Halt!
Här får ingen passera.
Här kommer ingen förbi.
Du kommer aldrig över nåt mera.
Så gå är du snäll, om ditt liv är kärt.
Över taggtråden såg jag min livskamrat
Susanne stå och gestikulera
Jag har gått här i tjugo år snart
Men med en k-pist är det svårt att diskutera.
Jag gick långsamt hemåt,
hemåt den kvällen
Skulle jag få se henne igen?
Hjärnan värkte
Och hjärtat värkte
Skulle jag bli hel igen?
En dag så stod, stod den bara där.
En mur mellan mig och den jag hade kär
Vi bor två kvarter ifrån varann
Men en grå prick är det enda
Jag ser av Susanne
Vi skulle få leva här,
Vi skulle få leva här,
Vi skulle få leva här,
Vi skulle få leva här…
- Ur Die Mauer, Ebba Grön.
Sirius visste, han visste att det var som en mur mellan han och hans bror. Och han visste att han själv varit en del av byggandet av den, såsom Regulus och deras föräldrar. Han visste att det var hans eget fel att syskonbandet hade krossats och en mur med taggtråd vuxit upp.
I barndomen hade det bara varit små bagateller de bråkat om, som om vems leksak den blåa lilla nallen faktiskt var. Men nu när de var tonåringar hade de små bagatellerna växt sig till bråk om mer allvarliga saker och slagsmålen blivit mer våldsamma.
Deras föräldrar hade inte gjort saken bättre. Mr Black senior hade bara mannat dem till att slå hårdare, och mrs Black drog sig alltid undan i köket, för att tvätta brödernas sår efteråt, bara för att känna att hon gjorde något åt smärtan de kände.
Varje tegelsten, varje del av muren var som en bit av Sirius liv, en bit av det han och Regulus hade varit med om, de där hemska timmarna på nätterna då de bråkat, blåmärkena och ärren som funnits kvar som minnen – det var muren som fick Sirius att hata sin bror och sina handlingar.
Han kunde inte hata sig själv lika mycket som det han gjort, för det var det som gjort att han hatade Regulus.
Hur mycket Sirius än försökte kunde han inte komma över muren till andra sidan, till Regulus. Det var nog så för Regulus också, för om han någon gång kom med ett försök till en vänlig blick mot Sirius blev den snabbt avvärjd av mottagaren. Det var som en ond cirkel, om någon försökte ville inte den andre, och när den andre ville tänkte inte den förste vara med.
"Till slut måste någon sluta försöka", mumlade Sirius där han satt på sin gamla säng i sitt rum på Grimmaldiplan nummer tolv.
Sängen hade stått obäddad i stort sett hela sommaren, och nu satt Sirius som förstenad av synen av en liten silvrigt skinande varelse sväva över det dammiga golvet. Han viftade bort synen och tittade intensivt på sin ärriga handrygg. Ärren var av alla möjliga former, men mest streck i olika riktningar. Han kunde minnas sin lillebrors hatiska blick så väl; Hatet hade riktigt strömmat ur hans mörka ögon, som en vass pil som strävade för att döda.
"Det här ska du få för", hade Sirius hört honom viska innan Regulus sparkat honom på smalbenet, det var några timmar efter att Sirius tittat intresserat på Kelly Hansons vackra kropp, som Regulus alltid beundrat. Sirius hade aldrig trott att hans bror skulle gå så långt att blickar förbjöds, men tydligen hade han haft fel.
Även fast Regulus satt i sitt rum i samma hus som Sirius kändes det som om de var mil ifrån varandra, inte fysiskt, utan psykiskt. De talade inte till varandra, de undvek varandras blickar, Regulus fanns knappt längre för Sirius.
Han undrade vem som stod vid muren med en k-pist som det var svårt att diskutera med.