Det är den 1 september år 1977. Tåget rullar in på stationen och alla förväntansfulla lever lämnar det och träder in i de hästlösa vagnarna som för dem till slottet där de ska illbringa de kommande nio månaderna.

Sjundeårseleverna är först in i Stora salen där terminsstarten öppnas med de vanliga ritualerna.

Först in, som vanligt, är fyra högljudda killar. Eller i alla fall två högljudda och två som bara hänger på. De två högljudda skulle kunna tas för syskon; båda med svart hår, mörka ögon, spänstig kropp och ett småelakt flin ständigt vilande över läpparna. Fast syskon är de inte, bara bästa vänner.

De båda andra är lika både till det inre och yttre. Där den ene är välgödd är den andre på gränsen till spinkig. Den ene vill inget hellre än att vara populär och omtyckt, något han inte alltid lyckas med. väldigt sällan faktiskt.

Den andre är tyst och tillbakadragen. Det vilar ständigt något hemlighetsfullt över honom som om han döljer något för världen.

De båda mörkhåriga är först in i salen och stannar förvånat till. Salen är inte tom som den borde vara. Nej, för vid ett av de fyra långborden sitter en tjej med axellångt, lysande rött hår.

Hon sitter vid det bord som de fyra vännerna och deras klasskompisar brukar sitta.

De tvekar bara någon sekund innan de halvrusar in och slår sig ner på var sida om henne. de båda andra killarna slår sig ner mitt emot.

Resten av eleverna strömmar in och sorlet stiger i volym.

Killen till vänster om den nya tjejen vänder sig mot henne och ler sitt oslagbara, oemotståndliga leende.

- Du är ny här va?

Hon tittar på honom och nickar.

- Schysst. Jag är Sirius Black. Snyggingen till höger om dig är James Potter.

James räcker fram en hand och ytterst tveksamt tar hon den. Han skakar den hjärtligt innan han släpper taget mitt i en skakning så att hennes hand faller till bordet med en duns.

Den mystiske killen mitt emot ler och skakar uppgivet på huvudet.

- Lupin var namnet, säger han. Remus Lupin.

Den andre killen sluddrar fram något som hon tolkar som Peter. Efternamnet får hon inte grepp om.

Killen som blivit pressenterad som James tar till orda.

- Och vad heter du då min sköna?

Hon kan inte låta bli att rodna då hon svarar.

- Isabell.

Remus lägger huvudet på sned och tittar ingående på henne. Det kryper i henne då han stirrar utan att röra en min eller säga ett ord.

- Vad!

- Isabell är franskt, eller spanskt.

- Så…?

- Du är varken eller. Du har mer baltiska färger.

- Har jag väl inte?

- Jo, lite. Men av brytningen att döma är du inte därifrån. Var kommer du ifrån?

I envis irritation säger hon inte ett ord.

- Kom igen, säger Sirius bedjande. Var kommer du ifrån?

Vid åsynen av hans valpögon veknar hon och ger med sig.

- Sverige. Från södra Sverige.

Pojken som troligtvis heter Peter säger då med ospelad dumhet:

- Jag trodde att svenska var långa, blonda och blåögda.

- Hrmp…Inte jag.

Remus slår till killen i bakhuvudet med handflatan medan Sirius försöker släta över.

- Ta inte illa upp. Du får ursäkta honom. Han kan inte rå för att han är både korkad och taktlös.

Isabell rycker bara på axlarna.

- Det gör inget. Har en kompis där hemma som är nästan likadan.

- Vad bra, säger James. Alltså inte att hon är korkad och taktlös, utan att…erh…

- Vad sägs om att byta samtalsämne? fäller Sirius snabbt in då han märker att kompisen kört fast.

James ler tacksamt mot honom.

- Okej. Har ni något quidditchlag här på skolan?

Vid de orden lyser James upp.

- Om vi har!

- Potter är Gryffindors skickligaste och snyggaste sökare som dessutom råkar vara lagkapten.

- Är det sant!

Isabell kan knappt tro det.

- Självklart. Spelar du?

Hon rycker på axlarna.

- Litegrann. Var lagkapten i mitt lag på min gamla skola. Spelar som jagare.

- Vi behöver en ny jagare i Gryffindor. Doyle gick ut i våras så platsen är ledig. Vi har uttagning om en vecka. Vad har du för snitt?

