Kap 3: Mörkmården
Legolas hemkomst firades som det ansågs värdigt en prins återkomst till sitt folk. Alla ville höra om hans äventyr och förfaranden. Långt in på natten berättade Legolas om sina resor och alla ting han upplevt. Elimin sov redan djupt när han kom och lade sig vid hennes sida. När morgonsolen så kastade sina första stråla in genom det täta lövverket ovan staden började förberedelserna för Legolas och Elimins bröllop. Ett valv av löv och blommor restes vid portarna till Thranduils hall. Bord förbereddes för kommande gäster. Elimin vecklade försiktigt upp paketet med Celebrians bröllopsklänning och hängde ut den på en galge. Hon hade aldrig sett ett så väl utfört arbete tidigare. Broderierna var perfekta och de skinande stenarna gnistrade som stjärnor. Silverbältet var brett och vackert men alldeles för långt för Elimin. Celebrian hade varit en ståtlig älva, ändå måste bältet ha nuddat marken när hon bar det, tänkte Elimin. Hon tog bältet i handen och gick för att söka Legolas mor. Hon kunde kanske hjälpa henne att justera bältets längd. Elimin fann henne utanför hallen i full färd med att justera bordens placeringar. Hon log godmodigt när hon fick syn på Elimin.
"God morgon Elimin", sade hon och bugade lätt
"God morgon drottning", Elimin besvarade hälsningen. "Det kommer att bli mycket vackert här i kväll. Ni har verkligen ansträngt er."
"Jag har blott en son", svarade älvan. "Detta kommer jag bara att göra en gång i mitt långa liv. Vad har du där?" Frågade hon sedan och såg på bältet i Elimins hand.
"Ett bälte jag fått av Galadriel, men det är en aning för långt. Jag är inte lika ståtlig som ni."
"Nej, sannerligen inte!" sade älvan och skrattade. "Men jag tror ni har många andra goda sidor, annars hade min kräsne son aldrig valt er. Han har fått många erbjudanden men aldrig ens sett åt dem. Kom, jag ska hjälpa dig."
De gick in i hallen, förbi Thranduils sal till drottningens gemak. En tärna tog Elimins mått och började genast arbeta på bältets längd.
"Jag vill visa dig något." sade drottningen sedan och bad en tärna bära fram ett skrin.
Det var tillverkat i ett vackert mörkt träslag. Drottningen öppnade det och höll upp dess innehåll framför Elimin. Det var en brudkrona av gyllene löv belagd med gnistrande stenar.
"Denna bar jag när jag äktade Legolas far. Nu ska du bära den i kväll."
Elimin tackade och drottningen placerade kronan på hennes huvud, den passade perfekt.
"Den går utmärkt till ditt dvärgröda hår", sade drottningen och lösgjorde Elimins hår från den flätan hon nu mera alltid bar. Håret hade vuxit sig så lång att det annars var omöjlig att hantera. Drottningen kammade det omsorgsfullt tills det föll glänsande över Elimins rygg. Då kallade hon på Tinda, drottningens högsta tärna. Hon bad henne hämta silvertråd och adamanter. Ett hårnät skulle göras som passade Elimins hår i dess fulla längd. Elimin kände sig lite som en docka men lät drottningen hållas. Även skor och handsmycken tillverkades på drottningens order. När Elimins utstyrsel så var färdigställd stod solen redan högt på himmelen. Elimin ville gå till Legolas men drottningen var mycket bestämd. Elimin och Legolas skulle tillbringa evigheten tillsammans, så hon tyckte att Elimin kunde spendera dessa timmar med henne.
Elimin hade inget val, ständigt omgiven av drottningens tärnor var det inte så lätt att smita iväg. På drottningens order fördes hon till ett tvätthus. Där badades hon och hennes hår lades in i oljor av olika slag. Det tvättades omsorgsfullt och så gned man in nya oljor och tvättade det igen tills det sken som glödande koppar. Elimins hud tvagades hårt med kärnmjölk för att få bort missfärgningar och ojämnheter. Även Nova delade Elimins öde och behandling, men hon tvagades inte fullt så noga. Elimin hörde hur tärnorna var irriterade över Novas hår, det var så lockigt och villt att de inte kom överens med det överhuvudtaget. Legolas och Avalon hade följt Thranduil på en tur inåt landet. Nova hade mycket hällre följt dem än varit i klorna på drottningens frenetiska tärnor. Elimin skrattade högt när hon såg sin dotters vilda protester mot den omilda behandlingen.
Framåt eftermiddagen lyckades de smita undan ett ögonblick. Deras hår var lindade i tjocka lindor för att inte smutsas ner. Elimins hud hade nästan alvernas ljusa ton, hon funderade på om hon någonsin varit så ren? De smög mellan träden för att få se lite av omgivningarna men fångades snart in igen. Underklänningar skulle sys och en högtidsdräkt färdigställas till Nova. Kvällen kom närmare och närmare, Elimin kände ett sting av nervositet i sitt hjärta när drottningen beordrade att hon skulle kläs för ceremonin. Ett pärlband av tärnor eskorterade henne och Nova till Legolas kammare. Legolas var naturligt vis inte där, han och Avalon vistades med Thranduil i hans del av den stora hallen. Elimin och Nova kläddes omsorgsfullt, fållar rättades till och Elimins hår kläddes med det nytillverkade hårnätet. Så steg drottningen in och placerade kronan av guldblad på Elimins huvud.
"Sådär, nu är du färdig." Drottningen skådade sitt verk, "helt förtjusande... Alla spår av ditt tidigare liv är nu borta. Dina händers arbete och dina fötters många mil har avlagts dem. En ny tid står inför dig, Elimin. Kom", hon sträckte ut handen mot Nova. "Kom, lilla vän, vi lämnar din mor att tänka över det som komma skall ett ögonblick."
Drottningen släpade ut Nova ur Legolas kammare och alla tärnor följde efter dem. Elimin satt ensam och såg på sin bild i spegeln. Drottningens arbete hade fått henne att riktigt skina. Hennes händer, som slitit ont under många årtusenden låg nu ljusa och oförstöra i hennes knä.
Det kändes nästan som om hon fötts på nytt, i en ny skepnad. Det knackade på dörren och Avalon steg in. Han såg på sin mor och suckade.
"Du ser underbar ut", sade han tyst.
