Kap 2: Avalon och Nova

Tretio gånger hade löven fallit i Lórien när Legolas resor var över. Striden mot Sauron var vunnen och Gondor hade fått sin rätta konung. Gimli hade återvänt till sitt land, men innan deras vägar hade delats så hade han berömt Legolas för sitt val av gemål. "Hennes hår är rött som en dvärg! Ett rejält fruntimmer det är vad hon är. Du behöver något annat än en spinkig ranglig älva." Dvärgens ord fick Legolas att skratta. Legolas såg på sitt halsband. Den gröna alvstenen glänste fortfarande med sin grå lyster. Hans evighet av lycka skulle börja. Nu skulle han till Lórien och Elimin. Att hans barn var fött sedan många år var han säker på, men det skulle inte vara större än ett spädbarn. Han gladde sig åt tanken på att se det växa upp. Han skulle bära det inför Ilúvatar i Mirasells tempel och dess själ skulle välja evigheten med honom och Elimin.

Legolas vandrade över kullar och fällt, över Rohans grässlätter och genom skogslandet. När han såg Lóriens gyllene skogar fylldes hans hjärta av glädje, snart skulle han få se sin älskade igen. Hans blick sökte efter alver bland trädkronorna, men ingen syntes till. Han sprang mellan träden, hoppade över tuvor och små bäckar. Skogen var vacker så här års. Det var försommar och friska löv hade precis börjat spricka ut. Legolas kände sig så överlycklig över allt han såg att han nog lätt hade kunnat förirra sig i den vackra skogen. Men nu skulle han till Elimin, strövtågen som lockade honom så innerligt fick lov att vänta. Han stannade vid en avlöpare till Anduin och drack av det kalla vattnet. Det var gott och uppfriskande. Plötsligt kände han ett varsel av fara och kastade sig till marken. En pil kom flygande från ett närbeläget träd, den missade med blott någon centimeter. Han kom snabbt på fötter igen och spände sin båge.

"Skjut inte! Jag menar inget ont!" Ropade han på alvernas språk.

"Vem är ni och vad har ni för ärende i dessa trakter?" Svarade en allvarlig röst och en alv i grå kappa uppenbarade sig i det träd därifrån pilen sprungit. Dess båge var spänd och pilen riktad mot Legolas.

"Mitt namn är Legolas och jag har kommit för min brud Elimin!"

Alven skuttade ner från trädet "Du ljuger! Ditt ansikte är för ungt för att vara Legolas. Han har heller inte setts sedan kriget. Ingen har skådat honom på tretio år. För allt jag vet är han i Valinor!" Alven såg förargad ut och närmade sig hotfullt.

"Jag är Legolas Grönlöv, son av kung Thranduil av mörkmården."

"Ni får inte fortsätta! Galadriel har ej meddelat någon främlings ankomst."

"Jag ska fortsätta till Galadriels bostad, till min brud." Sade Legolas bestämt. Han sänkte sin båge, vände sig om och började gå. Då fick han en kraftfull spark i ryggen och föll med ansiktet före till marken. Han vände sig smidigt på rygg, nu mycket förargad och beredd att möta nästa anfall.

Alven i den grå kappan hukade sig hotfullt över honom. "Jag kan inte skjuta en man i ryggen oavsett vilken lögnare han är. Men ni kan inte fortsätta."

Legolas grep tag i alven och kastade den till marken, de började slåss och rulla runt i gräset. Han var arg, aldrig hade han blivit kallad en lögnare på det sättet. Så uppenbarade sig en hel här av alver. Alla med bågen spänd och pilarna riktade mot de grälande alverna. En kraftigt byggd, mycket lång alv gick fram och grep tag i alven med den grå kappan och lyfte bort den. "Tag det lugnt, lugna ner dig, sade han till sin vän."

"Släpp mig! Jag hade honom innan du avbröt!" Fräste gråkappsalven.

"Jag vet, men vi avrättar ingen innan vi hört deras ärende. Du måste kontrollera ditt humör!"

Legolas reste sig och borstade av sig gräset. Han såg på alverna mycket irriterad över bemötandet. "Ska det här föreställa artigheten i Lórien? Jag blir kallad en lögnare och nedslagen utan minsta förklaring!" Legolas rättade till sina kläder och borstade gräset ur sitt gyllene hår.

Den långe alven släppte sin vän i den grå kappan och gick fram till Legolas. "Förlåt bemötandet min herre, men vi kan inte ta några risker i dessa trakter."

"Jag är Legolas Grönlöv, påväg till Lórien för att hämta min brud Elimin och mitt barn. Vill ni inte släppa förbi mig så går det illa för er!" Legolas spände sin båge och riktade den hotande mot alven. Blixtsnabbt drog hären sina vapen igen och riktade dem mot Legolas. Alven höjde sin hand och hären sänkte åter sina vapen. Han log. Hans hår var gyllene, ögonen gröna och han var längre än Legolas. Hans axlar var breda som hos en människa, kroppen var stark och muskulös.

"Är ni den ni uppger er för att vara har ni inget att frukta här. Mitt namn är Avalon, son till Legolas Grönlöv. Det gör er till min far." Legolas tappade bågen och stirrade förvånat på alven framför honom. "Ni har redan mött min syster Nova." fortsatte Avalon och vinkade till sig alven med den grå kappan. Hon drog bak sin huva och lösgjorde sitt hår, som varit täckt med gröna lindor för kamouflage. Legolas såg till sin häpnad att gråkappsalven var en kvinna. Hennes hår var eldrött och lockigt. Hennes ögon hade samma isblå färg som Legolas.

