Elden flammade i härden, och Magdalene hade två täcken, en filt och sin vintermantel över sig, men ändå frös hon så hon skakade.
Sånt här får inte hända.
På golvet bredvid sängen låg en skrynklig bit pergament.
Mrs Crimson,
det är med djup sorg vi meddelar att er make, Mr Matthew Crimson, säkerhetstrollkarl,
har rapporterats död i strid, under omständigheter som tyvärr är konfidentiella.
Ni kommer inom kort mottaga en uggla från er advokat med vidare detaljer kring begravning, änkepension etc.
Mr Alastair Blackwell, säkerhetsdepartementet.
Huvudet tycktes vara fyllt med bly, och det gick märkligt trögt att tänka. Kanske skulle hon göra i ordning lite av sömndrycken någon hade lämnat på hennes skrivbord, men var det verkligen värt ansträngningen att resa sig?
Hennes medvetande var på väg att glida över i tavlan igen, men hon hejdade det bestämt. Hon hade redan sett sig själv med tavlans ögon, ett litet vitt ansikte gömt bland otaliga lager tyg. Det var värre än en spegel.
Kontorsdörren knarrade, några sekunder senare knackade det på sovrumsdörren. Magdalene brydde sig inte ens om att öppna ögonen. De hade kommit för att tvinga henne att äta, att prata, att gå upp och fortsätta med sitt liv. Hon önskade att de kunde förstå att det inte var något liv kvar för henne utan Matthew.
Sovrumsdörren sköts upp, och tysta steg närmade sig sängen. Magdalene kände kanten av en bägare mot läpparna, och en söt och tung doft fyllde hennes näsa – sömdryck. Hon öppnade munnen och drack girigt. Sorg, smärta och ångest kvävdes av en dövande, mörkröd värme, Magdalene sjönk djupt, djupt i den.
En sista, skrämd tanke kämpade desperat för att inte drunkna i havet av glömska. Fel! Det är fel, så här ska det inte kännas, det är för starkt!
Magdalene flämtade efter andan och slog upp ögonen. Insidan av tavelramen var slät under hennes händer när hon förgäves försökte tränga igenom den osynliga vägg som stängde henne inne i den förtrollade målningen. Hon var hjälplöst fången, och kunde bara betrakta scenen i rummet nedanför.
I sängen låg hennes egen kropp orörlig, likblek och med munnen halvöppen. Vid den kalla handen rann några droppar svart vätska ur en guldbägare och fläckade lakanen.
Petronella betraktade scenen med ett leende på läpparna. Hon sträckte fram ena handen mot sin elevhemsföreståndares hals, och leendet blev bredare. Sedan gick hon ut genom dörren, lika tyst som hon hade kommit, och stängde den försiktigt efter sig.
Magdalene ville skrika, men av någon anledning lydde kroppen inte.
…och då förstår alla förstås hur betydelsefull Paracelsus insats vad gäller…
Professor Binns avbröt sig och tittade irriterat på dörren.
Det knackade igen, tre korta bestämda knackningar.
Ja, ja, muttrade professorn. Kom in för all del, ropade han sedan.
Dörren öppnades och professor Dumbledore marscherade fram till katedern. Efter ett kort, viskande samtal med professor Binns gick han och ställde sig vid svarta tavlans bortre kant. Han hade tagit av sig hatten. Professor Binns harklade sig.
Jag måste tyvärr meddela att… han svalde och fortsatte, att er elevhemsföreståndare, Magdalene Crimson, har gått bort.
Professor Dumbledore tog ett steg fram, och tystade med en gest sorlet som hade börjat stiga i klassrummet.
Ni kommer antagligen att få veta mer senare. Just nu kan jag bara säga att vi sörjer det som hänt, men rektor Dippet – han grimaserade – vill understryka att era studier ska lida så lite som möjligt.
Självmord, viskade Helen. Jag visste det.
Nå, det har ju faktiskt inte sagt att det var så det var, mumlade Petronella tillbaka.
Helen log överlägset.
Ja, ja, men det vet man väl…
Madam Robespierre, rektorn tar emot er nu, och ber om ursäkt för att ni har fått vänta.
Husalfen, iklädd en kökshandduk broderad med Hogwarts sigill, bugade så öronen sopade längs golvet medan han höll upp dörren för Petronella. Petronella nickade åt den, likgiltigt men inte ovänligt. Hon hade fått vänta i nära en timma, men den hade hon tillbringat i det gigantiska biblioteket, letande efter en medeltida handskrift om växter i norra Cornwall som hon verkligen skulle behöva för sitt pågående projekt, ett bättre elixir för att ersätta förlorat blod. Petronella arbetade nämligen på Sankt Mungo's avdelning för medicinsk forskning, underavdelning trolldrycker. Hon var fortfarande ganska ny, efter sju år som vanlig helerska, men hennes karriär såg lovande ut. Om hon lyckades med det nya elixiret – och det såg mycket, mycket lovande ut – skulle hon nå framgång, berömmelse och det viskades till och med om en Merlinorder.
När hon nådde statyn som vaktade ingången till rektorns kontor flämtade hon redan efter andan. Hon var kraftigare än någonsin förut, men utan tre hårda quidditchpass i veckan berodde det inte längre på muskler. Efter någon minut, när hon återfått andan och inte var lika röd i ansiktet längre, böjde hon sig mot statyn och viskade lösenordet som följt med ugglan som bad henne komma. Statyn vreds åt sidan, och blottade en öppning i väggen. Petronella tog försiktigt ett steg in, och satte foten på ett trappsteg i trä. När hon var inne gled dörren igen, samtidigt som trappan hon stod i började snurra i en långsam spiral uppåt.
Rektor Dippet tog emot henne vid trappans slut, vinkade åt henne att sätta sig i en bekväm fåtölj och satte sig själv stelt bakom skrivbordet. Han hade åldrats, såg Petronella. Hon var nästan förvånad. I biblioteket och på vägen genom korridorerna hade det känts som om hon flyttats bakåt i tiden.
Dippet tittade på henne som om han hade glömt vad hon gjorde där, sedan harklade han sig.
Hm, ja, jag vet inte om jag nämnde i brevet... varför jag bad dig komma. Det är så att… sedan professor Crimsons beklagliga bortgång…
Han missförstod Petronellas min, och skyndade sig att ursäkta sig.
Ja, just ja, hon var er elevhemsföreståndare, ja… jag beklagar…
Det är lugnt, sade Petronella snabbt.
Professor Crimson, ja. Det var så länge sedan, allting… Petronella tittade upp på Dippet, och höll tillbaka ett leende. Det var han som hade kvävt alla undersökningar om självmordet – för naturligtvis var det ett självmord, det såg ju alla – för att elevernas studier inte skulle få störas. Nu i efterhand kunde Petronella se hur klumpigt mordet hade varit, men med hans hjälp hade hon undgått upptäckt eller ens misstankar. Dippet harklade sig igen.
Ja, i alla fall… efter denna… sorgliga händelse… begärde Sir Wolfgang att få avgå från sin position… som entrétavla åt Gryffindor.
Det mindes Petronella också. Sir Wolfgang hade varit en gammal, torr och otroligt allvarlig medeltidstrollkarl. Hans efterträdare, Sir Cadogan, hade varit hans raka motsats.
Nå, nu har vi fått en mängd… klagomål… på den nuvarande entrétavlan, sade Professor Dippet. Han tycks inte ta sina uppgifter… på allvar. Vi undrar därför om ni… ja, ni är ju verkligen ett föredöme som Gryffindorelev… om ni alltså skulle kunna tänka er att ta denna tjänst. Ja, en målning av er, alltså.