Nästa morgon när de sitter vid frukostbordet ser Isabell sig om i salen. Hon finner ut att det är en kille vid bordet mitt emot som tittar ihärdigt på henne.

- Vem är han? frågar hon James som sitter till vänster hon henne.

- Vem? säger han utan att lyfta blicken från sina nyanlända brev.

- Han som stirrar som besatt på mig.

James tittar upp och ser mycket riktigt vem hon menar. Han tittar på henne igen och säger varnande:

- Honom bör du akta dig för. Det är Lucius Malfoy. Visst, han är en Slytherin. Men han är en farlig sådan.

- Vad kan han göra egentligen? hon är skeptisk mot sådan överlägsenhet som James antyder.

- Mycket, säger Sirius som hört samtalet. Han är rik och hans far har trolldomsministeriet lindat runt lillfingret.

- Och därför hatar vi honom, avslutar James.

- Kan man inte trycka ner honom i skoskaftet på nått sätt?

- Inte värt det, filosoferar Sirius. Om du inte har en stark dödslängtan förståss. För mycket mer skulle du inte få kvar efter att han är färdig med dig.

- Okej.

Isabell frågar inte mer, men hon har fått en djävulsk glimt i ögonen.

Dagens första lektion är trolldryckskonst som de har tillsammans med Slytherin. Läraren, professor Mandrake, ger intryck av att vara lite efter. Men Isabell gillar honom. Han verkar inte ha några favoriseringar.

Under lektionens gång sitter hon och studerar Lucius. Vid ett tillfälle möts deras blickar, och sådan ondska som lyser i hans ögon har hon aldrig sett. Men samtidigt verkar han på något sätt nyfiken på henne. Hon får kolla upp det närmare med tiden. Kanske. Hon tittar på James som har fått ett extra enhörningshår att hamna i Snapes kittel, vilket resulterar i att hela Snapes brygd skjuter iväg rosa stjärnor.

Hon bara skakar på huvudet, men kan inte låta bli att le.

Under kvällen blir killarna lite oroliga för Isabell eftersom hon bara försvann efter middagen.

Det är inte förrän vid midnatt som hon kommer tillbaka till uppehållsrummet.

- Var har du varit? frågar Sirius, och hon kan läsa oron som står skriven vi varje ansiktsdrag.

- Jag har fixat några grejor bara.

- Som tagit hela kvällen? nu är det James som nästan höjer rösten.

- Ja, men det var nödvändigt. Imorgon kommer ni få se.

De tittar misstänksamt på henne. Och nog kan de se att hennes oskyldiga gloria hänger på sned.

Efter att ha sagt god natt till killarna springer hon upp i sovsalen och somnar nästan direkt med ett förväntansfullt leende på läpparna.

Den morgonen är Isabell först uppe i Gryffindor. Hon väntar på killarna och tillsammans med dem springer hon nästan till stora salen. Hela vägen försöker killarna få ur henne vad hon gjorde kvällen innan. Men hon tiger.

De sätter sig och kommer i lagom tid till morgonens postleverans. Det som drar allas blickar till sig är en stor berguv som kommer med ett guldigt kuvert. Kuvertet släpper den i Lucius knä, och sen lämnar den lokalen.

Om Lucius är lika nyfiken som alla andra så döljer han det väl. Inte en muskel i hans ansikte röjer något om vad han tänker. Försiktigt öppnar han brevet, väl medveten om att alla tittar på honom. Men när han tittar i ser han ingenting. Där finns inget brev. Men han tycker att han ser något ligga längst ner i det stora kuvertet. Han sticker ner handen och böjer sig ner för att se bättre.

Plötsligt börjar det ryka ur kuvertet och han rycker bort huvudet, men för sent. En stråle av röd och guldig färg sprutar upp i hans ansikte och färgar honom i Gryffindors färger.

Rasande slänger han ifrån sig kuvertet och tittar sig runt i salen. De som ser honom kan inte låta bli att gapskratta (utom Slytherin som bara ler). Han kokar av ilska och tittar mot Gryffindors bord. Där sitter Isabell mellan killarna och vinkar roat till honom. Och han är inte dummare än att han förstår.

James och Sirius håller på att skratta sig fördärvade, Peter vet inte vad han ska göra så han skrattar också. Det är bara Remus som inte skrattar. Han tittar allvarligt på Isabell.

- Var det nödvändigt?

Hon rycker på axlarna.

- Som jag sa igår måste nån trycka ner honom.

- Du är illa ute vet du va?

- Ja, men jag klarar mig.

Sen börjar hon också skratta. Hon ser hur Lucius mimar en otrevlig hämnd mot henne innan han stormar ut ur salen för att tvätta sig.

James torkar tårarna som kommit fram.

- Synd att han tvättar bort det. Hade varit kul med en Gryffindorsuporter i Slytherin.

- Jag hoppas han tvättar sig, säger Isabell med ett finurligt leende.

De tittar på henne utan att förstå vad hon menar.

Men under lunchen får de reda på det. Lucius har inte fått bort färgen, tvärtom. Den har blivit klarare och nästan lysande.

