Kap 7: Konungens bortgång

Någon dag efter att Avalon och Safair återvänt från de grå hamnarna, lät unge Aragorn tillkännage att han valt sin brud. Han hade beslutat äkta en kvinna vid namn Mirran. Dotter till en av kung Aragorns rådgivare. Den gamle konungen och Gideon var förvånade, de var inte helt säkra på att unge Aragorn ens träffat sin framtida, blott sextonåriga brud. Men hon hade en god bakrund och de hade godkänt äktenskapet i alla fall. Vigseln var underbart vacker. Unge Aragorn och Mirran vigdes i trädgården under den sjunkande solen precis som Avalon och Arania en gång gjort. Safair såg hela tiden ner i marken, där hon satt bredvid sin mor och far. Arania kände att Safair sörjde, men hon kunde inget annat göra än att försöka trösta. Aragorn hade valt Mirran till sin brud och det fanns intet Arania kunde göra för att ändra på det. Ett år senare föddes unge Aragorns första barn. Det blev en son och han kallade honom Arathorn, efter sin farfars far. Den gamle konungen var mycket stolt. Åren gick och Arathorn växte. Han var mycket lik sin far och farfar. En stolt liten unge som spatserade runt i trädgården och lekte med sina vänner. De lekte ofta att de stred mot Gerhard och alla ville vara storkung Aragorn. Gandalf var en populär statist i deras lekar. Den gamle trollkarlen fick vara den onde Gerhard och strida mot de små. När han ledsnade på att vara ond, stor och farlig, så lät han små fjärilar uppenbara sig i barnens händer. De förtjusta barnen jagade dem tills de storkande och Gandalf fick lite lugn och ro. Kort sagt kan man säga att livet lugnt flöt på i Gondor.

Safair kände att hon sakta förändrades. Sedan unge Aragorns bröllop hade hon fallit in i någon slags djup melankoli. Den enda plats där hon kunde finna frid var i närheten av vatten. Hon spenderade timmar vid den lilla sjön utanför staden. Hon blundade och lyssnade. Det kändes som om vattnet talade till henne. Hennes blick blev skarpare för var dag och hon förstod nu djur och fåglars språk. Ibland kände hon också att träden talade till henne, med ljusa hesa viskningar. Safair och Avalon var mycket nära. Arania kunde ibland bli mycket frustrerad när hennes man och dotter föll in i någon slags ordlös konversation som hon inte kunde ta del av. Arania funderade ofta på hur det var ställt med Safair. Sedan unge Aragorns bröllop hade Safair nästan slutat tala öppet. Ibland tyckte Arania att hon hörde sin dotters röst utan att Safairs läppar rörde sig. Safair hjälpte ofta sin far med hans helande arbete. Avalon spenderade mer och mer tid på att sköta den gamle konungens hälsa. Safair fruktade att gamle Aragorns tid snart var förbi. Hennes far kände samma sak.

Våren kom åter till Gondor. Solen sken och fåglarna kvittrade. Det var bara några dagar kvar till den gamle konungens etthundrationde födelsedag. Riket hade börjat förbereda firandet, men den gamle konungen var sjuk. Avalon hade helat honom gång på gång men de underliga symtomen bara återkom. På morgonen den tionde april träffades Arania, Catrine, Gidela och Safair i Aragorns sal. De hade mycket att ställa i ordning inför morgondagens firande. Avalon hade gått till den gamle tidigt den morgonen och inte setts sedan dess. Nu steg han in i salen. Arania reagerade direkt. Avalons ögon var blanka och sorgsna.

"Vad är det?" Frågade hon ängsligt. Avalon gick fram till henne och tog hennes händer.

"Ni bör alla gå till kung Aragorn snarast. Han är döende."

Arania släppte Avalons händer som om de bränt henne. Hon skakade på sitt huvud och såg på de andra i rummet.

"Är du säker…?" frågade hon med darrande röst, kämpade mot gråten.

"Han har bara timmar kvar." svarade Avalon sorgset.

Arania sprang till sin far så fort hon kunde. De andra kvinnorna följde efter henne. När de kom fram och klev in i kammaren fann de att Eowyn, Gandalf, Gideon och unge Aragorn redan var där. Eowyn grät vid sin mans sida. Den gamle konungen vände sitt ansikte mot Arania, sträckte fram sin hand och log.

"Min vackra dotter…" mumlade han tyst.

Arania tog sin faders hand och såg på Gandalf, i hopp om att få ett ljusare besked från honom. Den gamle trollkarlen bara skakade på huvudet. Hon började gråta och kastade sig om halsen på Avalon, som just steg in i kammaren.

"Hela honom, gör honom bra igen, jag vet att du kan. Du har återuppväckt honom förut." bad hon hjärtskärande och borrade in händerna i hans rygg

Avalon ögon vara blanka av sorg. Han skakade bara på huvudet. Arania blev vansinnig och började slå med sina händer mot Avalons bröst.

"Vad är det med dig? Varför gör du inte som jag säger? Ser du inte att han är döende!"

Avalon omslöt henne i sin famn och försökte lugna ner henne.

"Han kan inte göra mer," mumlade den gamla kungen. "Han kan hela de skadade men inte hindra tidens gång. Arania, jag har redan levt för länge. När min tid är slut finns det inget mer att göra. Inte ens Avalon kan göra något åt det. Jag har sett er alla växa upp till underbara människor, det har varit min stora lycka. Jag ångrar ingenting… förutom möjligen en sak. Avalon, kom och sätt dig vid min sida."

Avalon överlämnade sin gråtande hustru till hennes bror och satte sig bredvid Aragorn.

"Du har din fars hår och skönhet, jag kan tydligt se Legolas i ditt ansikte. Jag saknar ditt släkte. Vattnadal och Lothlórien, så vackra årets alla månader, rena som porlande källor. Arwen… som jag saknat henne och din mor… Elimin skulle ha äktat mig, du skulle ha varit min arvinge, Elendils arvinge. Gideon bär det namn som skulle ha givits dig… Jag undrar hur du hade sett ut? Kanske skulle ditt hår haft min färg, och dina ögon varit mörka som din mors?" Den gamle konungen rörde försiktigt vid Avalons gyllene hår. "Min dotter uppfyllde en av mina högsta önskningar när hon äktade dig. Att ha dig som svärson är det näst bästa. Jag kan inte kröna dig till konung av detta land. Men jag önskar att du vill ta på dig ansvaret att hjälpa Gideon skydda det. Lova mig att alltid finnas när mina barn behöver dig."

Avalon nickade och lovade.

"Gandalf," fortsatte Aragorn, "ge mig mitt svärd."

Gandalf bar fram Andúril till den gamle konungen. Aragorn fattade det med sina båda händer och såg på det.

"Gideon, min älskade son. Kom och motag ditt arv."

Gideon steg fram till konungens bädd med djup sorg i blicken. Aragorn höll fram svärdet mot honom.

