Gäspande och muttrande tog sig sjätteåringarna från Gryffindor och Hufflepuff upp för trappan till Astronomitornet.
-Skönt att det är sista lektionen i år, mumlade någon.
Petronella höll med, även om hon aldrig skulle erkänna det högt. Medan hennes klasskamrater var trötta och hade en tendens att snubbla över trappstegen, var Petronella lika pigg och alert som alltid, särskilt som det var en av professor Crimsons lektioner de var på väg till.
Men läraren som mötte dem i dörren var inte professor Crimson. Istället stod där Albus Dumbledore, deras nye lärare i Förvandlingskonst den här terminen.
–Professor Crimson är indisponibel för tillfället, sade han lugnt. Jag erbjöd mig att te hennes lektioner den här veckan.
Sedan delade han ut stjärnkartor och uppgifter åt dem, utan att svara på någon av frågorna på vad det var för fel på professor Crimson. Petronella tänkte att hon minsann visste vad det var för fel på professor Crimson – allt.
-Jag vet vad som har hänt, viskade Helen Llwellyn som delade teleskop med Petronella.
Petronella höjde på ögonbrynen.
-Jaså?
- Jaa… jag har hört i alla fall… Du vet Matthew, hennes man, som är säkerhetstrollkarl? Du vet de där bråken i närheten av London?
Petronella lutade sig lite närmare Helen, mot sin vilja hade hon blivit riktigt intresserad.
- Ja, alltså, jag har hört… du vet den där ugglan hon fick i går? Det stod typ att Matthew var död.Den natten tog det långt tid innan Petronella somnade – och inte bara för att astrologilektionen hade hållit på till halv tre som vanligt.
Matthew Crimson var död. Och Petronella visste precis vad hon skulle göra.
---
Morgonen därpå hade ryktet spridit sig. Vid frukosten pratade alla om Matthew Crimson. Folk skröt om de få gånger de hade pratat med honom, han bodde trots allt på slottet, även om han inte var lärare, om hur han hade dött, även om ingen verkade veta egentligen, och om hur synd det var om Professor Crimson.
- Jag har hört att de håller henne instängd på sitt rum för att hon inte ska, ni vet… skada sig själv, viskade Aline Bedevere konspiratoriskt till Wilfried Krysostomus.
Petronella anlade en min av förvåning och en smula misstro, men inuti log hon. Det var hon som hade planterat just den biten information, och det verkade fungera. Innan frukosten var slut visste hela Gryffindor att deras elevhemsföreståndare hade drivits till vanvett av sorg, och antagligen skulle hoppa från astrologitornet om hon fick chansen. Petronella gjorde vad hon kunde för att med sunt förnuft få stopp på ryktet, vilket naturligtvis gjorde att alla blev övertygade om att det var sant.
Det stannade inte i Gryffindor, heller. På lektionen i Trolldryckskonst med professor Pillywigs kunde Petronella se hur Gryffindorelever böjde sig över kittlarna mot sina klasskamrater från Ravenclaw, och hon visste vad de viskade om. Själv stod hon för sig själv i ett hörn och arbetade med ett annat elixir än de andras, ett mycket mer komplicerat. Om det fungerade den här gången skulle hon med hjälp av några få droppar kunna göra vad som helst genomskinligt.
-Det där är starka saker, sade Professor Pillywigs, ta det försiktigt.
Petronella nickade och drog på sig ett par skyddshandskar innan hon började pulvrisera drakklorna i en liten mortel. Nyligen mald drakklo var en av de giftigaste trolldrycksingredienser man fick använda i skolan. Några stoftkorn i blodet kunde få en att brinna upp inifrån. Men det var inte alltid styrkan som var viktig. Petronella hade sedan länge fascinerats av hur lätt det var att döda en människa. Lagom doser av till synes helt harmlösa ingredienser, blandade på rätt sätt – vem som helst skulle egentligen kunna göra det.
-Så lätt… viskade hon.
- Visst är det lätt när man kan det, sade professor Pillywigs glatt och böjde sig över hennes kittel. Vill du prova de andras elixir nu? Du har halva lektionen kvar.
Magdalene nickade och kastade en blick mot den svarta tavlan. De andra höll på med den Levande Dödens elixir, en sömndrog.
Idéerna som hade snurrat i hennes huvud sedan astrologilektionen vred på sig några varv till, och föll på plats.
Så lätt…