Anduril, sagan om konungens svärd

by Fjellborg

Det goda kämpar mot det onda när mörkret kryper tillbaka in i Midgård, år efter Saurons fall. Aragorns och Legolas ättlingar för kampen vidare, en kammp för människornas överlevnad.

4. Konungens dotter

Kap 4: Konungens dotter

"Självklart! Har min far lovat denne man sitt stöd så kommer även jag att göra allt jag kan för att hjälpa honom," sade Avalon efter att han hört Gandalfs redogörelse.

"Avalon, du har ännu inte full kontroll över din kapacitet. Du behöver mycket träning innan du kan ge dig ut i strid," det var Lofa som talade och han såg med en allvarlig blick på Avalon. "Men har du nu bestämt dig för att följa Legolas, så är det nog bäst att din tränare följer dig. Legolas, jag står dig bi. Jag tar även med mig delar av mina trupper. Bågskyttarna som assisterat Aragorn tidigare. Men då under Haldirs befäl."

"Tack mina vänner," sade Gandalf. "Det värmer mitt hjärta att ni vill hjälpa oss."

"Så får det bli," sammanfattade Celeborn. "Legolas, Avalon och Lofa följer Gandalf till kung Aragorn och tar med sig ett kompani bågskyttar. Bättre hjälp kan Aragorn inte få."

Gandalf bugade lätt och tackade åter igen. Rådet upplöstes och de flesta verkade vara nöjda. Elimin var naturligt vis orolig. Hon hade själv följt med, men hennes tillstånd tillät inte att hon gjorde den riskfyllda resan. Områdena kring Gondors gränser var oroliga. Elimin kände en stor saknad efter sin vän Eowyn, det skulle vara härligt att träffa henne igen. Men Nova skulle vilken dag som helst föda sitt och Lofas barn, hon skulle behöva sin mor vid sin sida.

"Vi bör ge oss av så snart som möjligt, vi har ingen tid att förlora," sade Gandalf till Legolas när de lämnade Celeborns sal.

"Bågskyttarna är alltid stridsklara. Det är bara vi tre som måste komma i ordning. Vi kan ge oss av i morgon på morgonen. Då undviker vi att vara ute i markerna under dygnets mörkaste timmar," svarade Legolas. "Jag tror att min dotter dessutom behöver en del övertalning innan hon släpper iväg Lofa."

"Det har du säkert rätt i. En förstföderska släpper ogärna iväg fader och lämnar henne ensam. Du mins säkert själv ditt och Elimins farväl vid Hornborgen."

"Allt för väl…" sade Legolas och hans tankar verkade försvinna in i det förflutna.

De gamla vännerna satte sig på en bänk under det magnifika trädet i alv staden.

"Din son är ståtlig och rakryggad." Mumlade Gandalf och tände sin träpipa."Han har mycket kvar att lära. Hans själ är blott 35 år, hade han inte haft Elimin till mor hade han inte varit större än Calmurill är nu."

"Han verkar trots sin ringa ålder mogen i sin roll…"

Legolas betraktade sin son som återgått till sin träning på planen framför dem.

"Han är för ung… för oförsiktig… sade han fundersamt."

"Det är först när fågeln kastar sig ut i luften som den märker att den har vingar..." Sade Gandalf och såg på Legolas.

"Jag hoppas att du har rätt…"

Nästa morgon eskorterade Lofa, Avalon och Legolas till vapen kammaren. Han plockade fram två alvbrynjor. Skickliga hantverk, lätta som bommull men hårda som stål. De provade ut rätt storlek.

"Men min hjälp kommer du snart inte behöva någon," sade Lofa till Avalon när han hittat rätt storlek.

"Åhjo! Det ska han visst, försök inte här…" muttrade Legolas.

"Ni behandlar mig som ett barn…" smålog Avalon.

"Du är ett barn, och kommer alltid att vara det. Det är bara att du vänjer dig." Sade Legolas till sin son och klappade honom på axeln.

Över alvbrynjan måttades en lädertunika och över axlarna skulle de bära en mantel. Avalon funderade på att bära sin grå alvkappa från Lórien men Lofa stoppade honom.

"Du behöver inte gömma dig på den här färden. Du har helt ny status Avalon, tidigare var du befäl under mig för den trupp vi nu ska leda. Nu är du krigsherre, prins av mörkmården. Din rang står över min, ditt ord står över mitt. Det måste synas, följ mig."

Lofa visade vägen in i ett rum bredvid vapen kammaren.

"Här hänger mantlat av olika färg, välj en du tycker bra om Avalon. Jag antar att du Legolas, vill bära den här."

Lofa plockade fram en mantel i en varm, mörkt grön färg. Växtfärgad på ett sätt som var brukligt i mörkmården.

"Mörkmårdsgrönt, det blir perfekt," svarade Legolas och fäste manteln på sin tunika.

"Har du valt, Avalon? De vita är för drottningens livvakter och den mörkblå bär jag själv, annars tror jag du kan välja vilken du vill."

Avalon såg över raderna av olika färger. Tillslut valde han en mörkt vinröd. När Legolas och Lofa såg hans val log de båda två.

"Kom, Avalon, vi går och säger farväl till din mor, jag tror hon kommer att bli mycket stolt." Sade Legolas och hjälpte sin son att fästa manteln.

Elimin såg de tre männen komma gående genom staden. Hennes hjärta var oroligt, men hon kände ändå viss trygghet i att de hade en hel här med sig på färden. När de kom närmare och Elimin såg Avalon blev hon så rörd att hon började gråta.

"Vad är det mor?" frågade Avalon och kramade om henne.

"Du är så stilig, så stark… och du bär min fars färger."

"Hon har rätt Avalon, Haldir föredrog den färg du valt." Sade Legolas och plockade upp Calmurill som förvånat stod och höll sin mor i klännings fållen.

"Jag ska göra dig stolt… jag ska visa mig värdig dessa färger." Sade Avalon och kysste sin mors händer.

"Det är du redan…" svarade hon.

Legolas skickade över Calmurill till sin mor och gick för att hämta sina vapen. Han förvarade dem i en kista med tungt lock i deras kammare. Han trädde på sig Galadriels båge och koger, i bältet fäste han sin alvdolk. Känslan han haft i Hornborgen fyllde hans hjärta. Stor glädje förenat med stor saknad. Var gång han rustade sig för strid lämnade han Elimin bakom sig. Nu var tre unga liv beroende av att han återvände i livet. Vid spegeln låg hans pannring. Han lyfte försiktigt upp den och satte den på plats. Det skulle bli första gången han visade sig med det arv som pålagts honom. Galadriel och Celeborn stod tillsammans med hans familj nere på planen och väntade på honom.

"Se Galadriel, sa Elimin och såg mot sin man. Min prins har blivit en konung."

"Och din son en prins…" svarade Galadriel.

När alla anlänt till planen ställde sig Celeborn på ett podium och talade till truppen.

"Ni är nu klara att ge er av. Våra hjärtan ska vara med er, vårt hopp vid er sida. Ni kan känna frid i att era nära och kära kommer att vara trygga här oavsett om ni återkommer eller inte. Det är en ärans stig ni ska vandra, känn ingen fruktan, känn glädje och stolthet i er kommande uppgift. Må alla Valar vara med er."

Lofa kysste sin havande hustru farväl och gav Galadriel stränga årder om att meddela honom så snart barnet var fött. Legolas kramade om Elimin och kysste sina barn farväl.

"Jag kommer inte låta honom komma till skada." sade han tyst när han mötte hennes oroliga blickar.

Både Elimin och Nova grät stilla när hären lämnade staden och försvann utom synhåll.

De red söderut. Legolas och Gandalf red först, sen kom hären, sist red Lofa och Avalon som eftertrupp. De passerade i all hast Rohan. På avstånd såg de den gyllene salen glimma i solen. Gandalf berättade att Eomer nu var konung av Rohan. Det var säkert att Aragorn även hade trupper att hämta från konungen av Marks hallar, när slaget började närma sig. De red vidare mot Gondor. Gandalf drev dem ganska hårt, det fanns ingen tid för vila innan de passerat Gondors gränser. När de närmade sig den vita staden trumpetade vakten till hälsning, och portarna öppnades. Avalon hade aldrig sett minas Tirith fören nu, han hade bara hört om den vita staden i sagor och sånger. Murarna, tornen och husen hade huggits rakt ut ur bergsidan och glänste nu i solen, som ett bevis för människornas storhet. Ett mästerverk som stått pall mot tidens gång.

Människorna såg med förundrat på hur Gandalf, den vite ryttaren, red in genom portarna ledande en här av långa vackra män i skinande krigsrustningar. Hären klev av sina hästar och ställde sig i givakt framför Legolas och Gandalf. Detta med sån precision att det var ett skådespel att bara se på dem. Sedan stod de stilla som sten stoder. Lofa och Avalon anslöt sig till Gandalf och Legolas.

"Kom nu, de väntar på oss." Gandalf gick först och visade vägen genom en stor öppen allé som ledde fram till Aragorns palats. De passerade in genom portarna och steg in i en underbar trädgård. Avalon beundrade de vackra frukt träden, äpplen, päron, plommon och körsbär i en härlig blandning. Plötsligt fick han syn på något.

Han stannade och såg in under trädens lövverk.

Där på en bänk satt en kvinna. Hennes hår var mörkbrunt och långt, hennes dräkt var ljusgrå och mycket välsydd. Hon satt och band små buketter av de örter som låg i hennes knä. Hon tycktes inte bry sig om Avalons blickar det minsta. Hon fortsatte bara lugnt och metodiskt med sitt arbete.

"Kom nu Avalon!" Ropade Legolas när han märkte att sonen blivit för långt efter. Utan ett ord gick han till sin far.

På trappan upp till palatsets ingång stod en ståtlig man och väntade. Hans hår var mörkt och hans ögon grå som granit. När han fick syn på de fyra männen komma gående genom trädgården gick han in i palatsets första sal, Aragorns sal.