"Det kan inte vara möjligt..." sa Legolas tyst. "Mitt barn kan inte vara större än att det ryms i min famn och jag har bara ett..."

Avalon skrattade ett mullrande skratt. "Du har rätt, det kan inte vara möjligt. Jag ser ut att vara äldre än denne man!"

Nova sa ingenting, hon betraktade bara de båda männen och lät blicken vandra mellan dem. De var faktiskt ganska lika, men den blonda främlingen såg mycket späd ut för sin längd jämfört med hennes bror. Hon fällde upp huvan på sin alvkappa och tog ett språng upp i ett närbeläget träd, så var hon borta.

"Min syster är lite reserverad mot främlingar." Sade Avalon och såg efter sin syster som försvunnit i trädens gyllene lövverk. "Hon når Galadriel före oss även om vi springer. Hon är snabb som vinden och färdas mellan träden som en skogsande." Sedan vände han sig till Legolas. "Kom! Vi ger oss av, när natten faller och mörkret letar sig in mellan träden, kommer orcher att försöka passera dessa gränser. Vem du än är så tillhör du vårt släckte. Galadriel får utsäga ditt öde. Ta ditt vapen och följ oss."

Han gav tecken till sina män att börja dra sig tillbaka och alverna gjorde sig klara för avfärd. Legolas gick fram till Avalon och såg fundersamt på honom.

"Att kvinnan var dotter till Elimin är inget jag kan betvivla. Hennes anlete var mycket likt Elimins. Men jag skulle få en son... han hon äktat någon annan i min frånvaro?"

Avalon lade handen innanför sin tunika och drog fram ett halsband han burit under sina kläder. Legolas stirrade på det. En skimrande, grön alvsten infattad i ett silverträd.

"Detta är symbolen för min faders hus. Nova bär ett, min mor bär ett. Det bevisar min härstamning."

Legolas lyfte då fram sin halskedja. "Då är jag din far Avalon, det här är symbolen för min fader, Thranduil konung av mörkmården. De är länkar av ett armband han gav Elimin för mycket länge sedan. Elimin hängde detta om min hals som ett tecken på sin kärlek."

Avalon såg på honom en stund, hans blick lekte mellan smycket som räcktes fram mot honom och ansiktet på alven han hade framför sig. Sedan lade han sin hand på Legolas axel. "Då hälsar jag dig, Legolas, min far, mitt överhuvud." Han föll på knä vid Legolas fötter och böjde huvudet ärofullt.

"Res dig Avalon, min son... vi måste till Galadriel omedelbart."

Avalon reste sig upp men ryggade tillbaka lite frågande när Legolas plötsligt kramade om honom. "Jag kom sökande efter ett barn och jag fann en vuxen man. Avalon, ta mig till din mor så snabbt som möjligt."

Avalon nickade, bugade sig ännu en gång och så satte de av. De gick och löpte om vartannat, över kullar och snår gick färden. Tills de nådde alvstadens portar. Legolas förundrades ännu en gång över dess storslagenhet. När de passerade genom portarna sjöng alverna:

"Hälsad vare Avalon, son av Minorill, välkommen åter, son av Minorill!"

Avalon höjde armen till hälsning och sången tystnade. "Kom!" Avalon vände sig mot Legolas, "vi måste möta Galadriel ögonblickligen."

De trädde i Celeborns sal, Lord Celeborn och Galadriel hälsade dem. "Var hälsad Legolas Grönlöv, son av Thranduil. Vi har väntat er ankomst. Jag ser att ni redan mött Avalon." Det var Celeborn som talade.

Galadriel såg på Legolas. "En skugga bor i ert inre... ni tror inte att denne alv är den han uppger sig för att vara... ni väntade ett spädbarn och fann en vuxen man..."

Mer hann inte Galadriel säga förrän en kvinna uppenbarade sig under salsportens vackert snidade valvbågar. "Legolas!!!" Ropade hon igenkännande. Han vände sig om.

I ett moln av ljus kom hon springandes genom salen, hennes långa röda hår bredde ut sig som en mantel bakom henne. Han öppnade sin famn och hon kastade sig om hans hals. Han kände hennes värme, hennes kärlek strömma emot honom. Hans Elimin, hans egen Elimin. Hon bar en vit klänning, liknande den hon burit i hornborgen och en vit cape hängde över hennes axlar. Legolas såg på hennes hår, det räckte henne nu ned till knävecken. Hon var så vacker att han inte kunde ta blicken ifrån henne. Hon smekte ömt hans kind.

"Jag har saknat dig så min älskade." sade hon tyst "Du har mött Avalon, din son."

"Ja, vi möttes i skogen."

"Du har visst träffat Nova också..." Hon vinkade till sig sin dotter som steg in i salen tillsammans med Lofa. Den vackra alvflickan hade sin mors muskulösa kropp men var något slankare och hon hade sin fars blå ögon. Hon bar en ljuslila klänning och hennes röda hår kröntes av en silverhätta likande den Elimin burit i Helms klyfta. Hon ställde sig vid sin brors sida och sneglade misstänksamt på Legolas.

"Hon har sin mors styrka... "mumlade Legolas och kände sig över ryggen, den ömmade fortfarande. "Elimin, min älskade, hur är detta möjligt?"

