Tackar för reviewen, Måntand. Jag hoppas att jag lyckas följa upp några av de lösa trådarna nu, och att du förstår vad jag menar med säkerhetsdepartementet )

--

Kapitel ett

Vintersolen hade letat sig in i Gryffindors uppehållsrum, blänkte i ornamenten på den öppna spisen, lyste på en mångfald av skolarbeten och stack Petronella i ögonen. Hon satt böjd över en uppsats, en extrauppgift i Trolldryckskonst som hon hoppades skulle garantera henne toppbetyg. Hon låg redan långt över de andra i sin egen klass, men det var en envis sjundeåring från Ravenclaw som vägra låta sig besegras.

Petronella avslutade uppsatsen med en elegant signatur, rullade ihop pergamentsrullen och lade den tillsammans med de andra tre som hörde till. Hon tänkte snabbt efter ifall hon hade fler läxor – hon kom fram till att hon var klar med allihop – och reste sig sedan med ett leende som var lite för brett för att vara äkta.

- Det är strålande väder ute, ropade hon, och jag ser att hela laget sitter här och hänger. Ni vet vad det betyder. Quidditchträning, allesammans!

Hennes lagkamrater stönade, men började plocka ihop sina saker för att följa med. Petronella var lagkapten, och de visste sedan länge att det inte var någon idé att säga emot.

Petronella hade verkligen gjort enfantastisk karriär. Sedan början av hennes fjärde år hade hennes betyg målmedvetet klättrat upp till toppen i varje klass, och i Trolldryckskonst var hon rent lysande. Hon hade klarat sina GET-prov året innan med högsta betyg i allt, och samtidigt lyckats leda quidditchlaget till enstrålande seger i turneringen. Lärarna älskade henne, yngre elever såg upp till henne. Det fanns de som undrade varför hon inte hade blivit prefekt. Hon skulle inte hinna, gissade de. Det var fel. Bara Petronella visste varför hon inte fått bli prefekt.

Professor Crimson.

Professor Crimson var den enda av lärarna som inte lite på Petronella. Professor Crimson var den enda som hade varit emot att Petronella utsågs till quidditchkapten. Professor Crimson var den som alltid motarbetat Petronella.

Professor Crimson var den enda som visste att hur mycket Petronella än försökte bevisa motsatsen, så avskydde hon sitt elevhem.

Petronellas kokade av vrede innanför det leende ansiktet, som alltid när hon tänkte på sin elevhemsföreståndare.

Söta, perfekta, alltid så vänliga Petronella Robespierre hatade professor Magdalene Crimson med en intensitet som skulle skrämma de flesta.

--

Professorn i fråga satt vid skrivbordet på sitt kontor och rättade uppsatser. Hon slutade aldrig förundras över vad vissa elever kunde få för sig. Här var ännu en som påstod att solsystemet hade tjugosju planeter, till exempel, och en som var övertygad om att samtliga Jupiters månar var täckta av rost.

Med en suck markerade hon den sista uppsatsen som godkänd, men bestämde sig för att ha ett samtal med herrarna Krysostomus och Fortescue så snart tillfälle bjöds – deras uppsatser hade varit misstänkt lika. Hon lade deras pergamentsrullar i den stora högen av färdigrättade uppsatser som täckte halva skrivbordet. På andra halvan låg bara en enda, ensam rulle kvar, så tjock att den måste innehålla säkert fem-sex ark. En prydlig signatur utanpå förkunnade att den var inlämnad av Petronella Robespierre. Magdalene gnuggade sig i ögonen. Hon skulle ta i tu med Petronellas uppsats, men inte riktigt än. Hon var så trött… hon reste sig, sträckte på sig och tryckte bestämt i korken i flaskan med rött bläck, sedan svepte hon en sjal om axlarna och gick in i sovrummet.

Magdalene sträckte ut sig i sin och Matthews säng, ovanpå överkastet, och försökte skjuta undan saknaden som vällde upp i bröstet och nästan gjorde det svårt att andas. Matthew hade varit borta i fem dagar nu, på ännu ett viktigt uppdrag som hon inte fick veta ett dugg om. Magdalene önskade att hon hade kunnat trösta sig med att inget skulle hända, men så var det inte. Hon visste mycket väl att Matthew svävade i livsfara, det ingick i hans jobb som säkerhetstrollkarl.

Till slut lyckades hon tvinga undan Matthew ur tankarna, inget skulle bli bättre för att hon oroade sig. Istället fokuserade hon blicken på tavlan som hängde på väggen framför henne. Ett perfekt porträtt av henne själv, stående framför ett fönster. Stjärnhimlen utanför vittnade om att hon hade suttit uppe längre än hon tänkt.

Hon slöt ögonen och föreställde sig rummet så som det skulle se ut från tavlans ögon. Jag börjar bli bättre, tänkte hon när bilden bara efter några sekunder fladdrade till för att sedan bli stadig. Framför henne, på sängen, låg hennes kropp orörlig. När hon vände sig om såg hon stjärnorna genom fönstret. Hon hade gått in i tavlan.

--

Quidditchspelarna kom in i värmen igen lagom till middag, trötta, blåfrusna och hungriga. De lassade guldtallrikarna fulla med mat, åt, pratade och gladde sig åt jullovet som hägrade bara en vecka framåt i tiden. De flesta skulle åka hem över lovet, eller möjligen åka bort med familjen. De få som var tvungna att stanna på skolan var mestadels de som låg så mycket efter i något ämne att de behövde hjälp för att ta igen det, Petronella själv ämnade stanna som hjälplärare i Trolldryckskonst och Försvar mot Svartkonster.
– Är det inte väldigt farligt där just nu?
Petronella lade ner gaffeln och lyssnade.
– Nejdå, sade Lydia lugnande till tredjeåringen hon talade med.
– Men jag har hört att folk har blivit… började tredjeåringen – Petronella kunde inte minnas vad han hette.
– Struntprat, avbröt Lydia bestämt. Det är bara någon galning som har samlat ihop ett gäng lågutbildade trollkarlar och försöker vara viktigt. Ministeriet kommer att stoppa dem innan veckan är till ända.
Tredjeåringen tänkte säga något mer, men avbröt sig när han såg att Lydia inte lyssnade. Hon hade vänt sig åt andra hållet, och tittade intresserat på något. Petronella följde hennes blick.
En uggla hade svept in genom ett takfönster och svävade på mjuka vingar ner mot lärarbordet, där den landade framför professor Crimson. Hon lossade meddelandet från ugglans ben, rullade upp det och läste det. Sedan läste hon det igen, och från sin plats längst ut på kanten av Gryffindors bord kunde Petronella se att hon hade blivit vit i ansiktet. Hon lät pergamentet falla till bordet, reste såg tvärt och halvsprang ut ur salen. Professor Dumbledore, den nye läraren i Förvandlingskonst den här terminen, tog upp meddelandet, läste det snabbt och skyndade sig sedan efter professor Crimson.
Intressant, tänkte Petronella. Hon skulle bra gärna vilja veta vad som stått på den där lappen.

--

Tavlan av Magdalene tänkte jag mig något i den här stilen: ?actionShowPhoto&PhotoID55