"Motag Andúril, klingan som var bruten men smiddes samman för vår ätt. Du är Elendils arvinge, led detta folk stolt och glöm aldrig din ädla bakrund. Du är konung av Gondor nu. Bär min krona med ära."

Gideon tog försiktigt svärdet och bugade djupt. Nu vände Aragorn sig till Eowyn.

"Min älskade hustru. Sörj mig inte. Jag ska vänta på dig i Mandos salar. Sedan ska jag aldrig lämna dig mer. Arania, ta väl hand om din man och familj. Jag ska bära er alla i mitt hjärta för alltid."

Så slöt den gamle konungen sina ögon och viskade tyst: "Namarie…(i)"

Med en djup suck släcktes konungens ljus. Aragorn, den store konungen av Gondor var borta. Arania och Eowyn grät hejdlöst vid Aragorns dödsbädd. Gideon stod stilla med sin faders svärd i sina händer, hans blick var full av sorg. Avalon och Gandalf hade backat undan lite för att ge familjen mer utrymme. Avalon kände ett sting av förakt i de blickar Gideon gav honom.

Gideon kröntes till konung av Gondor dagen därpå. Sedan lät han utfärda tio dagars landsorg till ära av den gamle konungen. Eowyn hade det mycket svårt efter Aragorn bortgång. Hon ville absolut inte vara ensam. Arania sov med henne i konungens kammare de första nätterna, om nu Eowyn över huvudtaget kunde sova. Hon blev mer och mer orkeslös. Hennes annars alltid så glada ögon ramades nu in av mörka ringar.

När det var dags för Aragorns begravning satt hon tyst och stilla, betraktande händelserna runt henne som om hon var i en annan värld. Efter begravningen sade hon aldrig mer ett ord.

Eowyn sjönk mer och mer in i sig själv, tills hon en dag låg okontaktbar på sin bädd. Hon var inte avliden, hon bara låg där och stirrade blint upp i taket. Avalon och Arania försökte förgäves att väcka henne men utan något resultat. Så slutade sakta hennes hjärta att slå. Eowyn avled av brustet hjärta sades det i folkmun. Arania var förstörd. Inom loppet av två månader hade hon förlorat både sin far och sin mor. Avalon försökte trösta henne så gott han kunde. Eowyns död tog hårdare på Gideon än hans faders hade gjort. Kvällen efter Eowyns begravning satt han ensam i konungens sal, tankarna löpte om varandra i hans huvud. Avalon steg in i salen.

"Min mor dog av brustet hjärta…" började Gideon.

"Jag vet," svarade Avalon, "jag delar din sorg."

"Varför räddade du henne inte?" frågade Gideon sen och gav Avalon en hård blick.

"Jag försökte, men hennes själ ville inte följa mig tillbaka, hon hade gett upp."

"Det är i och för sig förståeligt…" muttrade Gideon. "Ditt folk har kostat henne så mycket smärta. Min far kunde aldrig älska henne som hon förtjänade. Ditt folk förvred hans sinne, han var besatt av era ansikten."

"Är det därför du har kallat mig hit ensam? För att kasta ond ord på mina fäder?" frågade Avalon kort.

"Jag har behandlat dig som min bror, jag har älskat dig som min bror. Jag kan inte se var de känslorna kom ifrån nu. Aragorn gav mig namnet han skulle ha givit er. Han höll er kärare än sina egna barn. Jag kan inte… jag kan inte hålla av er på samma sätt… Trollpackan i skogen, ni stod i förbund med henne, det vet jag. Ni förgiftade min faders sinnen!"

Avalon ställde sig vid fönstret som vettet mot gården och såg ut. Han knöt sina händer och försökte krampaktigt hålla tillbaka sin ilska. Han visste att om han gav sina känslor fritt utrymme kunde han dräpa Gideon.

"Varför säger du inget?" Fortsatte Gideon. "Dina häxkonster stal även min syster från mig. Min mor och min syster. Ni, ni har dragit dem i fördärvet. Jag förbannar den dag jag mötte er. Ni skulle rest med resten av ert folk och lämnat oss i fred! Förbannelse över Arwen som stal min faders själ. Förbannelse över den alviska sköka som bar er! FÖRBANNADE VARA ALLA ALVER!"

Gideon reste sig från sin faders tron och gick till attack mot Avalon. Gideon svingade Andúril i ett dödande slag. Avalon undvek honom nätt och jämt. Gideon såg ursinnigt på Avalon. Med ett vrål kastade han sig åter mot alven med Andúril hårt hållen i sina händer. Andúril Glimmade i salens skumma belysning. Avalon gjorde sitt bästa för att hålla sig undan.

I vansinnigt raseri högg Gideon gång på gång mot Avalon. Men alven tycktes kunna läsa hans tankar och duckade eller steg åt sidan när Gideon riktade sina tunga dödande hugg mot honom. Tillslut tog han utmattad något steg tillbaka.

"Varför försvarar ni er inte! Jag ser dolken som hänger vid ert bälte. Om ni tror att ni kan förtrolla mig med era djävulska rörelser så tror ni fel. Jag ser er nog som den ni egentligen är, er fagra gestalt lurar mig inte. Ni är Trollpackans redskap… den besvärjelse ni lade över min släkt biter inte på mig!"

"Jag stannade här i midgård av kärlek till din syster, jag bryr mig varken om dig eller din släkt. Jag tänker inte slåss mot er, det skulle bli er undergång." sade Avalon sammanbitet och började gå ut ur salen.

"Avalon!" Ropade Gideon efter honom. "Det finns ingen plats för dig kvar här i Gondor. Ge dig av innan jag låter dig arresteras och dräpas… jag har ingen syster längre, och ingen syster dotter. Ta din familj och ge dig av! Du är aldrig välkommen hit igen…"

Avalon vände sig om och gav Gideon en lång sorgsen blick. Sedan lämnade han salen.

"Vad är det älskade? Vad ville Gideon?" frågade Arania när Avalon steg i deras kammare. Han satte sig vid bäddkanten och dolde uppgivet sitt ansikte i sina händer.

"Han har bannlyst mig Arania. Din bror beskyller mig och mitt folk för er moders död och påstår att er far älskade vårt folk mer än sitt eget."

Arania fann inga ord. Avalon tog hennes hand.

"Jag är säker på att så fort Gideons ilska svalnar kommer hans hat inte att gå ut över dig och Safair. Men det jag såg i hans ögon när han såg på mig… jag måste lämna den här platsen i natt."

Arania lade sina armar om honom."Älskade, Gideon menade säkert inte vad han sa. Min brors hjärta är tungt av sorg, precis som mitt."

"Han försökte dräpa mig, Arania. Försöker han igen eller ger sig på Safair kan jag inte lova att jag kan hålla mina känslor i schack. Jag kan inte bära Gideons död på mitt samvete. Jag ger mig av så snart jag kan."

"Jag blir med dig…" sade Arania bestämmt.

