Andra Boken

"Mörkrets återtåg"

Kap 6: Prinsessan av mörkmården

Avalon, Arania och Gandalf stod på kajen och såg efter skeppet tills det hade försvunnit i den vackra solnedgången. Arania kramade om sin man och kände hans sorg.

"Kom min älskade, nu ger vi oss av hemåt," sade hon tröstande och kysste honom.

"Du har gjort ett stort val, Avalon. Det är inte många som hade klarat av det du just gjorde. Att lämna sin familj för en okänd framtid kräver mod, stort mod." sade Gandalf.

"Jag lämnar inte min familj, Gandalf. Jag stannar hos den." svarade Avalon och log.

"Du vet?.." Gandalf såg frågande på Avalon.

"Galadriel talade just om det för mig."

"Vad är det ni talar om? Jag verkar vara den enda som inte förstår!" undrade Arania.

"Du är havande, min älskade. Du ska bli mor!"

Arania stirrade på Avalon, sen såg hon på Gandalf. Den gamle trollkarlen nickade. Aranias ögon fylldes med tårar. "Jag hade slutat hoppas…"

"Du har äktat en alv, Arania. Även om du var ofruktsam som en stenöken tidigare, är du nu som en spirande vår. Ny kraft har åter tillförts den här världen. Ny kraft som den kan leva av," sade Gandalf och log.

De började resan tillbaka till Gondor. Deras reshastighet var lite kvickare än den varit med den höggravida Elimin. Avalon ville att Arania skulle vara försiktig, men hon hade inte tålamod till det. När Aragorn såg Arania, Avalon och Gandalf komma gående genom trädgården lättade hans tyngda hjärta något. Han hade varit rädd att Arania skulle bli lämnad ensam trotts sitt nya äktenskap. Aragorn såg en ny blick i sin svärsons ögon. Avalon hade fått ett nytt ansvar lagt på sina axlar. Han var konung själv nu, konung av mörkmården, väcktare av Samyon. Avalons alviska ljus tycktes mer intensivt än tidigare och påminde mycket om Galadriels.

Hösten kom med stormar och regnväder, men i Gondor verkade ändå värme finnas. Avalons och Aranias kärlek blev starkare för var dag. Aranias mage växte och blev sakta större. Avalon var mycket stolt. Glädje strålade ur hans ögon när någon nämnde Aranias tillstånd. Hennes humör, å andra sidan, var mycket varierande. Hon ömsom grät, ömson skrattade. Ibland var hon lugn och sansad för att i nästa stund brista ut i ett raserianfall. Avalons krafter växte, snart hade hans bedrifter och ryckte spritt sig över landet. Människor kom till honom för att helas och för att se den sista alven i midgård. Hösten följdes snart av vintern och snön lade sig som ett täcke över landskapet. Catrine födde sitt andra barn. En dotter som fick namnet Gidela. Arania såg hur stolt hennes bror var, och tänkte på sitt och Avalons barn som skulle födas till våren. Avalon och Gideon gjorde ofta besök i byarna runt staden. Vanligen för att inspektera djurhållningen, eller döma i tvister. Aragorn lämnade mer och mer över sina offentliga uppgifter till Gideon. Trotts sitt medelålders yttre började den gamle konungen vara trött i sinnet. Han kände att det var bra om folket lärde känna sin nya konung, innan det var dags för honom att överta tronen. Avalon saknade djupt sina föräldrar och syskon, särskilt nu när han snart skulle bli far själv. Men närheten till Aranias familj och Gandalf, gjorde att bearbetningen av hans sorg kändes lite lättare. Hade han varit alv ända ut i fingertopparna hade det varit mycket svårare för honom. Elimins mänskliga arv gav honom kraft att hålla humöret uppe. Snart kom värmen och snön började smälta bort. Tiden för Aranias födande kom allt närmare. Eowyn , Arania och deras jungfrur spenderade många timmar med att förbereda kläder och leksaker inför nedkomsten. Avalon vakade över sin hustru som en hök, han fanns vid hennes sida hela tiden. Gideon var fascinerad över Avalons engagemang. Han mindes spänningen inför sin sons födsel, men inte hade han varit så övervakande. Ibland fick Arania säga ifrån, hon behövde vara ifred någon stund då och då. Så en solig dag i början av April hände det.