"De är tvillingar Legolas," sade Galadriel. "Avalon är blott ögonblicket äldre än sin syster."

"Tvillingar... "Legolas saknade ord.

"Det är inte vanligt att alver föder tvillingar och dessa är om möjligt ännu ovanligare. De har åldrats som mänskliga barn, utvecklats i deras takt."

Legolas kände ett sting av oro, han slöt sina ögon och svalde hårt "Är de... mänskliga?" orden stockade sig i halsen på honom.

"Nej," Svarade Galadriel mjukt och såg hur Legolas andades ut i enlättnadens suck "Nova slutade åldras den dag hon fyllde tjugo år, Avalon avstannade för bara något år sedan."

Legolas såg på sina barn. Känslan av saknad över att ej varit med dem när de vuxit upp fyllde hans hjärta.

Lord Celeborn bad Lofa att eskortera Avalon och Nova ut ur salen ett ögonblick, han och Galadriel hade mycket att diskutera med Legolas. De unga alverna bugade och gjorde som de blivit tillsagda.

"Legolas, ditt arv är mäktigt," sade Celeborn sedan. "Avalon är den stora alvkonungen våra songer berättar om, den starkaste alven i midgård sedan Gil-galad föll i kamp mot Sauron, under ringens första krig. Andra alver försvagas, vår tid i midgård är förbi. Men han blir bara starkare för var dag som går som om hans kraft är ett med Ardas. Avalons krafter är omätbara, men han har dock ej behövt använda dem ännu. Han är även en helare av hög rang... Men Avalon och Nova har ännu ett val att göra innan de kan ställa sig till vårt folk..."

"De är redan fullvuxna, om de ska kunna välja mellan sin mänskliga eller alviska framtid måste de vara unga," svarade Legolas.

"Deras själar är blott tretio år gamla. Ett helt alviskt barn hade precis tagit sina staplande första steg vid den åldern. Du måste ta dem till Mirasell, Ilúvartars tempel vid de grå hamnarna. Alver från Midgård, med mänskligt blod i sina ådror har sedan Eärendils dagar besökt det för att välja sin framtid. Vid altaret finns ett skrin, i det ligger ett visst antal av livets symboler. En för var själ som gör sitt val. Varken fler eller färre. När valet är gjort får de bära symbolen som ett tecken på sitt alviska livsval eller avstå som ett tecken på sitt mänskliga."

Legolas tänkte på halsbandet Arwen givit Aragorn. Galadriel såg på honom. "Det är just det halsbandet vi talar om, Legolas. Arwen återvände till Valinor i rättan stund. Hade hon stannat blott en liten tid längre hade hon ej haft tillgång till Valinors härlighet. Hon hade varit dömd att tyna bort i denna mänskliga värld." Legolas blick föll nu på Elimin. "Hennes själ gjorde sitt val när hon valde att ge liv till Avalon och Nova. Hon är alvisk nu, Legolas." Svarade Galadriel på den fråga Legolas bara vågade ställa i sitt inre och en sten av oro föll från hans bröst.

"Ni bör ge er av så snart som möjligt ingen vet när Mirasells portar stängs för dem." Fortsatte Celeborn.

"Vi ger oss av redan imorgon," svarade Legolas. "Först till Mirasell och sedan till mörkmården, min far väntar oss där. Han har redan väntat alldeles för länge." Legolas log mot Elimin och kysste hennes hand.

Celeborn och Galadriel såg på varandra. Minnena från den dag de förevigade löftet mellan deras egen dotter Celebrian och Elrond, visade sig som vackra bilder av det förflutna i deras tankar.

Kvällen förflöt i glädjen tecken, man åt, drack, sjöng sånger och berättade sagor. De gamla sångerna om Gil-galad och den kommande alvkungen sjöngs om och om igen. Man sjöng även nydiktade kväden om segern över Sauron, och sånger om Legolas och Elimin. Lofa betraktade Elimin från sin sittplats. Hans hjärta var tungt. Blott tretio år hade han fått dem till låns. Han hade skyddat henne, vakat över henne. Han hade varit den far hennes barn behövt under sin uppväxt. Nu skulle de alla tillhöra Legolas. Lofa kände i sitt hjärta att hans familj blivit stulen från honom. Även om barnen hade en annan far älskade han dem högt. Ibland hade han önskat att Legolas aldrig skulle återvända, att Elimin och hennes barn skulle bli kvar som hans skyddslingar.

"Du vet din plats, ditt uppdrag är över..."

Rösten hördes blott i hans tanke. Galadriel såg på honom. Lofa mötte hennes granskande blick.

"De är inte barn längre, de behöver ej ditt skydd... hennes eld har nått ditt bröst, men är du säker på dina känslor, Lofa son av Farin? Är det verkligen modern ni älskar eller hennes yngre avbild? Sök i ditt hjärta Lofa, Är det för Haldirs dotter ditt hjärta slår eller är det för hennes dotter? Den mö du burit i din famn sedan den dag hon öppnade sina ögon..."

Lofa såg på Nova, hon och Avalon bar vita kläder nu i ära av sin faders återkomst.

"Jag vet, ditt hjärta har länge förnekat det. Men ni har älskat henne sedan hennes blå ögon föll på er för första gången. Hon är vuxen nu, trotts sin ringa ålder. Sörj ej hennes faders återkomst, älska den. Hon kan nu se er som den man ni alltid önskat att hon såg. Din far har vandrat till Valinor, älska den man som kan föra er samman. Ja, jag vet hon är blott ett barn i era ögon... frågan är, vad är ni i hennes?"