"Far, far! Gandalf har återvänt! Och han har med sig en hel här med bågskyttar!"

Aragorn som satt djupt försjunken i de förråds journaler som just visades honom, sken upp som en sol.

"Eowyn! De är här!" Ropade han, Eowyn kom och tog sin plats vid sin mans sida. "Ta dessa, jag ska läsa dem senare." Han räckte pappren till bokhållaren som suckade djupt. Det var inte första gången dessa genomgångar skjutits upp.

När Aragorn såg Gandalf och Legolas stiga in i salen, följda av Avalon och Lofa ställde han sig upp och hälsade på alvernas vis. Eowyn ställde sig också lite frågande. Det var inte brukligt att människornas konungar hälsade sina gäster på detta sätt. Människorna i Aragorns sal följde med förundran de fyra männens gång fram till tronen. Många av dem var för unga för att ha sett alver någon gång tidigare, andra trodde att de inte fanns kvar i midgård. De stannade framför det låga podium där tronerna stod och bugade till hälsning. Aragorn besvarade hälsningen, sedan gick han ner och kramade om Legolas.

"Det är underbart att se dig igen Legolas, eller är det konungen av Mörkmården jag har framför mig?" sade han och såg på Legolas pannring.

"Det sistnämnda min vän, det sistnämnda." svarade Legolas och log mot Aragorn.

"Min ära blir då om möjligt ännu större. Vilka är dina vänner?"

"Detta är min son, Avalon." Avalon steg fram och bugade.

"Avalon?…" sade Aragorn fundersamt. "Hur kan detta vara möjligt. Det har väl inte gått så lång tid, eller har jag helt glömt bort ur alvers barn åldras?"

"Det måste ha varit något min mor gav mig i mjölken som barn. Svarade Avalon och skrattade.

"Det är inte första gången ni hör detta börjar jag förstå," log Aragorn. "Vem är då denne man? Avalons broder?"

"Detta är Lofa, han för befälet över den trupp vi fört med oss från Lórien. Jag kan även stolt säga att han är min svärson och snart far till mitt första barnbarn."

"Så detta är Ciras son…" sa Eowyn som satt sig ner på sin tron igen oxh betraktade Avalon med milda ögon, "var är din mor? Jag skulle mycket gärna vilja tala med henne."

"Hon är kvar i Lórien, min drottning," svarade Avalon. "Hon är havande och kunde därför inte följa med oss, men hon sänder sina hälsningar"

"Blir det ert andra syskon?"

"Mitt femte... my lady," svarade Avalon och log.

Aragorn såg menande på Legolas. "Hans femte syskon…"

Legolas log förläget.

"Hon verkar vara i större behov av min hjälp än jag trodde… Jag har låtit min dotter förbereda några örter som kan ge henne lite mer "fritid". Kalla på Arania, vi har gäster." sade hon till en vakt som genast gav sig av ut ur salen.

Aragorn vinkade till sig den ståtliga unge mannen som stod vid salens port. Han klev fram till besökarna. "Detta är min son, Gideon, arvtagare till min tron."

Gideon hälsade med att buga sig för alverna. Så tog han Legolas hand.

"Min far har talat mycket och gott om er, my lord. Jag är mycket glad att få träffa er innan ni följer ert folk till Valinor, och lämnar denna värld."

"Jag är glad att träffa er också. Det finns inte så många av oss kvar. Din generation kan vara den sista som ser vårt släkte med sina egna ögon. Detta är min son, Avalon. Och detta är Lofa, befälhavare för hären utanför."

Gideon hälsade dem i tur och ordning.

Då kom hon gående in i salen. Mörk, högväxt och stolt. På en bricka bar hon sina örtknyten. Hon gick med högt buret huvud fram till sin mor.

"Tack min flicka," sade Eowyn och tog emot brickan. Hon plockade fram en läderpåse och lade ner örtknytena i den. Så räckte hon den mot Avalon. "Här Avalon, detta är till din mor. En kopp av detta te varje kväll borde räcka."

Avalon steg fram till Eowyn och tog försiktigt emot läderpåsen. "Jag ska hälsa henne det, tack min drottning," svarade han och bugade djupt. Sen vände han blicken mot Arania, som stod vid sin mors sida. Hans gröna ögon mötte hennes granskande gråblå. Han bugade för henne också till tack. När han precis hade hunnit resa sig till sin fulla längd stäckte hon fram sin hand mot honom. Han log, tog ett steg närmare henne och kysste hennes hand, bugade igen och återvände till sin fars sida. Aragorn och Gideon såg frågande på varandra. Gandalf log mycket nöjt.

"Ni måste vara trötta och hungriga. Er resa har varit lång och säkert har Gandalf inte låtit er vila. Men mins jag rätt behöver du inte mer än några minuter för att återhämta dig, min vän." Aragorn log mot Legolas. "Gideon här visar er var ni kan sova och få lite till livs. Hären ska naturligtvis också inkvarteras här i palatset. I kväll ska vi fira, vem vet, det kan bli sista stunden av glädje på mycket länge."

Sällskapet började gå mot salens port eskorterade av Gideon. Arania såg efter dem medan de gick. Avalon gick sist, precis innan han lämnade salen och klev ut i solljuset vände han sitt ansikte mot henne och mötte hennes blick. Han log och gick vidare med sin far.

Eowyn såg forskande på sin dotter. Arania kände hennes blickar. "Ett egendomligt släkte," sade hon och såg på sin mor. Det var inte lätt att se vem som var fadern och vem som var sonen."

"Nej, alvers tidlösa ansikten kan vara förrädiska när det gäller att åldersbestämma dem. Fadern är tretusen år gammal, sonen en dryg hundradel av den åldern. Ändå såg han ut att vara äldre än sin far."

"Mycket besynnerligt…" mumlade Arania och gick till sitt gemak.

"Såg du vad din dotter just gjorde?" Frågade Aragorn sin hustru, när Arania försvunnit ut ur salen.

"Jag såg," svarade Eowyn. "Hon är dubbla den ålder jag var när vi äktades. Men har ännu inte funnit någon som hon finner värdig henne. Vad får dig att se med sådana ögon på just detta möte? Den här mannen är fager som en sommardag. Men så har många andra hon träffat också varit. Nej Aragorn, din dotter har vigt sitt liv åt sitt folk."

"Jag hoppas att du har rätt…" mumlade Aragorn och kramade Eowyns hand.

Arania satt och läste på sin kammare. Solen började gå ner och fyllde himlen med vackra färger, men det var fortfarande ganska varmt ute. Det knackade på hennes dörr och hennes första kammarjungfru steg in, andådd som efter en kort språngmarch.

"My lady, kom, det är något du måste se!"

"Vad är det, Elisabeth?" Frågade Arania.

"Det får du se när du kommer, skynda dig!"

Arania följde henne genom trädgården fram till ett stort buskage, där satt redan två andra kammarjungfrur, gömda på huk. De blev lite skamsna när de såg Arania.

"Sitt kvar flickor, vad tittar ni på?" Viskade hon och kröp upp bredvid dem i gräset.

"Alverna…"viskade Elisabeth och visade mot en glugg i lövtäcket.

Arania såg lite tveksamt åt det håll Elisabet pekade. Hon såg Legolas och Lofa träna Avalon. I tur och ordning anföll de honom med trubbiga träningssvärd. Avalon undvek dem smidigt. Den sjunkande solen blänkte i hans gyllene hår när det slängde runt hans axlar.

"Har du någonsin sett så vackra män i hela ditt liv?" Frågade Elisabeth.

Arania svarade inte. Legolas och Lofa lade ner sina svärd och plockade upp övningsbågar och pilar med sandpåsar som huvuden. De avlossade skott på skott mot Avalon som försökte undvika att träffas. De talade på sitt melodiskt, klingande födelsespråk och skrattade när de då och då lyckades träffa Avalon.

"De är bara män, Elisabeth…" mumlade Arania. Men hon hade svårt att ta blicken från de tre.

"De är inte bara män! Där ser du en konung, en general och en prins. Alla vackra som stjärnfall. Vad kan en flicka mer önska sig?" sade Elisabeth drömskt.

Just då vände Avalon blicken mot buskaget och log.

"Vi får inte bli kvar här…" mumlade Arania lite skamset. De kröp iväg, rädda att de blivit sedda.

När kvällen kom samlades gästerna i Aragorns stora sal. Musikanter spelade glatt och gycklare utförde sina konster. När alverna kom in i salen vändes alla blickar mot dem. De var klädda i lite bättre kläder. Legolas bar en långrock men ett brett bälte, som passade en alv av hans ställning, i en vacker mörkgrön nyanse. På hans panna glimmade pannringen av renaste silver. Avalon bar en mörkgrön tunika med ett brett bälte. Från hans axlar hängde axelbreda tygstycken som nästan räckte ner till golvet. Han bar också sin pannring. Lofa bar liknande plagg som Avalon men i mörkviolett. Legolas satt vid honnörsbordet med Aragorn, Gandalf och Aragorns familj. Lofa och Avalon satt med alverna. Middagen pågick ganska länge. Aragorn tackade sina vänner för att de kommit för att stödja honom, och hans folk, i den svåra tid som skulle komma. Han utbringade deras skål. När middagen var över dansade man och sjöng. En alv ur hären med mycket vacker röst sjöng alvernas sånger. Sången om Aragorns stora seger över Sauron var mycket populär. Sången om Legolas och Elimin var också omtyckt. När man så sjöng lovsången till Avalon från Mörkmården vände sig Aragorn till Legolas.

"Är han det Saruman sade han skulle vara?"

"Ja, min vän, han är mycket mer därtill. I Mörkmården blev vi anfallna av samma man som nu hotar er. Han slog ut hela Gerhards trupp i ett enda slag. Min son är fortfarande under träning. När han blir arg har han en tendens att reagera lite väl kraftigt. Det kostade honom nästan hans liv… Han har sin mors humör…"

Aragorn log och tänkte på Elimin. Ena stunden sval, som en älvfåra, nästa flammande som en eld. Hon hade varit känd för sitt humör redan som utbygdsjägare. De såg hur Elisabeth stegade fram till Avalon och anhöll om en dans. Han accepterade artigt.

