kap 5: Farväl, sköna midgård
Avalon vaknade av att någon närmade sig hans sovplats. Han sträckte på sig och såg sig omkring. En bit ifrån honom stod Arania. Hon bar en mörkröd klänning och en cape hängde från hennes axlar. Han såg nyvaket på henne.
"Jag funderade just om jag inte skulle finna er här? Alla letar efter er. Era trupper har sjungit om er sedan soluppgången."
"Jag behövde vara ifred en stund," svarade han och kurade åter ihop sig under sin mantel.
Arania gick fram till honom och satte sig på knä vid hans sida.
"Ni räddade min fars liv, jag står i stor tacksamhets skuld till er."
"Tänk inte på det, my lady, det gjorde jag med glädje."
Han fick syn på hennes brända handflator och satte sig upp lite bättre från sin halvliggande ställning.
"Ni är skadad, får jag se?"
"Det är ingen fara," svarade hon och försökte dölja sina svedda händer i klänningen.
"Ge mig dina händer…" bad han försiktigt och stäckte fram sin hand.
Hon tvekade ett men lade sen sina händer i hans. Han synade de skadade handflatorna och rörde dem försiktigt. Hon grimaserade av smärta. Han såg forskande på henne, lade hennes händer med handflatorna mot varandra och omslöt dem i sina egna. Sedan blåste han försiktigt på dem. Hon kände värmen från hans stora händer mot hennes skadade hud. Det sved lite, sen var smärtan borta. Han öppnade sina händer och hon såg på sina handflator, de var hela och oskadade.
"Tack, my lord…" mumlade hon förundrat.
Hon såg in i hans ögon, den retsamma glimten han tidigare burit verkade vara som bortblåst. Nu utstrålade hans ögon en trött värme hon aldrig sett tidigare. Hon såg på hans halsband.
"Vad är det för symboler?"
"Det här är min farfar Thranduils träd, han var konung i mörkmården före min far. Jag antar att det är symbolen för min far nu… Det här är en symbol för ett val jag gjorde för några år sedan. Eftersom min mor är tillhälften människa, fick jag och min syster möjlighet att välja mellan en dödlig och odödlig existens. Jag valde odödligheten med resten av min familj."
"Det är mycket vackert…" mumlade Arania.
"Ja, men med aftonstjärnans glans, lades ett stort ansvar på mina axlar. Kraften att göra det du såg igår, men även kraften att förstöra…"
Han suckade djupt och slöt sina ögon, han var fortfarande trött.
"Min mor vill att ni är med på en fest hon anordnar i kväll. Till minne av de stupade krigarna och som tack för den hjälp vi fick i slaget. Alla är mycket tacksamma."
Avalon öppnade sina ögon och såg på henne.
"Har jag berättat hur vacker ni är idag?"
"Nej, det har ni inte…"
"Ni fick inte höra det igår heller förstår jag."
Hon rodnade och skakade på huvudet. Han lade sin hand mot hennes kind och smekte den. Hon såg in i hans ögon.
"Ni är vacker som en sommar morgon. När vita svanar lyfter mot en rodnande soluppgång ska de känna sorg. Ty de kan ej mäta sig vid er skönhet."
Arania blundade, hon kände sitt hjärta slå. Hon tog hans hand från hennes kind, kysste den och lade den mot sitt bröst. Tårarna började rinna över hennes kinder.
"Jag var så rädd att något skulle hända er… när jag såg min far i era armar… hur ni förde honom tillbaka till ljuset. Avalon, jag…"
Han log, lösgjorde sin hand från hennes grepp och torkade försiktigt bort hennes tårar.
"Gråt inte Arania, allt är bra nu. Kom."
Han sträckte ut sina armar mot henne, hon kröp närmare honom och han tog henne i sin famn. Han kysste hennes panna när hon vilade sitt huvud mot hans axel. Han svepte manteln om henne också, sen somnade han igen. Arania låg vaken med armen om Avalons bröst. Hon hade aldrig känt sig så trygg. Hon lyssnade till hans djupa, lugna andetag och lugnet spred sig i hennes sinne.
Ett par timmar senare vakande Avalon. Arania hade lämnat hans sida. På den plats hon legat fanns ett knippe vita blommor. Han log och tände sin pipa. Solen vittnade om att det snart var eftermiddag. Han reste sig och borstade gräset från sina kläder. Blommora lade han i sin ränsel och började gå mot staden. När han kom in genom portarna stirrade människorna på honom. Avalon funderade på om det var nattens händelser eller hans blodiga tunika som var objektet för deras stirrande blickar. När de alver som överlevt fick syn på honom stämde de genast upp i lovsång. Avalon höjde sin hand till hälsning och sången tystnade. Han gick till sitt rum för att byta kläder. Han hängde av sig skinntunikan och bytte till mer propra grå byxor och en vinröd tunika. Vid bältet hängde han sin örtpåse, i fall att Aragorns lindor skulle behöva bytas. Han gick genom palatset till konungens kammare, knackade försiktigt och klev in. Aragorn, som vaknat under morgonen, satt nu upp i sin bädd och var överlycklig att se honom.
"Avalon, min räddande ängel. Var har ni varit? Jag har låtit söka igenom hela staden."
"Jag behövde lite lugn och ro, min konung." Svarade Avalon, och bugade.
Gideon, Catrine och deras son var hos Aragorn, barnet lekte förnöjt i Aragorns famn. Gideon steg fram till Avalon och lade sin hand på hans axel.
"Tack min vän, jag ska aldrig mer misstro dig när du säger att en situation är akut. Jag vet inte vad som flög i mig…"
"Det låter bra, "svarade Avalon med ett leende. "Nu ska jag se till din fars sår."
Avalon satte sig vid Aragorns sida.
"Titta här på min stolthet!" Sade Aragorn glatt, "mitt första barnbarn. Gissa vem han är döpt efter?"
Avalon log "Kan det vara Aragorn den andre?"
"Just det, en ståtlig krigare ska han bli, eller hur pyret?" Aragorn hissade det skrattande barnet i luften.
"Ta det lugnt, annars kan jag inte byta lindorna," uppmanade Avalon.Catrine tog hand om barnet och gick ut ur kammaren.
"Jag var riktigt nära den här gången eller hur?" Frågade Aragorn. Avalon nickade. "Jag minns ingenting efter att jag dräpt Gerhard med Andúril. Allt blev bara mörkt. Jag fann mig själv gående upp för en lång trappa, upp mot några enorma portar. Men så hörde jag en röst. Jag vände mig om och såg ut i den svarta rymden bakom mig. Långt borta framträdde ett pärlande ljussken. Det blev starkare och starkare. En röst ekade i ljusskenet, din röst Avalon. Jag färdades mot ljuset och lyssnade till din stämma. Sen vakande jag här, med Legolas vid min sida."
"Såret ser ut att läka bra, men du behöver vila och återhämtning." Sade Avalon utan att möta Aragorns blick. Aragorn tog ett fast tag om Avalons handled och uppmanade Avalon att se på honom.
"Du är vad Saruman förutspådde att du skulle vara… jag har mycket att tacka dig för. I kväll ska vi glädjas, ty segern är vunnen. Våra fallna vänner ska äras
hedersamt."
"Bara ni tar det lugnt, så går det säkert bra. Ni förlorade mycket blod. Det kommer att ta lång tid innan ni är återställd." Sade Avalon med ett försiktigt leende,
lösgjorde sig från Aragorns grepp och krossade lite örter till såret.
"Jag ska se till att han sköter sig. Inget dansande för dig ikväll," retades Gideon med sin far.
Avalon lade om Aragorns sår och gick ut ur kammaren. När han gick genom Aragorns sal stannade han till vid fönstret som vette mot gården, och såg ut. Arania och
Catrine lekte med lille Aragorn i gräset utanför. Avalon log.
"Att iaktta kvinnor i lönndom verkar vara något som går i arv… "
Avalon vände sig mot rösten. Han hade inte lagt märke till den gamle trollkarlen, som satt och läste i ett hörn av salen. Avalon log och hälsade på honom. Sen vände han blicken mot Arania.
"Att något så perfekt kan vara mänskligt… det har jag svårt att förstå."
Gandalf reste sig och gick fram till fönstret.
"Så, din längtan till denna kvinna vaknat? Jag kan inte klandra dig, hon är känd för sin skönhet. Kanske hon kan känna att ni är henne värdig nu? Ni frälste trots allt hennes far från en säker död."
"Kanske det, vi får se i kväll, sade Avalon och gick vidare."
Gandalf såg efter Avalon när han försvann ut ur salen, sen vände han blicken till Arania. Hans hopp om att få behålla alvernas arv i Midgård kanske inte dog med Elimins val i alla fall.
Kvällen kom sakta men säkert. Avalon satt ute under plommonträden och täljde lite nya pilar. Staden låg stilla, och lugn. Alla försökte återhämta sig från nattens arbete, och bearbeta den sorg som de fallna krigarna lämnat efter sig. Kvällens högtidliga firande skulle vara till deras ära. Avalon tänkte på Arania, han var ännu inte säker på var han hade henne. Han kunde bara vara säker på vad han själv kände, och det var början till kärlek.
