Kapitel 2

Klockan var runt 21.00. Solen hade börjat sprida ett gul-orange ljus. Brooklyn satt under den stora eken och läste, precis som vanligt. Hon var så koncentrerad på boken att hon inte märkte när Grace kom.

"Hallå, är du hemma eller?" sa hon och satte sig ner.

"Va? Åh, jasså, det är du." sa Brooklyn, smällde igen boken och lade den i sin svarta väska.

"Du behöver inte låta så besviken. Vem hade du väntat dig egentligen?" frågade Grace retligt. Brooklyn ignorerade frågan och sa:

"Fan, det är bara en vecka kvar av sommarlovet, fatta vad nervös jag är eller. Tråkigt att vi inte ska gå i samma skola längre."

"Det är inte mitt fel att du ska börja på internat." muttrade Grace surt.

Brooklyn och Grace hade känt varandra hela livet. Nu skulle Brooklyn börja på en internatskola en bra bit bort. Om de hade tur så skulle de kunna träffas på loven. Grace var den enda som fått Brooklyn att tvivla inför valet av skola. Hon hade fått välja emellan Goldbergsskolan där Grace skulle gå eller internatskolan som Grace trodde hette Nayer. Från början hade valet varit självklart. Hon ville komma så långt härifrån som möjligt. Det senaste året hade London hade bara varit blivit platsen till ett liv fullt med sorger, men sedan kom hon ihåg Grace, den enda människan som alltid ställt upp för henne, alltid varit där för henne när hon behövt det, den enda människan som hon har kvar att älska. Det var nära att hon bestämde sig för att stanna men sedan insåg hon att de skulle vara vänner vad som än händer. Oavsett om de inte kommer ses på väldigt länge så kommer de alltid kunna brevväxla med varandra.

"Men lägg ner det! Vi har redan gått igenom det här så många gånger nu! Tror du att jag tycker det är kul att jag måste lämna dig? Du vet att jag måste åka, jag har inget val." svarade Brooklyn irritererat.

"Visst har du ett val, man har alltid ett val förutom om man föds eller när man dör."

Brooklyn gav Grace en sur blick.

"Okey, okey, förlåt då. Jag vet vad du menar. Jag skulle nog ha gjort samma sak om jag var du."

Det hade nästan blivit mörkt vid det här laget. De båda flickorna lade sig ner på det gulnade gräset för att titta på stjärnorna, så som de brukade göra. Brooklyn berättade en massa historier om de olika stjärnbilderna. Efter ett tag så tystnade hon och satte sig upp och tog upp en cigarett ut sin väska, tände den och tog ett bloss. Sedan sa hon allvarligt:

"Grace?"

"Mm?"

"Det är något jag måste berätta för dig."

Då satte sig även Grace upp. Hon tittade oroligt på sin bästa vän.

"Detta kommer att låta otroligt fånigt. Du kommer inte att tro mig. Jag vet inte hur jag ska säga det här riktigt, men det finns fler anledningar till att jag ska börja på internatskolan."

"Du vet väl att du kan berätta allt för mig?"

"Klart jag vet det, och jag vet inte varför jag inte har sagt det här tidigare. Eller jo det vet jag, du kommer flippa ut, så du får lova att du inte kommer säga det till någon."

"Säga vad!"

"Lova!" sa Brooklyn högt.

"Jag lovar inte något som jag inte vet att jag kan hålla, och det vet du."

"Jag vet det, men det är väldigt viktigt att du inte för det här vidare."

"Du har inte gjort något dumt va?"

"Nej."

"Okey, jag lovar, men bara för att du är min bästa vän och för att jag litar på dig."

"Ja, och jag säger detta till dig bara för att jag litar på dig. Skolan jag ska börja på heter inte Nayer utan Hogwarts och det är en skola där man lär ut magi."

Grace såg konstigt på Brooklyn, sedan började hon gapskratta.

"Magi! Haha! Du är rolig du." Men Grace såg på Brooklyn och hon skrattade definitivt inte. "Du menar väl inte allvar?"

"Jo, jag menar allvar. Grace, jag är en häxa."

"Lägg av nu Brook, du börjar skrämma mig." Grace såg faktiskt nästan rädd ut.