"Han har sin faders skönhet…" sade Aragorn och log. Legolas skrattade.

"Före mina axlar blev tyngda av mitt nuvarande ansvar kanske."

Arania såg på Avalon och Elisabeth, hennes jungfru hade haft rätt. Denne man var fager som ett stjärnfall. Hon suckade, hon hade sett så många vackra, ståtliga män under sitt trettiotvå år långa liv. Varför skulle denne man vara annorlunda? Varför skulle denne man vara värdig hennes uppmärksamhet?

Hon var konungens dotter, känd för sin skönhet och sina kunskaper om örter. Många var de män som anhållit om hennes hand. Hon hade funnit dem alla irriterande eller äroträngtande. Vissa hade hon tyckt synd om, andra hade hon avskytt. Ingen trodde att hon någonsin skulle finna en man. En kvinna av hennes ålder borde ha vuxna barn. Hon skulle troligen stanna i palatset som en trogen gammal möbel. Tillsammans med Gideon och hans hustru, när Aragorn och Eowyn var borta. Gideons hustru Catrine var havande med sitt andra barn. Ännu kunde ingen se det under som skett men alla väntade.

Alla hade slutat hoppas på att Arania skulle bära barn. Så förväntan var mycket stor på lilla Catrine. Hon var en späd ung flicka på blott arton år. Hon hade äktat Gideon när hon var bara sexton år gammal. Pressen var inte lika stor nu som under hennes första graviditet. Hon hade redan givit Gideon en son och arvinge. Arania såg på sin bror och hans hustru. Arania skulle kunna vara hennes mor och det var den rollen hon hade tagit. Arania var Catrines stora stöd, och hon vakade över denna späda flicka som en hök. Ibland funderade Arania på om Catrine egentligen älskade Gideon. Hon verkade ofta så reserverad mot honom och det kunde hända att Catrine kom till Aranias kammare för att söka skydd när Gideon blivit lite överförfriskad…

Arania rättade till sin mörkblå klänning och såg sig omkring. Alla verkade fröjdas. Elisabeth steg fram till henne, andfådd efter dansen.

"Vilken underbar man! Så vänlig, så glad, men ändå så ädel och artig."

"Åh, Elisabeth, du faller för alla som ger dig en vänlig blick…"

"Det gör jag inte alls… bara för de stiliga." svarade Elisabeth och såg på Arania. Du borde be honom om en dans. Då skulle du förstå vad jag menar.

Arania såg på Avalon, han tycktes dansa hela tiden. Så fort en flicka vek från hans famn föll en annan där i.

"Han ser upptagen ut…"

"Åh, de är bara husor och tjänstefolk… men han behandlar dem som om de vore drottningar. Undra hur han skulle behandla er?" Elisabeth sneglade på Arania.

"Han är blott en man, min vän. Precis som alla andra."

"Jag ska i alla fall be honom om en dans till."

Så skuttade hon iväg över dansgolvet. Arania skrattade och skakade på huvudet. Gandalf satt inte långt från Arania och betraktade henne. Han följde hennes blick till Avalon och hennes dansande kammarjungfru. Han gick fram och satte sig bredvid henne.

"Ett guldmynt för dina tankar Arania."

"Så dyra är de inte, mäster Gandalf," sade hon och skrattade. "Jag är bara så fascinerad över vad dessa män gör med mina jungfrur."

"De är alver, det fagraste av folk. Odödliga, evigt unga."

"Det är det som är så underligt, mäster Gandalf. I mina ögon är de bara män, som alla andra."

"Ändå bad ni honom kyssa er hand tidigare idag…" Gandalf log mot Arania.

Arania kisade mot trollkarlen "Det börjar vara sent, jag ska dra mig tillbaka nu. God natt, Gandalf." Så lämnade hon salen mycket hastigt. Gandalf såg mot Avalon och drog handen eftertänksamt genom skägget.

När människorna började lämna salen för att lägga sig för natten sökte Gandalf upp Avalon. De tog en promenad tillsammans. De talade om Lórien och om Avalons familj.

"Lofa är nog den som saknar Lórien mest," sade Avalon. "Snart kommer Nova föda hans första barn och han kan inte vara vid hennes sida."

"Du då Avalon? Känner du någon längtan i ditt hjärta?" Frågade Gandalf.

Avalon drog ett djupt andetag av den friska nattluften, sen såg han på den gamle trollkarlen. "Om ni syftar på mitt späckade dansschema i kväll, så har jag inte någon längtan till någon av dem. De var alla vackra och trevliga, men de tände ingen låga i mitt bröst. Den enda jag fann intressant i kväll var konungens dotter."

"För henne är ni bara en i mängden," mumlade Gandalf.

"Jag har inte bett om något annat, mäster Gandalf. Vi får se vad som händer. Gideon bjöd mig att följa honom till Rohan och kung Eomer i morgon. Vem vet, hon kanske kommer att sakna mig?" Så sade han god natt och gick till sin kammare.

"God natt, storkung Avalon, god natt," mumlade Gandalf och såg Avalon försvinna i mörkret.

Nästa morgon började Lofa och Avalon med ett ordenligt träningspass, naturligt vis övervakat av Legolas. Lofa försökte få Avalon att aktivera sin skyddande aura på begäran. Efter många misslyckade försök var Lofa redo att ge upp för dagen. Legolas blängde på sin son som oberörd fäste sin mantel på sin tunika. Så fattade han en övningspil, spände bågen, och sköt mot den intet ont anande Avalon.

"AJ!" Ropade han, "vad gör du?"

"Inget…"svarade Legolas och sköt ännu en pil.

"AJ! Ta det lite lugnt!"

Legolas stirrade på Avalon och plockade upp en skarp pil.

"Vad gör du? Han är inte mogen för det!" Protesterade Lofa

Legolas siktade och sköt. Avalon undvek nätt och jämt att bli träffad. Legolas avfyrade ännu en pil och såg till sin glädje att den studsade mot Avalon, som om den sprungit in i en vägg. Avalon stod lätt irriterad och såg på sin far.

"Vad i hela fridens namn sysslar du med!" Skrek Lofa och ryckte bågen från Legolas.

"Försöker få min okoncentrerade son att inse situationens allvar! Se det verkar fungera."

Lofa såg på Avalon, hans hud verkade glöda. Då plockade han också upp en båge och avlossade en pil mot Avalon. Den studsade också av honom precis som den förra. Nu sköt de båda två så snabbt de kunde. Avalon visste inte vad han skulle ta sig till.

"Nu får ni ge er! SLUTA!"

Avalons auraa flammade upp, Legolas och Lofa slogs till marken. Skrattande reste de sig upp.

"Det vekar som om du behöver bli lite uppretad för att det ska fungera." Log Lofa.

Avalon försökte lugna ner sig och glöden på hans hud avtog.

"Kan du komma ihåg känslan du nyss hade? Försök att känna så igen, men ändå behålla ditt lugn." Uppmanade Legolas.

Avalon nickade och tog ett djupt andetag. Han koncentrerade sig och sakta började han glöda. Först tycktes små pärlor av ljus synas på hans hud. Den lätta glöden tilltog sen i ljusstyrka och kom att bli ungefär fem centimeter tjock. Sen såg han på Lofa. Lofa såg mycket nöjd ut. Lofa och Legolas kastade allt de kunde finna mot Avalon, allt föll till marken vid hans fötter. De anföll honom med skarpa svärd. Avalon undvek dem enkelt.

"Nu är vi klara för idag." sade tillslut Lofa och såg stolt på Avalon.

Avalons auraa avtog och försvann.

"Ni smyger er inte på mig om jag sänker garden…?" Sade han och snegalde på sin far.

"Du har arbetat nog för i dag," sade Legolas och klappade sin son på axeln.

Avalon såg mot den sakta stigande solen.

"Det är ännu en tid tills Gideon vill att vi ska ge oss av. Jag tar en promenad."

Han rättade till sina kläder och gick mot en mindre port i muren precis bakom palatset. Han bar sin ränsel med sig i fall att han skulle finna lämpligt trä till pilar. En liten bit från staden fann han en liten sjö. Han satte sig ner och lutade sig mot ett stort träd vid strandkanten. Det var mycket lugnt och stilla. Avalon plockade upp sin smäckra alvpipa ur ränseln och tände den. Han drog några djupa bloss och blundade, morgonens händelser passerade en efter en genom hans tankar.

"Rökning är skadligt för er hälsa…" hördes en röst

Avalon såg till sin vänstra sida, en bit ifrån honom stod Arania. Hon hade ett knippe örter i sin ena hand och ett smäckert svärd i sin andra.

"Jag ska lägga det på minnet, my lady." svarade han och fortsatte puffa på sin pipa.

Hon steg fram till Avalon och riktade svärdet mot honom.

"Det är skadligt för min hälsa, att ni röker min närvaro. Släck den genast!"

Avalon såg på svärdet, sen lade han huvudet på sned och såg på Arania.

"Jag förstår inte hur det kan vara hälsosammare för er att vifta med det där i mitt ansikte, än att andas in denna rök?… men ni är mycket modig. Det finns inte många män som skulle våga hota mig på det sätt ni gör nu."

Arania såg på honom. Helt oberörd av hennes ord fortsatte han puffa på sin pipa. Hon närmade sig Avalon ytterligare. Hennes smäckra damsvärd rörde nu nästan

vid hans ansikte.

"Vad är det som är så speciellt med er? Alla visar er sån vördnad."

Avalons blick vandrade från klingan till Arania.

"Inget särskilt…" mumlade han. "Nåja, om det nu betyder så mycket för er."

