Kapitel 2; Att döda barn.

"Bra" var det enda Voldemort sa när hon återvände till det dystra slottet.

"Du kommer naturligtis återvända till hennes begravning, för att inte häva din täckmantel"

"Naturligtvis" svarade hon samtidigt som hon mumlade "Incendio" för att få igång brasan.

"Ett till test, sen är du en av oss"

"Ja, mästare"

Dom blev avbrutna av ett Crack! Draco Malfoy stod i dörröppningen, och när han såg Gemonia var han nära att välta en av statyerna på ena sidan av dörren.

"Weasly!" Spottade han ur sig.

Gemonia vände sig mot honom, alldeles lugn, hennes rödglödande ögon borrade sig in i hans. Draco verkade chockad av kraften i hennes ögon. Samtidigt kunde han inte låta bli att tänka att hennes ögon var väldigt vackra. Han sköt bort tanken när voldemort lungt svarade;

"Hon blir en av oss, Malfoy"

Han öppnade munnen, stängde den igen, öppnade och frågade tillslut i en misstänksam ton;

"Du litar på henne?"

"Hon dödade nyss sin mor för oss" Draco blinkade till. "Sin mor?" frågade han med tydlig förvåning, och... var det beundran?

Ingen svarade. Det behövdes inte. Han värkade tveka på om han skulle lita på henne eller inte. Det var tyst en lång stund.

"Jag har i alla fall information" sa han tillslut. "Om Hogwarts"

Voldemort gav Gemonia en blick innan han sa;

"Jag återkommer" och gick ut tillsammans med Malfoy.

Så var hon åter ensam i det stora rummet. Gemonia motstod impulsen att smuggla in ett par förlängningsöron under dörren som just stängdes bakom dem. Men det hade nog inte varit särskilt smart, så hon bestämmde sig för att låta bli.

Minuterna gick, Gemonia kollade in i elden och undrade vad som hade hänt med henne, som hade gjort henne.. ond? Inte för att hon hade något imot det, men i ena stunden hade hon varit beredd att skära av sig pulsådern för Dumbledore, men nu skulle hon inte ta upp en papparsbit från golvet för honom! Hon avbröts i sina tankar när Voldemort öppnade dörren och gick in, Malfoy transfererade sig iväg.

"Vad vet du om Remus Lupin och Alastor Moody?" frågade han.

"Dom är båda med i Fenix Orden och lojala till Dumbledore in i graven" svarade hon.

Han nickade.

"Dumbledore litar på dig?" frågade han sen.

"Ja" svarade hon kort.

"En spion som du skulle kunna vara riktigt användbar"

Gemonia log sitt nya, kalla leende.

"I vilket fall som helst, du har ett test att fullfölja. Du beger dig till london. Klockan halv tre kommer alla barn hem från dagiset 'Myggan'"

Han pausade.

"Du dödar dem alla"

"Ja, herre"

Hon transfererade iväg.

Halv tre; Dagiset myggan.

Allt var, tillsynes som vanligt på gården där många barn lekte under dagarna. Samma vita långa byggnad med svart, platt tak. Samma mörka dörr i mitten av huset, samma mugglar-gungstälning några meter åt höger från dörren och samma äppelträd till vänster om den. Samma klätterstälning rakt framför gungorna och samma föräldrar som stod och pratade medans dom väntade på sina barn på parkeringen utanför. Solen sken starkt. Det enda som inte var normalt denna sommardag, när allt var grönt och äppelträdet blommade när Steve, Thomas, Emelly, Homer, Alex, Robyn, Rufus, Georgia och Sabina gick tillsammans ut mot parkeringen var den underliga gestalten som plötsligt visade sig till vänster, rakt framför äppelträdet. När denna skepnad uppenbarade sig, vissnade blommorna under den, äpplena över den blev övermogna och föll till marken på några sekunder, luften blev tunnare, det blev kallare och allt tycktes bli mörkare. Svart rök bildades under skepnadens fötter, som sedan sipprade ut under dem och bildade ett svart röktäcke över marken. Barnens ansikten var nu vita, och ögonen uppspärade av skräck. Någon grät. Föräldrarna såg detta och började springa mot sina barn. Dom 8 metrarna fram till barnen kändes som 8 kilometer och dom hade knappt börjat springa innan det var försent. Ett bländande grönt ljus sköt ut ur varelsen till vänster och barnen föll ner mot brickorna som ledde mot vägen till parkeringen. Dom förtvivlade föräldrarna visste redan innan dom var framme att deras barn var döda. Man kunde se det på dem. Men dom ville inte tro det. Det kunde inte vara sant! Någon kollade bort mot äppelträdet där varelsen hade stått men den var borta. Det enda som visade att det hade varit där var röken som sakta ringlade sig en decimeter över marken. Föräldrarna låg där på marken, gråtandes, med sina barn i famnen ända tills ambulanser och polisbilar kom tjutande.

Ingen kollade uppåt. Men om dom hade gjort det, hade dom sett en grön dödsskalle hängandes att sakta dingla uppe i luften.