När så solen gått ner och eldarna tändes i Aragorns sal, började festligheterna. Aragorn hade beordrat att inget honnörsbord skulle dukas. Ikväll var alla lika, själv satt han bland sitt folk, givetvis övervakad av Gideon. Alver och människor satt i en enda blandning, alla samtalade och hade trevligt. Avalon och Legolas satt och diskuterade med Eowyn och Eomer, det var mycket fascinerande att lyssna till hur de byggt upp landet efter kriget mot Sauron. Legolas berättade om sitt hem i mörkmården, och Lórien, den sista bebodda alvbostaden. Alla var mycket intresserade. Dessa platser lät som om de var hämtade ur en urgammal saga i åhörarnas öron.
När middagen var över dukades borden undan, de fallna krigarna ärades högtidligt och alla nämndes vid namn. Sedan stämde musikanter upp, man sjöng sånger och dansade. Arania såg på Avalon, han var som vanligt omgiven av hennes jungfrur. Han möte hennes blick och hon slog rodnande blicken i golvet. Elisabeth, som satt vid Aranias sida synade sin husfru noggrant.
"Jag visste det," sade hon triumferande.
"Vad menar du?" Frågade Arania.
"Ni är förälskad, se bara på era rodnade kinder. Drottningen av is har äntligen tinat fram."
"Jag kan erkänna att jag tycker bra om honom, han räddade min fars liv. Men jag är inte förälskad. Förälskelser är för unga…"
"Prat! Nu går du och ber honom om en dans… annars så gör jag det… och bara råkar nämna att ni skulle vara intresserad av att träffa honom på tu man hand, att ert hjärta brinner för honom…"
"Var inte dum…" muttrade Arania, och såg ner i golvet igen.
"Får man anhålla om en dans?"
Arania såg upp, framför henne stod Avalon. Han sträckte fram sin hand mot henne. Arania reste sig lite tveksamt och accepterade. Han förde ut henne på dansgolvet och höll henne försiktigt i sin famn, som om hon varit en bräcklig glas figur. Hon såg in i hans ögon och alla runt omkring dem tycktes försvinna. Eowyn såg på sin dotter med oro, Arania brukade inte dansa. Legolas och Lofa var inte heller nöjda med vad de såg. De enda som tycktes vara riktigt glada över de dansande parets plötsliga närhet var Aragorn och Gandalf.
"Har jag berättat för er hur vacker ni är idag?" Frågade Avalon.
"Ni nämnde det i förmiddags, my lord." Svarade Arania.
"Det var för gårdagen, då har jag fortfarande dagens ranson kvar." Sade han och log. "Jag sparade era blommor."
Arania rodnade och försökte dölja ett litet leende.
När festligheterna började närma sig sitt slut avvek Avalon och tog en promenad i trädgården. Arania och Elisabeth hade lämnat festsalen tidigare, för nu var det ganska sent. Avalon tyckte att han hörde någon som talade inne bland träden och gick för att se efter vem det var, i sitt hjärta hoppades han att det var Arania. Under äppelträden fann han henne. Arania satt och talade med Elisabeth. Som snabbt försvann när hon såg Avalon komma gående, trots sin husfrus protester.
"Får man slå sig ner?" Frågade han stilla.
"Javisst, my lord… " svarade hon lite pressat.
Han satte sig ner och såg ut i natten. Arania visste inte vad hon skulle ta sig till. En insekt landade i Avalons hår, utan att tänka på det viftade hon bort den. Några av hans gyllene hårstrån föll mellan hennes fingrar. Hon såg hur månens ljus blänkte i dem. Hon följde dem tankfullt ner till topparna. De var så släta, som nyspunnet guld. När hon upptäckte vad hon gjort och att Avalon såg på henne med en forskande blick, släppte hon dem som om de bränt henne.
"Jag skulle bara ta bort en insekt… det var inte meningen att…"
Avalon log, och vände sig mot henne.
"Vackra Arania, ni behöver inte ursäkta er." Han tog hennes hand och såg henne i djupt i ögonen. "Hur kan jag säga att er röst är vacker? Jag vet bara att den genomtränger mig, och kommer mig att darra som ett löv, trasar sönder mig och spränger mig. Vad vet jag om din hud och dina lemmar? Det bara skakar mig att de är dina, Arania, för mig finns ingen sömn och ingen vila tills… tills de är mina."
Han förde sin hand mot hennes kind och smekte den ömt. Hon kände hur hennes hjärta började slå hårdare och hårdare i hennes bröst. Hon kunde inte ta blicken från hans gröna ögon. Hon kände deras värme stråla emot sig.
"Avalon… Avalon jag…"
"Ja?" Frågade han.
"Jag vet inte vad jag ska säga?"
"Säg ingenting. Låt bara dina tankar vandra. "
Hon såg på honom återgiven i det skimrande månljuset. Han var vackrare än någonsin tidigare. Hon blundade.
"Varför gör ni så här mot mig? Ni bara leker med mina känslor… "
Avalon skrattade och tog handen från hennes kind
"Du var vid min själ envis, kvinna. Vad är det för ord jag säger som ni människor inte förstår? Din bror förstod inte stundens allvar på slagfältet, när din far låg blödande i mina armar. Jag öppnar mitt hjärta för er, och ni tror jag driver med er. Du och din bror verkar bära samma sjukliga stolthet. Jag ska inte störa er mer. God natt, Arania."
Han reste sig och gick. Hon satt ensam kvar och tänkte på vad han sagt. Elisabeth, som naturligtvis suttit gömd i närheten, flög upp från sitt gömställe och rusade fram till Arania.
"Är ni fullständigt från vettet? Han sa nästan rent ut att han älskade er, och ändå stöter ni bort honom. Har ni tänkt leva resten av ert liv ensam?"
"Jag… jag vet inte vad som flög i mig."
"Ni älskar honom eller hur? Jag såg det inne i salen, alla inne salen såg det. Så sluta med era dumma bortförklaringar, och spring efter honom!"
Arania såg på sin kammarjungfru, så tänkte hon på deras möten. Det första, när han kom till Gondor. Hon hade tyckt att han var en av de ståtligaste män hon någonsin mött. Det andra i skogen vid sjön. Hur hon innerst inne hade önskat att han stulit den där kyssen. Känslan som fyllt hennes hjärta när han kom oskadad från slaget, och tryggheten hon känt i hans famn.
Hon fattade sitt beslut, kramade om Elisabeth och sprang efter honom. Hon sprang genom trädgården, som fördunklats i en kylig kvällsdimma. Hennes blick sökte efter hans resliga gestalt mellan träden, men hon såg honom ingenstans. Det kändes som om de sköna fruktlundarna ville skilja dem åt. Tillsist vände hon sina steg mot palatset, och där på väg upp för trappan fann hon honom.
"Avalon! Vänta!" Ropade hon. Han stannade och såg mot henne.
Hon sprang upp på trappsteget ovanför det han stod på och blockerade hans väg.
"Avalon… jag… jag älskar er… gå inte, jag älskar er," sade hon, flämtade efter sin språngmarsch. Avalon log ett brett leende, hans ögon strålade av glädje.
"Jag älskar er också, Arania."
Han förde sin hand in under hennes hår och kysste henne. Hon lade sina armar om hans hals och kastade sig i hans famn. Han höll om henne så hårt han vågade. Lyfte upp henne i sin famn och bar henne ner till trappans fot. Han satte ner henne på det fuktiga gräset nedanför trappan. Han var väl ett huvud längre än henne trotts att hon ansågs vara en mycket lång kvinna. Han drog fingrarna genom hennes mörka hår och omslöt henne åter i sin famn.
"Älskade, vackra Arania. Ni gör mig så lycklig…" sade han och kysste henne ännu en gång.
Elisabeth stod på avstånd och betraktade dem, hon suckade djupt, rörd av ögonblicket. Lofa kom gående bakom henne och funderade varför jungfrun bar detta fåniga leende.
"Elisabeth, jag letar efter Avalon, har du sett honom?"
"Ja," svarade hon och pekade mot paret som omfamnade varandra vid palatstrappan. "är det inte underbart?"
"Inte särskilt…" muttrade Lofa.
"Kom igen nu, var inte så oromantisk…."
"Det här handlar inte om romantik, kom med mig."
Han släpade med sig Elisabeth, och gick mot Avalon och Arania.
"Avalon, jag måste tala med dig, NU! Sade han strängt."
Avalon såg oförstående på honom.
"Kom nu frun, nu ska vi inte gå händelserna i förväg…" sade Elisabeth och släpade iväg Arania från Avalons famn.
"Vad ska det här betyda?" frågade Lofa. "Avalon, du vet att du omöjligen kan äkta henne. Hon är människa, du är en alv!"
"Jag förstår inte vad det har för betydelse? "
"Jag ska tala med din far om detta! Lita på det! Så stormade han iväg."
Avalon drog ett djupt andetag av den friska luften, hans hjärta var totalt uppfyllt av konunga dottern från Gondor.
Nästa morgon vakande han av att Legolas stormade in i hans kammare.
"Lofa berättade att han fann dig med Arania igår kväll."