Han tömde pipan och sträckte sig efter sin ränsel för att lägga ner den. Försiktigt fattade han alvdolken som han också burit med sig. Innan Arania visste ordet av hade han rest sig och men några snabba rörelser avväpnat henne. Hennes svärd singlade som en vattendroppe genom luften och landade i hans utsträckta hand. Han

synade svärdet.

"Ett mycket skickligt hantverk, nästan lika lätt som våra klingor."

"Ge mig det!" uppmanade Arania. "Jag kräver att ni ger mig klingan omedelbart!"

Avalon såg på henne och skrattade. Sen riktade han klingan mot henne.

"Det var stora ord från en kvinna i underläge…"

"Jag är aldrig i underläge," sade hon tvärt, lade armarna i kors och knyckte på nacken.

"Jasså…" mumlade Avalon med ett brett leende. "Se var ni befinner er. Ni är utanför murarna, utom synhåll för vakterna. En ensam kvinna, utan någon jungfru som följeslagare, med en beväpnad man…"

Arania såg bestört på honom. Avalon började gå mot henne. Hon backade sakta och försökte dölja sin sårade stolthet. Han följde henne med klingan tills hon stod med ryggen mot ett träd.

"Jag är konungens dotter, jag beordrar er att släppa klingan omedelbart." Avalon skrattade.

"Ni är ännu vackrare när ni är arg. I de mest pressade situationer behåller ni ändå er stolta uppsyn… så vacker…" han lät tankfullt klingan försiktigt vandra över hennes kind.

"Jag är konungens förstfödda, jag förstår om jag är ett bra parti för er… Men jag är inte intresserad av någon förbindelse…"

Avalon log om möjligt ännu mer. Hans gröna ögon mötte hennes.

"Jag är prins bland alver, jag borde vara ett bra parti för er."

Han gick ännu närmare henne. Förde med sin ena hand svärdet blott en bit från hennes hals. Den andra lutade han mot trästammen, alldeles vid sidan om hennes ansikte. Han såg henne djupt i ögonen.

"Ni är vacker som en vår morgon, klar och kall som en vinternatt. Era ögon glittrar som vatten om sommaren, på era läppar finns höstens glöd."

"Hur vågar ni? Ni har ingen rätt att säga något sådant till mig….."

"Jag lovar att nämna det för er minst en gång per dag…"

Tystnaden tätnade mellan dem. Arania kunde inte ta blicken från hans ögon. Avalon rörde försiktigt vid hennes kind med sin hand. Hon skälvde till vid beröringen.

"Ingen man är värdig mig…" mumlade hon sen.

Avalon log och lutade sig mot henne, som om han tänkt stjäla en kyss men viskade blott i hennes öra.

"Bra, er skönhet skulle slösas bort på en man."

Sen lämnade han henne och gick bort till sin ränsel. Arania stod som paralyserad vid trädets stam. Han stack svärdet i markens mjuka mossa, lade ner sin alvdolk och såg på henne.

"Föresten? Fick jungfrun bort gräsfläckarna från er klänning igår?"

"Åh, du din…" Arania tog upp en sten och kastade mot honom så hårt hon kunde.

Avalon slog bort den i flykten med Aranias svärd.

"Ge mig mitt svärd nu!"

"Jag tror jag behåller det. Ni kanske anfaller någon med det igen. Farväl Arania! "

Så bugade han djupt och gick mot staden.

"Avalon Grönlöv! Nu gör du som jag säger, ge mig genast mitt svärd!"

Avalon höjde handen till hälsning och ropade: "Farväl min sköna!"

Hon gick i rask takt efter honom. Vid den lilla porten mötte Avalon, Gideon som just skulle gå och se var hans nye vän tagit vägen.

"Var hälsad, Avalon, är du klar för avfärd?"

"Alldeles strax, my lord. "

"Vad är det där?" frågade Gideon och såg på svärdet i Avalons hand.

"Det här?… Jag fann det vid sjön…"

Just då kom Arania in genom porten.

"Ge mig det nu! Hon sträckte befallande fram handen."

"Åh, är detta ditt? Var så god." Han räckte svärdet till Arania som fnös och gav sig av.

Avalon skrattade gott. "Såja, nu kan vi ge oss av."

Gideon stirrade på Avalon och såg sen på sin syster som stormade iväg.

"Det här måste jag höra alla detaljer om." konstaterade han med stora ögon.

Efter en kort redogörelse från Avalon, nickade Gideon stumt.

"Ni är galen. Hon kommer att avrätta er, ni inser väl att hon kommer att avrätta er?"

Avalon bara skrattade.

Arania var så arg att hon gnistrade. När hon kom in i sin kammare smällde hon igen dörren bakom sig.

"Vad är det my lady?" Frågade Elisabeth, som hört dörrens smäll och tagit det som att hennes husfru behövde henne.

"Du!" muttrade hon irriterat och pekade på Elisabeth "Du sa att han var ädel och artig. Men du hade fel! Han är ohövlig och envis. Han hånade mig!"

"Vem då?… Avalon… vad menar du?"

"Den där idiotiska, oförskämda, framfusiga tölpen…" muttrade Arania och vandrade av och man i rummet.

"Ta dig samman nu, vad har hänt?"

Elisabeth tog Aranias hand och förde henne till sin bädd. De satte sig ner.

"Avalon, den uslingen, jag fann honom vid sjön. Han ville inte följa mina order så jag hotade honom med min klinga," hon viftade demonstrativt med sin hand. en plöstlig ton av eftertanke i sin egen röst fick henne att låta handen falla ner mot sitt knä. "Han avväpnade mig… han kallade mig vacker…"

"Han gjorde vad? Det här är underbart!"

"…han kysste mig nästan…" mumlade hon med blicken fäst vid kammarväggen.

Elisabeth spärrade upp ögonen och såg på den nu mer skamsna Arania.

"Lyckliga kvinna, varför är du så arg?"

"Han var mycket oförskämd. Män får inte närma sig mig på det sättet utan min tillåtelse."

"Han är ingen man, Arania. Han är en alv."

Arania reste sig och gick fram till sitt fönster. På gården såg hon Gideon och Avalon göra sig klara för avfärd.

"En prins bland alver…" mumlade hon tyst.

Hon såg på Avalon. Solen spelade i hans gyllene hår. Hennes bror, som ansågs vara en mycket lång och stark man såg nästan liten ut bredvid Avalon. Elisabeth ställde sig vid Aranias sida.

"Söker du en man som är värdig dig, så är det han…"

Arania såg hur de två ryttarna satte upp på sina hästar och gav sig av.

"Nej, min vän. Han är bara en man…"

"Han fick dig i alla fall att glömma örterna i skogen…" sade Elisabeth och gav Arania en retsam blick.

"Jag lämnade dem avsiktligt," svarade Arania snabbt. "De var för torra, jag behövde färskare."

"Till the…?"

"Har du inte något nyttigt att göra?"

"Jag har en besvärlig gräsfläck från igår att ta hand om... Erkänn nu Arania, du är lite förälskad, som många andra av oss…"

"Det finns inte en möjlighet…" mumlade Arania.

Gideon och Avalon red mot Rohan. Det var fortfarande ganska tidigt på förmiddagen. Det skulle hinna bli sen kväll innan de var framme. Framåt lunchtid tog de en rast för att vattna hästarna och få sig lite till livs. Gideon berättade om sitt liv. Han hade sett detta land formas från ett krigshärjat område till ett blomstrande landskap, med små byar och åkrar. Han berättade hur hans far hjälpt sitt folk att återfå självkänslan, hur han givit dem en trygg tillvaro.

Avalon var mycket fascinerad. Själv höll han ganska tyst om sin bakrund. Det var ett råd Gandalf gav honom innan de lämnade Lórien. De såg den gyllene Hallen

glimma i solen sista strålar. Den var magnifik att skåda. De red upp till stadens portar.

"Vem färdas där?" Undrade vakten.

"Gideon av Gondor! Vid min sida har jag Avalon av Mörkmården och Lórien. Vi ska träffa kung Eomer, min morbror!"

"Vi har hört om er ankomst! Välkommen Gideon. Du och din vän kan passera!"

De red genom portarna fram till den gyllene hallen. Alla följde dem med sina blickar och hälsade glatt på Gideon. De klev in i den gyllene hallen och hälsades glatt av Eomer och hans närmaste män.

"Välkommen Gideon! Det är länge sedan sist. Hur mår din son och din hustru?"

"De mår alldeles utmärkt, men frågan är hur länge?"

Eomer nickade. "Det som hotar era gränser, hotar också våra. Men säg mig Gideon, vem är din vän? En alv, om jag inte ser helt fel?"

"Mitt namn är Avalon, son av Legolas." Svarade Avalon och bugade.

"Son av Legolas… du är Elimins barn."

"Det stämmer min konung."

"Jag minns henne och hennes far från slaget vid Hornborgen. Han var en stor man som satte livet till för en ädel sak. Elimin… hon är en av de vackraste kvinnor jag mött i hela mitt liv. Din far stal en juvel från vårt folk när han äktade henne… är Legolas i Gondor?"

"Det är han min konung. Vi har fört med oss en trupp bågskyttar, under general lofas befäl. Nästan samma trupp som ni slogs sida vid sida med vid Hornborgen."

"Jag har redan gett mitt godkännande till Aragorn att han ska få assistans från oss. Nu tror jag att jag vill leda truppen själv. Det vore underbart att strida tillsammans med alver igen."

"Vi skulle vara mycket ärade." svarade Avalon.

"Så får det bli! Jag följer er till Gondor i morgon. Min son får ta över befälet här. Men nu ska ni få en plats att sova och lite att äta."

Gideon och Avalon tackade och följde några tjänsteflickor till matsalen. De serverades en enkel måltid, för det var ganska sent och de skulle stiga upp tidigt igen nästa morgon.

