ron och Hermione sov på nätterna. Harry åt av mackorna.

"Harry, jag var så orolig." sa Hermione.

"Jag också." sa Ron.

"Men jag är ju här nu"

"Det är ju bra" flinade Ron.

"Du ser ut att må bra i alla fall. Du har förändrats. Vart är dina glasögon?" frågade Hermoine.

"Jag gick till St: Mungos idag och de fixade synen på ett ögonblick."

"Haha. Du vet att det var nog det sämsta skämt jag hört på hela sommaren. Men du har verkligen förändrats. Hur mycket har du tränat egentligen?" undrade Ron.

"En hel del. Jag hade inte så mycket att göra hemma hos Dursleys och jag kom på att träningen var ett bra sätt att skilja tankarna. Jag springer ungefär två timmar om dagen och tränar lite annat också. Jag var och klippte mig idag, innan ni kom."

"Det är jättefint." Harry log. Det kanske inte var så farligt att vara runt om sina vänner i alla fall. Han kunde ju alltid låsa in sig på sitt rum i värsta fall.

Några dagar senare så hade Dumbledore kommit till högkvarteret. Han sade åt alla att sätta sig i köket.

"Jag har här Sirius testamente." sa han när alla satt samlade och visade en liten svart låda. Han satte ner lådan på bordet och rörde den med sin trollstav. En projektion av Sirius uppenbarade sig ovanför den och började prata.

"Ja, dethär känns ju lite obehagligt eftersom när ni ser detta så är jag död. Men på Albus inrådan så ska alla i Ordern göra ett så jag hade inte så mycket val. Jag hoppas i alla fall jag dog på ett hedervärt sätt, som när jag räddade någons liv eller något sånt. I alla fall, jag börjar med huset." sa Sirius och pausade "Jag vill självklart fortfarande att det ska vara högkvarteret för Ordern, men jag vill att Harry Potter ska bli den nya ägaren." Harry satt tyst och gapade. Han hade definitivt inte trott att det var han som skulle få huset. Sirius fortsatte "Sedan vill jag att 10 000 galleoner ska gå till Ordern, använd dem väl. Jag vill att 100 000 galleoner ska gå till familjen Weasley eftersom de har varit som en familj till mig och Harry" Den delen av familjen Weasley som satt vid bordet fick alla gigantiska leenden." Harry, du får 1 miljon galleoner." Harry skrattade tyst för sig själv, typiskt Sirius att bara slänga ur sig någonting sånt där, men det var inget lyckligt skratt, han ville inte ha Sirius pengar. "Just nu så finns det nära 8 miljoner galleoner kvar och det ska min bästa vän Remus Lupin få." Remus såg ut ungefär likadan ut som Harry. "Nu skulle jag vilja att alla utom Harry går ut härifrån så att jag kan få säga ett par ord till honom." Alla reste sig och gick. Efter en stund så började Sirius tala igen. "Harry, jag vill be om ursäkt för att jag svikit och övergivit dig." Harry skakade på huvudet. Sirius hade inte svikit honom. Han hade räddat honom. "Om jag känner mig rätt så dog jag antagligen för att jag gjorde något dumdristigt." Harry skakade fortfarande på huvudet. Det var Harrys fel. "Jag har pratat med Moony och han sade att han skulle ta hand om dig om någonting hände mig och om du inte är myndig så är det alltså han som är din nya vårdnadshavare, och då hoppas jag att han lever och att jag inte drog med honom när jag dog." Harry hade en klump i halsen, men han grät inte. "Om Måntand lever och inte tar emot pengarna så vill jag att du tvingar honom. Han behöver dem och han vägrade ta emot några pengar när jag levde, envisa människa, lova mig det. Bra. Du är en fantastisk människa Harry, låt ingen säga någonting annat om dig. Jag vet att vissa, t.ex. Malfoy, Snape och Voldemort, kommer att säga motsatsen. Vi kommer att ses igen Harry, men det är bäst för dig att det dröjer många år. Jag ska hälsa din mamma och pappa från dig. Det har varit ett nöje att få lära känna dig. Jag vill bara säga att om jag dog i strid, så var det inte på något sätt var ditt eller Måntands fel. Jag visste farorna när jag gick med i Ordern. Det finns saker som är värda att dö för Harry, frihet och kärlek till exempel. Jag är stolt över dig och glöm mig inte, Harry. Skulle du kunna göra mig en tjänst till? Hämta Måntand för mig."

"Jag önskar att du var här. Jag önskar att du inte dött. Jag saknar dig så mycket, Sirius. Jag kommer aldrig att glömma dig" sa Harry med grusig röst och gick sedan och hämtade Remus.

Testamentet hade resulterat i ytterligare en veckas depression och ensamhet för Harry, som igen hade stängt in sig i sitt rum utan att prata med någon…

Någon dag innan hans födelsedag fick Harry som vanligt brev från Hogwarts, men i år var brevet extra tjockt. Han öppnade det på sitt rum och fann fyra papper i kuvertet. Det första innehöll det vanliga välkomstbrevet, det andra inköpslistan, det tredje innehöll hans resultat för GET-proven. Han läste det

"Resultatet för Harry James Potters Grund Examen i Trolldomskonst:

Astronomi: Acceptabelt Förvandlingskonst : Utomordentligt Trollformler: Över förväntan Försvar mot svartkonster: Utomordentligt Örtlära: Över förväntan Trolldryckskonst: Över förväntan Skötsel och vård av magiska djur: Utomordentligt Spådomskonst: Knäppt Trollkonsthistoria: Acceptabelt
Du har lyckats med att komma in på alla de FUTT-kurser som du ansökte till."

"JA! Jag klarade det!" skrek han och hoppade upp och ner. "Jag kom in!" När han lugnat sig lite kom han på det fjärde pappret. Han tog nyfiket upp det och läste.

"Jag kan med stor glädje berätta att du, Harry Potter åter igen får spela Quidditch för Gryffindors Elevhemslag, då vi ansåg att eftersom Dolores Umbrige, som avstängde dig, inte längre arbetar för oss, så gäller hennes regler inte mer. Jag har också det stora nöjet att berätta att du har blivit Kapten för laget. I kuvertet finns ditt kaptensmärke.

Professor Minerva McGonagall

Föreståndare för Gryffindors Elevhem"

Harry tittade i kuvertet och mycket riktigt så fanns det ett märke med ett lejon, en kvast och ett stort guldfärjat K.

"JAAAAAAA!" skrek han ännu en gång. Då knackade det på dörren.

"Harry?" sa Hermiones röst oroligt.

"Vad håller du på med?" hördes Rons. Harry sprang fram och öppnade dörren åt dem. Han hoppade åter igen upp och ner av glädjen.

"Jag tror att han har blivit galen" sa Ron och tittade på Hermione. Harry slutade hoppa och räckte med ett gigantiskt leende fram sitt Kaptensmärke till Ron. Han tittade på Harry som nickade glatt. Hermione såg chockat på dem.

"Jag är Kapten för Gryffindors Quidditchlag! Och, jag kom in på de Futt-kurser jag behöver för att bli Auror!" sa Harry och visade Hermione stolt sina betyg.

"Grattis!" sa Hermione glatt och kramade honom. "Men hur kunde du komma in på Trolldryckskonst när du bara fick Ö? Jag trodde bara Snape tog in U-elever."

"Inte vet jag, men vem bryr sig. Jag kom in!"

"Fan vad bra!" sa Ron. "Det gjorde jag och 'Mionie också! Det här måste vi fira. Jag säger till mamma."

Den dagen var Harry lyckligare än vad han varit på länge.