"Åh, nej, du ska inte vara rädd. Titta här." Brooklyn tog fram sin stav, en 11 tums ebenholtstav med tre hårstrån från en enhörningsman, plockade upp en liten sten från marken och viftade lite med sin stav. Det kom ett litet rött sken och där stenen hade varit låg nu en vacker silvrig ring med en röd sten. Brooklyn gav den till Grace, som satt och gapade av förvåning.

"Den är värd någonting eller så, men du måste förstå…" Grace avbröt henne:

"Vad häftigt! Fatta vad imponerad jag blir nu!" nästan skrek Grace. Grace avbröt sig snabbt. "Varför har du inte sagt någonting tidigare?" Nu lät hon riktigt besviken, nästan på gränsen till sur.

"Jag har ju sagt att jag inte vet varför. Jag tror inte jag har varit mogen att berätta det för någon förs nu, och ärligt talat så tror jag inte att du heller har varit mogen att höra det. Jag menar du har nu bara på någon minut gått igenom praktiskt taget varenda känsla som en människa har." Brooklyn fimpade cigaretten.

"Jo, du kanske har rätt… Men nu har jag en massa frågor."

"Haha, åh, vad jag är glad att jag sa det till dig. Varsågod, fråga på bara."

"Hum, hur länge har du vetat om det?"

"Så länge jag kan minnas, jag har kunnat göra magi så länge jag kan minnas men jag har inte undrat över det tills jag var 7 år. Mamma berättade det för mig efter att jag hade fått en gryta med pasta att sväva…" Brook log åt minnet.

"Haha, så din mamma visste om det?"

"Ja, hon var också en häxa, och pappa var en trollkarl, så jag kunde ju inte precis vara någonting annat."

"Hur mycket trolleri kan du då?"

"Jag kan en hel del, jag har haft privatlärare i 5 år, men jag har lärt mig en del själv genom att titta i böcker.."

"Jaha, så du kan inte bara peka på något och så hokuspokus?"

"Nej, tyvärr. Det skulle vara skitcoolt, men så funkar det inte. Ibland så kan det hända saker utan att man behöver säga en formel, men det är bara om man är extremt glad eller extremt arg eller extremt ledsen eller, ja du fattar. Men i övrigt så måste man lära sig alla formler och liknande utantill. Jag behöver oftast inte säga formeln utan bara tänka den, men så är det inte för alla. Egentligen får jag inte trolla ensam förens nästa år, men eftersom jag inte gått i skolan så som normala häxor och trollkarlar i min ålder så har jag fått tillåtelse att utföra magi, egentligen bara under en myndig häxas eller trollkarls bevakning men jag gör det självkart i smyg ändå."

"Men alltså vänta här lite nu. Det här kan ju inte stämma. Du har ju gått i samma klass som mig enda sedan första klass!"

"Jo, visserligen, men jag fick ju inte privatlärare förens jag var 11 och jag har ju alltid haft lätt för skolan. Mugglarskolan har varit mer som en hobby."

"En hobby? Humpf! Här jobbar man häcken av sig och så är det bara en hobby för dig."

"Men tjenare liksom. Du har ju MVG i varenda ämne!"

"Jo, visserligen, men det har ju du också! Men i alla fall, så man måste kunna en massa trollformler. Men varför gick du inte på vad-skolan-nu-hette tidigare?"

"Hogwarts. Jag vet inte riktigt. Mamma ville inte, du vet hon är… var ju bara lite överbeskyddande." sa Brooklyn. De satt tysta i några minuter tills Brooklyn tog till orda igen. "Trolldomsministret, ja det finns ett sådant" tillade hon när hon såg Graces förvånade min "Trollkarlsvärlden är som en helt ny värld. I alla fall, Trolldomsministeriet tyckte jag var gammal nog att bestämma själv hur jag ville göra, om jag ville fortsätta att ha en privatlärare eller om jag ville börja på Hogwarts, och under rådande omständigheter så valde jag Hogwarts."

"Men har du inte missat en massa skolarbete?"