Den natten sov Avalon oroligt. Han kände en svart skugga närma sig och såg en mörk dimma välla ut ur Morias mörker. Den rullade ner för berget och omslöt Lórien som om den gyllene skogen hade varit en ö i en älvfåra. Den närmade sig sakta Gondor. När nästa morgon grydde gav de sig av tidigt. Eomers folk satt klara för avfärd i sina skinande rustningar. Avalon och Gideon satt bredvid på sina hästar och betraktade dem.

"En ståtlig här, det är stort av Eomer att bistå med så många man. Han måste sätta stor ära i att hjälpa din far. Han skickar många av sina bästa män, trotts att hans eget folk ej är utom fara" konstaterade Avalon.

"Dessa män är speciellt utvalda för detta ändamål, Avalon. Innan den gamle konungen avled och Eomer blev kung valde den gamle ut denna här. Detta är min mor Eowyns trupp. Hon är deras högsta befälhavare. När min mor äktades av Aragorn av Gondor var detta en av hennes morbrors gåvor till de nygifta. Skulle de någonsin behöva stöd i krig skulle dessa män hjälpa dem. Det blev Eomers ansvar att hålla det rätta mantalet stridsklart när helst hon behövde dem." Sade Gideon

"Och det har jag gjort med glädje. Eomer kom gående mot dem. Jag kunde inte ha valt en bättre gemål för min syster om jag så fått peka ut honom själv. Aragorn är en stor man. Dessa män är redo att sätta sitt liv i hans händer, utan att tveka följa hans order. Nu är det bäst att vi ger oss av. Det är en lång väg till Gondor."

Det var en storslagen syn att se hären ge sig av. Starka män i skinande rustningar, ridandes lika ståtliga hästar. Eomer och Gideon red i täten för truppen. Avalon red sist och gjorde då och då små avstickare inåt landet för att se sig omkring. Skuggan från nattens drömmar hade ännu inte lämnat hans hjärta.

"Han rider som sin far." konstaterade Eomer när han betraktat Avalon en stund.

"Ja, det ser besynnerligt ut att se en så stor karl rida utan varken sadel eller seldon. Det är som om hästen kan läsa hans tankar."

"Varför har han stannat?" Frågade Eomer sen.Gideon vände sig mot det håll Eomer såg. På en kulle bredvid ett stort stenröse stod Avalons häst stilla, Avalon såg mot norr.

"Jag ska fråga honom." Gideon red till sin vän. "Vad står på, Avalon?" Frågade han och såg forskande på alven. "Vi har inte tid för några längre stopp."

"Formen gwath fuin…" mumlade Avalon

"Va?" Gideon såg oförstående på honom.

"En mörk skugga rör sig från norr," översatte alven. Han steg av sin häst och tog ett språng upp på stenröstet för att komma lite högre upp.

"Jag ser män på marsch, många tusen man. Gerhards folk är på väg!"

Gideon klättrade med stor möda upp till Avalon.

"Jag ser ingenting… du måste missta dig. Dina ögon spelar dig ett spratt."

"Misstro inte hans ord, Gideon. Hans syn är många gånger skarpare och klarare än vår." Det var Eomer som red farm till dem. "Hur långt borta är de?"

"Rör de sig i samma takt så når de Gondor vid nästa soluppgång."

"Det ger oss i alla fall lite tid till förberedelser," mumlade Eomer och red i full galopp ner till hären och beordrade att de skulle öka farten.

Avalon och Gideon satte upp på sina hästar och följde truppen. Gideon såg på sin vän. Det kändes som om han dolde något för honom. Han tänkte på sången han hört kvällen innan. "Stora konung från alvers land, du bär en stjärna i var hand" vad kan de menat med det? Vem var egentligen denne alv från Lórien?

Framåt kvällen nådde de Gondor. Vakterna trumpetade till hälsning när hären kom inom synhåll. På palatstrappan möttes de av Lofa och Legolas. Aragorn, Eowyn och Gandalf hälsade dem högtidligt när de kom in i Aragorns sal.

"Välkommen Eomer! Din ankomst är efterlängtad." Hälsade Aragorn

"Jag är rädd att vi inte har tid för några artigheter, Aragorn. Avalon har sett fienden, han uppskattar deras ankomst till dina gränser vid nästa soluppgång." svarade Eomer.

"Är detta sant?" Frågade Aragorn.

"Om trupperna håller samma takt som de hade i morse och inte vilar mer än korta stunder, bör de vara framme tidigt på morgonen." svarade Avalon

"Hur många var de?"

"Uppskattningsvis ett par tusenden, mest marktrupper, ett fåtal hästar."

Aragorn nickade. "Vi måste göra oss stridsklara så snart som möjligt."

Ett hektiskt arbetet med att säkra staden tog sin början. Murarna stärktes, alla ingångar förseglades utom den stora porten. Mat samlades ihop och vattenförråd upprättades. Man ställde i ordning sjukstugor för att ta emot skadade. Arania kokade steriliserande brygder som tappades i små krus. För att fördelas i sjukstugorna. Män och alver gjorde sig klara för strid.

Aragorn. Legolas och Eomer red ut för att finna den plats de helst skulle möta fienden på. Så långt från staden som möjligt. De fann en sänka omgiven av två höjder, som passade utmärkt. Här skulle de som kom från höjdernas sida kunna ha lite koll på fienden. Bågskyttarna skulle placeras på en av höjdernas krön, deras pilar skulle då nå långt in över fiendernas linjer. Eomers folk skulle finnas på höjden strax vid sidan om bågskyttarna redo att rycka fram. Gondors marksoldater skulle följa Eomers ryttare. Fienden fick under inga omständigheter nå staden.

Avalon satt på sitt rum och förberedde sina vapen. Han slipade sina pilar och rättade till deras fjädrar, han hade ungefär tretio stycken. Det fick räcka, han hade inte tid att tillverka fler. Han slipade sin långa alvdolk tills bladet var fritt från hack och ojämnheter. Blev det frågan om närkamp kunde ett vasst blad rädda hans liv, det visste Avalon. Tillsist slipade han sitt svärd. Det hade redan tjänstgjort i krig men var ändå starkt och ganska skarpt. Han var inte nöjd med klingan förrän han med ett välriktat hugg kunde klyva putstrasan, som han kastade upp i luften. Han svingade svärdet ett par gånger för att känna att det var rakt, och i balanse. Han såg på de vackra graveringarna på klingan och hantaget. Det var Haldirs svärd som han hade fått ärva. Det var en gåva från hans mor den dag han hade blivit befäl för vakttrupperna i Lórien, nu skulle det åter svingas i krig. Han lät det försiktigt glida in i sin skyddande skida och koncentrerade sig på sin andra utrustning. Han tänkte på vad Lofa sagt i Lórien. Att med rätt träning skulle han inte behöva något annat skydd än sina krafter. Avalon ställde sig framför spegeln och försökte aktivera sin aura, sakta började han glöda. Han såg på sin spegelbild, hans auraa tilltog i ljusstyrka. Han lade sin hand mot spegelns glas och såg på sig själv upphöjd i ljus.

Det var med oro i hjärtat han gjorde detta. Minnesbilderna från förödelsen i mörkmården dök upp i hans sinne. Att kunna försvara sig själv var en sak, men skulle han kunna kontrollera den enorma kraft som dämdes upp blott av hans känslor? Han lät auran falna. Han var till hjälp för dessa människor, men samtidigt ett hot mot deras existens. Om hans känslor skulle svalla över, skulle de renhjärtade människorna då klara sig?… eller skulle de möta samma öde som de han utplånat i Mörkmården? Han avslutade sitt arbete och gick ut i trädgården. Det började vara sent, de flesta hade lagt sig för att vara starka under morgondagens strid.

Avalon satte sig på en bänk och njöt av den friska nattluften. Gandalf kom vandrande fram till honom.

"Kan du inte heller sova?" Frågade han.

Avalon skakade på huvudet och såg ner i marken.

"Jag är rädd för mig själv, mäster Gandalf. Rädd att jag kan göra mer skada än nytta."

Med stora krafter kommer stort ansvar," svarade Gandalf och klappade Avalon på axeln. "Jag har en känsla av att du kommer klara det bra."

"Jag hoppas det, jag önskar inget hetare. Detta folk skulle kunna ha en så fridfull tillvaro. De har slagit ondskan en gång, men den tycks återkomma, om och om igen."

"Det är därför vi finns här. Vi högre stående väsen måste hjälpa människorna att leva lugnt och stilla tillsammans."

"Högre stående väsen… just nu önskar jag att jag var blott en man, en helt vanlig man. Men det är inte min lott, jag måste acceptera den jag är eller hur Gandalf."

Avalon såg på bilden av aftonstjärnan han bar runt sin hals.

"Du har rätt Avalon. Du måste acceptera dig själv. Du måste också acceptera det som finns i ditt hjärta. Jag talade med Eowyn idag. Hon sade att ni uppfört er opassande gentemot hennes dotter igår. "

Avalon skrattade

"Arania är den vackraste kvinna jag träffat. Hon var så stolt, bortskämd och envis igår att jag inte kunde låta bli att retas med henne."

"Hon var tydligen ganska upprörd. Ingen man får närma sig henne på det sätt ni gjorde."

"Hon tycker inte någon man är värdig henne. Jag måste erkänna att jag håller med. Jag kan inte tänka mig någon som skulle vara värdig en sådan kvinna. Jag beundrar henne. Hade hon varit alv, hade hon varit drottning över det här landet. Att människor låter allt ärvas av sina söner är vansinne. Kvinnor kan vara minst lika värdiga."

"Du ärvde din mors kraft, min vän."

"Jag är förstfödd Gandalf. Jag betvivlar inte en sekund att den nåd som givits mig, skulle fallit på Nova om hon fötts före mig."

"Du har kanske rätt, Avalon… i alla fall. Aragorn vill ära sina gäster med vapen från hans egen vapenkammare för morgondagen. Efter frukosten vill han att ni kommer till vapenkammaren. Det var egentligen det jag var utsänd att meddela. "

Avalon log mot Gandalf, han kände sig lite lugnare nu.

