Kapitel 3. Platsen mellan dröm och verklighet

Skogen låg orörd framför honom och viskande på hemligheter bevarade i århundraden. De stora träden skapade ett valv av gröna löv över hans huvud och släppte bara in ett svagt ljus som försiktigt lyste upp marken. Stammarna på de större träden var minst sex meter i diameter och tog så mycket plats att lite annat växte här. Marken var täckt med en fjädrande mossa som skapade ett gröna täcke runt rötterna på jätteträden. Ovan trädkronorna svepte vinden men den kunde inte tränga igenom valvet av löv och grenar vilket åstadkom den totala stillheten i skogen. Det var inte en kuslig tystnad, som tystnaden före stormen. Det var en fridfull tystnad, en tystnad full av ro in i själen på de tusenåriga rötterna.

Han såg sig omkring, andades in den svala luften och kände lukten av vatten och jord. För ett ögonblick slöt han ögonen bara för att lyssna på skogens berättelser, jordens sagor. Det fyllde honom med ett lugn som han aldrig känt på många år och han släppte masken som funnits över hans ansikte utan eftertanke. Hade marken inte varit full av våt mossa hade han lagt sig ned och sovit på den tryggaste platsen han hittills hittat.

Men det fanns inte tid för att sova. Han ruskade på huvudet så att det svarta håret flög runt hans huvud för att få tankarna att klarna. Med ögon som svepte över marken letade han med vana efter den speciella växten. Den lilla plantan som kunde bota de flesta förkylningar växte bara nära dom mäktiga jätteträden och var beroende av deras skydd från vind och sol.

Han började gå längst en av de små bäckarna som slingrade sig kors och tvärs över marken och skapade ett nät av vattendrag i hopp om att hitta den lilla växten. Han visste att det låg en liten sjö längre fram och att allt vatten i dessa bäckar rann dit ned tillslut.

Ett plötsligt ljud fångade hans uppmärksamhet och han stannade till. Ljudet tillhörde inte skogen och han hade aldrig hört det här ute förut. Med nedböjt huvud försökte han avgöra vart det kom ifrån. Där var det igen… Det klingade mellan träden och ekade vidare mot den oändliga skogen. Han höjde huvudet och fäste blicken mot sjön som låg osynlig några hundra meter bort. Plantan var bortglömd, han hade andra mål i sinnet.

Full av försiktighet började han följa en av de små bäckarna som han visste skulle leda honom direkt mot hans mål. Hans steg var ljudlösa mot den sviktande marken, lika smidigt som den svarta djugelkatten tog han sig fram mellan träden, dold i skuggorna och smälte in i naturen runt omkring honom.

Snart nådde han sjön som låg glittrande inbäddad i grönska förutom på vissa strandliknande ställen. Den vanligtvis så spegelblanka ytan var upprörd av dess inkräktare. Små svallvågor kom guppande och skvalpade emot stenarena som han stod på. Ljudet han hört hade ökat till sin fulla styrka, det ekade mellan träden tillsammans med ljudet av plaskande vatten.

Under några sekunder stod han vara där, oförmögen att tro på vad han såg, det var allt för bisarrt för att vara sant. Han skadade på huvudet, försökte skaka bort illusionen som förhäxat hans ögon. När det inte fungerade förde han händerna mot huvudet och gnuggade ögonen hårt. Det flimrade framför honom när han försökte på nytt att fästa blicken på scenen framför sig och det tog ett tag innan han chockat kunde konstatera att ingenting hade förändrats. Sakta började hans sinnen acceptera att det han såg måste vara sant.

Han tog ett steg i riktning mot sjöns inkräktare men fick aldrig chansen att komma närmare. Han var allt för van vid vargen han hade omkring sig på platsen han kallade hemma för att inte känna igen varningen i ljudet bakom honom. Han stannade och vände sig om, vände ansiktet bort från scenen vid sjön. Han fann sig plötsligt öga mot öga med en av nattens mest fruktade varelser…

Han stod helt stilla, tvingade sig själv att inte andas, att inte blinka. Varelsen framför honom hade en syn som reagerade på rörelser. Om han stod stilla skulle han inte se honom… Om det inte redan var för sent. Gula ögon som stirrade rakt in i hans egna. Han kunde nästan se hur varelsen drog slutsatser när den såg på honom.

Han visste att han var praktiskt taget försvarslös utan sin trollstav men insåg också att om han rörde sig skulle den anfalla honom. Innan han hann bearbeta en plan hade varelsen tagit beslutet åt honom. Med nedsjunka bakben tog den satts och sprang emot honom. Han kastade sig ned på marken och djuret missade honom. Istället flög den över hans huvud och landade på andra sidan. Han rullade över och bävade för smärtan han visste skulle komma när varelsen anföll igen. Men ingenting hände.

Försiktigt höjde han blicken och såg sig omkring. Långsamt reste han sig upp på benen igen och drog sin trollstav, redo för vad som komma skulle. Men ingenting hände. Hans blick letade efter varelsen, efter tassavtryck i mossen, efter svajande grenar, efter något som skulle avslöja vart den låg och lurade. Men ingenting hände.

Han lyssnade efter djurets andetag, efter bristande kvistar, efter plask i de små bäckarna, efter något som skulle berätta för honom om djuret kom tillbaka. Men ingenting hände. Förvånad och förvirrad vände han sig emot sjön på nytt. Om han inte redan hade frågat sig redan skulle han trott att han drömt allt. Ingenting bekräftade vad han hade sett en stund innan förutom att det så annars spegelblanka vattnet som fortfarande guppade upprört och avslöjade…