"Gideon sade att du skulle sluta existera för honom om du följer med mig. Jag kan inte be dig om det."

"Jag kan inte leva utan dig, Avalon. Denna plats är blott sten nu när min far och mor är borta. Jag packar det nödvändigaste, gå du och hämta Safair."

Hon kysste honom och sprang iväg för att hämta ränslar. Avalon gick för att hämta Safair. Någon timme senare var de klara att ge sig av. Gideon stod vid fönstret i konungens sal och såg på dem. Aragorn steg fram till hans sida.

"Vart är de på väg?" frågade han.

"Så långt härifrån som möjligt…" mumlade Gideon. "Aldrig mer ska en alv vara välkommen i Gondor. Aldrig mer ska deras namn nämnas...," så gick han sin väg.

Aragorn stod kvar och såg hur Arathorn, som vaknat av all tumult och gått ut i trädgården, nu gick fram till Safair. Aragorn hörde inte vad som sades men Safair gav Arathorn något, kysste hans panna och satte upp på sin häst bredvid sin mor och far. Aragorn såg hur Avalon, Arania och Safair gav sig av ut i den mörka natten. Arathorn stod kvar på gården och såg dem rida ut genom portarna. Sedan sprang han till sin far.

"Far! Titta vad jag fick av Safair!" Pojken höll fram sin hand mot Aragorn.

Aragorn satte sig på knä vid sin son och såg på den vackert droppformade lilla grå alvsten som låg i Arathorns hand.

"Hon sade att den skulle skydda mig, visst var det snällt!"

"Sch…" viskade Aragorn och stängde sin sons hand, "du får inte berätta för farfar vem du har fått den här av. Vi ska göra ett halsband av den så du alltid kan bära den. Du får aldrig glömma vem som gav dig den. Det får bli vår lilla hemlighet, din, min och Safairs."

Arania stannade på en kulle inte långt från murarna och såg tillbaka på sin stad. Ljusen glimmade i Minas Tiriths alla fönster. Med sorg i hjärtat tog hon farväl. Hon skulle aldrig återvända.

De red hela natten och hela nästa dag. I Rohan tog man emot Arania och hennes familj med öppna armar. Men deras vistelse där blev kortvarig. Gideon fick snart bud om var hans syster befann sig och krävde att även Rohan skulle förvisa dem. Rohan kunde inte, som läget var då, kosta på sig att bli allt för osams med Gideon. Arania och Safair kunde erbjudas fristad i Rohan, men inte Avalon. Arania var fast besluten om att inte lämna sin man, så hon tackade för erbjudandet, men avböjde. Länge sjöng man songer om hur Eowyns dotter lämnade Gondor, och sökte skydd i sin moders land. Men förföljd av sin broders hat brevs hon från Gyllene hallen. Arania och hennes familj red vidare väster ut. De passerade genom Rohanpasset och ut i den västra världen.

"Var är vi påväg?" frågade Arania, när de färdats väster ut under några dagar och sedan började vika av mot norr.

"Imladirs," svarade Avalon. "Jag såg en vacker plats en gång för tretio år sedan. Det finns en gammal alvbostad långt upp i norr. Vackert belägen i en dal i Klippiga bergen. Vi är på väg till Vattnadal, Mäster Elronds magnifika hem, där kan vi vara trygga. Gideons ord har ingen makt i de trakterna. Det skulle förvåna mig om folket i den delen av värden lägger någon vikt på vad som händer i Gondor nu för tiden."

De red många veckor. Avalon satt oftast vakt under nätterna. Arania och Safair började fundera på om han sov överhuvudtaget. Arania såg att Avalon blev mer och mer orolig för varje dag de färdades längre norrut. Han gjorde ofta avstickare från deras färdrutt. Anledningen var att Avalons mörka drömmar hade börjat återvända. Han sov inte många timmar per vecka, och dessa var fulla av orosmoln. Något rörde sig under bergen, han kunde känna det tydligt. Desto längre norrut de kom, desto vildare blev landet. Om nätterna hörde de orcher röra sig i skogen, och andra namnlösa ting drogs till deras lägereld. Skuggorna vågade dock inte komma allt för nära. Avalons och Safairs ljusa gestalter höll dem på respektingivande avstånd. Sent på kvällen sju veckor sedan de lämnat Rohan nådde de fram till sitt mål. De red upp på den gamla landsvägen.

"Ingen har passerat här på årtionden," konstaterade Avalon. Gräs och blommor hade börjat spricka upp mellan stenarna i vägens beläggning. De passerade sista bron och närmade sig vadstället, gränsen till Vattnadals marker. Arania och Safair blev överförtjusta, när de såg den gamla alvbostaden i dalen mellan bergen.

"Här levde en gång Mäster Elrond och hans dotter Arwen. Vackert eller hur?" sade Avalon till Arania.

"Arwen…" mumlade Arania. "Här växte min far upp, att vår släkt ska finnas här verkar vara förutbestämt. Denna plats har varit länkad till vår familj så länge, på så många sätt. Jag tror min far skulle vara nöjd med vårt val av bostad." sade hon tyst och en tår föll utför hennes kind.

De red fram till porten i muren runt Vattnadal. Avalon tryckte lätt på dem och de öppnade sig ljudlöst.

"Det ser kallt och mörkt ut…" mumlade Safair när de klev av sina hästar och började gå mot stora ingången.

"Nonsens," svarade Avalon. "Allt som behövs är lite ljus…" Avalon avbröts av en underbar syn. Arania och Safair såg med stora ögon på det under som skedde. Så fort Avalon öppnat den stora dörren och klivit över tröskeln, spred sig ljuset som en löpeld genom bostaden. Facklor tändes i alla rum och elden flammade upp i Eldarnas sal.

"Hur gjorde du det?" frågade Arania förvånat.

"Jag vet inte…" svarade Avalon. "Det är som att väggarna hälsar oss välkomna."

"De har saknat sin förre härskare…" mumlade Safair som i dröm. "De har saknat mäster Elrond och hans folk. De hälsar dig far som sin nya herre. De minns… vilka minnen dessa väggar har… alver överallt! Människor kom hit för att söka råd och frid. Jag kan se dem, mäster Elrond och hans dotter. De ler… vi är välkomna." så vinglade hon till och tycktes falla ur transen. Hon var mycket trött. Avalon lyfte upp henne i sin famn och bar henne på sina starka armar genom alvbostaden. Hon sov som ett litet barn. De träd och buskar, som med grenar och rötter, börjat överväxa balkonger och statyer. Drog tillbaka sina utskott när de kom gående. Avalon och Arania hade aldrig sett något liknande. Sakta och behagfullt återfick bostaden sin forna glans framför deras ögon. Arania fick syn på en stor målning, hon stannade och såg på den. Den visade hur Isildur skar härskarringen från Saurons hand. Hon gick fram och rörde lätt vid den.

