Kapitel 2. Genom ödets ögon.

Det stora cirkelformade rummet var proppfullt var folk. Dom satt på rad efter rad i en trappliknande halvcirkel som gick runt halva rummet. Många i församlingen hade på sig blå klädnader medans andra hade svarta eller gröna kostymer. Alla hade blicken riktade mot honnörsbordet där åtta högt satta män var placerade. En i blått, en i grönt, tre i svart, en i rött och två i gult. Dom satt alla med allvarliga miner och såg ut över folkhavet.

Mannen i rött var en mycket gammal man, hans silverfärgade skägg räckte ned till midjan. Hans så annars klarblå ögon var dystra och sorgsna. Han reste sig med möda och vartenda öga föll på honom. Den gamle mannen såg ut över samlingen framför honom och suckade sorgset.

"Det är med stor sorg som jag här med dödsförklarar Harry James Potter."

Genast bröts tystnaden av högljudda protester.

"Det finns inga bevis på att pojken är död!"

"Du kan inte göra så här!"

"Tänk om han hålls fången?"

"Tänk om han fortfarande finns där ute någonstans?"

Mannen höll upp en hand och tystnaden lade sig tungt igen. Han förstod deras uppror. "Det är över ett år sedan pojken Potter försvann och vi har letat överallt. Vi har följt varje ledtråd med största allvar och testat alla teorier som någon kunnat komma på men alla spår går åt samma håll… Att pojken är död".

Församlingen hade inget svar på detta men det hindrade dom inte från att fortsätta protestera över domen.

Bland folket i salen satt en man i tjugoåren och med grått hår, lamslagen och stel av sorg på sin plats. Han hade letat dag och natt i nästan ett år efter pojken… Det hade allt varit förgäves om de inte hittade honom.

En lång man med ett barskt utseende ställde sig upp bredvid den gamle mannen med silverskägget, rätade till den svarta kavajen och fortsatte på talet.

"Efter detta konstaterande förklarar jag sökningarna efter Harry Potter avbrutna…" Mannen fick knappt tala klart innan en storm av protester exploderade i salen. Nästan alla hade ställt sig upp i sin ilska och mer eller mindre beordrade mannen att ta tillbaka sina order. Mannen såg irriterat över folkmassan. "Vi kan och ska inte slösa mera tid på att leta efter en treåring som redan är dödsförklarad! Det enda vi kan göra nu är att se till så att det här inte händer igen. Aurorerna ska rapportera tillbaka till Ministeriet och återgå till sina normala poster eller vidare vänta på nya order", beordrade mannen skarpt och satte sig ned vilket visade i att det inte skulle gå att påverka honom att ändra sig.

Mannen till vänster om silverskägget ställde sig i sin tur upp istället. Han bar en blå mantel med en fenix på bröstet vilket berättade att han var en medlem i Fenixordern.

"Desamma gäller medlemmarna i Fenixordern. Rapportera till huvudkontoret senast vid midnatt". Mannen satte sig ned och vände sig mot silverskägget för att viska något i hans öra.

"Detta är makalöst!" muttrade en man bredvid den unga mannen med grått hår. Han var krockryggad och hade en sned näsa och ett magiskt, blått öga som för närvarande var fixerad på mannen i svart. Det andra ögat vilade på den yngre mannen. "Jag förstår att det känns tungt Remus", sade han med någorlunda mild röst. Den yngre begravde ansiktet i händerna.

"Hur kunde detta hända?" viskade han halvkvävt. "Han kan inte vara död… James och Lily dog för hans skull. Han kan inte dö nu, det är inte hans tid. Han är för ung".

Mannen med monsterögat klappade honom på axeln. "Det är utom våran makt den här gången. Vi kan inget mera göra för pojken".

"James ville att vi skulle ta hand om honom", muttrade den yngre och såg med glasklara ögon ned på mannen med silverskägget. "Vad ska Sirius säga?"

"Jag tror inte att Black fäller många tårar över detta", sade Monsterögat dystert. "Remus, du måste komma ihåg att det var Black som låg bakom Potters död".

"Jag vet", kom ett viskande svar. "Det är bara så svårt att acceptera. Jag kan ibland inte tro på att han är skyldig".

En man med svart hår satt vid det lilla fönstret och såg ut över vattnet som låg stilla och klart som en spegel. Fullmånen lyste stor och runt över horisonten och han sträckte ut en hand genom gallret, bara för att försöka röra vid den. Eller kunde man det? Han var inte säker längre, hade suttit alldeles för länge inspärrad med sina värsta minnen som enda sällskap.

Han kunde höra hur dom rörde sig utanför gallret som skiljde honom från mardrömmarna. Rosslande andetag… kyla in i märgen… skrik… död... Det var allt som krävdes för att hålla honom kvar. Mardrömmarna lämnade honom aldrig, inte ens när han var vaken, inte ens när han förvandlats till något mindre än en människa, något ned mindre känslor, något med svarta, livlösa ögon…

Han drog tillbaka handen och vände sig ifrån fönstret, för det gjorde för ont. Månen gjorde mera ont i hjärtat än solen gjorde i ögonen. Men han kom inte ihåg varför. Han led med månen, speciellt när den var rund och stod högt på himmelen.

Ibland när han tänkte riktigt hårt kom han ihåg en vän, en vän nära honom som också led med månen, en vän precis som honom hade ett mindre mänskligt tillstånd. Han kom ihåg hur hans väns led mera när han inte var där och det gjorde ont… Att inte vara där och dela det med honom… eller var det med henne? Det kom han inte ihåg längre.

Istället så kom han ihåg en kronhjort och en blomma, o ja, han kom ihåg dom två… Eller nej, dom var tre… för det hade varit en liten med också. En liten som ärvt kronhjortens stolthet och figur och ärvt blommas mjuka blad och milda natur. Den lilla hade varit allt för dom. Han kom ihåg hur fyra vänner log, (han kom inte ihåg hur skratt lät längre) och lekte med den lilla.

Men sedan kom han ihåg panik, blod, skuld, hämnd och skrik. Den lilla skrek medans blommans stjälk bröts av framför den lilles ögon. En blixt tecknades ned för att markera jämlike mellan ont och gott.

Han hade sett en halvjätte flyga bort med den lille som egentligen borde ha stannat hos honom och bara gått efter hämnd. Hans tankar hade aldrig varit svartare än i det ögonblicket då marken exploderade och hämnden slapp ur hans händer och under marken.

När tankarna vandrade dit kom han ihåg löftet att ta hand om den lilla när dom två inte fanns längre. Han visste att han snart skulle simma iland och hedra det löftet. Men inte än… han var så trött och mardrömmarna närmade sig igen. Men snart… mycket snart…