Lofa såg på Galadriel, hennes blick hade lämnat honom. Han tänkte noga igenom vad hon sagt.

Legolas gladde sig åt att vara vid Elimins sida igen, hans hjärta var fyllt av hopp inför framtiden. De skulle vara tillsammans nu, för evigt. Legolas såg på sina barn. Novas skönhet var slående, hon var lik sin mor men hade tydliga alviska sidor. Avalon var välbyggd, stark och hade ett vackert ansikte. Nova bar sin moders hår med varma mjuka lockar. Avalons hår var gyllene som Legolas och hade en kraftig lyster. Nova hade ärvt Legolas isblå ögon, Avalons var gröna som alvstenen de båda bar om sin hals. En stor alvkonung och hans syster, i Legolas ögon var de bara barn.

När middagen var över och eldarna hade falnat i Celeborns festsal, vandrade Legolas och Elimin omkring i alvstaden. Stjärnorna tindrade från en klar himmel, hela världen tycktes ha lagt sig till ro. Legolas talade om slaget mot Sauron, berättade om den stora segern.

Sedan talade han om Aragorn och Eowyn som äktats bara en kort tid efter att Aragorn krönts till kung av Gondor. Gandalf hade stannat som Aragorns rådgivare. Ett mycket klokt val tyckte Elimin. Även om Aragorn var stark som person skulle det skydda honom från att falla i samma mörker som hans forntida fäder. Legolas talade om sina och Gimlis resor, Fanghorn och grottorna under hornborgen. Han berättade också att han givit Aragorn ett löfte om hjälp om han någon gång skulle behöva det. Elimin talade om Nova och Avalon. Hon berättade om alla hyss och upptåg de utsatt henne, Galadriel och de andra alverna för. Hon talade också om Lofa. Han hade stöttat henne hela tiden och alltid funnits vid hennes sida, sedan Legolas gjort henne till hans skyddsling i Helms klyfta. Lofa hade varit till stor hjälp och Elimin var mycket tacksam.

"Nova är särskilt förtjust i Lofa, det har hon varit sedan sin födsel... Jag har många gånger funderat över om det är mer än faderskärlek hon känner för honom." Sade Elimin och såg på Legolas.

"Lofa är en bra man. Han är trogen, stolt och mycket modig. Nova får för min del äkta den man hennes hjärta slår för... oavsett om det blir Lofa eller någon som min vän Gimli..."

Elimin skrattade och tänkte på dvärgen. Han var nog hos sina fränder nu, i full fart med att försegla Galadriels gåva till honom i någon lämplig metall. De tre hårstråna hade dvärgen vaktat på som om de var hans käraste ägodelar, troligen så var de också det. Legolas och Elimin satte sig ner på en stenbänk under ett av de magnifika träden. Elimin lade sitt huvud mot Legolas axel och kurade ihop sig så nära honom som möjligt. Han höll om henne och kysste henne. Om han hade kunnat stanna tiden helt hade han gjort det just nu. Det var länge sedan han kände så total lycka och frid.

"I morgon reser vi väster ut mot Mirasell. Det blir en lång, kanske farlig resa." Sade han tyst.

"Vi är alla starka och snabba, min älskade. Det går säkert bra. Vägarna är säkrare nu än de var tidigare. Glorfindel har lämnat sin häst här i Lórien och andra praktfulla djur står också till vårt förfogande. Vi kan färdas snabbt och tryggt." Svarade hon.

Elimin betraktade Legolas återgiven av det fina månljuset. Hans hår glänste som silver, ögonen såg ut att fånga stjärnornas skimmer. Hon älskade honom så mycket. Hon reste sig och tog Legolas hand.

"Kom min älskade, din resa har varit lång och din vila blir allt för kort. Låt mig stärka dina trötta ben och låt ditt hjärta vila vid min sida. Kom min älskade, låt mig sjunga dig till sömns."

Legolas reste sig och vandrade med henne genom staden. Alla hade lagt sig för natten, allt låg stilla och tyst. Elimin öppnade dörren till sitt gemak och visade honom in.

Nästa morgon grydde kylig och klar. Försommaren hade ännu inte fyllt världen med den kommande årstidens värme. Elimin vakande först, Legolas sov fortfarande lugnt vid hennes sida. Hon plockade fram sina vandringskläder och började klä sig. Hon kysste honom försiktigt och gick ut.

Galadriel väntade på henne vid sin spegel. I sina vackra vita händer höll hon en silver karaff med klart källvatten. Den lätta morgondimman fyllde platsen med en sällsam mystik och fick Galadriel att skimra lite ett väsen av månljus.

"Du har skådat i min spegel förut Minorill. Önskar du titta ännu en gång?"

Elimin såg på spegeln och skakade på huvudet "Galadriel, mitt överhuvud, min härskarinna, jag har ingen sådan önskan. Min tid av lycka ska börja. Om Valinors herre har valt att ställa hinder på min väg, vill jag nu inte känna till dem. Jag sätter min tro till det jag kan ta på med min hand och känna med mina sinnen, som mitt mänskliga arv bjuder."

Galadriel ställde ifrån sig karaffen och såg på Elimin. "Ditt hjärta talar samma språk som din mun, det är en av dina finaste egenskaper, Minorill."