"Nej, jag tror till och med att jag ligger lite före de andra, mamma tyckte ju alltid det var bäst att vara på den säkra sidan så hon har väl fört över det lite på mig så jag har pluggat nära på hela sommaren, men inte mig emot, jag älskar att hålla på med magi, plus att det var ett bra sätt att glömma allt annat." Grace tittade förstående på Brook och fortsatte sedan med "förhöret"

" Hur visste du vad du skulle plugga?"

"När jag pratade med rektorn på Hogwarts så skickade han med mig ett häfte på det jag skulle kunna. Jag visste visserligen typ allt, det var någon sak som jag var tvungen att lära mig bara.

"Vad är det ni lär er för några ämnen?"

"Oj, det är så många, Försvar mot svartkonster, Trolldomshistoria, Trolldryckskonst, Förvandlingskonst, Astronomi, Örtlära, Skötsel och Vård av Magiska Djur, och vad är det mer… ja, just det, Trollformellära, sedan finns det en massa små ämnen som man lär sig vid sidan om."

"Alla kan inte bli häxor va?" Brooklyn förstod vart Grace ville komma.

"Nej… Det är genetiskt, visst händer det att folk har magiska krafter ändå, men det är inte ofta, och man märker det ganska tidigt eftersom det ofta händer en del konstiga saker runt honom eller henne." Grace såg besviken ut.

"Så det finns inget hopp för mig då." Det var ingen fråga. Det var mer som ett konstaterande. Brooklyn var också lite ledsen, det skulle vara så kul om Grace skulle ha varit en häxa.

"Jag är fortfarande helchockad. Det känns hur konstigt som helst. Jag kommer inte på någonting mer att säga. Kan inte du berätta mer?"

"Självklart." log Brooklyn "Det finns god och ond magi. Vi har inte spetsiga hattar förutom vid speciella tillfällen, i alla fall inte jag, hum, vi flyger faktiskt på kvastar. Vi använder oftast trollstavar eller trollspön. Människor utan magiska krafter kallas mugglare. Många trollkarlar vet i princip ingenting om mugglarvärlden, och… ehm… Äsch, jag kommer inte på någonting mer. Du kommer säkert på någonting mer att fråga om senare. Vi är precis likadana som vilken annan människa som helst, förutom att vi kan trolla." sa Brooklyn och log.

"Och det är ju inget litet förutom. Har du en kvast?" Brooklyn skrattade, Grace var alltid lika impulsiv.

"Ja det har jag, men jag vet inte om den fungerar när det är mugglare som ska flyga. Du kan ju testa." sa Brooklyn. Hon tog fram sin trollstav och sa högt: "Accio Volentibus!" Det gick någon sekund och sedan så kom den svävandes, hennes älskling, den var lackad svart och hade ett silvrigt handtag där det stod just "Volentibus". Änden var perfekt strömlinjeformad och det var inte en enda kvist som stack ut. Graces ögon var stora som tefat.

"Wow! Det där var så coolt! Betyder det något speciellt?"

"Vadå? Det jag sa? Jag tror inte Accio betyder någonting, men Volentibus betyder trogen på latin. Volentibus är namnet på kvasten alltså. Testa den."

"Kan inte du visa hur man gör först?" sa Grace osäkert.

"Visst." Brooklyn satte sig på kvasten och sköt ifrån med fötterna. Kvasten och Brooklyn började flyga, det gick så snabbt att Grace bara såg en mörk prick flyga omkring, knappt det eftersom det nu var beckmörkt och det enda som lyste upp var ljuset från staden som låg en liten bit bort.

Brooklyn älskade att flyga, och hon var bra på det också. Första gången hon satte sig på en kvast visste hon helt enkelt hur hon skulle göra. Luft var verkligen hennes element. Hon kände sig fri när hon flög, det fanns inget som kunde stoppa henne.

När hon hade flugit runt i 10 minuter kom hon på att Grace stod där nere och väntade på henne. Hon gick ner för landning genom att störtdyka. Hon landade 5 meter från Grace, som såg skräckslagen ut.

"Gör inte så!" sa Grace.

"Vad?"

"Störtdyk! Jag trodde du skulle dö!"

"Men jösses, jag dör inte på en kvast, jag ramlar inte ner och jag har full kontroll över den. Du låter som mamma gjorde. Nå, ska du se om det funkar?"