"Drottningen har fått arbeta hårt", svarade hon sin son.
Avalon var klädd i vit högtidsdräkt med en kraftig mantel hängande över axlarna. Runt halsen bar han Thranduils träd och bilden av aftonstjärnan.
"Det verkar som om det blir min ära att eskortera dig till Thranduil i kväll eftersom Haldir inte finns med oss. Det är inte många söner som får glädjen att överlämna sin mor till sin far. Han kramade om sin mor. Du ser ut som en drottning. Måtte Thranduils hustru ej bli svartsjuk, hennes skönhet faller i din skugga i kväll. Kom, så går vi, alla väntar där nere."
De gick längs gatan mitt i staden, den låg nu stilla och tyst. Alla hade samlats runt Thranduils hall för att ta del av vigseln. När Elimin och Avalon kom fram till början på den blomsterprydda allé drottningen låtit färdigställa riktades allas blickar mot Elimin. Men Elimin såg bara Legolas. Han stod högst upp vid hallens portar sida vid sida med sin far. Hans högtidsdräkt var även den skinande vit. Över en mycket väldekorerad tunika bar han en lång vit rock med silverbrodyrer och gröna stenar. Rockens höga krage ringade in hans vackra ansikte och från axlarna hängde en lång cape som släpade lätt i marken. En pannring av renaste silver visade hans höga ställning. När Avalon och Elimin började gå längs allen kom Legolas och mötte dem på halva vägen. Avalon överlämnade sin mor med ett förmaningens: "Nu tar du väl hand om henne" till sin far, som log och såg på sin brud. De vandrade tillsammans fram till Thranduil. Han höjde sina händer och de föll på knä vid hans fötter.
"Många gånger har löven fallit, bara för att spricka ut i grönska igen medan vi väntat på denna dag. Min son Legolas, har valt sin brud. Elimin, dotter av Haldir från Lothlórien. Hon har i sin tur valt att dela sitt liv med honom, och redan givit honom två vackra barn. En ståtlig arvtagare till vårt hus och en dotter, fager som sommaren. Deras kärlek är inte att ta miste på. Jag har aldrig sett ett sådant ljus i min sons ögon som när han talar om denna kvinna, eller ser hennes anlete. Men jag frågar dig nu ändå min son, vill du äkta denna kvinna och spendera evigheten vid hennes sida?"
"Av hela mitt hjärta", svarade Legolas och såg på Elimin.
"Jag ställer samma fråga till dig, Elimin, dotter av många släkten. Önskar du äkta min son och spendera evigheten vid hans sida?"
"Jag önskar inget hällre", svarade Elimin och hennes ögon brann av lycka.
"Håll fram era händer."
Legolas sträckte fram sin högra hand och Elimin sin vänstra. Thranduil vinkade fram Nova som bar på ett silverskrin. Ur det plockade han fram ett band av Mithrill. Han knöt bandet runt deras handleder.
"Må detta bli ett tecken på det löfte ni givit varandra idag, inför dessa alver och era hjärtan. Ett band av Mithrill är oförstörbart, må er kärlek vara detsamma."
De reste sig upp och förenades i en kyss. Alla applåderade och sjöng:
Prinsen av mörkmården har äktat sin hustru.
Vi hälsar dig Elimin, kvinna av många släkten
Vi hälsar dig Minorill, vårt morgonljus.
Välkommen prinsessa av Mörkmården.
Festligheterna fortsatte långt in på natten. Man dansade och sjöng till brudparets ära. Legolas och Elimin var så lyckliga. Elimin tog Legolas hand och såg honom djupt i ögonen. Hon kände hans kärlek strömma emot henne. Hon önskade att hennes far hade varit här, han hade nog varit stolt över henne. Elimin såg på sin dotter och Nova förstod vad hon tänkte. Inom loppet av en månad skulle det kanske vara hennes tur att stå som brud inför Legolas och alla dessa alver. Hon såg sina föräldrars lycka och önskade det samma för sig själv och Lofa.
Och min bror, hjärtekrossaren har fullt upp ser jag... tänkte hon och såg på brodern. Avalon, som satt omsvärmad av drottningens tärnor såg upp och mötte hennes blick. Han log förläget som om han hört vad hon tänkt. En älva släpade upp honom på dansgolvet. Han talade glatt och skrattade sitt mullrande skratt. Nova skakade på huvudet till sin brors hopplöshet. För Nova hägrade bara Lofa som snart skulle komma.
Thranduil och drottningen var de första som avvek från festligheterna. Thranduil som hade uppnått samma höga ålder som Mäster Elrond, bestämde sig för att låta ungdomarna fortsätta att roa sig ensamma. De andra gästerna lämnade sakteliga festen och tillslut var de bara Legolas och Elimin kvar.
"Kom nu, min hustru", sade Legolas och tog Elimins hand. De började gå mot sitt gemak.
På vägen såg de Avalon samtala med Tinda, drottningens högsta tärna. Hon fnittrade förälskat, Avalon talade glatt.
"Undra om det kommer att stunda ännu ett bröllop inom kort?" Sade Legolas när de betraktat dem en stund.
"Din son har alltid varit omgiven av vackra älvor. Enligt din mor är det ett släktdrag..."
Legolas skrattade högt,
"Din mor talade om många förslag," fortsatte Elimin... "behöver jag vara orolig?"
Legolas skruvade på sig och såg med glimten i ögat på sin hustru.
"Ibland kan man finna guldkorn bland de kvinnor som kastar sig i ens famn..."
"Jag kastade mig inte i din famn!!!"
"Oh, nej, "Lord Aragorns stilighet är ej att förneka, men ni är den fagraste alv jag mött. Lämna mig inte ensam i natt..."" citerade Legolas och log.
"Håll tyst", muttrade Elimin och kysste sin man.
Dagarna gick i mörkmården, livet klev i sina gamla fotspår. Legolas och Avalon tog ofta turer inåt landet, de kunde ibland vara borta flera dagar i sträck. Elimin såg sin dotters trängtande blickar. Så fort hon hörde hästhovar reste hon sig upp och såg efter ljudet. Drottningen började misstänka den längtan som fanns i Novas hjärta. Så hon sände patruller för att genomsöka gränslandet efter främlingar. Någon dag senare kom svaret. Elimin och drottningen satt utanför hallen och förberedde småbarns kläder när en patrull kom in i staden. Lofa var med dem.