"Han sa att han skulle tala med dig om det," sa Avalon och sträckte på sig.
"Han sa att du höll henne i dina armar och kysste henne, stämmer det?"
"Det stämmer bra det," svarade Avalon och började klä på sig.
"Har hon sovit här i natt…?" Frågade Legolas oroligt
"Nej, som du ser är jag väldigt ensam." Avalon började bli irriterad över sin fars frågvishet. "Bara för att du och min mor bröt mot alla traditioner man kan tänka sig. Så behöver det inte betyda att jag gör likadant."
"Det var en annan sak, vi hade lovat oss till varandra. Har du avgivit något löfte?"
"Nej, men jag planerar att tala med Aragorn så snart som möjligt."
"Ser du inte det omöjliga i situationen? Hon är människa, du är odödlig. Ni kommer att få en så kort tid tillsammans. Hennes livslängd är blott ett ögonblick i ditt liv."
"Det har sagts mig att du var redo att ge upp din odödlighet för att du trodde min mor var dödlig."
"Vem har sagt det?"
"En liten fågel viskade det i mitt öra…"
"Gandalf! Jag visste det. Det är han som ligger bakom allt." Sade Legolas och stormade ut.
Avalon skrattade gott, men förstod sin faders oro. Legolas sökte efter Gandalf och fann honom med Aragorn i konungens kammare.
"Jag förstår om du är nöjd nu!" sade han barskt och slängde igen kammar dörren bakom sig med en ordentlig smäll.
"Vad talar du om?" Frågade Gandalf.
"Avalon och Arania, det är dem jag talar om." Legolas vankade av och ann i rummet.
"Lugna ner dig, min vän. Vad är det med Avalon och Arania." Frågade Aragorn som såg väldigt ovetande ut.
"De har förklarat kärlek till varandra," muttrade Legolas.
"Det är underbart!" Sade Aragorn. "En bättre man för min dotter kan jag inte tänka mig."
"Jag förstår det. När Gandalf inte kunde få Elimin att äkta er så nu försöker ni ta min son från mig!"
"Vi försöker ingenting! Nu sätter du dig ner och tar det lugnt!" Röt Gandalf.
Legolas satte sig förskräckt och dolde sitt ansikte i sin händer.
"Förlåt mig, Gandalf, Aragorn. Men jag tänker inte lämna min son här för att dö."
"Jag har hört de orden tidigare, Legolas," sade Aragorn. "Det var inte mitt val att göra när Arwen bestämde sig för att följa sin far. Det är inte ert val att göra nu. Kommer Avalon och ber om Aranias hand, så kommer jag att ge honom min tillåtelse av hela mitt hjärta. Det blir hans val, om han vill följa er till Valinor eller stanna här. Vid min dotters sida."
"Ger hon sitt liv till honom så blir det svårare för honom att göra ett val till min och Elimins fördel. Det kan bli barn inblandade. Avalon skulle aldrig lämna sina barn faderlösa för att följa sitt folk. Nej, ger ni honom tillåtelse att äkta er dotter så förlorar jag honom för alltid. Det skulle få mitt hjärta att brista."
"Legolas!" Lofa kastade sig in i kammaren, "det har kommit bud från Lórien. Jag har blivit far! En underbar liten alv har sett dagens ljus." Legolas sken upp.
"Det var härliga nyheter! Vi måste ge oss av till Lórien omedelbart."
Aragorn och Gandalf instämde i gratulationerna. Legolas gav Aragorn en lång sorgsen blick när han lämnade kammaren. När de kom ut i Aragorns sal mötte de Avalon. Lofa var överlycklig och Avalon gratulerade den nyblivna fadern. Legolas såg på sin son och sa inte ett ord. Men i hans ögon kunde Avalon se alla känslor hans far bar på. Inga ord behövde yttras. Legolas följde Lofa ut i solljuset, Avalon gick till Aragorns kammare. Ett par timmar senare var de klara att ge sig av. Aragorn och hans familj sade farväl till sina vänner på palatstrappan, och tackade ännu en gång för den hjälp de fått. Avalon och Arania tog en sista promenad i trädgården. Avalon kramade om Arania och kysste hennes panna.
"Måste du åka?" Frågade hon försiktigt.
"Jag vill träffa min syster och så har jag en del att ta hand om i Lórien," svarade han.
"Vad kan det vara för saker? Allt som håller dig borta från mig gör mig just nu vansinnigt svartsjuk."
"Jag har planerat att gifta mig i sommar… farväl så länge min sköna." sade han och kysste hennes hand. Sen började han gå mot palatset.
"Avalon, vänta." Hon tog tag i hans arm och hindrade honom från att gå. "Jag är konungen av Gondors dotter. Enligt våra lagar kan ingen be mig om min hand. Jag är
rikets högsta dam efter min mor, det är jag som måste fråga…"
Hon tog hans händer i sina och betraktade honom. Hans ögon var milda och varma, hans gyllene hår röde sig lätt i vinden.
"Jag trodde aldrig att jag skulle känna så här. Jag är ingen ung kvinna längre, Avalon. I mitt folks ögon är jag för gammal för att avge något löfte till en man. Men min ålder är för dig, blott en krusning på ett hav. Så kommer även vår tid tillsammans att vara… Det vore en ära om du ville spendera denna korta tid med mig. Avalon Grönlöv, son av Legolas, prins av mörkmården. Vill ni bli den som fyller min tillvaro med ljus och mening? Vill ni bli far till mina barn, fostra dem och ge dem kärlek? Vill ni ligga vid min sida och möta varje ny morgon med hopp och vällust? Avalon, vill ni bli min gemål?"
Avalon blundade och kände känslorna bubbla i hans bröst. De var så straka att hans ben nästan inte bar honom. Han såg på henne, kysste hennes händer och svarade: "Av hela mitt hjärta…"
Hon ställde sig på tå och kysste honom. Han lade sin armar om henne och lyfte henne från marken. Avalon höll henne så nära att han kunde känna hennes bultande hjärta genom klänningens tyg. Han älskade henne så innerligt. Han satte ner henne på marken igen, knäppte upp låset på halsbandet med silverträdet och hängde det om hennes hals.
"Min mor gav en sådan gåva till min far när de avgivit sitt löfte till varandra. Detta får på samma sätt bli ett tecken på min kärlek. Jag återkommer snart, sedan ska jag aldrig lämna din sida igen. Kom, vi går och meddelar våra fäder."
Eowyn nöp häpen Aragorn hårt i armen när hon såg Arania och Avalon komma hand i hand genom trädgården. Hon vände sig till sin man och gav honom en frågande blick.
"Han bad om hennes hand på morgonen…" sade Aragorn till svar och log nöjt.
"Men hon är konunga dotter. Han kan inte välja henne…"
"Tio minuter efter att han gått med min välsignelse, kom hon och bad mig godkänna honom som hennes val av gemål. I sommar blir det bröllop i Gondor."
Avalon lämnade Arania på palatstrappan, bugade för Aragorn och Eowyn, och gick sedan till sin häst. Hon såg med en trängtande blick efter honom när de gav sig av.
"Nå?" Frågade Aragorn nyfiket. Arania såg på Avalons halsband, alvstenen glimmade i solen.
"Han sa ja, sade hon lyckligt, han älskar mig far! Han sa, ja!"
Eowyn blev rörd till tårar och kramade om sin dotter. Den snart femtio åriga drottningen hade slutat hoppas på att hon skulle få uppleva den här dagen.
"Det var då inte en dag för tidigt," skrattade Gideon och klappade Arania på axeln. "Vi började fundera på om du skulle bli en gammal ungmö! Du har fått så många förslag och avvisat dem alla."
"Det finns bara en sådan man," sade Arania drömskt. "Mitt hjärta har längtat till honom hela mitt liv. Jag tror att jag älskade honom redan innan vi träffades."
Tiden gick sakta i Gondor. Livet började återgå till sitt vaniga mönster med ett undantag. Eowyn hade med sina vänner börjat förbereda sin dotters bröllop. Eowyn såg ofta sin dotter stå vid fönstret mot gården i Aragorns sal, blickande mot horisonten. Nu satt hon i konungens sal och handarbetade med sin mor och Dina, en gammal kvinna som varit Eowyns förkläde sedan hon var barn.
"Hur länge har han varit borta?" Frågade Dina
"Tre veckor…" svarade Eowyn. "sedan han gav henne sitt löfte har hon inte gjort mycket mer än trängtat, hon är fullständigt likgiltig till allt…"
Eowyn suckade och såg på brodyrarbetet som låg i Aranias orörliga händer.
"Unga hjärtan… jag mins hur du uppförde dig när Aragorn bett om er hand. Din dotter är din inre spegelbild, trotts att hon till utseendet mer liknar sin far." sade Dina och fortsatte med sitt arbete.
"Jag hoppas bara att han inte dröjer för länge. Tid är ett begrepp alver har svårt för. De påverkas inte själva av dess gång. Jag hoppas innerligt att han mins att hon åldras för var dag som går."
Senare den natten vaknade Elisabeth av att hästarna i stallet var oroliga. Hon fattade sin rock och gick ut för att se vad som stod på. Till hennes förvåning möttes hon av Arania. Hon ledde en tränsad häst.