"Vad?"

"Att flyga!"

"Jasså, okey." sa hon osäkert. Sedan tillade hon tyst för sig själv: "Jag kommer dö."

"Hörrudu, jag hörde detdär och det kommer du inte alls. Seså hoppa på kvasten nu." Brooklyn gav kvasten till Grace som osäkert hoppade på kvasten.

"Så, vad ska jag köra nu?"

"Du får ju försöka skjuta ifrån, typ hoppa så högt du kan." Grace såg osäker ut. "Jag vågar inte."

"Kom igen nu!" Grace tog ett litet skutt. "Haha! Du skulle ha sett hur du såg ut! Haha!" När Brooklyn såg Grace så slutade hon skratta. Grace hoppade av kvasten.

"Jag kommer så ihjäl mig."

"Nej, då. Men om jag skjutsar dig?" Grace tveksam ut.

"Ja, okey då..." sa hon och gav tillbaka kvasten. Brooklyn hoppade på igen och Grace hängde på.

"Håll i dig hårt." Grace tog ett fast grepp om Brooklyn.

"Du behöver ju inte överdriva" sa Brook som knappt kunde andas.

"Förlåt" sa Grace och höll lite lösare. Brooklyn sköt iväg dem från marken.

Brook flög inte så högt upp eftersom hon inte ville riskera att Grace skulle slå sig om hon ramlade och sedan ville hon ju inte traumatisera henne så att Grace aldrig ville flyga igen, kvasten var visserligen den modernaste som var ute på marknaden och var utrustad med flera säkerhetsförtrollningar, men bättre det säkra före det osäkra. Efter ungefär 20 minuters flygning landade de på ungefär samma ställe som de lyfte. Då hördes det ett pipande.

"Skit! Jag har glömt bort tiden igen! Fan!" Brook sprang till sin svarta väska och fick snabbt fram sin mobiltelefon.

"Brook här." sa hon när hon svarade.

"Vad tror du att du håller på med! Jag har ringt fyra gånger! Du skulle ju vara hemma klockan elva! Vet du hur mycket klockan är? Den är fem i tolv!"

"Ja, förlåt men…"

"Men vad! Du kan ju åtminstone ringa!"

"Ja, jag vet förlåt, men jag glömde bort tiden eftersom…"

"Inga bortförklaringar!"

"Jo! Jag måste få förklara!" nu började Brook bli arg. Hon tyckte om sin gudfar men nu för tiden blev han ibland bara för mycket. Hon hörde en suck i luren.

"Okey då, varför glömde du bort tiden?" sade han irriterat.

"Eftersom jag berättade för Grace om mig." det blev tyst.

"Jasså." sa han efter ett tag. "Hur tog hon det då?"

"Kan vi inte prata om dethär när jag kommer hem?"

"Jo, visst kan vi det. Skynda dig!"

"Jadå, hej då"

"Hej då" och sedan så lade hon på luren och stoppade ner telefonen i väskan.

"Det är dags att gå hem eller?" fråga Grace.

"Japp. Hur kommer du hem?"

"Cykel, och du? Kvasten eller?"

"Självklart" sa Brooklyn och flinade. "Men du jag måste skynda mig, messa mig när du kommer hem, okey?"

"Okey" sa Grace och log "Jag kan fortfarande inte fatta det, en häxa, helt otroligt!" Brook log.

"Glöm inte att det är hemligt! Du får inte berätta för en levande själ! Du förstår konsekvenserna om det kommer ut att magi faktiskt existerar?"

"Klart jag inte kommer berätta det för någon! Stick hem med dig nu." sa Grace leende. Brook svingade över ena benet så att hon satt bra på kvasten, svävade en liten bit över marken och vinkade till Grace innan hon flög iväg. Just nu kände hon sig lyckligare än vad hon gjort på länge.

