Jag stängde kupédörren med en smäll. Ljudet av skrikande och skrattande Hogwartselever i korridoren utanför dämpades till en nästan uthärdlig nivå. Jag sjönk ner på en av fönsterplatserna, blundade och njöt av friden innan mina kompisar kom. Lugn och ro var en bristvara hemma i Diagongränden, och jag hade längtat tillbaka till Hogwarts hela sommarlovet. Jag delar inte sin far och farbrors humor, och den ständigt uppskruvade stämningen i lägenheten ovanför skämtbutiken går mig ständigt på nerverna.
"Jaså, David, så det är här du sitter och gömmer dig", sade Cornelia Mallory glatt och höll upp dörren för Calliope McGonagall.
"Så är det", sade jag. "Har ni sett Alexander? Eller, nej, han bodde i Hogsmeade den här sommaren. Var är William?"
Calliope, som var Williams tvillingsyster, pekade med tummen ut mot perrongen.
"På väg", sade hon. "Åh, förresten, dåliga nyheter, han är djupt förälskad."
Cornelia himlade med ögonen.
"Åh, det menar du inte", sade hon. "I vem? Hur många den här sommaren, förresten?"
William befann sig i ett oupphörligt tillstånd av olycklig kärlek, med korta avbrott då han insåg att föremålet för hans dyrkan inte var den upphöjda ängel han trott, för att sedan fortsätta så snart han hittat någon annan.
"Viktor Romanov i Gryffindor."
Det blev en stunds tystnad när vi tänkte igenom vad Calliope just sagt. Sedan suckade Cornelia.
"Och jag som hoppades att han skulle skärpa sig när skolan fick slut på flickor."
x
Några minuter senare kom William in i kupén och föll ihop bredvid Cornelia med en djup suck. Ingen av oss visste riktigt vad vi skulle säga, och Williams nedstämdhet smittade av sig, så vi satt tysta och såg hur perrongen gled iväg när tåget startade. Jag önskade att Alexander hade åkt med oss, istället för att stanna i Hogsmeade. Han var den av oss som hade lättast för att prata.
"Har ni förresten hört att vi ska få en ny lärare i Försvar mot Svartkonst?" sade Calliope plötsligt.
Jag nickade. Jag hade fått höra det av mamma, som hade fått höra det av någon på jobbet. När hon berättade det hade pappa bara skrattat och sagt att på hans tid hade de en ny lärare i Försvar mot Svartkonst varje år och vi skulle vara glada som hade haft samma i fyra år åtminstone. Det var något mer också… just, ja.
"Vi får en ny i trolldryckskonst också", sade jag.
Detta fick till och med William att skina upp en smula.
"Ingen mer Snape", sade Cornelia drömmande. "Vad är det för nya då?"
Ingen tycktes veta. Istället satt vi ett tag och funderade på vad som kunde ha fått professor Snape att lämna posten som trolldryckslärare. De flesta förslag var ganska plågsamma. Ingen av oss tyckte särskilt mycket om honom. Pappa hade visserligen sagt att Snape hade varit värre på hans tid, men det hade jag svårt att tro. Oss Hufflepuffare var han inte särskilt otrevlig mot, men han såg ner på oss hela tiden, vi har alltid haft ett rykte om oss att vara lite blåsta. Gryffindorarna, däremot, som hade lektioner tillsammans med oss, tycktes han verkligen hata. William och Cornelia, som gick i Ravenclaw, sade att han var rätt okej mot dem, men alltid favoriserade Slytherin.
När det gått någon timme började Cornelia packa upp sin matsäck, och jag upptäckte att jag också var hungrig. Jag letade igenom min ryggsäck och lyckades hitta två smörgåsar och en vattenflaska. Cornelia stoppade mig när jag var på väg att öppna lådan med smörgåsar i.
"Vänta ett tag, vem har gjort de där smörgåsarna?"
"Mamma", sade jag efter att ha tänkt efter att tag.
Cornelia nickade.
"Då är det lugnt. Inte illa menat, men jag håller mig gärna på avstånd från något din pappa har gjort i ordning."
Hon fortsatte med sin egen matsäck och Calliope plockade fram sin och Williams mat. Jag öppnade min smörgåslåda, och bestämde mig för att smörgåsarna kunde få vänta ett tag till. Bredvid den låg en liten pappask i glada färger, som jag höll upp för att visa för de andra.
"Wow", sade Cornelia, "är det en sån där ny chokladgroda? Har de verkligen börjat säljas än? I reklamen står det väl november?"
Jag nickade, och förklarade att pappa hade fått dem direkt från tillverkaren, som han var bra vän med. Sedan öppnade jag försiktigt asken. Calliope flämtade till, och hon och Cornelia böjde sig närmare för att titta – William satt kvar med slutna ögon och var antagligen upptagen med att komma på rim på "Viktor".
"Så… verklig", viskade Calliope.
Jag höll med henne. Jag hade tyckt att de vanliga chokladgrodorna varit verklighetstrogna, men nu såg jag hur fel det var. Den här grodan var perfekt. Skinnet var lite ojämnt, och fläckat med mörkare choklad, ögonen var svarta och glänsande och stirrade sorgset rakt på mig. Jag insåg på en gång att jag inte skulle kunna äta den. Calliope hade insett samma sak.