"Vad i hela fridens namn håller du på med?" Frågade hon.
"Jag blir sjuk av att vänta…han har varit borta så länge, jag saknar honom så…" svarade Arania lite skamset.
"Så ni tänker ge er av och söka honom? Är ni fullständigt från vettet? Ni vet inte ens vägen till Lórien. Även om ni visste så skulle vägen vara för farlig för en ensam kvinna. Legolas sa att skogen runt Lórien är välbevakad. Tänk om det händer er något!"
"Mitt hjärta tillåter inte att jag bara sitter här! Jag har lämnat ett medelande till min far, så han vet var jag är på väg."
"Nåja, har ni nu bestämt er för det så… jag blir med er!"
Arania såg på Elisabeths bestämda min.
"Jag kan inte låta er resa ensam, även om jag tycker att det här är en vansinnigt dum idé. Stanna här medan jag klär mig bättre. Ni är beväpnad eller hur?"
Arania nickade
"Bra, lite förstånd tycks ni ha kvar i alla fall."
Arania såg Elisabeth skynda för att klä sig. Hon var glad över sällskapet, även om hon inte hade bett om det. I skydd av mörkret gav de sig av. De red hela natten och vilade bra korta stunder under dagen. Elisabeth hade i brådskan lyckats få med sig en karta över Rohan och skogslandet. Men den gyllene skogen alverna talat om var ej utsatt på den. Arania började fundera på vad hon givit sig in på, hur skulle de hitta rätt?
I Gondor började paniken sprida sig när man inte kunde hitta Arania och Elisabeth någon stans. Tillslut fann Eowyn, Aranias medelande och hon skyndade till Gandalf.
"Arania är på väg mot Lórien! Hon och Elisabeth har givit sig av ensamma!"
"Når de Lórien oanmälda kan de bli dödade, drottningens krafter har börjat avta. Så kan även hennes inre syn ha gjort…" mumlade Gandalf. "Jag ska genast sända bud till Galadriel."
Han gick ut på planen nedan palatset, höll ut sin hand och visslade som en fågel. En liten trast kom flygande och landade i trollkarlens öppna hand. Gandalf viskade några ord på alviska till den, och fågeln tog till väders igen.
"Jag hoppas den når Lórien i tid…"
Arania och Elisabeth kom just in i skogslandet. Hästarna hade svårt att ta sig fram med dem på ryggen, så de steg av och lede hästarna fram. Kvällen kom, de tände en liten lägereld, precis stor nog för att hålla djuren på avstånd. Elisabeth och Arania turades om att hålla vakt. Nästa dag vandrade de genom skogen. Kartans ritning var så grov att den gjorde föga nytta nu. De måste ha gått i cirklar, eftersom Arania hela tiden tyckte at hon kände igen sig. När kvällen kom slog de läger och försökte orientera sig på kartan. De var vilse, erkände de motvilligt tillslut. Nästa morgon var kall och grå. Arania tände en liten eld för att få upp värmen och koka dem lite till frukost. Den fuktiga veden brann dåligt och utvecklad en kraftig rök. Elisabeth gick för att söka lite torrare ved. Arania kurade ihop sig vid den pyrande b
brasan med sin filtar om axlarna. Hon frös så hon skakade.
"Rökning lär vara skadligt för din hälsa… så har det sagts mig i alla fall…"
Arania vände sig mot rösten, som kom från ett buskage bakom henne. Där stod Avalon och betraktade henne med ett leende på läpparna. Hans grå alvkappa gjorde honom svår att upptäcka bland träden stammar. Hon rusade upp och kastade sig om hans halls. En känsla av värme spred sig i hennes frusna kropp.
"Jag har saknat dig så…" sade hon och kysste honom.
"Jag har saknat dig också, min dumdristiga fästmö. Varför har du kommit hit? Vägen är alldeles för farlig för två ensamma kvinnor."
"Hur visste du att vi var på väg?" Frågade hon förvånat.
"Gandalf sände bud när han upptäckt er flykt, det var tur. Ni har varit bevakade sedan ni steg in i skogen. Hade vi inte fått hans medelande hade det kunna gå illa för er".
"Menar du att…"
"Bara för att ni är kvinnor behöver det inte betyda att ni är ofarliga. De som vaktar dessa skogar är tränade att inte ta några risker om inga andra order finns."
"Här är den andra!" Ett par alver med spända bågar eskorterade en något skräckslagen Elisabeth fram till sin husfru.
"Avalon! Tack och lov!" Ropade hon när hon fick syn på Avalon och Arania.Avalon signalerade att alverna kunde sänka sina bågar. Sen vinkade han mot alla håll runt omkring dem. Till Aranias och Elisabeths förvåning dök det upp alver från till synes varje buskage.
"Så det var de ni väntade på!" Urbrast en alv. "De har irrat runt som yra hönor i en och en halv dag!"
"Vi har inte irrat runt!" Muttrade Arania. "Vi visste precis var vi var hela tiden."
Avalon skrattade, Arania var lika envis som förut. Alverna eskorterade damerna genom skogen. På avstånd tyckte Arania att hon förde någon sjunga. När de närmade sig stadens portar blev ljudet starkare. Arania blev överväldigad av den syn som mötte henne. Portarna till staden öppnades och alvernas härlighet låg framför henne.
"Lyssna," uppmanade Avalon.
Bland trädens magnifika grenar klingade en sång hon inte förstod orden i.
"Det låter vackert," sade hon tankfullt.
Det borde det vara, de sjuger om dig och den kärlek som du bär. På världsspråket låter den ungefär så här:
Kvinna av mänsklig släkt, dotter av jordens barn.
En konungs hjärta du har väckt, och lindat det i ditt garn
I din skönhet sänkt ser han livet förklarat
Den mörka gåtans svar uppenbarat
I din skönhet sänkt, bedja han vill
Världen är helig, för du är till
Andlös av klarhet, i ljus fördränkt
Vill han finnas hos dig, i din skönhet sänkt.
Arania log förläget när Avalon slutat sjunga.
"Höj din hand till hälsning om ni vill att de ska sluta." Arania höjde handen och sången avtog.
"Du och Elisabeth är troligen de sista människorna som ser denna plats i all sin skönhet. Folket här börjar göra sig klara att lämna Midgård. Tillsammans med din far blir ni de enda nu levande människorna som lagt sina ögon på denna stads skönhet. Kom, jag vet en som vill träffa dig."
Han tog Aranias hand och visade henne genom staden fram till ett kraftfullt träd. En trappa som ringlade upp längs stammen förde dem till en liten boning bland löven. Avalon knakade försiktigt på dörren och de steg in.
"Avalon!" En liten rödhårig älva kom springandes emot dem, Avalon plockade upp henne sin famn, hon såg blygt på Arania.
"Detta är Calmurill, min lilla syster, ska du hälsa på Arania? "
Calmurill såg misstänksamt på henne, sen sträckte hon ut sina armar mot Arania. Lite ovant tog hon emot den lilla älvan.
"Citanatubine marinas brothir? " Frågade hon och började leka med en lock av Aranias hår mellan sina knubbiga barnfingrar. Arania såg frågande på Avalon.
"Hon frågade om vi ska gifta oss." Översatte han.
Arania nickade mot Calmurill, kramade om henne och satte ner henne på golvet igen. När Arania följde flickas gång med blicken såg hon att barnet inte var ensam i bostaden. Vid en stor broderings ram satt en ung kvinna. Hennes klädedräkt var skinande vit, hennes hår eldrött och på hennes panna glimmade en utsökt pannring av silver. Arania mötte kvinnans granskande blick, och neg djupt. Kvinnan ställde sig upp till hälsning.
"Arania, detta är min mor, Elimin, drottning av mörkmården. Hon är Minorill, morgonljuset. Mor, detta är Arania, min blivande hustru."
Elimin steg fram till Arania och såg noga på henne. Hon var kortare än Arania och såg ut att vara mycket yngre. Elimin lade sina händer på Aranias kinder och såg henne djupt i ögonen.
"Du har rätt min son, hon är vacker som en dag," sade hon sedan mycket stilla.
Arania rodnade. Ett ynkligt gnäll hördes ur en vagga i rummets hörn. Elimin gick fram till vaggan och lyfte upp det gnyende barnet.
"Detta är Sirina, Avalons yngsta syster," sade Elimin och höll fram barnet mot Arania. Hon tog försiktigt emot det, jollrade lite och barnet slutade gny.
"Hon kan ta hand om barn. Det är en bra egenskap. Efter vad min son berättat om dig och det jag kan se i dina ögon nu. Kan jag inte förneka att jag är nöjd. Hon blir en utmärkt hustru för dig, Avalon. Så lik sin mor i sinnet, så lik sin far till det yttre… Jag tackar dig för dina örter. Jag ska dricka ditt te var kväll så fort mitt barn är fött. Nu måste vi gå till Galadriel, hon vill väldigt gärna träffa dig. Jag har redan uppehållit dig för länge."
Elimin ropade på en av sina tärnor som kom och tog hand om Sirina och Calmurill.