"Den enda oro mitt hjärta känner är för mina barn. Vårt folk lämnar snart dessa stränder för att aldrig återvända. Men det känns som om de har mycket kvar att göra."

"Kanske är det så, kanske inte."

Galadriel granskade Elimin med sin genomskådande blick. Så skrattade hon ett pärlande skratt och strök Elimins kind. "Älskade Minorill, vad har du nu ställt till med?" Elimin tittade frågande på Galadriel. "Rid försiktigt, var aktsam med dig själv. Du bär ännu en skatt min Minorill."

Elimin skrattade. "Jag antar att Legolas ej överdrev fruktbarheten hos alverna."

"Nej, inte människornas förkärlek till den typen av kärleksyttrande heller..."

De fnittrade som småflickor. Galadriel lade sina snövita händer om Elimin och kramade om henne.

"Jag har en gåva till dig Minorill, kom."

Elimin följde Galadriel till Celeborns festsal. Hon öppnade en kista som stod placerad mot salens bortre vägg. Ur den plockade hon upp en underbar klänning, vit men silverbrodyrer och vackra vita stenar. Till den hörde ett brett silver skärp.

"Detta är min dotter, Celebrians klänning. Hon bar den när hon och Elrond förevigade sina löften. Den är din om du önskar det."

"Jag vore ärad Galadriel," svarade Elimin.

Galadriel log och vek ihop klänningen och skärpet till ett paket och räckte det till Elimin. "Jag får snart träffa min dotter igen. Men till dess gläder det mig att jag haft er vid min sida. Gå nu och väck din familj."

Elimin kramade om Galadriel och tackade ännu en gång. Sedan gick hon för att väcka sina kära. Ett par timmar senare var de klara att ge sig av. De fyra ryttarna hade varsin alvhäst och alvkappa för att ta sig genom landet så snabbt och osedda som möjligt. Galadriel vinkade när de gav sig av.

"Kommer de återvända innan vi reser?" Frågade Celeborn sin hustru.

"De kommer... alla sju" svarade Galadriel.

"Alla sju?!... påminn mig om att häva besvärjelsen över hennes silverbälte när de återkommer." Suckade Celeborn.

Galadriel bara log.

De red upp längs Anduins stränder, längs den gamla skogsvägen över berget till Vattnadal. Därifrån red de längs den stora landsväg där Aragorn och Frodo en gång färdats med ringen. Resan gick bra. De hörde många gånger Orcher i skogarna runt bergen och kring Moria. Men ingen av den hade varit stursk nog att våga sig på att anfalla dessa alver. I skenet från lägereldarna talade de. Legolas berättade om sina resor, om ringen, och sitt liv. Han berättade om mörkmården, det var nu över tretio år sedan han såg den vackra skogen.

Avalon och Nova lyssnade intensivt, att lära känna en far som varit frånvarande under hela deras livstid var inget de gjorde på ett ögonblick. Ännu hade inte Elimin berättat för Legolas att hon var havande igen. Det skulle hon göra i Mirasell hade hon bestämt. Skogarna runt de grå hamnarna hade varit hennes hem sedan hon var ung. Den östra landsvägen hade hon passerat många gånger. Elimin mindes hennes tid som utbygdsjägare i dessa trakter.

Skogarna var då farliga platser för den som inte viste var man kunde ta sig fram hyfsat osedd. Att rida vägen fram kändes konstigt, hon hade mycket hällre gått över markerna på de omärkta stigarna bara utbyggdsjägarna kände till. Aragorn hade varit en av de främsta när det gällde att ta sig fram utan att oönskade ögon såg hans position. Elimin tänkte på hur hon lyckats lura Aragorn att tro hon var mänsklig. Människor tvivlar oftast inte på vad de ser med sina egna ögon, det gör dem lättlurade. Mäster Elronds söner, Arwens bröder, Elladan och Elrohir levde ett kringflackande liv och red vida omkring med utbyggdsjägarna från norr, ty de kunde inte få ro förrän de hämnats sin moder, vilken torterats ihjäl i orchernas hålor. De var inte lika lättlurade och misstänkte snart hur det låg till. De hade kallat henne Súlwen, vindarnas flicka, men aldrig avslöjat något om hennes hemlighet till människorna. Men detta var länge sedan, Elladan och Elrohir hade följt sin far och syster till Valinor efter ringens andra krig. Kvar ibland dessa träd och snår fanns bara minnen.

När sällskapet började närma sig bebodda trakter red de genom markerna. Bri såg de bara på långt håll. Elimin visade hennes gamla vandringsleder och platser som var skyddade att sova på. Efter många resdagar nådde de fram till skogarna runt de grå hamnarna.

"Där!" Ropade Elimin, "där i all sin härlighet står det. Templet Mirasell, Ilúvartars tempel vid alvernas hamnar." Alverna såg åt det håll Elimin pekade. I hamnarna guppade många stora skepp, alla med flagg hissad för det hus de blivit tillverkade. I hamnen låg också ett stort vitt skepp vars galjonsfigur var formad som en svan med vackert böjd hals. Galadriels skepp, tänkte Elimin. En dag skulle de segla till Valinor ombord på det. En bit upp på strandens sluttande sida stod en byggnad av glänsande grå stenar. Ovan det välvda taket av rent silver glimmade några få tinnar i den sjunkande solen.