"Du låter bli den där", sade hon och Cornelia nickade.
Jag höll upp den närmare ansiktet och studerade den noga. Den såg inte lycklig ut. Faktum var att den nästan liknade William.
"Han ska heta Willie", bestämde jag.
x
"Det där var bara… fel", sade Calliope medan vi vandrade ner för trapporna mot lektionen i trolldryckskonst.
Jag höll med. Försvar mot Svartkonst hade varit en märklig upplevelse. Gissa vem som var vår nya lärare? Professor Snape. Och han hade faktiskt varit trevlig, åtminstone för att vara Snape. Han hade till och med presterat vad jag tror kan ha varit ett leende när Isolde svarade på en ovanligt svår fråga. Det var alltså en samling ytterst förvirrade Hufflepuff- och Slytherinelever som bänkade sig i klassrummet längst ner bland slottets källare.
Hade vi inte redan varit så chockade hade vi nog blivit det nu. Trolldryckskonst gick inte att tänka sig med någon annan lärare än Snape, och den lärare som flämtande stängde klassrumsdörren bakom sig, fem minuter försenad, var så långt ifrån Snape man kunde komma.
Han hette Marcel Morgan, det hade vi fått veta redan första kvällen, och han hade yvigt grått hår och en klädnad som kanske en gång hade varit svart. Han letade ett tag efter klasslistan, sedan ropade han upp oss. Under tiden svävade en krita framför tavlan, och skrev raspande upp ett trolldrycksrecept. Så lade han ner listan, och lyfte ett par blå ögon mot oss.
"Eftersom ni är... tja, femton år, är det så?" – klassen nickade – "så misstänker jag att flera av er har börjat fundera på att flytta hemifrån. Därför ska vi det här året koncentrera oss på rena hushållselixir, inte allt för komplicerade" – han skrattade när halva klassen suckade lättat – "och väldigt användbara. Idag ska vi börja förbereda en Dammfrånstötande Dekokt. Brygd på rätt sätt kan man pensla prydnadsföremål med den, och sedan aldrig behöva damma dem. Tänk på att det inte är ofarliga ingredienser – se till att ha skyddshandskar på er när ni arbetar och använd aldrig dekokten på nyttoföremål eftersom den kan ge utslag. Några frågor?"
När ingen hade någon fråga – receptet verkade nästan löjligt enkelt – fick vi lov att börja arbeta. Jag fyllde min och Alexanders kittel med vatten medan Alexander började mala torkade nässelblad.
"Är det där verkligen tillräckligt med vatten?" frågade Alexander tveksamt.
Jag slog på en liter till bara för säkerhets skull. Vattnet skulle koka bort medan vi arbetade, men inte för mycket. Så stod det i alla fall på tavlan, understruket med tre kraftiga streck. Åtminstone sju liter skulle vi ha. Jag tror jag hällde i tio.
Vi jobbade effektivt och snabbt, hela tiden med ett öga mot timglaset på bänken och det andra mot den bubblande kitteln. Nå, ni förstår väl vad jag menar i alla fall.
"Vilken underbar känsla", mumlade Alexander medan han rörde fyra varv medsols och två motsols i kitteln. Trolldryckskonst, halva lektionen har gått och ingen är allvarligt skadad.
Naturligtvis är det precis en sådan kommentar som världen bara inte kan låta bli att svara på. Professor Morgan hade vandrat omkring bland eleverna med tankspridd uppsyn. Nu var han plötsligt inte ett dugg frånvarande. Med förvånande snabbhet knuffade han bort Calliope och Ophelia Orlwoode från deras kittel med ena handen och svingade trollstaven med andra handen. Efter en snabb besvärjelse, som jag inte kände igen, vände han sig mot resten av klassen.
"Nu vill jag att ni alla, lugnt och sansat, ställer av kittlarna från elden, tar era skolväskor och lämnar klassrummet", sade han behärskat.
Vi gjorde som han sade, för en gångs skulle tysta och lydiga. Jag och Alexander, som hjälpt Calliope och Ophelia upp, var sist ut. Efter oss stängde professor Morgan dörren med en smäll, och kastade flera besvärjelser över den.
"Nå, vad står ni och hänger för?" frågade han oss med närmast irriterad röst. "Upp för trappan, snabbt."
Ovanför trappan fanns ännu en dörr. Professor Morgan stängde den också. När han vände sig mot oss såg jag att han var röd i ansiktet.
"Det får helt enkelt räcka", muttrade han för sig själv.
Han gjorde en rörelse med trollstaven.
"Och vad lär vi av detta? Läs instruktionerna noga, och ta alltid till ordentliga säkerhetsmarginaler. Jag tror det får räcka för idag. Lediga."
Nerifrån källaren hördes det dämpade ljudet av en explosion.
X
Av någon anledning vill inte acceptera talstreck längre. Det är i alla fall därför alla repliker är innanför citationstecken. Ser det bättre ut, kanske? Kanske ska jag ändra alltihop... märkligt är det i alla fall.