"Avalon, din far och lord Celeborn vill att du kommer till Celeborns sal. Lämna Arania i min vård, vi ska möta Galadriel."
Avalon log och lämnade dem. Arania såg nervöst efter honom.
"Du behöver inte vara orolig min flicka, Galadriel är en god drottning. Hon ser bara ert goda hjärta, och dömer er efter det." Sade Elimin milt.
Elimin förde Arania genom staden till en liten lund vid stadens utkant. Galadriel och hennes tärnor satt och vävde. En tråd så tunn och skimrande att den tycktes vara spunnen av ljus lekte mellan Galadriels långa fingrar. Elimin och Arania stannade en bit ifrån henne. Arania såg på Galadriel. Det fanns fortfarande många människor i Gondor och Rohan som skydde dessa skogar. De sade att en kraftfull alvhäxa bodde här och sände alla män som lade sina ögon på henne i fördärvet. Hennes själ skulle vara svart som natten och hennes ögon brinnande likt galna hundars. Alvdrottningen var storslagen, det vackraste väsen Arania skådat. I det ögonblicket vände Galadriel sitt ansikte mot Arania och ställde sig upp till hälsning. Alla hennes tärnor gjorde det samma. Elimin böjde sitt huvud, Arania neg så djupt hon bara kunde. Galadriel steg fram till Elimin.
"Så detta är Arania, dotter av Esselar. Jag kan se att du är nöjd Minorill, hon är ett vackert barn. Galadriel såg forskande på Arania. Hennes hjärta är rent…hennes sinne skräckslaget," sade hon och skrattade. "Du behöver inte frukta, Arania av Gondor. Jag vill dig inget illa. Jag ska sända bud till din far att du kommit fram oskadad. Din mor måste vara utom sig av oro. Elimin visar dig var du kan tvätta dig och få något att stilla din hunger. Din tjänste flicka får bli med dig, eller vill hon kanske stanna där hon ligger bland snåren?"
Arania vände sig åt det håll Galadriel nu såg och gav Elisabeth en sträng blick. Jungfrun klev skamset fram från sitt gömställe. Arania neg åter mot Galadriel och följde sedan Elimin till tvätthuset. Galadriel följde dem med sin blick och tänkte:
Vackra jordbarn, djup sorg du ska bringa min dotter, och gränslös lycka skänka hennes son.
Elimin beordrade sina tärnor att tappa upp badvatten åt Arania och Elisabeth, parfymera det på ett riktigt sätt och lägga fram rena kläder. De flitiga älvorna skred genast till verket. Arania och Elisabeth badades med varsamma händer, deras hår tvättades och lades i oljor. När de så var klara bars kläder fram. Arania kläddes i ljust ljungfärgat, Elisabeth i saffransgult. Elimin övervakade det hela med en godmodig min. När Arania var klädd och hennes midjelånga hår torkat, band Elimin det i en luftig frisyr och krönte verket med en tunn hätta av silvertråd. Hon såg granskande på sin skapelse.
"Något fattas…" mumlade hon, "undra om…"
Elimin gick till ett skåp, och plockade fram ett vackert bälte. Arania tog varsamt emot det och fäste det runt sitt liv. Det var gjort i renaste silver och belagt med vackra grå alvstenar.
"Såja, perfekt, nu är du klar." sade Elimin och log. "Nu ska vi gå och se till att ni inte svälter ihjäl."
De båda flickorna följde Elimin till matsalen. Avalon, Legolas och Celeborn var redan där. När Avalon såg Arania stiga in reste han sig upp och gick för att ta emot henne.
"Du ser underbar ut…" sade han och suckade förälskat. "Kom, vi går och sätter oss."
När de gick genom salen lade Arania märke till en rödhårig älva. Hon satt med ett spädbarn i famnen och betraktade henne noggrant och ordlöst. Vid hennes sida satt generalen som Avalon och Legolas haft med sig till Gondor. Hon kunde inte minnas hans namn… Älvans isande blå blick kändes nästan obehagligt genomträngande. Arania försökte undvika hennes blick men det syntes omöjligt.
"Vem är hon?" Frågade hon Avalon och nickade mot älvan.
"Hon är Nova, min tvillingsyster, hustru till Lofa som sitter vid hennes sida. Barnet är Ilion, hennes förstfödda."
"Hon tycker visst inte om mig något vidare…Min syster är väldigt reserverad mot främlingar. Men får du bara tala med henne så visar hon snart en betydligt varmare sida."
"Jag tvivlar på att hon vill tala med mig… det känns som om hennes blick vill frysa mina ådror," muttrade Arania.
Avalon skrattade gått. De satte sig bredvid Legolas och Elimin. Legolas hälsade på Arania. Sedan såg han på hennes silver utsmyckningar och gav sin hustru en hård blick. Elimin bara log och kysste sin mans kind.
Arania och Elisabeth stannade i Lórien en tid. Avalon visade dem runt i staden och dess omgivningar. Han berättade sagor om platser de besökte och visade var han lekt som barn. Arania och Elisabeth var förundrade av allt de såg och alla vackra ansikten runt omkring dem.
Avalon och Arania var sällan på tu man hand. Elisabeth följde dem som en skugga, på Legolas order förståss. En eftermiddag kom Elimin och bad Arania följa med henne, ensam.
Hon visade Arania till ett litet rum vid sidan av Celeborns sal. Där inne på en provfigur hängde den vackraste klänning Arania någonsin sett.
"Det är Galadriels brudgåva till dig. Det var tyget till denna Galadriel vävde när ni mötte henne," sade Elimin.
Arania var stum av förundran. Den var skimrande vit, tyget glänste som om själva månens ljus var invävt i det. Vackra brodyrer och stenar i vitt och silver prydde dess ärmar och kjol.
"Tack…" var allt hon fick fram.
"Gandalf har skickat bud, Gondor står redo för er vigsel. Vi bör ge oss av snart."
"Legolas verkar inte vara direkt överförtjust i den tanken. Inte Nova heller för den delen," mumlade Arania.
"Legolas är rädd att förlora sin son. Nova är rädd att förlora sin bror…kan du klandra dem? När Legolas viger er är han rädd att Avalon avsäger sig den nåd som givits honom och följer er till graven."
"Jag skulle aldrig be honom om det," sade Arania allvarigt. "När jag bad Avalon att bli min gemål accepterade jag ett faktum. Den tid vi har här och nu, är allt vi kommer att få. Jag vill ej att han blir dödlig. När jag avlider, gammal och grå, vill jag att han återvänder till sitt folk. Vår kärlek får han bära som ett vackert minne i sitt hjärta."
"Har du talat med honom om det här?"
"Nej, jag är rädd att han ej skulle förstå. Det var därför jag kom hit. Jag vill inte spilla ett ögonblick av närhet. Detta folk behöver honom kanske en dag. Jag kan inte beröva dem hans trygga skydd. Jag har honom bara till låns, några korta år. Ni skulle gjort samma sak. Offrat er kärlek, för att trygga ett folks säkerhet."
Elimin log. "Nej, Arania, det skulle jag inte… Det är uppenbart att Gandalf har talat litet om mig och mina förfaranden. Lika väl är kanske det."
Arania såg nyfiket på Elimin, men drottningen av mörkmården sade inget mer.
Någon dag senare gav de sig av. Galadriel och Celeborn sade farväl till sina skyddslingar och önskade dem lycka till. De skulle snart leda sitt folk mot väst till de gråhamnarna och släcka Lothlóriens ljus för alltid. De skulle vänta vid hamnarna tills Legolas och Elimin kom och gjorde dem sällskap.
Sällskapet som färdades mot Gondor fick göra detta i väldigt maklig takt. Elimins tillstånd tillät inte någon större färdhastighet. Calmurill red glad i hågen framför Avalon på hans häst. De gjorde ofta små avstickare från sällskapet och red lite fortare. Calmurill tjöt av glädje när hon kände fartvinden i sitt lockiga hår, Avalon skrattade glatt. Arania såg förälskat på dem. Sirina låg tryggt i Legolas armar och sov för det mesta. Elimin såg sin mans sorgsna blick. Han höll Sirina tätt mot sitt bröst. Nova och Lofa red bakom Legolas och Elimin. Nova kände ett sting i sitt hjärta varje gång Avalon red upp bredvid Arania.
"Han kommer nog sakna dig lika mycket som du redan saknar honom." Sade Lofa när han kände sin hustrus sorg djupna allt mer.
Nova sade ingenting. Vid lägerelden senare samma kväll gick Nova med Elimin för att hitta lite örter till kvällste. Arania kände sig lite stött över att de inte bett henne följa med. Hon som hade så stora kunskaper om örter och deras verkan. Hon kröp upp närmare Avalon och lät hans lugn fylla hennes hjärta. Ilion kved till, Lofa plockade upp barnet från den lilla korg Nova bar honom i och vyssade honom, men han ville inte sluta gråta. Arania såg sin chans och bad om att få hålla honom. Lofa räckte försiktigt över barnet till henne. Hon vyssade och jollrade allt vad hon orkade. Snart så tystnade den lilla alven och såg frågande på Arania.