"Vi fann denne alv strax söder om staden, han säger att han är en vän till Legolas och Elimin."
"Lofa..." sade Elimin igen kännande, när hon såg den högväxta alven från Lórien. "Han är i högsta grad en vän, kalla på min dotter, säg att vi har fint främmande."
Lofa steg av sin häst och bugade inför Elimin och drottningen.
"Välkommen ärade vän, vi har väntat på dig." Sade Elimin
"Höga damer..." han stannade mitt i en mening när han fick syn på Nova som kom springandes. Hon stannade en bit bakom damerna, rättade till sin kjol som alltid var i vägen och gick med högt buret huvud den sista biten fram till sin mors sida "...det är en ära att få komma hit."
"Alla vänner av Legolas är välkomna hit", sade drottningen högtidligt, "låt mig sända efter Tinda..."
"Nej!!" avbröt Elimin. "Du måste vara trött efter din resa, Nova tar hand om dig. Hon ger dig mat och dryck. Kom, svärmor, jag har något att visa dig... där borta."
Elimin släpade iväg den förundrade drottningen. Lofa såg på Nova. Hans blågröna ögon var fulla med kärlek. Hon gick långsamt mot honom tills Elimin och drottningen kommit utom synhåll. Då öppnade han sin famn och hon kastade sig om hans hals.
Elimin förklarade i korthet för drottningen hur det låg till när de kommit en bit från de två.
"Det är härligt när sommaren kommer", suckade drottningen. "Så många hjärtan i brand vid samma tidpunkt har det inte varit på länge i dessa trakter. Har han friat till henne?"
"Nej, inte ännu. Han har kommit för att be Legolas om hennes hand."
"Ja, han tror på det gamla sättet. Men han är också lite äldre än henne."
"I detta släkte har ålder ringa betydelse, alver blir bara vackrare och visare..."
"Så sant, min vän så sant. Se bara på min make Thranduil. Stiligare alv får man leta efter trots att han levat sextusen år."
"En ärofull ålder." Instämde Elimin.
Drottningen nickade "Snart kommer vi att lämna dessa gröna skogar och resa väster ut. Blir ni med oss då?"
"Vi kommer troligen att resa med Galadriel, jag har givit henne mitt ord på det."
Drottningen nickade "Destinationen blir dock den samma, evig lycka Elimin. Men nu måste vi planera din dotters bröllop!"
Senare samma kväll återkom Avalon och Legolas från en av sina strapatser, återseendet blev mycket kärt. De satt länge vid elden utanför Thranduils hall. De talade om vad som hänt i Lórien sedan de lämnat den gyllene skogen. Lofa talade om att antalet orcher och onda människor ökat runt den gyllene skogen. Stundvis hade det varit svårt att hålla dem på avstånd.
"Galadriels krafter avtar sakteliga. Folket där kan snart inte längre till fullo lita till hennes skyddande magi."
"Hur hållbart är försvaret?" undrade Avalon.
"Ännu är det gott, men för varje år som går försvagas vi."
Legolas nickade, hans blick var allvarlig. "Vi återvänder till Lórien innan dess. Men vad för dig till dessa trakter, ännu är inte Galadriel i behov av vår hjälp?"
Lofa skruade på sig och vände sig mot Avalon. "Kan du lämna oss ett ögonblick, är du snäll? Jag vill tala ostört med din far."
Avalon log, klappade Lofa på axeln reste sig och gick. "Jag har inte kommit för Lóriens skull, Legolas", började Lofa. "Jag har kommit av eget intresse. Jag bär en längtan i mitt hjärta, en längtan efter en ungmö du har i din vård."
Legolas såg forskande på Lofa. "Du vet att Elimin och jag äktats för bara en månad sedan?"
"Åh, Legolas, det är inte Elimin mitt hjärta klappar för. Jag har kommit för att be om din dotters hand."
Legolas synade Lofas allvarliga ansikte. "Du menar vad du säger... älskar hon er?"
"Jag har förklarat henne min kärlek, men inte frågat om hon vill bli min. Jag vill ha ert godkännande först."
"Du har fostrat henne som din egen dotter. Är du säker på att det inte är faderskärlek du känner för henne?"
"Jag är helt säker...jag kan inte leva vidare om hon inte vill bli min hustru. Allting saknar betydelse utan henne."
"Du har levt etthundrafemtio gånger hennes livslängd..."
"Hon är den fagraste, livfullaste älva jag någonsin mött."
Legolas log och lade sin hand på Lofas axel. "Du är en bra man, du får mitt tillstånd att äkta Nova om hon älskar er lika högt som ni älskar henne. Valet av livskamrat ligger helt i hennes händer. Men det skulle göra mig mycket glad om det blev ni."
Lofa bugade djupt och tackade Legolas. Sen gick han genast mot Novas gemak.
"Hur länge har du vetat om detta?" sade Legolas och vände sig om. Bakom honom stod Elimin.
"En kort tid", svarade hon.
"Han skulle kunna vara hennes far..."
"Farfar..." rättade Elimin. "Men ni är ett tidlöst folk. Ålder har ringa betydelse min älskade. Hennes största problem blir att uthärda drottningens tvagande före vigseln."
Legolas skrattade "Kanske skulle vi sända Avalon till tvätthuset i hennes ställe? Kom, vi går till Nova för att höra vad hon svarat."
Nova hade accepterat Lofas erbjudande och snart stundade ännu ett bröllop i mörkmården. Drottningens tärnor hade stora problem med att färdigställa Nova. Hon protesterade så villt att tärnorna tillslut gav upp. Elimin fick färdigställa arbetet. Hon var lite lättare på handen och framför allt starkare än Nova. Nova bar sin mors bröllopsklänning och smycken. Hennes hår kammades slätt och kröntes med en hätta av guldtråd. Så fick hon en pannring av guld för att visa hennes ädla härkomst. Avalon fick åter äran att eskortera bruden till sin tillkommande.
"Man kanske ska utveckla detta till ett yrke?" Sade han till sin syster när han hämtade henne från hennes gemak.
"Om du inte är snäll fäller jag krokben för dig..." retades Nova
Lofa väntade vid sidan av Legolas vid hallens portar. Eftersom Lofas far ej var i livet fick Legolas äran att viga dem. Nova och Lofa föll på knä vid Legolas fötter. Tvagandet hade verkligen gjort susen, för Nova sken som den nya stjärna som var hennes namn. De lovade varandra evig kärlek och förseglade löftet med en kyss.