Avalon hade för en gångs skull slitit sig från Aranias sida för att hjälpa en man som skadats svårt i en närliggande by. När han precis behandlat mannen färdigt kände han ett kraftigt varsel. Aranias värkar hade börjat. Avalon red så fort hästen bar honom mot staden. Vakterna på muren såg honom komma, men de var inte snabba nog att få upp portarna. Som om en fruktansvärd kraft kastats mot portarna flög de upp på vid gavel när Avalon kom inridandes. Människorna såg förundrat på honom. Palatsportarna öppnades utan att någon rört vid dem när han kom springandes upp för palatstrappan. När han var framme vid deras gemensamma kammare och precis skulle kasta sig in, blev han stoppad av Dina.

"O, nej, nej, my lord. Inga karlar tillåtna. Sitt du och vänta bredvid de andra herrarna."

Avalon vände sig om och där satt Aragorn, Gideon och Gandalf. De smålog alla tre.

"Utkörd? Lika väl, barnafödande är ingen vacker syn. Blod och svett överallt." log Gideon.

Avalon satte sig ner bredvid Aragorn och dolde sitt vackra ansikte i sina händer.

"Det är det som oroar mig… Novas nedkomst med Ilion hade varit nästan smärtfri… men vid människors födslar står så mycket på spel. Min mormor dog i barnsäng. Om det faktum att min mor är halvalv spelade någon roll vet jag inte… Om det händer Arania något kommer jag aldrig att förlåta mig själv…"

Arania skrek till och Avalon flög på fötter.

"Sitt ner!" Befallde Aragorn. "det är fullständigt naturligt att kvinnor skriker och gråter när de ska föda."

"Men jag kan lindra hennes smärta, jag vet att jag kan det. Gandalf, säg att jag kan det!" insisterade Avalon.

Trollkarlen bara skrattade. Sen lade han sin arm om Avalon. "Blanda dig inte i nu. Detta är en kvinnosak. Eowyn, Dina och jordemodern tar hand om henne, de kan sin sak. Du gör bara saken värre om du försöker bryta dig in. Arania behöver känna ditt lugn." sade han tyst och försökte lugna ner Avalon.

Aragorn beordrade Gideon att sätta sig framför dörren och blockera den, i fall att Avalon skulle göra ett nytt inbrottsförsök. Avalon blev mycket frustrerad när han såg det. Timmarna gick. Avalon vankade fram och tillbaka i korridoren utanför kammaren. Varje gång Arania gav ifrån sig ett ljud ryckte han till. Han såg bedjande på Gideon, Aragorn och Gandalf. Men de var mycket bestämda. Ett halvt dygn senare tystnade plötsligt Aranias skrik och ett litet kvidande barnskrik flöt ut i korridoren. Avalon rusade fram mot kammar dörren. Innan Gideon hunnit reagera hade Avalon skjutit honom åt sidan, öppnat dörren och kastat sig in. Avalon såg sig omkring och upptäckte till sin förskräckelse de blodiga tygstyckena som låg vid bädden. Han sprang fram till Arania och satte sig ner vid hennes sida.

"Hej älskling… mumlade hon trött."

"Hur är det med dig?" Frågade han lugnt och smekte bort några svettiga hårslingor från hennes panna. Arania kände en stärkande värme sprida sig i hennes kropp när hans händer rörde vid henne.

"Åh, jag har aldrig mått bättre…" smålog hon.

"Jag var så orolig, så rädd att något skulle hända dig. Din far och bror lät mig inte komma in. Inte ens Gandalf var på min sida."

"Det här är mina angelägenheter, Avalon. De gjorde helt rätt som stoppade dig."

Eowyn steg fram till Avalon och Arania. I sin famn bar hon ett litet knyte.

"Här är någon som vill träffa dig. "

Avalon ställde sig upp och tog försiktigt emot barnet. Hans ögon fylldes med tårar och han satte sig ner bredvid Arania igen.

"Hon är underbar…" mumlade han och tog Aranias hand.

"Hur kunde du veta att det blev en flicka?" undrade Arania.