"Hej lille vän, är du glad nu?" Frågade hon och lät barnet suga på hennes finger. "Jag tror han är hungrig, sade hon sedan."
Nova hade hört sitt barns gnyende och kom snart springandes. När hon såg sin son ligga nöjt i Aranias famn blev hon förvånad över sitt eget lugn. Hon tog bara barnet och gick åt sidan för att amma. Arania hoppades att hon inte trampat på Novas tår när hon tog Ilion. Det skulle knappast gagna deras relation. Några dagar senare nådde de Gondors gränser. När de kom inom synhåll för vakten på stadsmurarna trumpetade man glatt. Folk strömmade till för att ta emot Arania och Avalon. När alverna red in genom portarna stirrade folkmassan häpet på dem. De var alla klädda i skinande vitt. Lofa och Legolas bar vita mantlar och tunikor, Elimin och Nova bar vita klänningar och caper med huva som dolde deras röda hår. Barnen bar även de vitt och stirrade lika häpet på folkmassan som de stirrade på dem. Arania och Elisabeth var de enda som bar färjade plagg, deras alviska klänningar från Lórien.
Avalon red vid Aranias sida, även han klädd i skinande vitt. Människorna blev nästan bländade när de såg på dem. Aragorn, Eowyn, Gideon och Gandalf stod på palats trappan och väntade.
"Cira…" sade Eowyn lyckligt när hon såg sin vän komma skridandes genom trädgården.
De hälsade artigt för att göra de betraktande folkskarorna till freds, sen avvek de båda vännerna så fort de kunde. Långt in på natten talade de. De berättade för varandra om vad som hänt i deras liv sedan de skiljts åt, och diskuterade sina barns sammanvävda framtid.
Dagen för vigseln var inne. Arania blev väckt tidigt av Elisabeth och hennes andra jungfrur, på Elimins och Eowyns order. Vid frukosten var bara kvinnorna samlade. Elimin berättade att det var alvernas sed att försöka få bort alla tecken på att Arania levat före hennes vigsel. Hon och Eowyn hade bestämt att Arania skulle renas på alvernas vis. Sen förberedas på människornas. Arania frågade vad det innebar. Elimin svarade att Arania bara skulle tvättas lite lätt. Nova satte nästan frukosten i halsen. För första gången såg Arania, Nova skratta riktigt hjärtligt. Men om det var bra eller dåligt visste hon inte. Avalon vistades med Aragorn, Gideon, Legolas och Lofa. De försökte förbereda honom på äktenskapets många prövningar och stunder av lycka. Aragorn kunde inte låta bli att kommentera Legolas och Elimins flitiga barna födande efter deras vigsel. Legolas skrattade gott och rekommenderade flitig användning av Eowyns örter. Den sorg som Legolas känt inför den här dagen var som bortblåst. Avalons lycka vekade förvisa alla moln från hans faders sinne.
Arania fördes till tvätthuset och tvagades hårt och skoningslöst av Elimin och Nova. Arania hade inte en chans mot de två starka älvorna. Eowyn tog hand om Aranias hår enligt Elimins instruktioner, och var stundvis lite orolig att älvorna skulle göra Arania illa. Arania hämtade sig dock ganska fort. Novas attityd till henne verkade också lite bättre. Nu när hon fått avreagera sig lite på henne. När Elimin och Nova ansåg att de var klara stod solen redan högt på himmelen. Arania var alldeles slut. Nu var det Eowyns tur. Skor provades ut, Aranias hår lades i en frisyr som passade hennes ställning. En krans av blommor bands till huvudbonad åt Arania och en slöja måttades. Underkläder syddes och en tunn underklänning tillverkades, som även skulle passa för bröllopsnatten. Arania rodnade när hon såg på den.
Karlarna som hade fått till uppgift att hålla Avalon på avstånd under dagen så kvinnorna skulle få lite svängrum. De förde honom ut i skogen för att hämta en bukett blommor. Det ska bli hans första gåva till sin hustru. Avalon hade det inte lätt. De andra fällde hela tiden välriktade kommentarer. Avalons popularitet bland jungfrur och älvor var ett hett ämne, för nu var hans ungkarlstid förbi. Ett annat populärt ämne var den kommande bröllopsnatten. Avalon skrattade åt alla deras försök att göra honom nervös. Kvällen kom och trädgården ställdes i ordning för ceremonien. Eftersom det var vackert väder hade man valt att vistats ute.
Arania satt på sin kammare och betraktade sin spegelbild. Hennes hud var ljus som alvernas, hennes hår bundet i en frisyr som skulle ha passat för en drottning. Hon bar Galadriels klänning. Den glimmade lätt runt hennes barm. Det knackade försiktigt på dörren och Aragorn steg in. Han suckade djupt och betraktade henne.
"Jag ser så mycket av din mor i dig just nu, min dotter. Du gör mig mycket stolt. Jag undrar om alla fäder finner sina döttrar lika vackra?… är du nu helt säker på ditt val?"
Arania log "Far, jag är helt säker. Jag vill alltid vara nära honom. När han håller mig i sina armar… håller mig så hårt att jag nästan slutar andas, känns han ändå för
långt borta. Jag vill upplösa min kropp till damm, så han kan andas in mig, så jag kan finnas i varje vrå av honom, så han kan bära mig med sig, alltid… Så mycket älskar jag honom."
"Det låter tillräckligt, kom, så går vi." sade Aragorn och kysste sin dotters panna.De gick ut ur palatset på dess baksida och runt själva trädgården. De skulle komma gående genom trädgården fram till palatsporten där själva ceremonien skulle äga rum.
Aragorn gav sin dotter en sista kyss på pannan och kramade om henne. Sen fällde han ner hennes tunna slöja och de började gå. Det verkade som om hela Gondor hade klämt in sig i trädgården. Många satt uppflugna på murarna för att se bättre. Eomer och hans familj var också där, som hedersgäster hade de en bra sittplats.
Arania såg honom stå bredvid sin far på trappans högsta trappsteg. Han bar en vit lång tunika, broderad i vitt och silver, vita byxor och en vit långrock som räckte ner till hans fötter. Rockens höga krage var belagd med gröna stenar och silver brodyrer. Från hans axlar hängde en lång skimrande, vit cape som brede ut sig bakom honom. Tyget liknade det Arania bar i sin klänning. På hans panna glimmade pannringen i silver. Han fångade den sjunkande solens ljus så han nästan bländade människorna som följde ceremonien. Avalon såg lyckligt på Arania. Hennes klänning glittrade i solnedgångens ljus, hennes slöja släpade långt efter henne.
Han hade aldrig sett henne så vacker förut. Han gick och mötte henne med de blommor han plockat under dagen. Aragorn överlämnade stolt sin dotter, Avalon bugade till tack. Aragorn gick och satte sig bredvid Eowyn som var så rörd att hon grät.
"De är så vackra…" snyftade hon.
"Må alla gudar hjälpa honom…" svarade Aragorn och kramade hennes hand.
Avalon förde sin brud fram till Legolas och de knäböjde vid hans fötter.
"Det är en stor glädje för mig att stå här i dag. Att se dessa två bygga en fast grund för kärlek på några få möten har varit ett nöje att följa. Vi har samlats här i dag, vänner från norr och söder, för att bevittna ett äktenskap mellan två folk. Avalon, min son, prins av mörkmården och Arania, konungadotter av Gondor, har valt att spendera sina liv tillsammans. Jag önskar dem lycka och välgång av hela mitt hjärta. Som seden i detta land bjuder, frågar jag dig först. Arania, dotter av Aragorn
och Eowyn, konungadotter av Gondor, vill du äkta denne man, som står på knä bredvid dig? Önskar du stanna vid hans sida till tidens slut?
Arania såg på Avalon och en tår av lycka rann sakta ner för hennes kind."
"Jag vill äkta honom av hela mitt hjärta. Jag lovar att stå vid hans sida i solsken som i snö. Bära hans barn med ära, och älska honom till tidens slut."
"Då frågar jag dig, Avalon, son av Legolas och Elimin, prins av mörkmården. Vill du äkta denna kvinna och spendera evigheten vid hennes sida?"
"Det vill jag. Jag lovar henne att jag ska vandra livets väg vi hennes sida. Om hennes fötter blir för trötta att gå, ska min kärlek bära hennes fram." svarade Avalon.
Hans ögon lös av glädje.
Legolas vinkade till Calmurill, som på ostadiga ben bar fram en liten silver ask. Legolas plockade upp bandet av Mithrill, som en gång sammanbundit honom och
Elimin. Han höll upp det för åskådarna och sade:
"Som ett tecken på det löfte ni givit varandra i dag, inför er själva, människor och alver, binder jag nu er samman. Ett band av Mithrill är oförstörbart, må er kärlek också vara det."
Så lade han bandet om deras utsträckta händer.
"Innan jag nu förklarar er man och hustru har Avalon en gåva till sin brud."
De reste sig och Avalon vinkade till Calmurill, som åter kom halvspringandes. Nu med en liten ask av mörkt trä. Avalon tog emot den och tackade Calmurill. Han öppnade asken och visade dess innehåll för Arania. Hon flämtade till. I asken låg en bedårande vacker ring av Mithrill, belagd med adamanter och en klar, grön sten.