"Så mycket av vår släkts förflutna finns här. För min inre syn kan jag se min far som ung, springandes runt mellan trappor och balkonger. Avalon, jag tro att jag kan bli lycklig här."Den natten sov de alla tryggt för första gången på länge.

Tidigt nästa morgon gav sig Avalon ut för att jaga. Skogen runt Vattnadal var gles, mest bestående av björk. Den liknade inte alls Mörkmården, med sina kraftiga järnekar eller Lotlórien med sina praktfulla gyllene träd, men han kände sig ändå hemma. Han fällde två kaniner och var på väg tillbaka, när han hörde ett djur kvida inte långt från där han stod. Avalon gick för att se vad som stod på. Han fann en ung man, som stod lutad över sin jakthund. Hunden gnällde plågat.

"Var hälsad främling. Vad står på?" frågade Avalon och gick fram till jägaren. Främlingen såg förvånat på honom. Han reste sig, gick fram och tog Avalon i hand.

"Var hälsad ni också. Mitt namn är Ean. Jag var ute på morgonjakt med min hund. Han steg snett och har brutit benet. Det ser illa ut. Jag är rädd för att jag måste avliva honom. Synd på en bra hund och trogen vän. Men vem är ni, om jag får fråga? Det är inte ofta man stöter på folk i dessa trakter. Troll är faktiskt vanligare…"

"Mitt namn är Avalon. Jag och min familj anlände igår kväll. Får jag ta en titt på hunden?"

"Var så god, men dröj inte länge. Jag vill inte att han ska behöva lida i onödan."

Avalon gick fram till och satte sig på knä bredvid hunden.

"Lasto beth lammen, narian mellion, narian (ii)" . sade Avalon tyst och klappade hunden.

Ean såg till sin förvåning hur hunden slappnade av och lät Avalon undersöka benet.

"Det behöver dras rätt. Håll hans huvud stadigt."

Ean tog hunden huvud i sitt knä och Avalon drog benet rätt. Hunden pep av smärta men lugnade snart ner sig igen. Avalon lindade benet med en näsduk han bar i sin ficka. Inför Eans förvånade ögon ställde sig hunden upp bara en liten stund senare. Den slickade Avalon i ansiktet och sprang sen fram till sin husse, viftande på svansen.

"Otroligt… hur kan jag tacka er?"

"Det behövs inte," svarade Avalon.

"Jag insisterar, jag står i tacksamhetsskuld till er."

"Om du nu absolut vill göra mig en tjänst, så kan ni bli med mig och jaga i morgon. Jag har många förråd att fylla."

"Absolut! Var ska vi träffas?"

"Jag och min familj har slagit oss ner i dalen, strax bortom åsarna. Möt mig där, vid soluppgången."

"Jag blir inte sen. Tack åter ingen min herre. " Ean tog åter Avalons hand, sedan gick han därifrån. Avalon återvände till Vattnadal.

Ean bodde i en liten stuga en liten bit därifrån, med sina föräldrar och sin gamla morfar. Han skyndade hem för att berätta om det underliga han upplevt. Alla var förundrade över Eans historia, alla utom morfadern.

"Prisad vare alla Valar!" Utbrast han från sin sjukbädd, när han lyssnat till Eans berättelse. "Alverna har återvänt till Vattnadal! Pojke, hjälp mig upp. Vi måste omedelbart bege oss dit och hälsa dem välkomna!"

"Men morfar, du kan inte gå till Vattnadal. Det är alldeles för långt, påpekade Ean."

"En man är aldrig sjukare eller äldre än han anser sig," svarade den gamle och vände sina blinda ögon mot dottersonen. "Hjälp mig nu upp och räck mig min vandringsstav. Detta är en dag att minnas!"

Alla fyra gav sig av mot Vattnadal. Den gamle gick först, stöttad av Ean. Glädje strålade ur hans rynkiga ansikte.

"Vattnadal! Se så vackert det ligger, åter sorlar det ur fontäner och springbrunnar. Detta är sannerligen en lyckans dag." utbrast den gamle när de närmade sig portarna.

"Undrar om porten är öppen?" funderade Eans far.

"Dessa portar är alltid öppna för de med gott hjärta och goda avsikter." Påpekade den gamle och tryckte med sin hand på porten. Den gled upp lätt, utan ett ljud.

Förundrade över trädgårdens skönhet vandrade människorna in mot själva boningen. Avalon satt med Arania och Safair på en balkong och läste. Han såg upp och blickade ut mot trädgården.

"Vi får besök…" sade han lite frågande. Avalon gick ner för att möta dem. Eans föräldrar såg förvånat på den långe, bredaxlade mannen som uppenbarade sig på stigen framför dem.

"Var hälsad Ean. Vad förärar mig denna ära? Vi skulle väl inte träffas förrän imorgon?"

"Detta är min familj. De ville väldigt gärna träffa er." svarade Ean. Den gamle lösgjorde sig från Eans grepp och gick fram till Avalon.

"Ur djupet av mitt hjärta välkomnar jag eder åter till dessa trakter. Elen sila lùmenn omentielmo (iii)". Sade han och gjorde en så tjusig bugning han kunde.

Avalon log och besvarade hälsningen.

"Ni kan vårt språk, det gläder mig."

"Mitt namn är Efraim, min far var en av mäster Elronds skogsvaktare. Han lärde mig allt han kunde om ert folk. Men ni är inte av mäster Elronds hus… Vem är ni och var kommer ni ifrån?"

"För att vara blind har ni mycket goda ögon, Efraim. Mitt namn är Avalon. Jag härstammar från Mörkmården och Lothlórien."

Den gamle grep efter Ean för att inte tappa balansen. "Arangalad…" mumlade han. sedan sträckte han sig efter Avalons händer och kysste dem. "Ni anar inte vilken glädje och ära detta möte skänker mig!"

"Ni smickrar mig Efraim. Kom, slå er ner på balkongen med mig och min familj. Vi har tyvärr inte så mycket att bjuda på just nu. Men det har Ean här lovat hjälpa mig åtgärda i morgon."

De följde Avalon till balkongen. De hälsade på Arania och Safair. Arania bjöd på stärkande te och några enkla stenhällskakor hon bakat på morgonen. Efraim berättade om det han mindes från Vattnadal och vad hans fader berättat för honom innan han gick bort. Nykomlingarna lyssnade intresserat. När den gamle avslutat sina historier frågade Avalon om Efraims ögon.

Den gamle berättade att han förblindats vid en brand när han var tjugo år gammal.

"Eld var det sista mina ögon såg. Aldrig mer ska de skåda dagens ljus." sade Efraim och suckade. Avalon såg honom noga i ögonen.