Efter några timmars sömn vaknade Avalon och klädde sig. Han drog på sina slitna vandrings byxor, alvbrynjan och skinntunikan. Han fäste den vinröda manteln vid axlarna och klev i sina smäckra läderstövlar. Halsbanden lät han falla innanför tunikan. Svärdet, dolken och bågen lämnade han tills vidare. I matsalen var det ännu inte så många själar. Lofa och Legolas kom in strax efter Avalon. De var alla spända och lite nervösa.

"Bär du brynjan?" Frågade Lofa.

"Jodå," svarade Avalon.

"Du behöver den inte nu, den bara tynger ner dig."

Legolas blängde på Lofa.

"Jag har lovat min mor att bära den," sade Avalon sen. Legolas såg lite lugnare ut.

"En klok son följer sin mors råd," sade han och slog sig ner bredvid Avalon. De åt tysta, alla försökte koncentrera sig på det som komma skulle.

Eomer, Aragorn och Gideon kom en stund senare. De försökte göra sina kamrater så entusiastiska som möjligt. Efter frukosten gick de till vapen kammaren. Arania och Eowyn hade med sina jungfrurs hjälp ställt i ordning ett bord med diverse vapen, som passade för dagens ändamål. Där fanns även brynjor och rustningar för besökarna.

"Mina vänner. Det vore en ära för mig om jag fick ge er något ni behöver för att ni kommit till min hjälp. Tag emot dessa gåvor som ett litet tecken på min tacksamhet." Sade Aragorn och vinkade fram Eowyn och Arania.

De bar varsin bricka med dolkar, korta svärd, pilar och likande vapen. De gick fram till varannan gäst och frågade även om de ville ha någon rustning. Legolas tog en stålväst och några pilar fler pilar. Lofa lika så. Eomer valde en dolk och ett kort svärd. När Eowyn skulle gå fram till Avalon klev Gandalf in i vapenkammaren. Han ropade Eowyn till sig. Det var något i sjukstugan som måste åtgärdas omedelbart. Eowyn lade ifrån sig brickan och följde Gandalf ut. Arania skruvade lite på sig och såg på sin far. Han nickade befallande mot henne. Hon tog brickan och gick fram till Avalon. Hon såg in i hans leende ögon. Han tog några pilar till sitt koger.

"Vill ni ha något klädesstål, my lord?" Frågade hon lite tvärt.

"Arania, han har inget behov av det," sade Lofa barskt. "Det tynger bara ner honom. Han bär redan för mycket stål. Dessutom…"

Avalon höjde handen och Lofa tystnade.

"Eftersom denna dam är så mån om min hälsa, är det bäst jag bär det hon förslår."

Arania gav honom en lång blick sedan gick hon och hämtade en stålväst. Avalon lossade sin mantel. Hon trädde västen över hans huvud och hjälpte honom knäppa spännena i västens sidor. Han fäste manteln igen och bugade.

"Tack så mycket, my lady."

Arania backade stirrandes på honom tills hon stötte på bordet bakom henne. Avalon bara log. Aragorn och Legolas såg på varandra med oro i blicken, denna utvecklig hade de inte tänkt sig. Avalon mötte deras blickar.

"Är vi klara?" Frågade han dem.

"Ja, vi bör ge oss av, NU!" svarade Legolas.

De lämnade vapenkammaren. Arania såg efter dem. Hon kunde höra sina egna andetag och känna sitt hjärta slå. Hon gick upp till Aragorns sal och såg ut genom fönstret som vette mot gården. Den gemensamma hären av människor och alver var redo att ge sig av.

Eowyn kom gående mot henne.

"Kom, vi går ut och vinkar farväl."

De gick ut på palatstrappan. Aragorn, Gideon och Eomer vinkade glatt när de gav sig av. Legolas, Lofa och Avalon bugade lätt. Truppen gav sig av precis som solen började stiga ovan horisonten. Gandalf stannade kvar i staden ifall att Gerhards trupper skulle bryta igenom. Eowyn vinkade med hela armen, Arania lika så. Innan hären försvann ut genom portarna vände Avalon sin blick mot Arania. Hon lyfte handen i ett försiktigt farväl. Eowyn betraktade noggrant sin dotter.

"Jag mins den känsla du känner nu. När din far först kom till Rohan med Gandalf, Gimli och Legolas, brände det till i min själ precis som din brinner nu.

"Mitt hjärta är inte i brand…" mumlade Arania.

"Det verkar som du ärvt din fars tycke för detta folk, han har berättat för dig om Arwen."

"Alvprinsessan är blott en sägen för mig."

"Se på mig, Arania!" Eowyn såg strängt på sin dotter. "Ge inte ditt hjärta till en alv. Det kommer obönhörligen att brista. De lever inte under samma gudar som vi, de har helt andra förutsättningar. De är väsen, vi är människor av blod och ben. Vi måste vandra köttets väg. De är upphöjda till evigheten. Din faders hjärta krossades när han var tvungen att lämna Arwen. Jag tror att han aldrig har slutat älska henne. Ger du ditt hjärta till denne alv… vad gör du om han reser till Valinor med sin familj om en tid? Alverna är oemotståndligt vackra, så kommer de alltid att vara. Du min flicka blir gammal och grå, nött av tidens tand. Han kommer alltid att vara ung och stark."

"Alla män jag träffat har gjort mig besviken," mumlade Arania. "Kanske det är tid att prova något annorlunda? Kan det vara helt fel för en kvinna att ha en man som är evigt ung?"

"Har du inte hört ett ord jag sagt dig?"

"Mor, jag älskar honom inte. Jag tillhör inte någon."

Så gick hon till sitt gemak. Hon satte sig framför sin spegel och betraktade sin avbild. Minnet från deras möte i skogen spelades upp för hennes inre syn. "Ni är vacker som en vårmorgon, klar och kall som en vinternatt. Era ögon glittrar som vatten om sommaren, på era läppar, finns höstens glöd" hans ord ekade i hennes tankar. En tår gled sakta över hennes kind. Hon lade handen mot spegels glas, och såg sin bild i ögonen. Så bad hon: Kära gudar, alla goda andar, skydda honom, vaka över honom. Låt honom inte skadas...

Ryttarna red mot sänkan man utsett tidigare. Alverna ställde upp och gjorde sig klara på den plats som utsetts. Lofa och Avalon klev av sina hästar och ställde sig som befäl framför hären. Legolas, Aragorn, Gideon och Eomer såg till att de andra ställde upp som det passade. Sen väntade man. Solen steg sakta över horisonten, alla var spända och redo.

"De kommer," sade Legolas till Aragorn och pekade mot fältet framför dem.

Aragorn såg åt det håll Legolas pekade. Långt bort syntes en massa i rörelse.

"Det ser ut som om de tar längre tid på sig än vi räknat med." Mumlade Aragorn.

"Det finns väl ingen bättre väg till staden?" Frågade Legolas.

"Nej, den snabbaste vägen går förbi oss. Jag tror inte Gerhard har lust att ta en längre väg," svarade Aragorn.

Ett par timmar senare stod de öga mot öga. Gerhards trupper såg smutsiga och eländiga ut jämfört med den här de stod emot.

"De var garanterat de som anföll mörkmården," muttrade Avalon.

Lofa såg på honom. Pärlor av ljus började synas på Avalons hud.

"Lugna ner dig, du behöver din styrka senare."

Avalon nickade och tog några djupa andetag. Gerhard stod i spetsen för sin här och stirrade på Aragorn.

"GE UPP!" Skrek han plötsligt. "Ge oss fri väg till Minas Tirith så kommer ingen till skada."

"Det kommer inte att hända!" Svarade Aragorn.

"Lyssna till er konung, män av Gondor! Han sätter ert liv på spel för sin egen stolthets skull. Hur kan ni tjäna en sådan konung? Ge mig fri väg till Gondor, så kommer ni, era fruar och barn att sparas. Följer ni denne dåre får ni ta konsekvenserna av ert handlande. Jag lovar er, söner och män av Gondor, att ni kommer lida för denne mans envishet. Själva dräps ni här idag. Era fruar och barn följer er i morgon, våldtagna och lemlästade. Som straff för er olydnad."

"Jag har hört stora ord uttalas från små män förut, Gerhard. Jag är Aragorn, son av Arathorn. Jag är den man som för min egen hand dräpte Sauron, din förre herre. Jag bär klingan som var bruten, Andúril står i min tjänst. Mitt folk vet att jag är Elendils arvinge. De kommer aldrig att ge sig frivilligt. Till mitt stöd har jag Eomer av Rohan och Legolas av Mörkmården. Du borde ge dig av med svansen mellan benen medan tid ännu är, vid blotta uttalandet av dessa namn.

"Eomer av Rohan kunde jag inte bry mig mindre om. Slaktar man denne mans hästar följer hans folk dem snart i graven. Legolas av Mörkmården har jag aldrig hört talas om."

Aragorn drog ett djupt andetag för att förklara vem hans vän var, men Legolas stoppade honom.

"Det Gerhard inte vet har han inte ont av." Legolas såg mot sin son. "Det är möjligt att han försöker dölja sitt underlag för att stötta sitt folk. Får de se Avalon i fullt raseri kommer de att ge sig av i skräck. Men vi kan inte göra så. Ditt eget folk kan skadas."

Aragorn nickade. "Det är möjligt att han inte lagt märke till Avalon och Lofa ännu…"

"Män från Gondor! Detta är er sista chans!" Ropade Gerhard. "Ge upp! Eller fall till marken som döda män!"

Aragorn vände sig om och såg på sitt folk. Några började röra på sig lite oroligt, men de flesta verkade ännu beslutsamma.

"Vi ger inte upp utan strid, Gerhard!" Ropade han sen.

"Er vilja, blir min lag. Även om det smärtar mig!" Svarade Gerhard.