- 17 mål per match.

Både James och Sirius stirrar chockat på henne.

- 17 i snitt! säger de i mun på varandra.

Isabell nickar.

- Inte allt för bra. Iris i min klass har ett snitt på 37.

- Vad är det för skola du går på? frågar James misstroget.

- Den heter Backsippan. Rektor Lindbladh har varit med i Sveriges landslag. Så vi har ett specialprogram för quidditchintresserade. Varje år kommer det talangscouter som värvar folk till olika lag. Alla på skolan har flugit sen barnsben. Jag lärde mig när jag var fyra år.

- Wow.

Den årliga sorteringsceremonin av förstaårseleverna är över och Dumbeldore har hållit sitt tal. Matten har poppat upp på borden då en rödhårig tjej kommer fram till Isabell.

- Du måste vara den nya utbytesstudenten från Sverige. Isabell var det va?

Isabell nickar och den rödhårige fortsätter.

- Jag är Gryffindors försteprefekt Lilly Evans. Är det något du undrar över är det bara att komma till mig.

Först när hon pratat klart upptäcker hon vilka som sitter runt omkring. Hon ser James småröda och överväldigade ansikte.

- Nej men James. Försöker du charma bort henne redan?

James blir om möjligt ännu rödare, men innan han hinner ge svar på tal har Sirius redan svarat.

- Glöm det Lils. Det är snarare hon som charmar brallorna av honom.

- Hur då?

- Vi har en ny quidditchfantast i Gryffindor, fyller Remus i.

- Jasså? säger Lilly måttligt intresserat. Vad spelar du?

- Jag är jagare.

- Och kan du fatta, hon har 17 i snitt! Det är 170 poäng per match. Det är mer än vad jag har. Hon får in fler poäng varje match än mig!

- Betvivlas icke grabben.

Lilly tänger sig ner brevid James och alla börjar äta.

Utan några större incidenter avnjuts måltiden och efteråt beger sig varje elev till sitt elevhem.

Isabell slår följe med Sirius och de andra, för ensam hittar hon inte vägen till Gryffindortornet.

När de kommer fram till sällskapsrummet slår killarna sig ner framför den öppna spisen. Isabell, som trivs i deras sällskap, sätter sig också där. Sirius tittar henne då allvarligt i ögonen.

- Innan vi börjar prata här är det en sak jag måste fråga.

- Fråga på.

- Hur långt är du beredd att gå?

- Med vad?

- För att riskera din plats på skolan.

Hon granskar honom misstänksamt.

- Genom vad?

- Practical jokes med Slytherin.

- Hur långt som helst. Jag var mästaren på practical jokes på min gamla skola.

- Finns det något du inte är bra på? suckar James uppgivet.

- Det finns det säkert. Men än så länge har jag inte stött på något, säger hon med ett strålande leende.

- Vad har du gjort för något? frågar Sirius med sin nyfikenhet på bristingsgränsen.

- Det vill ni bra allt veta va? ler hon småelakt.

Alla killarna nickar, sprängfyllda av nyfikenhet.

- Det var en kille i min klass som jag gillade. Den hände lite grejor och jag hatar honom. Men innan jag glömde ville jag hämnas. Så jag fann en besvärjelse som jag kastade över honom. Den gjorde hans hår självlysande i chockrosa. Varje gång någon försökte med en motbesvärjelse ändrade håret färg till någon annan neonfärg. Sen när det var tillbaka på rosa igen började håret växla färg var femte minut. Så höll det på i en vecka. Ingen kunde få slut på det. Helfestligt.

- Skulle jag velat se, säger James intresserat.

- Vad hade han gjort för att förtjäna en sån behandling?

Det var Sirius som frågar. Hon tittar på honom med en blick som avslöjar känslornas uppror i henne.

- Vi ska inte gå in på detaljer, men om jag säger att han var ett svin som sårade mig dödligt djupt.

- Vill du inte berätta behöver du inte.

Hon ler tacksamt mot Remus för de orden.

James, som tycker stämningen blivit dyster och spänd, tar till orda.

- Vad sägs om att börja planera lite skämt för året?

De fyra övriga instämmer så de slår sina kloka huvuden ihop och kläcker nyskapande idéer.