Tiden gick och glädjen i mörkmården var stor. Nova blev snart havande och Legolas var mycket stolt. Elimins mage växte också. Alverna var förundrade över att hon var så stor. Alver får vanligtvis bara en mindre kula på magen när de går i väntans tider. Elimin bar sitt barn som en mänsklig kvinna.
"Tycker du hon är stor nu?! Då skulle du ha sett henne innan hon födde tvillingarna!" utbrast Lofa när Legolas förundrades över Elimins proportioner. En kort tid senare föddes Elimins andra dotter. Hon fick namnet Calmurill efter Legolas mormor. Vintern kom och träden i mörkmården fällde sina löv. Nova som ännu var väntande övade sig flitigt på sin lillasyster. Till Elimins stora glädje.
Men tiden var allt ifrån fridfull. Gränspatrullerna rapporterade om stora antal orcher som försökte ta sig in i skogen från sydväst. Känslan av stor ondskas närvaro ekade i Avalons bröst. I sina drömmar såg han hur Morias portar stod på vid gavel. Ur dess mörka djup sipprade och en svart skugga som bredde ut sig likt en dimma över världen. Oroligheterna upphörde dock efter någon vecka men känslan av oro fanns kvar i Avalons hjärta. Lofa, Legolas och Avalon red ofta till gränsen för att hämta information om läget. Men allt verkade lugnt och stilla. Så en dag kom ett varningens bud från Galadriel. Onda människor hade försökt ta sig in i Lórien från bergstrakterna. Troligen var de på plundringståg men Galadriel viste inte säkert. Galadriels krafter hade stoppat dem och de hade givit sig av mot mörkmården. Gränsposteringarna dubblades och Thranduils folk var på helspänn. Men dagar blev till veckor och snart började snön tina bort i mörkmården.
Gränsposteringarna minskade i antal. Man hade inte sett till några bergsfolk av den kalibern Galadriel talat om. Våren kom och de enda människor som synts till var små band som letat sig in i skogen. Men de hade stoppats innan de nådde staden. Elimin fick åter veta att hon var gravid, drottningen började fundera över sin son och hans hustrus samliv. Alviskt var det inte.
Elimin satt med Nova, drottningen och Calmurill utanför Thranduils hall när första budet kom. En alv kom galopperande i vild förtvivlan. Han kastade sig av sin häst och rusade fram till drottningen.
"De har tagit sig in i skogen! Vi var för få för att stoppa dem! Vi måste försvara oss!"
"Lugna ner dig, vilka har kommit in i skogen?" frågade drottningen
"Människor, min drottning hundratals av dem. Ondsint bergsfolk beväpnade till tänderna!"
Larmet gick snabbt och älvorna stängdes in i Thranduils hall, medan alverna rustade till strid. Elimin och Nova protesterade naturligtvis men tillrättavisades bestämt av Lofa.
"Du är gravid och har ett ungt barn som behöver dig!" Röt Lofa till Elimin när hon försökte ta till vapen. "Och du min hustru, är också havande. Tänker du riskera vårt barn för att slåss mot dessa människor?" Nova såg på honom med en irriterad blick. "Dessutom..." fortsatte han. "... behövs det någon inne i hallen som är någorlunda bra på att hantera vapen, i fall att de skulle ta sig in." Han smekte Novas kind och gav henne en dolk. "Älvorna är inte i stånd att ta vara på sig själva. Du får skydda dem. Men var försiktig." Lofa kysste sin hustru och låste in henne med de andra.
Alverna ställde sig i en ring runt hallen och spände sina bågar. Det dröjde inte länge förrän anfallet kom. Ett myller av smutsiga människor och orcher från bergen trängde fram mellan träden. De var rustade med allt från svärd till grova påkar. På signal från Thranduil avlossade alverna kaskader av smäckra pilar mot anfallarna. Kaskad på kaskad flög genom luften men anfallarna tycktes bara stiga i antal. De ryckte allt längre i staden och förstörde allt som kom i deras väg. När alvernas pilar var slut anföll de människorna med sina svärd och dolkar. Länge pågick striden. Lofa såg på Avalon, han stred som vilken vanlig alv som helst. Lofa hoppades på att få se ljus utvecklas runt honom som det Elimin en gång åstadkommit. Men ingenting tycktes hända. Alverna tvingades närmare och närmare hallen i stadens mitt. Anfallet tycktes inte avta i styrka. En liten grupp människor lyckades ta sig igenom hären och fram till hallen. Nova hörde hur någon började hugga i hallens portar.
Hon trängde sig fram till porten och höll emot den av alla krafter, men kände snart att det inte skulle räcka till. Hon ropade på sin mor som kom och hjälpte till. Elimin och Nova var starka och så länge de kunde höll de dörren stängd. Men vassa eggar började snart tränga igenom portens massiva trä och hantaget gav upp ett missbelåtet gnissel, det var nära att brista.
"Mor! åkalla dina krafter!" Ropade Nova.
"Jag kan inte! Det jag använde i Rohan var inte mina egna krafter. De kom ur din bror!"
"Be honom åkalla dem då! Vi kan inte hålla ut mycket längre!"
Några andra älvor kom och hjälpte till så gått de kunde. Nova koncentrerade sig och tänkte:
Hör mig Avalon! Se hit min bror! Vi behöver hjälp!
Avalon kände ett varsel och vände sig om, lagomt för att se några människor tvinga upp hallens port och släpa ut en älva. Det var Tinda. Som barbarer slog de henne till marken. Avalon blev rasande och började springa mot dem. En människa lyfte Tindas huvud för att dräpa henne med sin kniv. Avalons ögon började brinna.
"NEJ!" Ropade han och ett klot av ljus sköt från hans hand och slog människan medvetslös.