"Galadriel berättade det innan hon seglade." mumlade Avalon oförmögen att ta ögonen från det skrynkliga lilla knytet

"Denna information hade du förståss inte kunnat dela med dig av?"

"Och förstöra din överaskning? Aldrig... Vad ska vi kalla henne?" frågade Avalon och lade

barnet i Aranias famn.

"Hon blir blond. Se, hon har redan lite hår, det blir ljust som ditt." sade Arania och strök barnets huvud.

"Dina blå ögon…" tillade Avalon.

Arania log. "Ja, de är blå, fast mer intensiva än mina. Som bleka safirer."

"Låt oss då kalla henne det. Låt oss kalla henne Safair."

"Det blir bra…" mumlade Arania. "Hej lilla vän. Hej Safair... se hon ler! Jag tror hon tycker om det..."

"Det gör hon säkert..." mumlade Avalon och kysste sin hustrus panna.

Tiden som följde var mycket hektisk för den nya, lilla familjen. Många var de som kom för att gratulera de stolta föräldrarna och för att inspektera lilla Safair. Människorna var mycket fascinerade av den lilla varelsen. Safair uppförde sig som ett alviskt barn. Redan dagen efter hennes födsel satt hon upp och iakttog intensivt alla runt henne. Hon hade dessutom redan två centimeter långt, ljust hår på sitt huvud. Alla tyckte det var konstigt att ett ädelt barn inte namngavs efter sin far eller mor. Avalon förklarade att så inte var alvernas sed. Barnet skulle bära ett namn som klädde det. Inte för att visa sin härstamning, som människorna gjorde. Många jämförde Safair med Gidela. Safair såg snart ut att vara ifatt sin nära halvåret äldre kusins utveckling. Mycket märkligt tyckte många. Arania bara hänvisade till sin dotters gener. Har man en sådan far så har man.

Tiden gick. Sommar följdes av höst, vinter av vår. Avalon och Arania var mycket lyckliga. Lilla Safair växte och blev vackrare för vart år som gick. Hon lekte ofta med sina äldre kusiner i trädgården. Arania och Catrine kom varandra ännu närmare än tidigare. Catrine hade börjat följa Aranias exempel och drack av Eowyns te var kväll. Trots att hon bara var runt tjugofyra år hade hon bestämt sig för att inte föda fler barn. Arania förstod henne. Gideons barn hade varit stora och Catrines förlossningar svåra. Om inte Avalon hade funnits till hands efter Catrines senaste förlossning hade hon kanske inte överlevt. Catrines son var nu sju år gammal. Han lekte ofta med sina träsvärd och sköldar som han far och farfar förärat honom. Catrine såg ofta kung Aragorn och Gideon visa den lille pojken hur han skulle handskas med dessa vapen. Hon var inte särskilt förtjust i det. Hon ville att hennes son skulle få vara barn så länge som möjligt. Safair och Gidela var mer intresserade av stenar, gräshoppor, paddor och allt annat de kunde hitta i snår och buskar. En eftermiddag satt Arania och Avalon och övervakade barnen när de lekte i trädgården. Arania såg lyckligt på sin dotter och tog sin mans hand.

"Hon blir så vacker", suckade hon.

"Hon har ärvt det av sin mor." svarade Avalon och log.

"Men hon är så ljus. Det ser nästan ut som om någon tvättat bort all färg från hennes anlete. Hennes hår har inte längre samma gyllene nyanse som ditt, det liknar mer silver. Hennes hud är nästan vit. Sen vill hon helst gå klädd i ljusgrått, ljusblått eller ljuslila. Man kan inte säga att hon är färgstark direkt. "

Avalon skrattade, han såg mot barnen, de vekade vara osams om något och sprang fram till de vuxna.

"Atar, Aragorn quenema aran-taurgalen! "sade Safair lite tvärt.

Avalon log. Arania såg frågande på sin man.

"Få henne att tala så jag förstår!" röt lille Aragorn.

"Arania, Safair säger att lille Aragorn här inte tror att jag är konung av mörkmården."

"Du kan inte vara en konung. Min farfar är konung över det här landet och folket!" sade lille Aragorn och lade armarna i kors på bröstet.