"Ännu är inte ljuset helt släckt i dem, Efraim. Tillåter ni?" Avalon lade försiktigt sina händer över den gamles ögon. Efraim kände värmen från dem mot sina ögonlock. Eans familj såg frågande på Arania. Hon log lugnande. Avalon blundade och sade några ord på alviska som de inte kunde urskilja. Sedan lyfte Avalon sina händer från Efraims ansikte. Den gamle vände sitt huvud av och an. Sakta tyckte han att han började se konturer och ljusa skuggor av människorna som betraktade honom. Hans blick klarnade mer och mer. Den gamles ögon fylldes av tårar. Han kastade sig på knä vid Avalon, kysste hans händer och grät.

"Tack my Lord, tack så mycket! Ean, Dorean, Maria! Jag kan se! Jag kan se! My lord, vad kan jag göra för er som tack?"

"Ta det lugnt Efraim, era ögon är inte vana vid ljuset. Jag kunde inte återställa dem helt. Det har gått för lång tid sedan skadan."

"My lord, jag har inte sett min egen dotterson förut. Den syn ni skänkt mig är mer än tillräckligt. Jag vill göra något för er som tack!"

"Känner ni till hur biblioteket är kategoriserat?" frågade så Avalon.

"Ja, my lord. Jag spenderade mycket tid där som barn."

"Bra, jag behöver någon som kan visa mig systemen."

"Med glädje, my lord. Med glädje!"

Efraims familj var utom sig av glädje. På kvällen gav de sig av tillbaka till sin stuga. Efraim strålade av glädje.

"Är alla alver så stora helare?" Frågade Ean under hemfärden.

"Nej, min pojke," sade Efraim. "Den vi just mött var igen vanlig alv. Det var Avalon, Arangalad, Ljusets konung. Jag har bara hört om honom i gamla sånger och sagor. Trodde inte att han någon gång existerat. Jag ska göra allt jag kan för att tjäna honom väl. Han bär mitt eviga tack."

Och så kom det sig att Ean, och hans familj, senare flyttade in i Vattnadal. Ryktet spred sig i väst om att alverna återvänt till Vattnadal.

Åren gick och människorna sökte sig till Avalon för att helas. Som tack gav de honom och hans familj något de behövde. Någon jagade åt dem, någon lovade att hålla vakt utanför portarna och någon lovade komma med mjöl till bröd. Avalon och Safair besökte även små byar i närheten när det behövdes. Men de reste aldrig långt, och aldrig mot sydost.

En dag när Arania satt ute på en balkong och broderade fick hon uppskattat besök. Gandalf, den vite ryttaren, kom ridandes mot Vattnadal. Avalon var ute och jagade med Ean och skulle återkomma först senare på natten.

"Gandalf! Det är underbart att se dig!" utbrast hon, när hon såg den vita trollkarlen komma promenerandes genom trädgården.

"Arania…" sade han och kramade om henne. "Du ser ut att må bra, lite för bra för en kvinna i din ålder."

"Jag mår utmärkt, mäster Gandalf… hur är det med min bror?"

"Arania, din bror finns inte längre med oss. Men det kunde du kanske gissa. Det var inte i går ni lämnade Gondor. Aragorn är konung nu. Men hur det går för honom vet jag inte. Gideon bannlyste mig strax efter att han förvisat er."

Arania nickade och suckade djupt.

"Säg mig Arania, var är Avalon? Jag skulle vilja tala med honom."

"Han är ute och jagar. De skulle komma hem senare i natt. Det är en underlig plats det här. Se Gandalf, ljuset är på sparlåga. Det känns som om väggarna saknar honom när han inte är här."

"De uppför sig precis som på mäster Elronds tid. Alvernas magi fyller dessa rum med värme och ljus… Ni är mycket omtalade väster ut Arania. Ditt och Avalons namn har färdats långväga."

"Men inte till Gondor," mumlade hon.

"Nej, min vän. Inte till Gondor..."

De satt tysta en stund. Arania tänkte på Gondor och Rohan. Visst hade hon det bra här, men Gondor hade fortfarande en stor plats i hennes hjärta. Gandalf såg ut att förstå vad som rörde sig i hennes huvud. Plötsligt blinkande ljuset till.

"Se Gandalf! Han kommer!" Arania pekade på lyktan som hängde från balkongens tak. Dess ljussken ökade i intensitet. Någon minut senare red Avalon in genom portarna tillsammans med Ean. Safair kom och mötte honom. Hon berättade att de hade besök. Avalon fick syn på Gandalf vid Aranias sida och skyndade för att möta honom.

"Gandalf! Min gamle vän. Det var inte igår." sade Avalon och hälsade trollkarlen med en bugning.

"Avalon, fortfarande lika ung och stark som när vi möttes första gången. Kom, vi har mycket att tala om."

De gick genom Vattnadals magnifika korridorer till Eldarnas sal. I det ögonblick Avalon steg över tröskeln flammade elden upp i den öppna spisen.

"Slå dig ner." sade Avalon och visade Gandalf till två höga ekstolar som stod placerade vid elden. Gandalf satte sig ner och såg sig omkring.

"Det är inte mycket som har förändrats här sedan mäster Elrond lämnade dessa rum."

"Nej, jag har inte ändrat något, förutom i biblioteket. Gamle Efraim organiserade det innan han avled. Ära över hans själ… det finns så mycke kunskap här. Jag kan nog läsa resten av mitt liv utan att lära mig allt. Ibland känns det nästan som om mäster Elrond finns med mig, vägleder mig, hjälper mig att finna det jag söker. "

"Ja, det finns stora mängder kunskap här som aldrig får gå förlorad…" mumlade Gandalf.

Safair knackade försiktigt och steg in i salen. På en bricka bar hon mat och varsitt stop öl till männen. Båda tackade henne hjärtligt.

"Hon är mycket lik sin mormor när hon var ung…" påpekade Gandalf.

"Jag såg aldrig Eowyn som ung, men jag antar att du har rätt. Deras ögon är väldigt lika… Hur är det ställt i Gondor?"

"Jag vet inte mycket. Gideon ville rena sitt land från trolldom och bannlyste mig strax efter att han bannlyst er. Jag vet att Aragorn är konung nu. Gideon har avlidit… rykten säger att han inte var vid sina sinnens fulla bruk när slutet kom. Aragorn blir en bra regent, precis som sin farfar."

De åt och småpratade en stund framför brasan. Sedan tog de en promenad i trädgården.

"Se." sade Avalon och pekade mot en damm inte långt från den plats där de stod. Safair dansade på lätta fötter vid dammkanten. En lätt kvällsdimma hade rullat in i trädgården. Dimmorna svepte runt Safair som om de vore slöjor av hennes kläder. Eldflugor dansade lekfult vid hennes fötter. "Det ser ut som om natten och dimman är förälskade i henne. Min dotter är den mest alviska varelse jag träffat, näst efter Galadriel. Totalt ren och obefläckad."

"Ja, det är magiskt att se…" mumlade Gandalf. "Nenya förstärker hennes alviska sidor otroligt mycket. Hon ser nästan ut att vara ett väsen av rent månljus. Din familj ser ut att må bra här."

"Ja, vi har det bra."