Han sprang fram till Tinda för att kontrollera att hon var oskadad. Då kom ännu en människa ut från hallen med en älva i sitt våld. Avalon slog ner denna människa på samma sätt som den förra. Människorna började i större och större utsträckning ta sig igenom alvernas barrikader. Avalon började sakta att glöda, små pärlor av ljus visade sig på hans hud och de flöt samman till en sfär av ljus. Människorna var nu överallt i staden de krängde omkring på plattformarna ovanför hallen och hoppade ner på dess tak. Alverna föll som furor för deras vapen. En människa närmade sig Avalon bakifrån där han satt hukad över Tinda. Han försökte hugga ner Avalon med sitt svärd, men des klinga bröts innan den träffat Avalons hud. Avalon kastade en hård blick mot människan som slogs till marken, som av ett kraftigt knytnävsslag. Plötsligt började älvorna skrika inne i hallen. Några människor och orcher hade lyckats sätta eld på hallens bortre vägg. Avalons ilska hade nu inga gränser. Han reste sig upp, fattade sitt svärd och skrek :
"NU FÅR DET VARA NOG!! GE ER AV! NI ONDSKANS SPORER!!!"
Ett klot av ljus utvecklade sig som en explosion runt omkring honom. De människor och orcher som inte han fly, föll döda till marken. Träden skakade så många av plattformarna rämnade. Tinda som låg vid Avalons fötter såg förskräckt på honom. Han badade i ett starkt ljussken och tycktes växa till sin dubbla längd. När klotet växt till en mils radie pulserade det en stund, avtog sedan sakta i ljusstyrka och försvann. Avalon föll medvetslös till marken.
Alverna hade ej skadats av ljuset, men kasats omkull av dess kraft. Lofa sprang fram till Avalon, ropade hans namn och skakade honom. Legolas fanns snart vid hans sida.
"Avalon! Lever han?!" Legolas sökte frenetiskt efter pulsen på sin son. När han fann den suckade han djupt. En stor lättnad spred sig över hans ansikte.
"Avalon!!!" Elimin kom springandes från hallen. "Stackars Avalon, han har aldrig behövt använda de krafter som bor i honom tidigare. Nu släppte han dem lös i sin fulla styrka... det blev för kraftigt för honom." Hon lyfte sin sons huvud och lade det i sitt knä. Han hade börjat svettas kraftigt. "Vila nu min son, viskade hon och höll om honom, vila stilla. Du har gjort den här platsen trygg igen. Vila nu i lugn och ro."
De alver som ej var skadade samlades runt Legolas, Lofa, Elimin och den medvetslöse Avalon. De började sjunga en gammal vemodig sång om alvkonungen som skulle komma.
Jag drömde om svärd i natt.
Jag drömde om strid i natt.
Jag drömde att jag stred vid din sida,
rustad och stark, i natt
Det blixtrade hårt ur din hand,
och trollen föll vid din fot.
Vår skara slöt sig tätt och sjöng,
i tigande mörkrets hot.
Jag drömde om blod i natt.
Jag drömde om död i natt.
Jag drömde att jag föll vid din sida
med blödande banesår, i natt
Min konung märkte, jag föll
Hans mun var allvarsam.
Med stadig hand han skölden höll
och ledde min själ rakt fram
Jag drömde om eld i natt
Jag drömde om rosor i natt
Jag drömde min död var fager och god,
jag föll vid min konung i natt.
Men jag såg ett ljus i hans hand,
och döden fick i min själ ej rot.
Konung, jag följde ljusens band,
och livet låg åter för min fot.(i)
Medan de sjöng så föll de på knä och bugade ärofullt. Alla viste nu vem han var, sonen av Minorill hade visat sin styrka. Alla var fulla av vördnad. Länge ekade sången mellan Mörkmårdens träd, tills nästa dag grydde, skälvande och ny.
Tre dagar hade gått sedan anfallet. Plattformarna i träden var åter uppbyggda och hallen återförd till sin gamla skönhet. Anfallarnas kroppar hade samlats på hög och bränts. Vilka de var och var de kom ifrån viste ingen. De som hunnit fly undan syntes det inget spår av. Elimin vakade vid sin son, som fortfarande vred sig i feberdrömmar. Hon fuktade en linneduk och lade den på hans panna.
"Hur är det med honom?" Undrade Legolas när han steg in i Avalons rum
"Ingen förändring." Svarade Elimin. "Ibland ser det ut som om han är på väg att vakna, men han sjunker snabbt in i sina mörka drömmar igen. Åh, Legolas, hade det varit jag som hade legat här hade han lätt helat mig och hämtat mig åter från mörkret. Nu måste han kämpa för sig själv."
Legolas smekte sin sons glödheta kind, sedan viskade han på alvers språk. "Mila Avalon, mila nifrain. Lasto beth lammen. Omeniran galadim (ii)". Avalon tycktes andas lite lugnare. "Vi hade behövt Mäster Elronds kunskaper om helande. Ve, oss att Vattnadal ligger öde. Jag ska försöka finna några läkande örter. Om nu inte människorna trampade ner allt de såg." Så lämnade han rummet.
"Hur är det med honom?" Frågade Lofa när han såg Legolas komma gående.
"Ingen bättring ännu", svarade Legolas. Han stannade och lyssnade till den sång som klingade bland träden.
O, stora konung, från alvers land
Du bär en stjärna i var hand
Vi ärar ditt dig till tidens slut.
Vi sjunger till vår röst dör ut.
Avalon, Arangalad(iii), vårt folk nu buga skall
Avalon, Arangalad, kom åter till vår hall
Vi ska ditt namn besjunga, i glädje och i nöd
En lovsång till din ära, ska ge oss kraft och stöd
"De väntar på att han ska vakna." Sade Lofa och såg på Legolas.
"Jag kan inte stanna här, jag blir galen av att bara vänta. Jag ska gå och söka helande örter. Blir du med mig?" Lofa följde med.
När så femte dagen grydde efter anfallet flämtade Avalon till. Elimin som somnat vid hans sida vaknade med ett ryck. Hon såg att Avalon öppnat sina ögon och såg sig omkring. Hon stök ömt hans panna.
"Välkommen tillbaka min son. Försök inte tala, du är inte stark nog. Vila i lugn och ro, jag vakar över dig." Avalon somnade igen och sov nu en lugn sömn.
På kvällen samma dag vaknade han åter och satte sig upp i sin bädd. Elimin ropade på Legolas som genast kom.
"Avalon..." sade han lyckligt och kramade om sin son. "Välkommen tillbaka!" Tårarna rann längs hans kinder. "Jag var rädd att du lämnat oss."
Nova kom också inspringandes och kastade sig om sin brors hals. "Din galning!! Du skrämmer livet ur mig! Lova att aldrig göra så mer."