"Kom!" Legolas satte av mot hamnarna, Nova och Avalon följde efter. Elimin tänkte på sitt ofödda barn. En dag skulle det också komma hit för att göra sitt val. Minnen från hennes förflutna bubblade åter upp till ytan. Hon hade levt här så många år, övervakad av hennes moster, Översteprästinnan Almarill. Hon kunde ännu höra prästinnan kalla till mässa nu när solen sänkte sig i havet. Det var så länge sedan nu... en hel evighet...

" Nareth! Kom nu!" med en suck lade Elimin tankarna åt sidan när hon hörde sin dotters uppmanade stämma och satte av efter sin familj.

De lämnade hästarna utanför hallen och gick trappan upp mot de väldiga portarna. Legolas tänkte på Morias portar och funderade över om det skulle behövas något lösen för att få komma in. Han ställde sig framför portarna och lade händerna mot hantagen. De enorma portarna gled upp ljudlöst nästan helt av sig själva. Insidan av templet var dekorerat med målningar av forntida händelser, hjältars triumf och fall i en evig blandning. Altaret var storslaget. En stor målning av en mycket skicklig mästare visade hur världen skapades. På var sida om tavlan stod två gyllene träd med blad av ytterst tunt, handsnidat guld. Mellan träden på en piedestal stod ett mycket utsmyckat skrin. Av artighet lämnade de sina vapen vid dörren innan de steg in. Legolas gick först, steget efter honom kom Elimin, ty seden var att fadern skulle visa barnen vägen mot odödligheten. Nova och Avalon följde dem förundrade av allt de såg. Legolas gick fram till skrinet och öppnade det. På dess sidenfoder låg två halsband. Nova och Avalon föll på knä på några väl utplacerade kuddar någon meter framför altaret. Elimin ställde sig vid Legolas sida. Legolas lyfte försiktigt upp ett av halsbanden och vände sig mot Avalon och Nova.

"Ni har sedan er födsel levt ett delat liv, hälften alviskt, hälften mänskligt. Stunden har nu kommit när ni måste välja mellan dessa två världar. I min hand håller jag livets symbol, aftonstjärnans ljus återgivet i Mithrill. Ni måste nu göra ert val. Antingen väljer ni att bära halsbandet som ett tecken på ert alviska livsval, eller så väljer ni att avstå och går då människornas väg. Gudarna lyssnar nu till ert svar. Avalon, förstfödd son av Legolas och Elimin, hur blir ditt val?"

"Jag väljer den alviska evigheten," svarade Avalon och såg på sin far. Legolas knäppte upp kedjan och hängde halsbandet om Avalons hals. Så vände han sig om och plockade upp nästa halsband.

"Nova, nästfödd, dotter av Legolas och Elimin, hur blir ditt val?"

"Jag väljer evigheten med mina alviska fränder," svarade hon och såg på sin mor och far med ett litet leende. Legolas knäppte upp halskedjan och hängde smycket om Novas hals.

"Ni har nu gjort ert val, må aftonstjärnans glans aldrig falna i era hjärtan." Så riktade han blicken mot det stjärnbeströdda taket och tackade valarna för att de tagit emot Avalon och Nova. Så vände han sig om för att stänga skrinet men hejdade sig förvånat.

"Vad betyder det här? Det ligger ännu ett halsband i skrinet. Elimin, har du inte redan valt?"

"Jag har valt," svarade hon.

Legolas försökte plocka upp halsbandet men hans hand gled bara rakt genom dess bild.

"Min älskade, det finns ännu en själ närvarande... men den kan ännu inte göra sitt val..."

Så strök hon med handen över sin mage. Med glädjen skinande från hans ögon stängde Legolas skrinet, rusade fram till Elimin och kramade om henne.

"Nova, Avalon ni ska få ett syskon!!!" Ropade han överlyckligt. Nova och Avalon kramade

om sin mor och runt deras halsar glimmade aftonstjärnan.

Resan mot mörkmården gick kanske ännu lättare än resan till Mirasell. Legolas envisades med att de skulle rida sakta för att inte störa barnet i onödan. Vid lägerelden satt far och son, de rökte pipa och diskuterade om ditt och datt. Nova satt bredvid sin mor och iakttog de båda männen.

"De är väldigt lika," viskade hon till sin mor.

"Ja, man ser tydligt släktdragen i deras ansikten," svarade Elimin.

"Kom, vi går..." Nova reste sig upp och började gå.

"Vart är ni på väg?" Frågade Legolas.

"Vi ska... vi ska... samla ved. Just det, vi behöver mer ved." Stakade sig Nova, tog sin mors hand och släpade iväg henne.

"Gå inte för långt bara!" ropade Avalon efter dem. "Det är väl hemliga diskussioner på gång antar jag," mumlade han sedan. Legolas nickade och fortsatte puffa på sin smäckra träpipa.

Nova släpade Elimin en bit från lägerelden så de skulle kunna tala ostört.

"Hur är det fatt?" Frågade Elimin. Nova skruvade på sig, plockade upp en kvist från marken och började peta lite oroligt i mossan.

"När du träffade Legolas, hur kändes det då?" frågade hon försiktigt.

"Oj" sa Elimin och satte sig på en stor sten. "När jag träffade din far för första gången var han nedsölad med orchblod. Jag minns att våra ögon möttes och jag blev alldeles varm i själen." "Hur visste du att du älskade honom? Bara ville vara nära honom?"