Han höjde sitt svärd i en signal till sitt folk. Hans första våg höjde sina svärd, skrek och hamrade på sina sköldar. Avalon och Lofa gav signal till bågskyttarna att göra sig klara. I samma ögonblick som Gerhard signalerade attack möttes hans män av en skur pilar. Kaskad på kaskad regnade genom luften. Ett av Gerhards befäl, Nalgar, sprang fram och drog loss en pil från en av sina fallna kamrater. Han sprang tillbaka, hoppandes över de regnande pilarna. Han räckte den till Gerhard. Gerhard synade den noga.

"Jävlarna från stora skogen…" muttrade han

Hans blick sökte över Aragorns linjer fram till bågskyttarna.

"Hinnhåle själv…" mumlade han när han såg Avalon och Lofa. "Rikta våra skyttar ditåt! Den som dödar flest får en belöning! Den som dräper den blonde får sin vikt i guld…"

Han pekade mot alvernas linjer, sen kallade han fram nästa anfallsvåg.

Alverna började få slut på pilar, Aragorn vinkade fram sin första våg av hästburna krigare

"Till attack!" Ropade Eomer och red fram med sitt folk. Stål slog mot stål, stål slog mot kött när massorna möttes. Gerhards bågskyttar var inget att skryta med. Alverna hade nästan tagit hand om första anfallsvågen själva, Gerhard hade knappt skadat någon. Alverna undvek lätt deras stora, slöa pilar. Orcherna vid Hornborgen hade varit mycket skickligare. Nu vinkade Gerhard fram ännu en våg av krigare. Aragorn signalerade till Legolas, som gav orden till Lofa. Alverna lämnade sin upphöjda plats och gav sig in i striden. Aragorn vinkade även fram en våg av sitt folk. När Legolas såg hur sin son kastade sig i striden, red han själv ner och deltog. Gerhard stod fortfarande och betraktade Aragorn. Med ett leende vinkade han fram ännu en våg. Aragorn vände sig om, han var övermannad i mantal, det var inte fråga om något annat. Han drog en djup suck. Sen ropade han:

"Män av Gondor, till attack! "

Så red han ner för sluttningen med Gideon och det sista av sitt folk. Gerhard hade ännu en våg som väntade. Avalon och Lofa stred rygg mot rygg. De smäckra alvsvärden dräpte många och skadade ännu fler. Legolas gjorde dem sällskap. Avalon slogs som Lofa lärt honom, med svärdet i sin högra hand och alvdolken i sin vänstra. Lofa såg sig omkring, varje gång en alv föll sved det till i hans hjärta. Hans ilska stegrade.

"Du kan vara far nu, Lofa." Ropade Avalon genom stridens larm, "huvudsaken är att du håller dig vid liv! "

Lofa såg på Avalon. Han måste ha känt Lofas ilska. Ännu verkade Avalon ha sitt humör under kontroll. Striden pågick länge, tillslut vinkade Gerhard fram sin sista anfallsvåg. De av Aragorns folk som ännu stod, såg trött på. Solen hade stigit och stod nu högst på himmelen. Aragorn såg sig omkring, hans folk började tappa modet. Han ropade på Legolas. Legolas uppfattade hans kall och lyckades ta sig fram till Aragorn hoppandes över vassa klingor och fallna kroppar.

"Be din son visa lite av sin kraft, kanske kan det ge mitt folk modet och hoppet att fortsätta."

Legolas nickade, så såg han en man närma sig Aragorn bakifrån. Mannen höjde sitt svärd för att rikta ett dödande hugg mot Aragorn. I sista sekunden knuffade Legolas undan Aragorn, och spetsa mannen med sin dolk. En annan man såg då sin chans och högg mot Aragorn. Denna man mötte samma öde som sin kamrat. Aragorn låg på marken, blödandes, med ett djupt sår i sidan.

"Ligg stilla, Aragorn!" halvskrek Legolas och försökte stoppa blodflödet med sin hand. "Avalon!" Skrek han sedan allt han orkade.

Avalon vände sig mot Legolas rop och tog sig fram så fort han kunde, Lofa följde honom. Avalon knäböjde vid Aragorn och såg på såret. Aragorn var i stor smärta.

"Lofa! Håll dem på avstånd!" Uppmanade Avalon. "Jag kan inte hela den här skadan här, vi måste få honom till en lugn plats." Konstaterade han sen.

"Jag lämnar inte mitt folk…" hostade Aragorn.

"Tar vi inte hand om det nu, kan det bli för sent!" Sade Avalon strängt.

"Jag lämnar inte mitt folk utan ledare när de behöver mig som bäst." svarade Aragorn hårt.

Avalon suckade och plockade fram några örter och lindor, som han alltid bar i en skinnpåse vid sitt bälte. Han smulade sönder örterna och lade dem mot såret. Med Legolas hjälp band han lindorna hårt runt såret vid Aragorns midja.

"Det här stoppar den akuta blödningen, men vi måste snart till din stad," sade Avalon allvarligt. Aragorn nickade och plockade fram en flaska elixir han burit med sig

"Aranias eldvatten," sade han när han såg Avalons frågande blick. "Avalon, visa vem du är och vad du är kapabel till. Det skulle kanske ge mitt folk modet tillbaka."

Avalon såg på sin far, Legolas nickade nästan obemärkt. Hans gödande oro yttrade sig bara i den korta blicken Avalon motog medan Legolas hjälpte Aragorn att sätta sig upp, ingen annankunde ha märkt den. Aragorn tog ett stadigt tag om Legolas och Gideons axlar och drog sig upp och ställde sig vid vid Avalons sida.

Avalon började sakta att glöda. Aragorn stirrade på Avalon som sakta men säkert upphöjdes i ett skarpt ljussken. Han stred nu för full karriär. Han behövde ej vara defensiv, eftersom alla försök att skada honom misslyckades. Avalon gjorde allt han kunde för att hålla fienden borta från Aragorn. Plötsligt uppenbarade sig Gerhard ur folkhopen.

"Så djävulen från stora skogen är här för att hjälpa sin vän… vik hädan! Denna strid står mellan mig och Aragorn!"

"Jag kommer inte låta er komma i närheten av honom," sade Avalon ilsket och gjorde sig stridklar. Hans aura blossade till och slog några man till marken vid hans sida. Gerhard såg på Avalon.

"Du kostade mig några av mina bästa män i skogen… det ska bli ett sant nöje att avrätta er."

Med en kraftfull klang mötte deras klingor varandra. Gerhard riktade många kraftfulla slag mot Avalon, som undvek dem enkelt. Gerhard var även han skicklig med

svärd och mötte Avalons attacker smidigt. Några av Gerhards män, som överlevt attacken mot mörkmården, såg Avalon i hans ljusa raseri och blev stela av skräck.

"Skogsanden!" Skrek de och sprang så fort de kunde därifrån.

"Du skrämmer mina trupper, jag kan inte låta dig kosta mig det här slaget," sade Gerhard ilsket.

"Avalon! Han är min…" Aragorn steg fram mot de två.

"Du är inte stark nog!" svarade Avalon.

"Jag måste vara det…" mumlade Aragorn och ställde sig öga mot öga med Gerhard.

Gerhard höjde sitt svärd till hälsning. "Så den stora konungen av Gondor har bestämt sig för att utkämpa sin egen strid till slut…"

"Aragorn, du är inte stark nog. Tänk på din familj. Jag har ingen som behöver mig, låt mig ta hand om detta." uppmanade Avalon.

"Detta är min strid, Avalon. Ta hand om min dotter om jag faller…

Avalon nickade.

"Har vi småpratat färdigt?…" muttrade Gerhard. Så gick han till attack. Det sjöng om deras klingor när stålet möttes. Solen blänkte i Andúril och fick det gamla svärdet att likna en eldsflamma. Gideon såg sin far strida, och kände oro i sitt sinne. Han hjälpte Avalon att hålla resterande av Gerhards män på avstånd. Aragorn skulle aldrig klara av både Gerhard och ett anfall bakifrån. Aragorn verkade ganska stark men var osmidigare än vanligt. Trotts att Aragorn uppnått den höga åldern av sjutio år var han lika stark som en man på blott femtio.

Gerhard verkade förvånad över det hårda motståndet. Han såg lindorna runt Aragorns midja, och sökte en chans att sänka sin klinga i det redan skadade området.

Han riktade ett kraftfullt slag mot Aragorns bröst som fick konungen att vingla till. Medan Aragorn återfick balansen plockade Gerhard upp ett litet blad som han burit dold i stövelskaftet. Åter möttes deras klingor, Gerhard väntade på sin chans. Aragorn lyckades skada Gerhard i axeln, och för blott ett ögonblick tappade han koncentrationen. Gerhard drog Aragorn till sig och sänkte det lilla bladet i hans sida. Aragorns ögon svartnade av smärtan. Gerhard gav Aragorn ett slag i bröstet

och Aragorn föll till marken.

"Så gick det för Aragorn, storkung av Gondor!" Skrek Gerhard triumferande och gjorde sig klar för att rikta ett dödande hugg mot Aragorn.

Med en skarp klang slogs svärdet ur Gerhards hand. Legolas hade hårt kastat sin alvdolk och slagit bort svärdet ur dess dödande barna. Aragorn fattade Andúril som fallit ur hans hand när han slog i marken och kastade det mot Gerhard. Det långa svärdet genomborrade Gerhards strupe och han föll död ner över den utmattade Aragorn. Avalon, Legolas och Gideon skyndade till Aragorns hjälp. De föste undan Gerhards döda kropp så Aragorn skulle få luft. Han hostade blodbandat slem och var mycket matt.

"Han har förlorat mycket blod," konstaterade Avalon, "såret har gått upp. Vi måste få honom härifrån NU!"

"Jag stannar med mitt folk…" mumlade Aragorn.

"Envisa människa," muttrade Avalon. "Du behöver vård nu!"

"Han har sagt sin vilja, Avalon!" Skrek Gideon. "Vi måste acceptera den."

"Så du låter din far avlida bara för hans egen stolthets skull?"