"Jag lovar..." log Avalon
"Vi har alla varit väldigt oroliga för dig, Avalon. Hör folket lovsjunger dig. De har sjungit i fem dagar nu." Tillade Lofa
Avalon lyssnade till sången och suckade djupt sedan såg han trött på alverna i kammaren.
"Jag behöver lite frisk luft, hjälp mig upp." Manade han. Legolas gick och hämtade en vinröd långrock, och hjälpte sin son att klä den ovanpå sin sov tunika. Sedan lade Avalon sin ena arm om sin far och Lofa gav honom en vandringsstav till den andra.
"Välkommen åter son av Minorill!" Ropade alverna när de fick syn på honom.
Thranduil steg fram till Avalon. "För ett ögonblick trodde jag min son fått storhetsvansinne när jag hörde det namn han givit sin son. Nu råder inte längre något tvivel i mitt hjärta."
Thranduil sträckte ut sin hand efter Avalons. Lofa tog Avalons stav och ställde sig vid hans sida, i fall att hans ben inte skulle bära honom. Avalon tog Thranduils hand, Thranduil kysste den och föll på knä framför honom.
"Vi ärar dig Avalon, vi hälsar dig som morgonens första strålar av ljus."
"Res dig Thranduil", sade Avalon. "Du ska inte knäböja för mig. Oavsett vem jag kommer att utvecklas till så är jag fortfarande din sonson. Jag kommer aldrig att vara något annat. Ni ska alltid vara mitt överhuvud."
Thranduil reste sig och kysste Avalons panna. "En ädel härskare ska du bli. Nobel och vis. Vår lovsång till dig ska skrivas ner i vår ätts krönika. Det ska alltid påminna om att du är den högste."
Avalon bugade för Thranduil och kände hur benen började vika sig under honom. Legolas och Lofa stöttade honom tillbaka till sin bädd.
Dagarna gick och Avalon återfick sakteliga sin styrka. Sommar blev åter höst och strax före vintern första snö födde Elimin sin tredje dotter. Hon fick namnet Sirina som betyder snöflingan, eftersom hon var vit som snö. Calmurills hår hade fått samma röda nyans som Elimin och Nova. Nova gick fortfarande i väntans tider. Hennes mer alviska blod gav henne det långa väntan. Det syntes knappt att hon nu var inne på sitt andra år.
Avalon var nu åter omsvärmad av drottningens många vackra tärnor, men de visade nu större vördnad än tidigare. Han spenderade mycket tid med att tala till Tinda. Hon såg förälskat på Avalon så fort han passerade henne. Legolas frågade sin son hur det låg till mellan dem. Avalon hade bara svarat: "Tinda är ljuv och ren som ett sommarblomster, men bräcklig som tunt glas. Jag är uppvuxen bland starka kvinnor. Jag vill ha någon med lite egen vilja. Inte en som är beroende av mitt ord för att veta vad hon ska ta sig till."
Visst var det sant, tänkte Legolas. Avalon var uppvuxen med Elimin, Nova och Galadriel. En älva som Tinda, som böjde sig för drottningen och andras ord som ett grässtrå för vinden lockade honom inte. Men hennes tycke för honom gick inte att ta miste på.
Thranduils folk började förbereda sig på att lämna midgård. Efter det barbariska anfallet kände Thranduil att han inte längre var stark nog att skydda sitt folk. Han ville att Legolas och hans familj skulle följa dem, men Legolas nekade. De hade lovat att resa med Galadriel. Thranduil förstod.
"Det som smärtar mig mest är att jag inte får se Novas barn", sade Thranduil och log.
"Vi kommer till Valinor med Galadriel, du träffar oss alla där."
"Du har rätt min son. Det vore egoistiskt att kräva att ni stannar vid min sida. Jag skulle inget hällre önska än att ni alltid fanns hos mig. Men som du säger, ses vi snart. Tiden har kommit när du ska få ditt arv."
Thranduil steg in i hallen och hämtade ett skrin som stod på en hylla vid salens västra vägg. Han öppnade det och räckte det till Legolas.
"Detta är Samyon, alvstenen från Mörkmården. I alla tider har arvtagaren till mörkmårdens krafter skyddat den. Den har som tack hållit skogens mer ogästvänliga varelser på avstånd. Vilken ondska som drev de som anföll oss törs jag inte ens tänka på när inte ens Samyon kunde hålla dem på avstånd."
Legolas såg på alvstenen. Den liknade de stenar Thranduil givit Elimin men hade en mycket högre lyster och var lite större i storlek. Han tackade sin far för förtroendet.
"Tinda kommer att bli mycket besviken när ni inte reser med oss", suckade Thranduil när de steg ut i solen igen. Han såg på älvans trånande blickar efter Avalon. "Finns det något hopp för hennes önskan om att förena sitt liv med din sons."
"Nej", svarade Legolas, "inte som hans hjärta talar om nu. Men det skulle göra mig glad om han valde en älva som hon. Hon är mycket värdig honom."
"Du hade också många värdiga friare... men jag måste säga att jag hade inte kunnat göra ett bättre val för dig. Som jag en gång stod i skuld till din hustru står jag nu i skuld till din son. Finns det något jag kan göra för honom innan vi reser?"
"Jag vet inte, kanske kan du lära honom om mörkmården? Så han känner sig som en värdig arvtagare till den, den dag dess krafter läggs i hans händer."
"Kunskap är en furstlig gåva, så får det bli."
Nova och Avalon sattes på skolbänken, de fick lära sig om skogen och alvernas traditioner. De fick lära sig vilka växter som var läkande och vilka som var giftiga. Avalon som av Lofa lärt sig att med stor precision använda svärd och dolk i strid, lärde sig nu hantera pil och båge med mörkmårdens perfektion. Snart var han lika färdig som Legolas. En alvbåge tillverkades av det finaste träslag som stod att finna och strängen tvinnades av hår från drottningen. När vintern så var förbi och vägarna var öppna och säkra att färdas på igen, beslutade Thranduil att det var dags att ge sig av.
Thranduil stod högst upp på trappan till sin hall och talade till sitt folk. "Mitt folk, innan vi ger oss av och lämnar dessa stränder har jag en önskan att be er infria. Jag, er konung, vill att min krona och min tunga mantel får axlas av min son. Han blir den enda av vårt folk som stannar i denna värld. Ni folk av mörkmården, accepterar ni att kronan vandrar till min son?"