10 minuter senare landade hon på sin balkong. Brook och hennes gudfar Steven bodde i en lägenhet på 7: e våningen, högst upp, nästan i hjärtat på London. Steven jobbade som advokat så de hyrde hela våningen, 5 rum och kök, och Brook hade fått rummet med balkong endast så att hon skulle kunna flyga utan att behöva gå ner för trapporna, det var stor risk att man då skulle träffa en mugglare och så att hon inte skulle störa Steven. Hon hade även en egen toalett. Brook hade nu bott där i nära ett halvår. Det kändes som mycket längre. Hon öppnade balkongdörren och gick in till sitt rum. Rummet var egentligen inte så stort men eftersom hon hade en loftsäng så verkade det större. Väggarna var målade i svart med en vinröd kinesisk drake ringlandes över tre av väggarna. Det gick inte att måla på väggen som vätte mot gatan eftersom det praktiskt taget bara bestod av ett stort fönster. De flesta möblerna var vinröda. Under loftsängen hade hon sitt skrivbord med en bärbar dator och en massa magiböcker. Hon hade en bäddsoffa och en stor flat screen TV, sedan hade hon också en garderob. Om man öppnade garderoben så skulle man nästan bara se svarta kläder, där fanns också några röda och några vita tröjor. Brooks mamma hade också förtrollat en del av garderoben så att hon kunde förvara alla sina magisaker där utan att någon mugglare skulle kunna se dem. Om man bara öppnade dörren så skulle det ha sett ut som en helt vanlig garderob men om man kittlade dörren i det övre högra hörnet och sedan öppnade så skulle man finna alla hennes magisaker. Hon hade en vanlig bokhylla som var helt fylld med mugglarböcker, förutom på en hylla där det stod DVD-filmer. På väggen hängde två gitarrer, en akustisk och en el. Det fanns fyra saker som verkligen fick henne att slappna av, det första var att flyga, det andra var att läsa, det tredje var att spela gitarr och det fjärde var att måla. Hon var riktigt duktig på att måla, Brook hade själv målat sitt rum och hon var riktigt nöjd med det.

Hon hängde upp sin kvast på väggen, ovanför soffan och mellan sina gitarrer, och tänkte på hur skönt det skulle bli att slippa gömma den varje gång Grace kom på besök. Sedan tog hon av sig väskan och plockade upp mobilen Hon gick ut i köket där Steven satt och väntade med en nästan upprökt cigarett i handen.

"Nåå?" sa han och fimpade.

"Nå vadå?" undrade Brook.

"Hur tog hon det?"

"Jasså. Hon tog det jättebra! Jag berättade nästan allt. Jag till och med skjutsade henne på Volentibus, det var hur kul som helst!" sa Brook entusiastiskt.

"Nästan allt?"

"Ja, jag glömde att berätta om mamma och Rosie…"

"Glömde?"

"Okey då, jag sket i det, men vi hade så kul och jag ville inte förstöra det genom att berätta." sa Brook som nu nästan lät lite ledsen.

"Det är okey, jag förstår, men du…" Här avbröts han av att Brooks mobil pep. Brook öppnade meddelandet som kom från Grace. "Hemma." stod det bara.

"Jag ska bara svara på meddelandet" Sa Brooklyn till hennes gudfar som bara nickade. "Bra. Jag ringer dig imorgon. Boka inte in någonting innan jag ringt )" Hon skickade det och frågande sedan:

"Vad var det du ville säga?"

"Bara att du måste säga det till henne någon gång"

"Jag vet. Jag ska, men bara inte just nu"

"Okey, dags att gå till sängs nu, i alla fall för min del, God natt." sa han och reste sig upp. "Och du, förlåt för att jag skällde på dig, men det är ju trots allt jag som har vårdnaden om dig nu även om jag inte har gjort ett så bra jobb hittills."

"Steve… vi har ju gått igenom det där. Snälla, bara släpp det." svarade Brooklyn trött. "God natt" sa hon sedan. Brook och gick in på sitt rum och ut på balkongen. Hon tände en till cigarett och tittade ut över himlen, man såg stjärnorna trots stadens ljus. Hon älskade nätter som den här, nätter då man kunde se ut i mörkret och se evigheten sprida sig framför en. Brook satt där ett tag men den sköna sommarvärmen började försvinna och hon började bli frysa så hon gick in, satte sig i soffan och satte på TV:n.

"48 kanaler och ingenting att titta på, helt otroligt." suckade Brook. Hon stängde av och gick och lade sig istället.