"Avalon, jag har inte bara kommit av vänskap och artighet. Jag bär med mig något som nu ska tillfalla dig. "

Gandalf räckte fram en liten träask. Avalon kände igen den. Det var samma ask som Gandalf fått av Galadriel vid hamnarna, innan hon lämnade Midgård. Avalon tog försiktigt emot den och lyfte på locket.

"Vilya?" Avalon såg frågande på den gamle trollkarlen, när han såg safirringen glänsa på askens sidenfoder.

Gandalf nickade. "Luftens ring, den mäster Elrond en gång bar. Galadriel vaktade den enligt Elronds önskemål. Sedan bad hon mig överlämna den till dig när den rätta tiden var inne. Bär den med stolthet. Jag vill även ge dig denna." Gandalf sträckte fram sin hand mot Avalon. I trollkarlens öppna hand låg rubinringen, Narya. Avalon ryggade tillbaka utan att ta emot ringen.

"Gandalf, vad är det som står på? Eldens ring har lämnats i din vård. Du är dess väcktare och bärare."

Gandalf slöt sin hand och såg på Avalon.

"Min tid är slut, Avalon. Jag har sedan länge lämnat den här världen. Jag avled när jag stred mot balrogen under ringens tid. Jag sändes åter för att avsluta mitt uppdrag. Sauron dräptes, Aragorn kröntes till konung av Gondor. Redan då skulle jag ha lämnat dessa stränder, men en känsla av osäkerhet fick mig att stanna. Jag har redan ridit ut min tid här flera gånger om. Att se dig nu, med sådan tillit till dig själv. Det förtroende du har från folket i väst gör det lättare för mig att överlämna mitt ansvar. Här, tag eldens ring, med den kan du åter väcka modet i hjärtan som slutat hoppas. Du kommer att behöva den."

Avalon skakade på huvudet.

"Gandalf, ni kan inte lämna Midgård i mina händer. Jag är blott en man. Hade jag haft mina föräldrar och systrar här hade det kanske gått. Men ensam kan jag inte ta mig an ansvaret."

"Du är Avalon, son av Minorill. Människorna har ingen stans att vända sig utom till dig. Dina krafter överträffar mina flera gånger om. Det finns ingen ting du inte klarar av."

"Gandalf," Avalon drog en djup uppgiven suck "ondskan vaknar sakta i världen ingen, jag har känt det länge. Du måste också ha känt det. Det finns ingen möjlighet…"

Gandalf lade sin hand på Avalons axel.

"Galadriel knuffade nästan handgripligen din mor och far i armarna på varandra. Min vilja var att din mor skulle äktat Aragorn och blivit dödlig. Jag förstår, när jag ser på dig, vad det var Galadriel redan visste och kanske länge planerat. Saruman såg det också. Jag stod med Aragorn och din far vid Isengårds torn och lyssnade till Sarumans förtrollande stämma. Han sade att du skulle bli det kraftfullaste väsen som någonsin funnits i Midgård. De hade rätt Avalon, jag hade fel. Du är den de gamla sångerna talar om. Du är Arangalad, ljusets konung. Tag emot alvringarna. De är smidda av denna värld och kan inte passera till Valinor. Använd dem klokt, min vän. Jag ger mig av från dessa stränder i gryningen. Det skulle kännas mycket tryggt om jag viste att du bar dem."

Gandalf sträckte åter fram Narya mot Avalon.

"Det är få av oss högre väsen kvar. Människorna är inte redo att stå på sina egna ben. De behöver någon de kan vända sig till. Snälla, ta den."

Avalon såg på Gandalf, han försökte utröna om trollkarlen verkligen menade allvar. Sedan tog han motvilligt emot Narya.

"Kan jag förvara dem i asken?" frågade han.

"Nej, de är säkrare om ni bär dem."

"Spelar det någon roll vilken hand?"

Gandalf skakade på huvudet och log. Avalon kände hur hans livskraft rörde sig när han trädde alvringarna på sina händer. Vilya på sin högra, och Narya på sin vänstra, närmast hjärtat.

"Legolas hade varit stolt." sade Gandalf och log.

"Jag hoppas det…" mumlade Avalon och kände ringarnas kraft sippra genom sina ådror. "Jag saknar dem mycket, Gandalf. Både mina föräldrar och systrar."

"Elimins ofödda barn var en pojke, Avalon. En alv med rött hår och gröna ögon. Många skämtar om att du skulle vara hans fader i ställer för Legolas. Ni är mycket lika förutom på hårfärgen. De kallade honom Avarion…"

"Så, jag har en broder där ute också… jag kommer aldrig att återse dem eller hur?"

Gandalf klappade Avalon på axeln och log.

"Det kan inte du och jag bestämma här idag. Det måste tiden utvisa."

När morgonen kom samlades Avalons familj för att ta farväl av sin vän. Gandalf kramade om Arania och Safair, kysste Safairs panna och Aranias kind. Gandalf kramade också om Avalon och såg honom djupt i ögonen.

"Det kommer att bli bra, Iliman… Jag har en känsla av att allt kommer att bli utmärkt."

Avalon såg undrande på den gamle. "Vad sa du? Jag känner igen det namnet."

Gandalf log hemlighetsfullt." I sinom tid kommer du att förstå, ha tålamod, Avalon. Jag lämnar er alla nu och har inga planer på att återvända, i alla fall inte på mycket länge. Era ansikten ska jag för alltid bära i mitt hjärta. Farväl mina vänner."

Så satte han sig på Skuggfaxe och red mot väst. Gandalf, den vite ryttaren försvann bortom horisonten. Vart han red, och vart han en gång kom ifrån vet ingen. Gandalf, den vite trollkarlen, sågs aldrig mer av dödliga i Midgård.

"Avalon…"

Avalon vaknade sent på natten, kvällen efter att trollkarlen hade givit sig av. Rummet var dunkelt. Arania sov fridfullt vid hans sida.

"Avalon…"

En röst kallade honom långt borta. Han reste sig, fattade den vinröda långrock som hängde vid sängens fotända och gick ut. Rösten som ropade var svag, viskande, lockande. Han gick ut i trädgården, en karg, fuktig, nattdimma låg tät över den vackra trädgården. Rösten kallade honom åter. Trotts Avalons skarpa blick och mycket goda nattsyn kunde han inte se någon.

"Välkommen Avalon. Jag hälsar dig alvernas konung."

Avalon kände kalla korar kila upp längs hans ryggrad. Rösten var mörk, kvinnlig och lokande. Han rös. En obehaglig känsla av ondskas närvaro kröp inpå honom.

"Var är du? Visa dig!" befallde Avalon.

"Jag är här, Avalon! Och här, och här och här!"

Rösten tycktes komma från alla håll runtomkring honom. Hans blick sökte genom natten för att finna den som talade. Rösten skrattade.