"Jag är en konung, Aragorn, men mitt land ligger inte här och mitt folk har rest lång bort."

"En konung borde vara med sitt folk… farfar skulle då följa oss om vi flyttade."

"Jag stannade här för att jag älskar din moster, drottningen av mörkmården."

"Det tycker jag verkar dumt!" utbrast lille Aragorn.

"Åh! Du är så elak!" morrade Safair och gav sig på Aragorn med näbbar och klor.

Avalon skrattade medan Arania försökte sära på barnen.

Tiden gick och Aragorn överlät nu nästan alla sina offentliga uppdrag till Gideon. Aragorn ville bara njuta av sin familj och sina härliga barnbarn. En morgon fann lille Aragorn en skadad fågel i trädgården. Fågeln hade brutit vingen och kunde inte flyga. Han visade den för Safair som nu var åtta år gammal. Hon föreslog att de skulle ta fågeln till hennes far. Avalon satt i trädgården och läste igenom förrådsjournalrena som konungen aldrig tycktes ha tid med.

"Atar! (i)" Ropade Safair och Avalon såg mot barnen som kom springande mot honom.

"Fågeln är skadad och Safair säger att du kanske kan hjälpa den." sade lille Aragorn och höll fram fågeln mot Avalon. Avalon lade ner pappren och tog försiktigt emot fågeln. Han synade den noggrant och omslöt den i sina stora händer. Han viskade några ord på alviska mot händernas kupol. En liten stund senare öppnade han sina händer och fågeln flög upp i luften. Avalon sträckte fram ett finger och fågeln landade på det. Den kvittrade lite grann och flög sen sin väg. Aragorn såg häpet efter fågeln och sedan föll hans blick på Avalon.

"Du är ingen konung, du är magisk son Gandalf!" sade han häpet. Avalon brast ut i skratt.

"Nej, Aragorn, jag är inte magisk. Jag är en konung med också en helare."

"Jag sa ju att han kunde ordna det!" triumferade Safair. "Min pappa är bäst i hela vida världen!"

Så slog om sina armar om Avalons hals och kramade om honom.

Lille Aragorn såg förläget på Safair. Hur kunde hans kusin vara så fjantig? Avalon såg på lille Aragorn som om han förstod vad som rörde sig i hans huvud. Aragorn slog skamsen blicken i marken. Safair släppte sin far och hoppade fram till Aragorn.

"Kom nu!" uppmanade hon och tog hans hand, sen sprang de iväg.

Avalon betraktade dem tankfullt. Han hade tagit upp med Arania att han tyckte kusinerna var lite väl nära. Men hon hade bara svarat att de fortfarande bara är barn och inget att oroa sig för. Allt efter åren gick blev Avalon mer och mer fundersam över sin dotters och hennes kusins förhållande.

Unge Aragorn var nu en ståtlig man som snart skulle fylla tjugoett år. Hans far och farfar hade börjat diskutera lämpliga gemåler för honom. Avalon var orolig. Han hade sett unge Aragorn ge Safair blommor och visa henne tecken på uppskattning. Safair var snart tjugo år gammal. Hon ansågs för länge sedan vara i rätt ålder för giftermål, nästan lite gammal. Safair hade utvecklats till en mycket vacker kvinna. Hennes långa ljusa hår skimrade i silver, hennes hud var ljusare än sin fars. Hon hade inte ärvt Avalons fysiska styrka, utan var högväxt och slank som en riktig älva. Avalon diskuterade ofta sina farhågor med Gandalf. Den gamle trollkarlen tyckte precis som Avalon att de var lite för nära släkt för att ingå något intimt förhållande.

Men unga hjärtan är svåra att styra.

En dag kallade Avalon sin dotter till sig. Det var snart dags för Safair att resa till de grå hamnarna och göra sitt livsval. Avalon och Arania talade länge med Safair och förklarade vad hennes val skulle innebära. Önskar hon bära aftonstjärnan, går hon sin faders väg, odödlig, evigt ung. Väljer hon att avstå går hon sin mors väg och lever som människorna.

