- Isabell!
- Mm, får hon fram.
Han slutar skaka henne.
- Du måste vakna nu. Vi får celebert besök idag.
- Va fan?
Rösten blir barsk, liksom hans blick.
- Inga svordomar här.
- F'låt.
Han tittar på henne och får något ömt i blicken. Han mumlar något som hon inte uppfattar. Hon sätter sig upp och sträcker sömndrucket på sig.
- Vem kommer? frågar hon sen.
- Hans höghets son.
- Visst fa…börjar hon, men avbryter sig när hon ser hans stränga blick. Just det ja. Det var idag.
Han vänder sig om och lämnar rummet med orden: - Klä på dig. Han kommer snart.
När han stängt dörren slänger hon sig upp ur sängen. Golvet är behagligt varmt, som vanligt. Hon tar sig fram till sin garderob och finner en passande vit särk. Hon trär den över huvudet, knyter den med ett guldbrodererat band i midjan och tar på sig ett par gyllene sandaler. Hon finner en spegel och grimaserar i avsky då hon ser sin frisyr. Värsta knullruffset. Inte bra med heta drömmar. Synd bara att det bara var en dröm.
Hon sätter sig ner framför spegeln, finner en borste och börjar reda ut alla tovor. Under tiden försjunker hon i tankar.
Tänk att hon varit här så länge. Det känns som om hon kom igår, men hon vet att det gått hur lång tid som helst. Hur lång tid det gått vet hon inte. Men hon är glad att hon fick komma hit. Allt hon saknar är någon jämlik som hon kan dela sitt liv med. Men nu kommer någon som är lite mer som hon. Visst, härskarens fru är som hon, men ändå inte. De står så långt ifrån varandra i grader. Och sen så har hon själv aldrig varit så mycket för kvinnligt sällskap. Hon umgås lättare med män.
Så är hon äntligen klar. Hon springer ut i stora salen där välkomnandet kommer att ske. Hon står långt bak tillsammans med andra, mindre värda personer. Men hon klagar inte. Hon vet att hon har en särskild plats i härskarens hjärta.
Länge behöver de inte vänta förrän han kommer. Följd av två vargar träder en underskön man in i rummet. Mörkt hår som leker i lockar runt hans gyllene ansikte. De mörka ögonen gnistrar under ett par mörka ögonbryn. Av klädernas spänst att dömma så är han vältränad.
Han går in i salen, framtill dess högände. Han träder upp på tronen och vänder sig om. På hans högra sida står fadern och på hans vänstra modern. Hans far börjar tala.
- Mina kära vänner. Detta är ett glatt ögonblick för oss alla. Min älskade son har kommit hem. 22 år på jorden har han haft, men nu är han hemma för att bistå oss.
Dessa ord utlöser applåder hos alla i församlingen. Ynglingen ler oemotståndligt. Hans mor kramar om honom med tårar i ögonen. Hon har inte sett honom sen han var nyfödd. Sen var hon tvungen att lämna honom och hans bror.
Alla vet att han haft en bror, men de vet också vad som hände och därför nämns han aldrig.
Efter välkomstceremonin vandrar Isabell omkring i en väldig trädgård.
- Hej.
Hon hoppar till av orden. Hon viste inte att det var någon annan ute i trädgården. Hon vänder sig om, och där står prinsen. Hon bugar sig för honom och mumlar fram en hälsning.
- Du behöver inte göra så. Vi är jämlika.
Hon kan höra att han ler. Så hon tittar upp och får titta in i hans ögon.
- Vad heter du? frågar han.
- Isabell.
- Vackert namn.
- Tycker du? hon rodnar kraftigt vid komplimangen.
- Ja. Mitt är Marco.
- Jag vet.
Han ler snett.
- Kunde nästan tänka mig det.
De fortsätter gå tillsammans. Efter en stunds tystnad tar Marco till orda.
- Du är ensam människa här va.
- Ja, om man borträknar din mor så.
- Hur kom du hit?
- Jag mötte din far när jag var sju. Han tyckte om mig och hjälpte mig mycket. Han blev min ända vän. Sen lovade han att jag skulle få komma hit när min tid var inne. Jag blev 22 ute på jorden.
- Varför?
- Jag levde på gatan. Jobbade där jag fick. Sen så var det två män som ville mer än jag kunde ge. Så de slog ner mig, och lät mig ligga för att dö. Då kom Uriel och Miriel. De hämtade mig hit.
- Jag känner dem. Det är de som hjälpt mig hela livet.
- Mm. De trivs på jorden.
- När kom du hit?
- 1483.
- Det var ett tag sen.
- Ja. men jag vet inte hur länge.
- 400 år.
- Så länge?
- Ja.
- Inte konstigt att jag saknar människor.
- Jag också. Fast jag har bara varit här i några timmar.
- Man känner tiden på annat sätt här.
- Jag vet. Men vet du vad? Jag tror vi kan bli goda vänner Isabell.