"Enligt ert folks seder ska du bära min ring som ett tecken på vårt löfte. Denna ring är tillverkad speciellt för dig, på mina order, av Galadriels skickligaste smed. En stor hantverksmästare bland alver. Det vore en ära för mig om du ville bära den."
Hon nickade försiktigt, och han trädde ringen på hennes finger. Den passade precis.
"Jag förklarar er nu man och hustru. Anar kaluva tielyanna" Sade Legolas och log varmt mot sin son och hans brud. Avalon lyfte på Aranias slöja, brudparet förenades i en kyss och folkmassan jublade.
"Länge leve brudparet!" Ropade Gideon och inledde firandet.
Man dansade och sjöng till sent på natten. Borden dignade av delikatesser från Gondors alla hörn, och vinet flödade.
"Vad ska mina jungfrur nu ta sig till?" Frågade Arania sin nyblivna man. "Deras favoritobjekt är upptaget…"
Avalon skrattade sitt mullrande skratt och kysste sin hustru. Alla fröjdades och var glada. Aragorn och Eowyn dansade med Legolas och Elimin som seden bjöd.
Ingen orkade tänka på att alverna snart skulle lämna sitt kära Midgård. Elimin, Nova och Catrine gick tidigt från festen för att lägga sina små. Stojet från firandet hördes även in till barnkammaren. Elimin tog hand om barnen och lät Nova och Catrine återgå till firandet. Hon var trött och behövde vila. Graviditeten gjorde att hon inte var lika pigg som de yngre flickorna. När barnen somnat gick Elimin ut en stund för att njuta den friska natt luften. Hon gick och satte sig på en bänk alldeles nedanför platstrappan så hon kunde höra barnen om de skulle vakan.
Hon lyssnade till larmet från festen, blundade och tänkte på sitt eget bröllop. Hon kände ett varsel om att någon närmade sig. Öppnade sina ögon och såg in mot trädgården. Där kom Aragorn promenerande bland fruktträden.
"Får man slå sig ner en stund?" Frågade han.
"Var så god," svarade hon. "Varför är ni inte kvar på festen?"
"Jag tog en kort promenad, jag är inte ung längre. Jag orkar inte med så stormiga tillställningar särskilt länge. Men du min vän, har inte åldrats en dag…"
"Du ser fortfarande stark ut. Hur många vintrar har du upplevt nu?"
"Sjuttiosex… mumlade Aragorn. Jag vet inte varför jag åldras så sakta, kanske är det den nåd Arwens kärlek gav mig, som håller mig ung… yngre i alla fall.
Arwen… ni får sända henne mina hälsningar när ni kommer till Valinor."
"Det ska jag göra," svarade hon. "Våra barn är vackra ihop."
"Ja, det är de. Jag har mycket att tacka Avalon för. Att se honom som min svärson är en stor lycka."
"Det blir svårare för oss. Jag och Legolas måste ta avsked av vår son. Han följer aldrig med oss till Valinor nu. Hon betyder för mycket för honom."
"Du och Legolas… Säg mig Elimin, har du någonsin ångrat att du valde honom? Jag hade kunnat älska er som min hustru…"
"Jag har aldrig ångrat mig," svarade hon."Hade Legolas inte besvarat mina känslor kunde jag nog med tiden ha älskat er också. Men Eowyn, hon har älskat er sedan hon lade sina ögon på er för första gången."
"Eowyn, hon är underbar. Men hon kan inte mäta sig med skönheten hos ert folk. Hon är en god hustru för mig."
"Den bästa," sade Elimin och tog Aragorns hand. "Våra barns förening gör mig glad. Givetvis hade jag hällre sett att Avalon valt en älva. Då hade jag fått behålla honom, se hans barn växa upp. Men jag antar att en del av mig måste bli kvar här."
Hon såg ut mot parken. Avalon och Arania hade lyckats smita undan och kom gående mot palatset. De stannade till framför Elimin och Aragorn. Avalon bugade och hälsade sin svärfar och Elimin kramade om sin son och hans hustru.
"Grattis ännu en gång," sade Elimin, sedan gick hon till sina små. Aragorn tog Avalons hand.
"Jag hade inte kunnat välja en bättre make till min dotter. Du ska veta hon har fått många förslag genom åren. Det har jag själv sett till. Men hennes eget val var det
bästa."
Avalon bugade åter, tackade för de varma orden och följde Arania upp för palatstrappan.
"Arania," sade Aragorn innan de försvann in i palatset, "var försiktig med honom nu…"
Arania gav sin far en mordisk blick, nickade och tog sen Avalons hand. Avalon bara skrattade. Hon visade honom till sin kammare. Han lyfte upp henne i sin famn
och bar henne in över tröskeln. Hon kysste honom och hoppade ner på golvet.
"Vad ska folket kalla dig nu?" Frågade han. "Prinsessa av Gondor eller Mörkmården?"
"Vad sägs om drottning av ditt hjärta?"
Hon lyfte av sin blomsterkrans och lösgjorde sin slöja. Sedan tog hon hans hand och de satte sig på hennes bädd.
"Hur tillbringar alver sin bröllopsnatt?" Frågade hon och drog sina fingrar genom hans hår.
"Vanligt är att man lovsjunger sin kärlek till sömns," svarade han
Hon lyfte av hans pannring och lade den åt sidan. "Vad säger du om att tillbringa den som vi människor brukar?…"
"Vi är ett mycket fruktbart folk, Arania. Är du redo att bära mitt barn så snart?"
Hon såg på honom och log.
"Jag är trettiotvå år gammal, jag blir inte yngre. Dessutom har vi just avgivit våra löften. Jag älskar dig, Avalon. Hon lade sina händer om hans halls. "Hur kan jag säga att din röst är vacker? Jag vet bara att den genomtränger mig, och kommer mig att darra som ett löv, trasar sönder mig och spränger mig. Vad vet jag om din hud och dina lemmar? Det bara skakar mig att de är dina, för mig finns ingen sömn och ingen vila tills de är mina." Nu är de dina Avalon, utforska dem."
Hon kysste honom, hennes händer letade sig in under hans kläder. Han drog kraftigt efter andan när hon kom åt att smeka hans nakna hud. Han knäppte försiktigt upp livet på hennes klänning och hjälpte henne att dra den över hennes huvud. Han ställde sig upp, hängde hennes klänning över ryggen på en stol och hängde av sin långrock. Hon stod vid bädden och såg på honom. Hennes tunna underklänning dolde inte mycket. Han lyfte upp henne i sin famn och lade henne på hennes bädd.
"Jag älskar dig så mycket," sade han drömskt och såg in i hennes ögon.
"Jag älskar dig också, Avalon Grönlöv… fast du är inte lika självsäker när du inte har en klinga mot min hals…"
Avalon skrattade och kysste henne. Hans händer trevade in under hennes klänning, mot hennes hud. Varje beröring var en njutning. Aldrig hade någon man fått röra vid henne på det sättet. Aldrig hade någon kvinna fått beröra honom som hon gjorde nu. Som nyfikna barn upptäcker världen, behagade de varandra tills de båda brann av åtrå. Arania drog honom så tätt inpå sig hon kunde, och han fyllde henne med sin värme.
När nästa morgon grydde låg hon fortfarande i hans armar. Hon sov lugnt och stilla, han låg vaken och såg på den stigande solen genom hennes fönster. Han ville aldrig släppa taget om henne. När de varit så nära som man och kvinna kan komma var separationen allt för svår. Tillslut reste han sig från hennes bädd. Han lät
henne sova och gick ut i trädgården.
"Nå? Var hon energigivande eller tröttade hon ut dig?"
Avalon såg mot Gideon, som satt på bänken nedan trappan och rökte pipa.
"Tror du verkligen jag skulle diskutera det med dig?" sade han och satte sig ned bredvid Gideon.
"Din far och mor har varit vakna sedan soluppgången. Själv har jag inte sovit ännu, vinet rusar fortfarande i mina ådror. När försvann ni egentligen? Jag hade velat ge min syster några tipps…"
"Jag tror inte hon var i behov av några…" mumlade Avalon och de började skratta båda två.
"Välkommen i familjen, du är ett bra tillskott till vårt kungahus. Era barn kommer att bli utsökta! Om något händer min son ska jag göra din förstfödda son till min arvinge. Tänk dig Avalon. En konung med din alviska skönhet och styrka kombinerat med min familjs jäklaranamma. Storslaget, storslaget…"
"Men Catrine väntar ett till barn och hon kan få fler söner."
"Catrine… Catrine… en vacker blomma är hon min hustru. Skyr mig som elden gör hon också. Låser mig ute ur hennes kammare om kvällen… bröt in dörren, det gjorde jag en kväll. Fort sprang min ängel och gömde sig hos min syster… Vad jag ska ta mig till med henne vet jag inte… Åh, Avalon, kvinnor flockas runt omkring oss. Runt dig för din skönhet, runt mig för min makt. Vi gör som de ber oss och äktar dem, sen flyr min duva snabbt som vinden… Så säg mig, Avalon, har du äktat en tiger eller en svan?"