"Hell Legolas! Vår andra konung!" Ropade alverna
Legolas steg upp för trappan till sin faders sida. Thranduil knäppte upp sin kraftiga mantel och hängde den om Legolas. Så bar Legolas mor fram en smäcker välsnidad pannring i renaste silver och Thranduil placerade den på Legolas huvud. Legolas knäböjde och tackade sin far för förtroendet. När han åter reste sig hurrade alverna och sjöng.
"Välkommen konung med den unga blicken, du som axlar din faders arv. Välkommen vår andre konung!"
"Tack", sade Legolas och höjde sin hand till hälsning. "Jag tackar er för det förtroende ni givit mig. Jag ska bära det stolt i mitt hjärta. Min arvinge blir Avalon min förstfödda son. Hälsa er nye prins av mörkmården!"
Avalon steg fram och Legolas lade en tunnare panring på hans huvud.
"Hell kung Legolas, hell prins Avalon!" Ropade Alverna
"Då ni inte kommer att styras under oss i Valinor ska ni veta att vi bär ert arv i våra hjärtan!" Sade Legolas, folkmassan jublade
Sen bar det av. Legolas mor kysste sina barnbarn och önskade Nova lycka till. Deras vägar skiljdes vid Mörkmårdens gräns. Folket från Mörkmården följde Thranduil mot väst och de grå hamnarna. Familjen Grönlöv, Lofa och Nova gav sig av mot Lórien.
Det var med stor försiktighet de red mot den gyllene skogen. Elimin hade två spädbarn med sig. Nova skulle snart föda sitt barn och det kryllade av bergsfolk i området. Alverna smög fram genom skogarna nära Anduins stränder. Hela tiden med nerverna på helspänn ifall de skulle bli anfallna. Vid lägerelden turades man om att hålla vakt. Avalon var den som tog de längsta passen. Han kände sig rastlös och för orolig för att sova. Han satt och rökte på sin pipa och såg in i elden när han kände ett ondskans varsel. Skogen blev dödstyst och ett mörkt moln skymde månen. Avalon drog sitt svärd och gjorde sig bered på att försvara de som låg och sov, men inget hände. Avalon kände sig iakttagen från alla håll, men hans skarpa blick kunde inte utskilja något i mörkret, trots att han hade mycket god mörkersyn. Skuggan drog tillslut förbi. Avalons hjärta slog som en trumma. Hans blick var fixerad mot Moria.
Någon dag senare nådde de Lóriens gyllene skogar. Avalon kände sig åter lugn i själen. Lofa visslade som en fågel och vaktstyrkan uppenbarade sig.
"Välkomna tillbaka!" Ropade en alv när han såg sällskapet.
"Det är skönt att vara tillbaka!" Svarade Lofa.
Nova kände ett stort behov av att kasta sig upp i ett träd och ta sig den väg till Galadriel hon var van vid.
"Tänk inte ens på det..." uppmanade hennes bror. "Titta på din mage. Du skulle inte klara dig lång väg innan grenarna bryts under dig."
"För en gångs skull har du kanske rätt. Svarade hon och smekte sin mage. Det är snart dags..."
När de skred in genom portarna blev de hjärtligt motagna. De gick genast till Galadriel, för så var hennes order. Galadriel och Celeborn satt i Celeborns festsal och diskuterade med några alver från söder och väster. Eftersom Midgård åter var oroligt var det vikligt att de alver som fortfarande var kvar stod samlade. Galadriels skeppsbyggare var där med nyheter från hamnarna, snart skulle det vita skeppet vara klart att lägga ut. Diskussionen upphörde när Legolas och Elimin med följe steg in i salen. Galadriel och Celeborn ställde sig upp och hälsade dem.
Resenärerna bar sina slitna vandrings kläder och grå alvkappor. De såg mycket väderbitna och slitna ut i jämförelse med Galadriel och hennes hov. Galadriel såg på dem en i taget. Sen sade hon med mjuk röst: "Ni har rest långt och er väg har varit farlig. Vila i kväll. Vi har mycket att göra i morgon."
De trötta resenärerna bugade och gick för att få sig lite till livs.
"Sade du inte att de skulle vara sju? Räknade du med Novas förstfödda?" Frågade Celeborn
"Nej..." sa Galadriel och log mot sin man.
Det var första natten på länge alla kunde sova lugnt. Avalon kände sig lite ensam, han var den enda av resenärerna som inte hade någon att somna bredvid. Han gick en runda i staden och njöt av lugnet. Det fanns så många platser här som gav underbara minnen, han hade kommit hem igen. Han satte sig på en bänk och njöt av vad han såg, allt var vackert i Galadriels stad.
"Du har mycket att göra innan du får känna den frid du söker, Avalon." Han vände blicken mot rösten och såg Galadriel komma gåendes. "Du har just börjat upptäcka vem du är. Du måste acceptera det som finns inom dig."
"Jag är inte stark nog... kanske är jag för ung för att kontrollera den gåva som givits mig."
"Kanske det..." Galadriel satte sig vid hans sida.
"Du skulle sett förstörelsen, Galadriel. Jag fick marken att skaka, människorna att flyga likt höstlöv i vinden. Jag skrämde mig själv, att jag kan orsaka sån förödelse..."
"Jag vet..." svarade Galadriel, "din kraftuttömning kändes även här. Den gick som en våg över landet. Den nådde Moria också..."
Avalon rös. "Moria är en ond plats... jag har känt det tidigare, jag kände det under resan hit och jag har sett det i mina drömmar. Kanske fanns det en tid när den platsen var god, men nu härskar ondskan i dess hallar."
"Allt ont kommer inte från Moria, Avalon. Du kommer märka det med tiden." Galadriel såg på Avalon och smekte hans kind. "Som min egen dotterson har du varit. Jag kan inte skydda dig från dina krafter längre. Du måste lära dig att hantera dem."
"Det är så svårt, Galadriel. Det kändes som om jag spräck en flodvall när ljuset kom, det fanns inget jag kunde göra för att stoppa det."
"Alla uppgifter i livet är inte enkla, Avalon... Gå nu till din bädd och vila, sov djupt och fridfullt."
Avalon kysste Galadriels hand, såg henne i ögonen och gick till sin kammare.