"Du kan inte se mig Avalon. Jag har ingen kropp att visa dig. Jag är ett väsen, äldre än många av ditt folk. Mitt namn är Mirga. Jag är en av de urtida…"

Avalon vände sig mot det håll rösten tycktes komma, bara för att höra att den åter kom från en annan plats.

"Varför säger du inget? Fagre alvkonung utan folk. Hälsar man inte så här fint besök? Jag känner att ditt hjärta är på sin vakt. Litar man inte på en röst i natten här i Vattnadal? Det är kanske rätt? Jag har inte andats den friska nattluften sedan denna värld var ung och förförsta gången upplystes av drottning Vardas Ljus. Fortfarande är den luft jag andas unken och fuktig. Det är blott min tanke som finns med dig Avalon. Jag visar mig inte förrän jag själv önskar det..."

"Vem är du? Jag har aldrig hört ditt namn förut?" frågade Avalon och undrade var rösten skulle dyka upp nästa gång.

"Jag är blott en skugga av det stora mörkret…"

Avalon ryckte till, det lät som om röstens ägare var så nära att hon hade kunnat viska i hans öra. Rösten skrattade ett villt skratt.

"Jag var en gång lika kraftfull som de gudar som uppförde denna värld! Jag är den varelse ur vilken Malkor, den mörke guden, skapade balrogerna. Jag är den spor av hans hjärta och tanke som lämnades här i Midgård! Bortglömd, bannlyst, fastkedjad på den mörkaste och djupaste av världens platser. Så nära dina mörkaste mardrömmar du kan komma. Länge har jag kämpat för att frigöra mig från mina bojor. Länge har jag förtärt alvernas magi och denna världs livskraft för att få styrka nog att göra mig fri. Jag var nära att ge upp, när en underlig händelse ägde rum. En alv förälskade sig i en människa. Liksom Lúthien och Beren en gång gjort. Varda, ljusets gudinna såg det och fröjdades. Men den mänskliga helerskan avled i barnasäng. Vardas ömkan för de älskade växte så stor att hon lade sin stjärnbeströdda hand över barnet. Hon välsignade det och krönte det i odödligt ljus. Hon skulle vara en gåva till människorna. För att gottgöra den stora helerskans bortgång. En söt historia eller hur? Avalon, son av Minorill."

Avalon tänkte på sin mor och kände ett sting av saknad i sitt hjärta.

"Du saknar henne, eller hur? Många säger att en pojkes första kärlek går till hans mor… Hennes tänkta öde var så lätt att ändra… Mina bojor har vittrat sakta Avalon. Min tanke har länge varit fri. Din mor hade kanske aldrig mött sin far och Galadriel om jag inte hade skickat en av mina tjänare. Förklädd till en gammal man vann han hennes förtroende. Han berättade för henne var Haldir fanns och allt gick enligt min plan. Galadriel såg Ciras styrka och den välsignelse hon bar. Galadriel skyddade Cira som sin egen dotter. När ringens andra krig slutligen kom kunde jag även använda mig av Sauron för min egen vinning."

"Sauron styrdes inte av någon, utom av sin egen ondska…" mumlade Avalon.

"Sauron var en dåre!" Röt rösten. "Jag och min herre försökte varna honom för att låsa sin makt i döda ting. Men tror du han lyssnade? Nej, han ville underkuva världens folk genom att ge dem vackra gåvor, genomsyrade med hans ondska. En stor smed var han, det berömmet måste jag ge honom. Han smidde många ting. Även sådana världens ögon ej ännu skådat. Hans krig mot människorna skulle föra Cira och Aragorn samman. Men människor är lätta att påverka. Jag fick Aragorn att förneka sin rätt till Ciras hjärta och hennes framtida barn. Det var allt för enkelt. Var gång han kände några känslor för henne gav jag hans minnen av Arwen mer skönhet och lyster. Galadriel förde din mor och far samman, helt i linje med mina egna önskemål. Legolas skulle ha dolt sina känslor för världen och fört dem med sig i säkert förvar till Valinor. Men när dammen var brusten fanns ingen hejd för dem. Avalon, den natt du och din syster avlades, sprang en våg av energi genom Midgård. En våg av nyskapad livskraft. Jag uppslukade den, förtärde den och tog ett stort steg mot min frigivning. Jag betraktade dig som ung, jag betraktade dig som vuxen, såg den kraft du besatt. Jag sände mina tjänare till Mörkmården för att locka dig att släppa den lös. Du gick rakt i min fälla, Arangalad…"

Avalon såg sig förskräckt omkring. Han tänkte på Mörkmården, på anfallarna som bara stigit i antal, och sedan försvunnit spårlöst.

"Ja, Avalon, de var mina tjänare, varenda en av dem. Kraften du så tanklöst släppte lös frigav mig nästan. Men jag behövde mer kraft ändå. Jag sände mina män att söka Gerhard av Mordor, som tjänat Sauron väl. Människor med hämnd i sitt sinne följer varje steg du tar om du lovar dem vedergällning. Jag gav honom en stor arme, i gengälld skulle han anfalla Gondor. Jag visste att du skulle följa din far till Aragorns assistans. Men Gerhard var en besvikelse. Han kunde inte locka dig att frigöra ditt arv. Så jag lyfte min hand från honom och lämnade honom åt sitt öde. Den arme som skulle varit oövervinnelig, föll. När jag inte hade mer nytta av honom fick han falla."

Avalon satte sig ner på en bänk i närheten skakad av vad han just hört och dolde sitt vackra ansikte i sina händer.

"Avalon, jag är inte klar ännu… Du räddade Aragorn, frälste honom från döden. Men du var slarvig, mycket slarvig. Jag har spioner över allt, Avalon. Pärlor av ljus flöt ut genom fönstret i konungens kammare. Mitt folk kunde lätt samla ihop dem, till och med vattnet du tvättade Aragorns sår med har förts till mig, utan att en droppe spillts. Du sprider din magi och kraft omkrig dig som småmynt kastas till barn. Så lätt för mitt folk att ta hand om. Avalon, stora alvkonung utan folk. Det mörker som nu börjat spira i världen har du släppt fritt. Det är även mycket min förtjänst att du finns här idag. Man kan nästan kalla dig min egen son."

En tår gled över Avalons kind. "Vad vill ni mig? Varför är ni här?" Han reste sig upp och såg sig argt omkring. "Era ord är som gift! Varför är ni här!"

"Det var en liten sak…" sade rösten milt. "Jag drog i trådarna, föste ihop rätt personer vid rätt tidpunkt. Du kan tacka mig för att du finns till, vackre konung. Jag har blott en liten sak att be dig om i gengälld."

"Jag ingår inga pakter med mörkrets makter…" muttrade Avalon, och genomsökte åter området med sin blick. Men så hörde han plötsligt en röst han kände igen och vände sig förvånat mot den.

"Du har ännu inte hört vad jag önskar…"

Bakom ett buskage klev en kvinna fram och visade sig.

"Arania…" mumlade han tyst.