Avalon skrattade högt och klappade Gideon på axeln.
"Vi ska tala mer när ruset lämnat dig."
"Du har rätt, min nya broder, min enda broder. Jag ska gå och få någon timmes sömn. Om nu dörren till min kammare är öppen förståss. Ha en trevlig morgon!"
Så skuttade han iväg upp för palatstrappan. Avalon skrattade gått.
Avalon gick till sin far och mor, de lyckönskade honom åter. Legolas tog med sin son på en promenad utanför staden. De gick genom den lilla port som Avalon och
Arania så ofta använt, och kom ut i skogen.
"Du vet att vi snart ger oss av…" började Legolas.
"Ja, Galadriel nämnde att hennes skepp var färdigställt. Hur snart reser ni?"
Legolas såg med sorg i ögonen på sin son.
"Jag har länge fruktat de orden. In i det sista hade jag önskat att du blev med oss."
"Jag kan inte lämna Arania. Jag har lovat henne min eviga kärlek. Det var bara några timmar sedan du förevigade vårt löfte eller hur?"
"Jag ville vägra… ska jag vara riktigt ärlig ville jag vägra, å det bestämdaste. Men din mor övertalade mig. Hon gjorde en gång det val du gjorde i går. Hon vet vad det innebär."
"Ingen har någonsin berättat om det," sade Avalon och såg frågande ut.
"Elimin, din mor, hon föddes för ett annat syfte än det hon lever för idag. Hon föddes till anmoder för detta konungahus. Den släkt som du nu är invigd i. Hon föddes för att bli Aragorns gemål, och vaka över hans ätt till tidens slut. Men hon blev förälskad i mig, och lade sitt liv i mina händer. Hon sade att detta val var ditt att göra, ingen annans. Hade jag bara kunnat hade jag gjort det för dig. När du och din syster accepterade aftonstjärnans nåd… såg jag det som att denna dag aldrig skulle komma. Jag hade fel."
"Jag ska bära aftonstjärnan så länge jag finns här…"
"Det är enkelt för dig att säga nu. Men när Arania avlider, av sjukdom, av ålder, av skada… då blir det inte lika lätt för dig. Tar du av dig aftonstjärnan och verkligen menar det, bortsäger du dig rätten till Valinors härlighet… Blir du med och vinkar av oss?"
Avalon nickade och tänkte på vad som sagts.
Några veckor gick och sakta kom hösten. Det var dags för alverna att ge sig av.
"Jag önskar att jag kunde bli med er och vinka av ert fartyg," sade Aragorn till sin vän. "Jag kommer att sakna ert folk, deras ansikten finns för evigt i mitt hjärta."
"Vi lämnar en stor bit kvar… Avalon kommer troligen inte att resa med oss." Svarade Legolas sorgset.
"Det blir hans val, men jag hoppas för min dotters skull att han stannar."
Eowyn sade farväl till Elimin. Hennes ögon var till bristningsgränsen fulla med tårar. De visste att de aldrig skulle mötas igen. Arania och Gandalf följde med dem när de gav sig av.
De red väster ut, förbi Rohans gyllene sal, över Rohan passet och förbi Isengård. När de passerade genom Flyke kände Legolas och Gandalf ett stort behov av att söka upp hoberna. Sams efterlevande bodde fortfarande i Flyke, men tiden var allt för kort. I hamnarna väntade Galadriel ombord på sitt vita skepp. Calmurill, Sirina och Ilion var fortfarande för små för att kunna välja sin väg vid templet Mirasell. Men ett undantag måste ha gjorts, för Legolas och Lofa kunde utan problem hänga halsbandet runt sina barns halsar. På Galadriels instruktion hängdes Elimins ofödda barns halsband om Elimins hals. Elimin var stor nu, hon skulle föda i
Valinor. Där stod de nu redo att kliva ombord. Legolas kramade om sin son och frågade om han verkligen inte skulle bli med dem. Avalon såg på Arania som stod en liten bit därifrån, och skakade på sitt huvud.
"Mitt hjärta finns här, jag har inget i Valinor."
"Förutom din familj och dina vänner…" sade Legolas sorgset.
Elimin sade ingenting, hon bara grät hejdlöst och kramade om sin son så hårt att han nästan kvävdes. Galadriel tog hand om henne och lugnade henne. Legolas förde sin förstörda hustru ombord. Galadriel vände sig till Gandalf.
"Mäster Elrond bad mig ta hand om detta och ge det till er när den här stunden var inne."
Hon räckte Gandalf en liten träask, utan att öppna den dolde han den i sin kappa. Han bugade djupt till tack. Under tiden sade Avalon farväl till Nova och Lofa. Nova grät och kunde knappt se på sin bror. Lofa lade sin hand på Avalons axel.
"Du gör rätt som följer ditt hjärta, fast jag hade innerligt önskat att du äktat Tinda i stället."
Avalon log och kramade om Nova. Legolas återvände ner för relingen. I sina händer bar han asken med Samyon och hans egen pannring.
"Min regeringstid blev kort," sade han och försökte le, "ibland så funderar jag på om inte mitt folk skulle fått välja dig redan tidigare. De hade säkert accepterat det utan att tveka.Det finns inget folk här som kan säga sin sak i detta… så du får välja själv. Jag önskar att du bar min krona och att du blev Samyons väktare. Samyon kan inte föras till Valinor. Den måste bli kvar här, mottager du dig det ansvaret?"
Avalon nickade och föll på knä vid Legolas fötter. Legolas lade sin fars pannring på Avalons huvud.
"Res dig Avalon, tredje konung av Mörkmården. Den pannring du tidigare burit, kan Arania bära om hon så önskar. Hon kan dock inte dela ditt ansvar på grund av hennes ursprung. Jag kommer att sakna dig så…"
Så kramade han om Avalon åter en gång och återvände sen till Elimin som fortfarande grät hejdlöst. Galadriel steg fram till Avalon. Hon såg på honom och smeket hans kind.
"Ditt hjärta är gott, Avalon. Din kraft är stor. Du har valt för hennes skull, för kärleks skull. Det är stort. Du blir den sista alven i denna värld. Vad du väljer att göra med din tid får ditt hjärta visa. Jag var en gång i den situation du är nu. Förvisad från Valinor skulle jag stanna här. Men den hjälp jag gav Aragorn under Ringens tid, och det skydd jag gav dig och din mor, gav mig rätten tillbaka. Detta blir en gåva till dig, alvernas siste konung i denna värld. "
Hon höll fram sin hand mot Avalon. I hennes öppna handflata låg Nenya.
"Den är smidd av denna värld, jag vill inte ta den med mig. Bär den, storkonung Avalon. Den ska skydda dig mot ont". Avalon såg på Arania. "Nej," sade Galadriel.
"Den är för kraftfull för dödliga händer. Den skulle förtära och dräpa hennes själ. Bär den nu du, och placera henne under dess skyddande vingar. Sedan om tjugo år, ska den bäras av din dotter, när hon färdats hit och valt odödligheten vid din sida."
Avalon såg forskande på Galadriel.
"Men jag har ingen dotter…"
Galadriel skrattade ett klingande vackert skratt och tog Avalons händer i sina.
"Min älskade dotterson, det är ännu tidigt. Men du har en dotter, blek som månskivan, skinande som solen, vacker som Eärendil, vår mest älskade stjärna. Den som lyser vår väg mot väst."
Avalon såg mot Arania och log. Hon såg mycket oförstående ut. Avalon trädde Nenya på sitt finger och kände dess kraft strömma igenom honom.
"Namarie, Avalon, och sörj ej din familj. Så länge du bär aftonstjärnans välsignelse kan du finna din väg tillbaka till oss."
Så klev hon ombord. Arania kom och ställde sig vid sin mans sida och såg skeppet lägga ut från hamnen. Vid aktern stod Galadriel, Legolas och Elimin. De höjde sina händer till farväl medan skeppet seglade mot den sjunkande solen. En tår gled ner för Avalons kind när det vita skeppet sakta försvann mot horisonten. Alvernas sista skepp hade seglat, alverna hade lämnat Midgård. Kvar stod han nu ensam bland människor, ensam konung utan folk. Han blundade och tyckte sig höra sin faders röst i vinden:
Havet vilar aftonstilla, aldrig tycks det stormar haft.
Likt en mäktig ande, tung av andakt, lätt av klarhets kraft
Skarpt och noggrant speglas, klippornas nakna stup.
Genomskinligt enkelt, ligger det vida djup.
Liljeklart, lätt och rent står allt.
Tecknat säkert i luftig ro, sköljt i doft av salt.
Liljeklart, tankfullt, jämn och ren.
Skyr nu dagen i rymdens ljus, fin som en ädelsten.
Farväl sköna midgård, vår tanke dig vi sänder.
Vi lämnar dig nu, vårt hjärta vid dina stränder.
Farväl du skog av guld, du källa vackert klar.
Farväl du gröna lundar, Mörkmården underbar.
Farväl min son och vän, lev lyckligt och lev väl.
I mitt hjärta ska du alltid finnas, farväl, min son, farväl…
karin boye med tillagda rader för att passa in.