"Det var inte förrän morgonen därpå. Han kom ner på Hornborgens borggård och beklagade sorgen efter din morfar som stupat i slaget. Hans hår glänste som guld, hans ögon tindrade som stjärnor... Varför frågar du det?"

Nova skruvade på sig. "Innan vi lämnade Lórien kom Lofa fram till mig och förklarade sin kärlek."

"Jag kände nästan på mig det..." log Elimin. "Har han friat?"

"Nej, han vill göra på det gamla sättet. Han kommer till mörkmården om två månader för att be Legolas om min hand."

"Min lilla älsklig!" Elimin kramade om Nova. "Men är du helt säker på dina känslor?"

"Lofa är en bra man, han är trygg, lugn och säker på sin sak."

"Trygg och säker...? Har du inga starkare känslor för honom?" Frågade Elimin.

"Lofa har varit mitt stöd genom livet, jag känner mig halv utan honom vid min sida. Han ger mig trygghet, får mig att må bra."

"Kan du tänka dig att föda hans barn?"

"Det vore en ära att bära hans barn... jag kommer att bli hans hustru om han ber mig om det. Att veta att hans ögon sett på mig med sådan kärlek, sedan han höll mig i sin famn för första gången, fick mig att tappa andan. Jag känner mig svag när jag tänker på honom."

Elimin tog sin dotters hand. "Gör det ditt hjärta känner är rätt. Vilken väg det visar på kan bara du veta. Jag har faktiskt diskuterat detta med din far tidigare. Han är av samma mening som jag. För hans del får du äkta Gimli, dvärgen om ditt hjärta slår för honom."

Nova skrattade och kramade om sin mor. "Säg inget till Legolas ännu. Låt Lofa lägga fram förslaget när han kommer."

"Jag lovar" svarade Elimin. Tårar fyllde hennes ögon, tårar av glädje för hennes dotters skull. De återvände till karlarna vid lägerelden.

"Glömde du veden..?" retades Avalon med sin syster. Nova blängde på honom.

Legolas tömde sin pipa och sträckte på sig. "Kom Elimin, vi lägger oss." Han räckte fram sin hand mot Elimin. Hon tog den och de gick till ena sidan av lägerelden för att sova. Legolas låg på rygg med ögonen öppna och armarna i kors på bröstet på alvers vis. Elimin kröp ner under hans filtar och vilade sitt huvud mot hans axel. Avalon tömde även han sin pipa och lade den i sin ränsel. Sen lade han sig under sina filtar och såg upp mot himmelen.

"Legolas..." sade han tyst

"Va..." svarade Legolas halvt i sömn.

"Ska vi gå och... vattna hästarna? AJ!"

"Håll tyst med dig!!!" Nova kastade en sten på sin bror som inte kunde låta bli att skratta.

De red längs östra landsvägen förbi träsken vid Myggvatten, i riktning mot Väderklint och åsarna runt Vattnadal. Resan tillbaka hade tagit någon dag längre än den mot de grå hamnarna. Nova betraktade sin far och mor i lägereldens sken. Snart skulle hon få uppleva deras lycka. Legolas lade sitt huvud mot Elimins mage, men tycktes inte höra något ännu. Han sjöng visor för det ofödda barnet som han hört själv som ung, sånger från en svunnen tid. Nova tänkte på Lofa, snart skulle de aldrig skiljas igen. När åttonde dagen grydde på deras resa från hamnarna hade de precis passerat Väderklint, utsiktsplatsen där Elendil väntat på Gil-galad inför ringens första krig. Solen stod högt på himmelen, sommarvärmen gav nytt liv till landet. Legolas längtade till Mörkmården, snart skulle de vara där.

När de kom fram till sista bron före Vattnadal hejdade sig plötsligt Avalon och höll in sin häst. De andra som redan passerat bron såg frågande på honom. Legolas red tillbaka till Avalons sida.

"Vad är det Avalon?" Frågade han. Avalons blick var fixerad mot sydost. Så sänkte han sitt huvud för att hans blick inte skulle låsa sig igen.

"Jag känner stor ondska... under bergen, bortom dvärgarnas port."

"Jag har berättat att Gandalf besegrade Morias balrog, är det dess ondska du känner?"

"Nej, den är för stark..."

"Orcher? Det kryllar av orcher i Moria... även i dessa tider"

"Nej... den känns urgammal... pulserande, växande."

"Det finns många onda ting i världens djupa, mörka hörn och vrår." Sade Legolas tyst. "Kom Avalon låt oss fortsätta."

Avalon red över bron med sin far och försökte glömma känslan han fått, det var säkert bara inbillning. Men ett korn av oro hade rotat sig i hans bröst.

De passerade Vattnadal. Den en gång myllrande alvbostaden låg nu stilla och tyst. Avalon förundrades av dess arkitektur och skönhet.

"Detta är Vattnadal, en gång härskade här Mäster Elrond, son av Eärendil. Här bodde även Arwen, den alvmö som stal kung Aragorns hjärta för många år sedan. Bakom dessa väggar finns mycket visdom och kunskap nedskriven, ett bibliotek med ting som aldrig får falla i glömska..." berättade Legolas när de passerade förbi.

Någon dag senare nådde de mörkmårdens västra bryn. Legolas steg av sin häst och såg sig lyckligt omkring.