Sov djupt Avalon, jag ska vaka över de dina i natt. Mörkret ska inte få komma åt dem. Sov fridfullt, son av Minorill. I morgon kommer ditt första prov. Tänkte Galadriel och följde honom med sin blick. Plötsligt stannade han. Avalon vände sitt huvud mot Galadriel och log, som om han hört allt hon tänkt.
Legolas vaknade nästa morgon av att Elimin kräktes utanför rummet. Han skrattade högt när han såg Elimins förnärmade min. "Ännu en?" frågade han sen sin hustru. Elimin log försiktigt bara för att kasta sig ut genom dörren igen.
"Vad är det för fel på mamma?" undrade Calmurill sömnigt.
"Det är inget fel på mamma", sade Legolas till sin tvååriga dotter, "hon är alldeles perfekt."
De klädde sig och gick till Celeborns sal för att äta frukost. Alla var väldigt intresserade av småbarnen. Varken Calmurill eller Sirina tycktes ogilla att skickas från famn till famn. De kom tillsist fram till en gammal man som satt i ett hörn, hans grå, slitna kappa låg draperad över hans lätt böjda rygg. Den gamle satte ställde Sirina i sin famn och började sjunga.
Den väg, jag vandrar går och går
Från dörrens sten, där upp den rann.
Nu ringlar fjärran stigens spår,
Som jag skall följa, om jag kan,
Skall trampa den med ivrig fot,
Tills i ett stråk den mynnar ner.
Där tusen villspår tar mig mot-
Och sen vet jag inget mer...(iv)
"Gandalf..." sade Legolas lyckligt när han kände igen trollkarlens lugna stämma. Han gick fram till den gamle och satte sig vid hans sida. "Det är en glädje att se dig min vän."
"Jag är glad att se dig ocks", log Gandalf, "ett näpet barn, alldeles förtjusande."
Sirina skrattade högt i Gandalfs knä.
Senare på förmiddagen kallade Celeborn till rådslag. Gandalf, Legolas, Elimin och Lofa var bara några av de som deltog.
"Vi har ett ärende att diskutera här i dag. Gandalf har kommit med bud från Gondor. Vi måste nu bestämma hur vi ska orda i den frågan." sade Celeborn och lämnade över ordet till Gandalf.
"Jag har rest hit eftersom ni är några av de få alver som finns kvar i Midgård. Så länge jag kan minnas, har alver varit det folkslag man vänder sig till när man behöver hjälp. Det är därför jag är här i dag. Aragorn, konung av Gondor skulle ha kommit med budet själv men är upptagen med att rusta sitt folk för krig."
"Krig?" Frågade en alv. "Jag trodde Gondor låg lugnt och stilla."
"Det gjorde det också." Fortsatte Gandalf "Aragorn är en stor härskare. En rättvis konung som kan hålla ordning i sitt land. Men nu har vilda folkslag från bergen börjat härja i gränstrakterna. Tidigare var de bara några kringstrykande rövarband. Men nu har de enats under en fana. Gerhard av Mordors"
"Gerhard har inget folk längre. Det upplöstes efter slaget mot Sauron." Sade Celeborn.
"Men Gerhard överlevde och har samlat folk omkring sig i många år. De var de som gjorde ett försök att ta sig in i Lórien. De vill ha energikällor för att få större makt."
"Var det de som anföll Mörkmården också?" Frågade Lofa.
"Skulle tro det, Samyon är även den en kraftfull energikälla i händer som vet hur den kan användas."
"Vi har fört stenen med oss hit, den är säkrare här." sade Elimin.
"Bra", konstaterade Gandalf snabbt. "Vi beräknar att Gerhard är klar att anfalla Gondor mycket snart. Det är därför Aragorn har sänt mig hit, för att be om alvernas hjälp ännu en gång."
"Vi har hjälpt människorna tillräckligt..." muttrade en alv. "Vi hjälpte till när hela Midgård hotades. Men detta är ett bråk enbart mellan dem."
"Jag har givit mitt ord på att hjälpa Aragorn om han skulle behöva det. Gandalf, även om ingen annan vid detta rådslag känner för att hjälpa er, så kan du i alla fall räkna med min assistans." Det var Legolas som ställde sig upp och talade. "Om det var Gerhards folk som anföll oss i Mörkmården så har vi redan slagit dem en gång. Jag är övertygad om att vi kan göra det igen."
"Ni hade Minorills krafter på er sida. Utan dem hade utslaget kanske varit annorlunda," påpekade Galadriel mjukt.
Gandalf vände sig mot Elimin och såg allvarligt på henne. "Minorill, vill ni hjälpa oss, hjälpa Aragorn i hans nöd?"
"Jag kan inte hjälpa er på det sätt ni önskar, mäster Gandalf. Ni bör kanske diskutera detta med min son i stället", svarade Elimin.
"Ja, var är Avalon. Han borde vara med vid detta rådslag?" Frågade Celeborn.
"Han är här utanför och tränar sina svärdfärdigheter", svarade Legolas. "Jag ska genast kalla på honom." Legolas försvann ut genom salens port.
"Din son?" sade Gandalf fundersamt, "Elimin vi har inte sets på blott 35 år! Det vore vansinne att ta in ett barn på detta rådslag. Oavsett hur kraftfullt ni anser att det är. Lord Celeborn, jag kan inte tillåta det."
"Kan inte tillåta vad?" Avalon steg in i salen med sin far. Gandalf såg storögt på den
resliga, muskulösa alven som bugade lätt till hälsning inför rådslaget.
"Avalon, välkommen. Tag en plats vid bordet." Celeborn visade på en plats bredvid
Legolas. Avalon slog sig ner, tog av sina kraftiga skyddshandskar och såg undrande på Gandalf.
"Är något fel?" Frågade han försiktigt. Hans blick vandrade från Gandalf till Celeborn.
"Avalon?..." Gandalf rynkade sin panna och såg strängt på Galadriel. "Du har förstås ingenting med det här att göra?"
"Jag är helt oskyldig." svarade Galadriel med ett litet leende.
-----------------------------------------------
(i) Karin Boye, med vissa ändringar
(ii) Vila Avalon, vila dina sinnen. Hör min röst. Kom tillbaka till ljuset
(iii) Ljusets konung
(iv) Bilbos vandringsvisa från Ringens brödraskap