- Vad har du gjort med färgen? frågar Sirius nyfiket.

- Ett eget recept. Färgen måste nötas bort. Ju mer han tvättar, desto hårdare sitter den, och den lyser bara mer. Tvättar han lite till så kan han snart lysa upp ett rum på egen hand.

- Menar du allvar?

- Visst. Det var ett liknande recept jag använde på idioten hemma.

- Det måste vi få.

- Tyvärr, det är hemligt.

Remus har suttit tyst hela tiden men nu börjar han prata.

- Du vet att han kommer ge igen.

Hon tittar allvarligt på honom.

- Ja, jag vet. Men någon var tvungen att göra det. Så varför inte jag.

- Han kommer att hämnas rejält efter en sån skymf.

Och mycket riktigt. Redan nästa dag får Isabell känna på Lucius stora hämnd. Än en gång har de första lektionen tillsammans med Slytherin, och Lucius lyser lika mycket som han gjorde vid lunchen. Han tittar hatiskt på henne, men det besvarar hon med ett enkelt leende.

Så, under lektionen tvingas hon lämna lokalen för att hämta ett papper som läraren måste skriva på.

Hon springer till uppehållsrummet och hämtar det utan problem.

Sen när hon kommer ner igen ser hon att en färgglad Lucius väntar på henne en bit från klassrummet. Hon stannar in sina steg, tar ett djupt andetag och går förbi honom. Men förbi hinner hon aldrig. När hon kommer framför honom griper han tag om hennes axel och knuffar henne bakåt igen.

- Du ska få betala för det du gjort!

- Tyvärr. Jag har inga pengar.

Han blir om möjligt ännu rödare och drar fram sin trollstav. Han trycker den mot hennes hals i ett försök att verka hotfull. Och hotfull är han, men färgen i hans ansikte gör det svårt att bli rädd för honom.

- Lägg undan pinnen Lucius. Jag behöver gå till lektionen.

- Så fan heller.

Han knuffar henne in i väggen och skjuter iväg curicoförbannelsen mot henne. Förbannelsen träffar henne och hon börjar vrida sig i plågor. Det känns som om tusentals knivar körs in i hennes kropp och gräver runt där inne. Hon håller inne sina skrik och gnyr bara i obehag för att inte ge honom någon glädje.

Plötsligt försvinner plågorna och hon faller i ett ljust mörker. Hon hör två röster. De grälar. Steg avlägsnas och andra kommer närmare. Hon slår upp ögonen och tittar in i de vänliga bruna ögon som hon gillar så.

- Hur gick det? frågar Sirius oroligt.

- Inte värre än min mensvärkt, säger hon med ett försök till skratt.

Sirius ser förvirrad ut.

- Glöm det.

Han hjälper henne upp och ser att det inte är nån större fara med henne. Så de går tillbaka till klassrummet och pratar inte mer om saken.

Men dagen får följder. En innerlig förståelse uppstår mellan Isabell och Sirius. De kan sitta och småprata i timmar utan att någon förstår vad de pratar om. De kan skratta utan någon särskild orsak. De trivs med andra ord riktigt bra i varandras sällskap.

Några veckor senare är de två ute och promenerar på skolområdet när de överraskas av ett regnväder. Sirius tar hennes hand och de springer skrattandes till närmaste tak. Det råkar nu vara omklädningsrummet för quidditch.

De springer in och kommer under tak lagom till att himlen öppnar sig och släpper ner ett enormt skyfall.

De står mot väggen och pustar ut. Sirius torkar bort en liten vilsen droppe som rinner över Isabells kind. Hon tittar på honom och ler mjukt. Hans hår är fuktigt. Hon stryker över det och finner en liten lock som hon fångar in mellan sina fingrar. Han tittar in i hennes gröna ögon, att där fanns stänk av både gult och brunt har han aldrig tänkt på förr. Handen som var mot hennes kind letar sig bak hennes nacke och försiktigt för han hennes huvud närmare.

Deras läppar möts i en laddad kyss. Hennes händer griper tag i hans hår. Hans läppar lämnar hennes och söker sig ner. Ner över halsen. Hans händer börjar försiktigt knäppa upp knapparna i hennes blus. Hennes händer har gått ner över hans bröstkorg och in under hans våta tröja. I samspel låter de tröjorna falla av och avslöja två bleka, småfuktiga bröstkorgar. Han låter sina händer leta sig ner medan hans läppar kommer tillbaka till hennes.

Isabell!

Långt borta hörs rösten. Men de låter inte den styra. Hans händer kommer ner till kjolens linning. De letar sig lätt in under den och ner mot en kritisk punkt. Hennes hände ligger om hans gylf och drar försiktigt ner den…

Isabell!

Sirius slutar kyssa henne och tittar henne djupt i ögonen. Han ler, och hon kan inte låta bli att göra det samma.

Isabell!

Rösten kommer närmare. Isabell skakar i hela kroppen. Långsamt tonar det vackra ansiktet bort. Det försvinner från henne. Hon slår upp ögonen.

Lutad över henne och skakar henne står en underskön man.