"Det är länge sedan mitt hjärta vilade i dessa skogar... nu kommer jag åter med allt jag har kärt." Han släppte iväg hästen och den gav sig av in i skogen. "Kom, vi går till fots, jag vill inte att ni missar en enda fot av denna skogs skönhet."

Legolas visade dem fram, skogen var storslagen. Sommaren hade fått alla löv att slå ut och blida ett tätt tak av löv. Här och där spirade små källor fram mellan kullarna och formade det vackra landskapet. Blommor av alla färgen och former täckte skogens gläntor. Myrarna var fulla med fruktgivande knoppar. Ett löfte på att de om hösten skulle vara fulla med bär. De hade gått någon dag inne i skogen när de såg alvstaden uppenbara sig mellan trädens lövverk. Legolas ögon fylldes med glädje.

"Kom, låt oss skynda!" Han tog Elimins hand och sprang, Nova och Avalon följde dem.

Vid en springbrunn strax utanför staden stod en älva, hög och vacker omgiven av sina tärnor. När hon såg sällskapet som dök upp mellan träden stelnade hon till och stirrade på dem, sedan kastade hon allt hon hade för sina händer och rusade mot dem.

"Legolas! Legolas, min son!!" Hon kastade sig om hans hals. "Äntligen har du återvänt!"

Tårar rullade över hennes kinder. Så fick hon syn på Elimin. Hennes blick vandrade mellan sonen och flickan vid hans sida.

"Du kommer inte ensam ser jag..."

"Mor detta är Elimin, hon har lovat att binda sitt liv vid mitt. Jag har fört henne hit för att far ska kunna viga oss."

Hon betraktade Elimin noga, sen såg hon på sin son. "En mänsklig kvinna...?"

"Halvblod, mor. Dotter av Sara från Gondor och Haldir från Lórien."

Älvan nickade och stäckte fram sin hand mot Elimin, hon tog den i sin och kysste den.

"Det är en ära att få träffa er."

När Elimin böjde sig fram föll hennes armband fram mot hennes hand. Älvan såg på det och brast ut i skratt. Hon tystnade tvärt när hon såg Avalon och Nova. Legolas visade fram dem.

"Mor detta är min dotter Nova..." Nova gick fram till älvan och kysste hennes hand. Älvan bara stirrade på henne. "...och detta är min son..." Älvans ögon blev om möjligt ännu större. Avalon gick fram och följde sin systers exempel. "...hans namn är Avalon" fortsatte Legolas.

"Avalon..." sade älvan och stirrade först på sin son och sen på sin sonson, "son av Minorill?"

Hennes blick föll på Elimin och Legolas nickade. Älvan skakade på huvudet som om hon hade svårt att förstå det som just sagts.

"Ni måste möta din far, omedelbart." Hon vinkade till sig en av sina tärnor. "Tinda, spring till Thranduil så fort dina ben bär dig. Meddela honom att hans son har återvänt. Kom, ni ska få mat och dryck."

De vandrade in mot staden. Elimin såg med förundran sig omkring. Överallt bland träden fanns plattformar. Ett myller av stegar och broar förenade dem i ett otroligt nätverk. Mitt i staden stod en enorm timrad byggnad, dess portar var prydda med silver och ovanför dem hängde symbolen för Thranduil. Bland trädens nätverk kryllade det av alver som ropade igenkännande när de såg Legolas och hans mor. De trädde in genom portarna till den stora byggnaden, Elimin gick bakom Legolas och hans mor tillsammans med Nova och Avalon. De stannade och såg sig omkring. Mäktiga pelare nådde från golv till tak, alla vackert snidade. Tavlor och bildvävar täckte hallens väggar. Längst in i salen satt Thranduil på en tron snidad som ett träd. Han reste sig när han fick syn på dem. Legolas steg fram och hälsade sin far.

"Min son, äntligen har du återvänt, och ett helt följe har du med dig!"

"Detta är min familj" svarade Legolas och vinkade dem till sig. "Detta är Elimin, vi har kommit för att be dig viga oss."

Thranduil betraktade Elimin, sen bugade han lätt. "Väl mött en andra gång utbygdsjägare. Jag står fortfarande i skuld till er. Ni räddade mitt liv för länge sedan, nu ger jag er min son. Jag antar att min skuld då är betald."

"Jag är mycket nöjd med den överenskommelsen," sade Elimin och log.

"Vilka är dina vänner?" frågade han så sin son.

"Detta är ej mina vänner. Detta är mina barn."

Thranduil stirrade med häpnad på Nova och Avalon. "Antingen har mitt minne börjat svika tidens gång eller så har Galadriel hällt något kraftfullt i deras dricksvatten. Du har inte varit borta så länge att dessa kan vara dina barn... de borde fortfarande springa nakna i solen och leka... Dessutom ser denna man ut att ha levt längre än du..."

"Det är deras mänskliga arv, far." Svarade Legolas. "Min dotters namn är Nova och min son heter Avalon."

"Avalon..." Thranduil såg på sin sonson. "För tretio år sedan kände jag en puls i denna världs livskraft. Är detta sonen av Minorill?"

"Vi är båda barn av Minorill och Legolas, och enlig vår mor är ännu ett syskon på väg." Svarade Avalon.

Thranduil skrattade. "Min son, vad du gör med flickor du inte är lovad till kan jag ej förstå. Men snart ska din lycka bli fullständig. Låt mitt folk veta att detta är en lyckans dag och i morgon stundar ett bröllop. Låt hela skogen veta att min son har återvänt!"