"Betyder det att jag måste välja mellan er två?" frågade Safair försiktigt. Arania kramade

om henne

"Det betyder att du måste välja din framtid. Vill du en dag följa din far till Valinor, eller följa mig till de dödas rike. Vad du än bestämmer dig för så kommer du att ha oss båda så länge vi finns i denna värld. Detta val måste du göra från ditt hjärta. Ingen av oss kommer att locka dig åt något håll."

"Om jag inte kan?…" mumlade Safair.

"Du måste," sade Avalon bestämt. "Din farmor levde länge ett delat liv. Hon fick aldrig någon riktig frid förrän hennes själ funnit sin plats. Hon kände inte tillhörighet någon stans och vandrade vida omkring utan mål, utan lugn i sin själ. Det är ingen tillvaro att önska sig."

Avalon satte sig bredvid sin hustru och dotter. "Hur som helst så måste valet göras i Mirasells tempel vid de grå hamnarna. Din mor kan inte träda in genom dess portar så hon stannar här och väntar på oss. Vi reser om några dagar, så du får tänka igenom detta noga. I templet kan vi antingen lyfta din alviska gåva helt, eller befästa den i stjärnorna."

Så lämnade de Safair att tänka igenom sitt val.

Safair väcktes under natten av att någon kastade småsten på hennes fönster. Hon steg upp och öppnade fönstret.

"Safair, är du vaken?" unge Aragorn stod nedanför och log.

"Nu är jag det din idiot…" muttrade hon. "Vad är det frågan om?"

"Kom ner, natten är varm, stjärnorna är klara. Kom, vi tar en promenad."

"Du är galen! Tänk om våra fäder ser oss. Vi kan inte bara smita iväg, skogen kryllar av orcher och formlösa ting om nätterna."

"Jag skyddar dig! Kom nu, prinsessa! Var inte så barnslig."

Hon stängde fönstret, klädde sig och gick för att möta honom. Han tog hennes hand och de gick ut genom den lilla porten i muren bakom palatset. Månljuset spelade i trädens lövklädda kronor. Världen låg tyst och stilla. Han ledde henne fram till den lilla sjön, den väg så många vandrat före dem. Vattnet låg blankt som en spegel. Under ett stort träd vid strandkanten där det växte vackra vita blommor tog han hennes båda händer och såg henne djupt i ögonen. Hon var lite kortare än honom, i hennes ögon såg han stjärnorna tindra, hennes hår glänste som silver. Hon såg på honom med värme, mörkret gav hans grå ögon en sällsam glöd. Hon log och skulle just säga honom något. Men han lade sin hand över hennes mun.

"Sch… säg inget förstör inte ögonblicket med ord," mumlade han och stök hennes hår.

Sedan lutade han sakta sitt huvud mot henne. Precis innan deras läppar möttes flög det upp en svärm av eldflugor från marken. Hon skrattade och såg på dem. De dansade i lufter barnsligt ovetande om vad de just hindrat.

"Safair…" sade han mjukt för att fånga hennes uppmärksamhet åter. "Safair… jag… jag…"

Hon blundade och vände sitt ansikte mot marken.

"Se på mig Safair, se på mig." uppmanade han. Hon såg åter på honom, han smekte hennes

kind och lät sin hand följa hennes hals och axels konturer. Han omslöt henne försiktigt i sin famn och lutade sig åter mot henne. Men hon slet sig från hans grepp och flydde.

"Safair…förlåt mig…" mumlade han tyst, när han såg hennes gestalt försvinna in bland

träden. Hon sprang så fort hennes ben bar henne. Hon hörde sitt hjärtas slag eka i hela kroppen.

Några dagar senare gav Avalon och Safair sig av mot Mirasell. Arania vinkade av dem med sorg i sitt hjärta.

"Hur tror du hon väljer?" frågade den gamle konungen som kom gående och såg sin dotters sorgsna blick.

"Hon är så fäst vid sin far att jag ibland tror att det är ohälsosamt…" svarade Arania. "Hon väljer evigheten, det är jag säker på. En dag kommer jag att förlora dem båda." Aragorn

kramade om sin dotter och de gick tillbaka in i palatset.