"Slående likt, tycker du inte?"

Avalon såg på sin hustrus avbild. Hon var ung, mycket ung och iklädd Galadriels brudgåva.

"Vad menas med detta?" frågade han och blev mycket misstänksam. Den unga Arania vandrade fram mot honom.

"Jag är alldeles ensam, Avalon. Mörkret är en stor ensam plats… Jag vill ha en arvinge, en bundsförvant. Någon att dela med mig av mina kunskaper till."

Avalon stod som förstenad medan Aranias avbild lade sina händer om hans halls.

"Din hustru börjar bli gammal. Din kärlek har hållit henne ung, men åldern börjar hinna ifatt henne. Du har aldrig sett henne så här, eller hur? Som en ny utslagen Vallmo, blommande just för dig… Ge mig ett barn Avalon. Ge mig en arvinge, så ska jag aldrig mer störa dig eller din familj igen."

Aranias avbild förde sitt ansikte mot hans och stal en lätt kyss, ett ögonblick tvekade han, men knuffade sedan bort henne med all sin kraft. Hon kastades hårt mot marken. Mirga skrattade.

"Så, den här utstyrseln duger inte." Hon reste sig upp och gick åter fram till honom. Hon lade sin hand mot hans bröst och började gå i cirklar runt honom.

"Avalon, fagre konung utan folk. Är en natt för mycket begärt? Jag kan göra det oförglömligt för dig. Jag kan anta bilden av vilken kvinna du önskar, jag dömer dig inte för ditt val. Egentligen hade jag önskat att den vite trollkarlen gjorde mig denna tjänst. Han dräpte det sista av mina egna underbara barn. Men han flydde innan jag hann få tag på honom. Du är den enda som är kraftfull nog att ge mig en arvinge av den kaliber jag önskar. Säg mig Avalon, denna lilla tjänst är väl inte för mycket begärt? Med tanke på allt jag gjort för dig?"

Avalon stirrade på Mirga, medan hon talade gick hon i snäva cirklar runt honom. Han kände hennes beröring hela tiden. Var gång hon vandrade förbi hans ansikte såg han anletet av en kvinna han älskat eller hållit av. Aranias blid byttes mot Eowyns, Catrines, Galadriels, Elimins, Novas, Vuxna bilder av Calmurill och Sirina, Safair och slutligen en mörk kvinna han inte kände igen. Hon förvandlades åter till Arania inför hans ögon. Han backade och skakade på sitt huvud.

"Jag ger dig aldrig det du ber mig om. Det finns ingen möjlighet."

Avalon såg hur Mirgas ögon flammade till, och i ren vansinnig ilska kastade hon sig mot honom. Hon föll rakt genom hans kropp som en vålnad. En olidlig smärta skar genom hans kropp när hon passerade och tvingade honom på knä. Spottandes och svärandes gick hon av och ann bakom honom. Sedan lugnade hon ner sig och ställde sig framför honom igen. Avalon kände fortfarande svår smärta men kämpade sig upp på fötter igen.

"Alla gudar ska veta att jag hade tvingat dig om jag bara kunnat. Gandalf visste vad han gjorde när han lät dig bära Narya och Vilya. Din kraft är nu för stor för att jag ska kunna tvinga dig till detta, mot din egen vilja. Nåväl… det finns andra möjligheter. Vill du inte ge mig ett eget barn, så duger ditt lika bra."

Avalon såg förskräckt på Mirga. Hennes ögon brann av mörk eld.

"Våga inte röra henne… jag kommer aldrig låta dig komma i närheten av henne!" skrek han och rusade tillbaka mot Vattnadal för att säkra sin familj.

"Spring du Avalon, fagre konung utan folk. Hädan efter ska du alltid, var gång du tar din hustru till din bädd, fundera över om det är mina läppar du kysser. Vakta din dotter, vakta henne noga, Avalon."

Så skrattade hon rått, Avalon vände sig om och såg Mirgas gestalt upplösas i dimman. Han sprang så fort hans ben bar honom. Han rusade in i Safairs kammare och fann henne lugnt sovandes. Avalon satte sig på en stol vid kammarens vägg och kände hotet eka i sitt hjärta. Vad skulle han göra? Han betraktade alvringarna som glänste på hans händer.

Så beslutade han sig. Avalon lämnade Safairs kammare och stängde dörren försiktigt bakom sig. Han höjde sina händer och lade en besvärjelse över dörren. Här skulle endast de passera, som bar ett rent hjärta och goda avsikter. Sedan sprang han till biblioteket och försökte finna något som skulle kunna hindra Mirga från att någonsin ta sig in i Vattnadal igen. Men ingen information fanns. Hon stod inte omnämnd någon stans. Vad skulle Elrond och Gandalf gjort i hans ställe? Villrådigt hämtade han sin alvdolk och gick ner till floden som omringade Vattnadals marker. Han ställde sig på knä vid vattenbrynet och snittade sin hand med dolken. Hans blod droppade ner i strömmen. Så lade han en besvärjelse över nejden. Från vattnets rand till bergens toppar runt Vattnadal skulle aldrig någon med mörker i sitt hjärta kunna passera. Besvärjelsen myntades med Avalons blod och kan inte lösas förrän hans blod åter spills i floden. Avalon sov inte mer den natten.

På morgonen fann Arania sin man sittandes tyst och vakande utanför Safairs kammardörr. Hon tog hans hand och de gick till matsalen. Han berättade för Arania om nattens händelser. Arania blekande av fasa.

"Jag kan inte riskera att sätta fler barn till världen, Arania. Vi kan bara vara tillsammans här i Vattnadal. Jag har lagt en skyddande besvärjelse över området. Men vi måste vara mycket noga med att dricka Eowyns te. Jag sätter en kanna på elden med en gång."

Arania såg på honom, när han blandade örterna enligt hennes mors recept. Sorgen och oron var stor i hans ögon.

"Arania, det ser ut som om vi är utan Vattentistel. Jag ska gå och hämta lite."

"Avalon, vänta…" Arania såg skamset på honom. "Vi har varit utan Vattentistel ett tag nu…"

"Vad menar du?"

"Vi har varit utan Vattentistel en månad ungefär… När burken var tom, växte en längtan i mig. Den växte sig så stark att jag tillslut inte hade kontroll över den.

Avalon, jag förstår om du ser ner på mig nu…"

Han satte sig vi hennes sida och omslöt henne i sin famn.

"Jag ser inte ner på dig älskade…"

"Jag är havande, Avalon…"

Han drog en djup suck, log och kysste henne. "Jag tror att jag kan skydda ett liv till. Jag älskar dig så mycket. Vad vore jag utan dig?"

------------------------------------------------

(i) Farväl...

(ii) Lyssna till min röst, stilla min vän stilla (ungefär...)

(iii) En stjärna tändes vid tillfället för vårt möte ( enligt sagan om ringen i alla fall... men det lät fränt)