"Min fars önskan är min lag…" svarade Gideon och såg strängt på Avalon.

Avalon slog näven hårt i marken för att dämpa sin ilska. Sen suckade han och plockade fram mer örter.

"Jag tvivlar på att detta kommer att hjälpa…" Han lindade såret på nytt och Gideon hjälpte sin far att ställa sig upp. På svaga ben slogs han vid sin sons sida. Avalons hjärta blev tungt av det han såg.

Striden fortsatte en tid, men avtog sakteliga. Gerhards folk tycktes tappa modet nu när Gerhard var borta. Ett par timmar senare var slaget över. Aragorn hade vunnit en knapp seger.

Gideon och Eomer hjälpte Aragorn att sätta sig i sin sadel. Det var en stor ansträngning för honom att överhuvudtaget sitta upp på hästen. De red sakta tillbaka till staden. Aragorn höll krampaktigt fast vid sin sadel, men kunde nätt och jämt hålla sig kvar. Då fattade Avalon sitt beslut och red upp till Aragorns sida. Han lyfte den skadade konungen över på sin häst och höll honom som ett barn i sina starka armar.

"Vad tar du dig till?" Frågade Gideon.

"Jag har fått nog av er mänskliga stolthet. Jag ska ta honom till vård." Sade Avalon och blängde på Gideon. Gideon drog sitt svärd och riktade det mot Avalon.

"Du motsätter dig min fars vilja, jag kan inte tillåta det!"

"Vill du sätta honom tillbaka i hans sadel… så får du fånga mig först!"

Så gav han sig av i full galopp. Legolas och Lofa följde efter, deras alviska hästar var mycket snabbare än människornas. Solen började gå ner, striden hade pågått hela dagen. Folket i staden var oroliga och undrade hur det hade gått. Vakterna trumpetade till hälsning när de såg de tre ryttarna komma över fälten. Portarna öppnades och alverna red in i full galopp. De red fram till palatset. Avalon steg av sin häst och bar den nu medvetslöse Aragorn i sin armar. De gick i snabb takt genom Aragorns sal som nu låg tyst och nästan öde. Eowyn fick syn på dem.

"Vad har hänt? Är han skadad? Är han död!" Frågade hon och greps av panik. Lofa tog hand om henne och försökte lugna henne. Arania hörde sin mors rop och kom springandes. Hon såg Legolas och Avalons ryggar när de vek av mot konungen kammare.

"Vad har hänt?" Frågade hon Lofa.

"Aragorn är svårt skadad." Svarade han och såg med en allvarlig blick på henne.Eowyn jämrade sig och sjönk ner på golvet, hon grät ohämmat i Lofas famn. Arania kände paniken komma och hon sprang efter alverna. Hon öppnade dörren till sin föräldrars kammare och såg Avalon och Legolas inspektera det djupa såret i

Aragorns sida.

"Nej, nej, det får inte vara möjligt…" sade hon tyst och skakade på huvudet.

Legolas förde henne ut ur kammaren och stängde dörren bakom sig.

"Lugna ner dig, jag tror att det ännu finns tid. Hämta kokande vatten och någon av dina steriliserande brygder. Skynda dig!"

Hon nickade och sprang så fort hon kunde genom palatset. Ute på gården började de skadade anlända. Med förfäran såg hon på alla skadade, lemlästade

människor. Sjukstugorna skulle aldrig kunna ta hand om dem alla. Gideon störtade fram till henne.

"Var är far? Vart har de fört honom!" Han skakade sin syster som bara stirrade framför sig.

"Han är på sin kammare, jag ska hämta vatten… just ja! Vattnet!" Hon sprang in i en sjukstuga och tog ett kärl från elden. Hon sprang med kärlet in i palatset.

Gideon låg stegen före henne. När de kom fram till kammaren stoppades de av Legolas.

"Ni får inte störa honom. Aragorns liv hänger på en skör tråd, tappar Avalon koncentrationen kan Aragorn gå förlorad."

"Prat!" Konstaterade Gideon ilsket och knuffade Legolas på sidan.

En mäktig syn fyllde deras ögon när de klev in i kammaren. Det hade mörknat ute, men kammaren var fylld av ett egendomligt ljus. Små pärlor av vitt ljus dansade i rummet. Avalon och Aragorn var båda upphöjda i ett flammande ljus, som skiftade i vitt och ljusblått. Avalon blundade och höll sin hand över Aragorns sår. Mellan handen och såret flöt en ström av ljuspärlor. Arania såg på Avalon och hennes far. Deras hår och kläder tycktes röra sig i en lätt vind, som ingen av de andra kände.

Lakanen i sängen böljade försiktigt. Avalon började tala på alvernas språk;

"Aragorn, Lasto beth lammen… varanto omeniran silagala…" han talade sakta och tydligt.

Så öppnade han sina ögon och såg på människorna vid kammarens tröskel. Den blåvita glöden från hans ögon fick dem att tappa andan. Avalon blundade åter och fortsatte tala. Legolas föste ut de förvånade syskonen ur kammaren och stängde dörren. Arania ställde ner kärlet på golvet, satte sig på en stol och såg på sina händer. I paniken hade hon fattat kärlet från elden utan skydd för sina händer. Hennes hud var svedd och sårig. Nu började smärtan i dem komma. Gideon satte sig ner bredvid sin syster och såg stumt på Legolas.

"Vad är det för trollkonster som bedrivs där inne?"

Legolas tog en stol och placerade den vid dörren så att ingen skulle kunna ta sig in igen. Han satte sig och såg på Gideon.

"Avalon äger Minorills krafter. Han försöker finna din fars själ som är på väg till de dödas hallar, och föra den tillbaka till oss."

"Minorills krafter… jag har aldrig hört om det. Vad var de för ord han uttalade?"

"Han bad din far att kämpa, att vandra mot de ljus Avalon satt ut för honom. Han bad din fars själ att inte vandra längre in i mörkret utan att återvända, till den kropp

Avalon nu försöker hela."

"Märkvärdigt…" mumlade Gideon.

"Arania! Vi behöver dig i sjukstugorna!" Det var Gandalf och Elisabeth som kom springandes. Arania slet ett tygstycke från sin klänningsfåll och lindade sina såriga händer. Sen följde hon Elisabeth ut. Gandalf såg på Legolas som parkerat framför kammardörren.

"Hur illa är det ställt? "

"Hade det gått blott någon timme till så hade det varit för sent. Avalon gör allt han kan."

Gandalf lade handen mot dörren och suckade.

"Det är en hård kamp som pågår där inne. Mandos, dödas herre kallar Aragorns själ till sig, men Avalon släpper den inte. Kom, Gideon, vi gör ingen mer nytta här. Vi går till sjukstugorna och hjälper till. Du ser ut att behöva lite vård själv."

Gideon såg på sin axel, den blödde ganska mycket. Motvilligt följde han Gandalf ut. Legolas vaktade vid dörren någon timme. Han var trött och slumrade till en stund. De sista åren hade tagit på hans krafter. Han skulle snart vandra till Valinor med Elimin och barnen. Denna stund närmande sig mer och mer. Han vaknade till av att Avalon öppnade dörren.

"Hur är det med honom?" Frågade Legolas sin son.

"Han är utmattad, men sover lugnt nu. Han kommer att klara sig."

Legolas kramade om sin son. "Du gör mig så stolt, hur är det med dig nu?"

"Jag mår bra, skulle behöva lite vila, men jag mår bra."

Lofa kom springandes mot Avalon och Legolas.

"Avalon! Vi behöver dig i sjukstugorna, vi kan inte ta hand om alla skadade."

Legolas såg sin sons trötta blick och gav honom en flaska av Aranias elixir. Han tog tacksamt emot den och drack en stor klunk, sen följde han Lofa. Legolas stannade och vakade vid Aragorns sida.

Sjukstugorna var överfulla. När Eomer såg Avalon komma ut ur palatset ropade han genast till sig honom.

"Äger du några av din mors helande egenskaper så är du till stor hjälp nu. Här, ta den här."

Han räckte fram en korg med lindor och vätskor till Avalon. Han tog den utan ett ord och gick in i en av sjukstugorna. Eomer såg med stor glädje att Avalon var en lika skicklig helare som Elimin. Lättare skador läkte inom ett ögonblick efter att han linda dem. Svårare skador strödde han sina örter i och lindade hårt. Arania såg på Avalon när han arbetade.

"Hur mår min far?…" frågade hon försiktigt, rädd att höra svaret.

"Han sover lugnt my lady, han kommer att klara sig." Svarade Avalon utan att möta hennes blick.

En sten av oro föll från hennes hjärta. Hon förundrades över Avalons läkekunskaper, "han äger Minorills krafter" hon undrade vad det innebar.

Natten var mycket sen, eller man kan egentligen kalla det tidig morgon, när alla svårt skadade var omhändertagna. Avalon lämnade sjukstugorna och gick ut i natten. Luften var frisk och han var mycket trött. Han hämtade sin ränsel från sitt rum och gick till Legolas för att se hur det var med Aragorn. Läget verkade stabilt. Legolas såg på sin son, hans ögon var trötta och glanslösa.

"Vila nu min son, det har varit en lång dag och natt för dig."

"Jag ska…" mumlade han och lämnade palatset.

Han öppnade den lilla porten i murens försegling och gick ut i skogen. Han gick till sjön där han träffat Arania dagen innan. Han tvättade sitt ansikte i det kalla vattnet, knäppte av sig stålvästen, och såg på sin tunika. Den var mycket smutsig och nersölad med Aragorns blod. Men han orkade inte tänka på det just nu. Han satte sig ner och tände sin pipa. Månen speglade sig i det stillastående vattnet, stjärnorna tindrade från en klar himmel. Han drog några bloss och lät tröttheten och lugnet ta över hans kropp. Han lade undan pipan och kurade ihop sig under sin mantel. Avalon somnade snart och sov en djup drömlös sömn.