De red samma väg Avalon färdats sist han besökte hamnarna. En känsla av saknad ekade i hans bröst. När de så nådde fram till hamnarna såg de precis ut som Avalon mindes dem, men nu låg de stilla och tysta. Inga skepp guppade i hamnen, inga alver var i rörelse. Hade det inte varit för den lilla ekan i grått trä som låg förtöjd vid kajen såg ut som om tiden stått stilla. De trädde in i Ilúvartars mäktiga tempel och Safair blev mycket imponerad av det. De vackra tavlorna som visade bilder hon bara hört om i sagor gjorde henne mållös.

Plötsligt kände hon en känsla av obehag och vinglade till. För hennes inre syn utspelade sig en underlig scen. Hon såg sin far gå upp gör altargången med en rödhårig kvinna vid sin sida.

De knäböjde framför altaret och en vacker alv hängde skimrande halsband om deras halsar. När synen släppte henne var hon alldeles andfådd. Hon märkte att hon halvlåg i sin faders famn.

"Hur är det fatt?" frågade han så fort han såg att hon var kontaktbar.

"Jag såg något underligt. Du och en rödhårig kvinna…"

"Det måste ha varit ett av templets många minnen som visade sig för dig. Denna plats är ej byggd av sten och stål. Det är som ett väsen. Kom nu, jag hjälper dig att gå."

Avalon hjälpte sin dotter på fötter och stöttade henne fram till kuddarna framför altaret, och hon föll på knä.

Arania väntade oroligt i Gondor. Dagarna gick sakta. Hon kände på sig att Safair valt evigheten men kunde inte vara säker. Arania var snart femtiotvå år gammal, men det syntes inte mycket av åldern i hennes ansikte. Hon såg inte ut att åldrats en dag sedan hennes bröllop. Gideon hade åren tagit hårdare på. Hans hår var gråspräng och hans hud hade börjat rynka sig. Unge Aragorn följde sin far i vått och torrt. Hade kung Aragorn varit en vanlig man hade Gideon varit kung nu och hans son en prins i träning. Men kung Aragorn såg fortfarande ung ut för sin ålder. Han var snart etthundra år gammal. När så Arania hörde vakten trumpeta förstod hon att Avalon och Safair återvänt. Arania tog emot dem och såg med sorg att aftonstjärnan glimmade runt hennes dotters hals. Safair kunde knappt se sin mor i ögonen.

"Så, sade hon och kysste sin dotters panna. Avalon är inte den sista alven i midgård i alla fall. Det ser ut som om Galadriel hade fel."

Avalon kramade om sin hustru och kysste henne. "Var inte ledsen älskade," sade han och smekte hennes kind. Arania lyfte hans hand från hennes kind och såg fundersamt på den.

"Var är din ring?" frågade hon.

"Safair bär den. Hon är nu väktare av Nenya, som drottning Galadriel före henne. Det var Galadriels önskan att Safair skulle bära den, om hon själv så önskade."

Arania såg på sin dotter. Hon var nu slående lik Galadriel. Trotts att hennes reskläder var slitna och hon bar sin faders gamla grå alvkappa från Lorien. Unge Aragorn kom med sin far, mor, farfar och farmor för att välkomna dem åter. Han såg på Safair, alla hennes mänskliga skönhetsfel och ojämnheter var borta. Hon tycktes tindra i ett svagt ljus, precis som sin far.

"Hon valde oändligheten," suckade Eowyn. Arania har alla andar emot sig.

"Vad menar du?" frågade unge Aragorn.

"Hon är alvisk nu, precis som sin far. Hon kommer aldrig att avlida om hon inte dräps för någons hand. Hon kommer ej heller åldras, eller insjukna i någon sjukdom. Hon är inte längre av denna värld. Hade du hoppats på en framtid med henne är nu allt hopp förbi. Hade hon älskat dig hade hon valt att stå vid din sida, inte vid sin faders." sade Eowyn

och såg forskande på sitt barnbarn. Unge Aragorn sade ingenting. Alla utom den unge prinsen gick ner för att välkomna Avalon och Safair tillbaka. Safair vände sin blick mot unge Aragorn som stod stilla som en stenstod på palatstrappans högsta trappsteg. Hon såg hur hans blick vandrade från henne till hennes far. Sedan vände han sig om och gick tillbaka in i palatset.

------------------------------------------------------------------

(i) Far! (pappa)