Kap 8: Det mörka hotet

Tid flyter fort för människor. De lever, älskar och dör. Svårt är stigen för de som vandrar fädernas väg. Lätt är livet för de som strövar. Ting som höjts i tidens dunkel, bleknar och faller i glömska. Ting som dolts för andras ögon, slutar existera…

Solen hade sjunkit och stigit åter så många gånger i Gondor att Aragorns krona nu bars av Arathorn, Gideons sonson. Arathorns skägg var grått och hans hår bar stänk av silver. Snart skulle kronan och Andúril vandra till Arathan, Arathorns förstfödda son. Arathorn stod på palatstrappan och såg ut över staden. Sedan hans farfars far besegrade Gerhards arme, hade landet legat stilla. Nu började gränstrakterna bli oroliga igen. Var dag anlände fler hemlösa till Minas Tirith, sökande hjälp och skydd. Byarna där de bott hade antingen bränts eller plundrats. Alla väntade på att konungen skulle göra något och Arathorn hade kallat sina söner och närmsta män till rådslag senare under dagen. Arathorn hade bestämt sig för att så långt som möjligt undvika krig. Arathorns tankar vandrade till alla stora kungar som härskat över detta land. En önskan att kunna skydda Gondor som de gjort ekade i hans hjärta.

"Dina tankar är tunga far, låt mig dela din börda." Det var Arathan som talade och steg fram till sin faders sida. Arathorn såg på sin son. Hans blick var allvarlig.

"Hur dags ska rådet samlas?" frågade Arathan tyst och såg ut över nejden.

"Vid lunch tid, när solen står som högst." svarade Arathorn.

"Vad har du tänkt göra?"

"Jag vill undvika öppet krig om jag bara kan. Jag har alltid ställt mitt hopp till diplomati framför vapen. Minst människor kommer till skada då."

"Dina generaler har andra åsikter," påminde Arathan.

"Jag vet, de skulle avrätta en ekorre om den kastade sina nötter på fel sida trädet." De två männen vände sig om och gick in i konungens sal för att förbereda rådslaget.

"Var är Arandil och Eldarin? Jag har inte sett till dem i dag." frågade Arathorn sin son.

"Min son och hans kusin är säkerligen ute och jagar hjort…eller kvinnor. Arandil får aldrig nog av något av dem. Eldarin har dåligt inflytande på honom."

Arathorn skrattade "Ja, Eldarin behöver aldrig känna arvets tyngd på sina axlar. Han kan använda sitt namn till lek och fröjd. Arandil borde vara mer försiktig. Han ska en dag bära min krona."

"De är fortfarande unga, far. Låt dem fröjdas. De hinner inse allvaret i sin situation snart nog."

"Eldarin! Var är du!"

Eldarin släppte för ett ögonblick koncentrationen från den jungfru han talade med och såg sig omkring. Han hade hoppats att de skulle fått vara i fred. Det var inte många som kände till hans smultronställe, under det stora trädet vid sjön.

"Eldarin! svara mig, var är du!"

Eldarin kysste jungfruns hand och gick åt det håll rösten ekade.

"Här är jag, Arandil!" Svarade han. Arandil steg fram ur snåren. Han såg på jungfrun som satt vid trädets rot och gav Eldarin en frågande blick.

"Så, det är här du är… och du är inte ensam…"

"Är hon inte vacker? så ung, så fager, så ren…" sade Eldarin drömskt och vinkade till jungfrun.

"Lik Eva är hon också… du vet vad min mor har sagt. Du är för stor för att leka med hennes kammarjungfrur..."

"Jag vet, min mor har också nämnt något likande. Men de är så vackra, Arandil. Se på henne, som ett nyutslaget sommarblomster. Väntande på att plockas."

"Du upphör aldrig att förvåna mig," sade Arandil och skrattade. "Med tanke på den utskällning och bestraffning du fick efter "incidenten" med Eva. Den borde avskräckt dig från att bli allt för intim med dina "blommor". Det facktum att min mor nu tvingar alla sina jungfrur att dricka gammeldrottningens te var kväll, borde hålla dem borta från dig. Det smakar visst inget vidare... Eldarin lyssnar du på mig?"

Eldarin kunde inte låta bli att le, Arandils försök att tala honom till rätta hade aldrig varit särkskilt effektiva.

"Ja, jag hör dig. Men det behöver inte betyda att jag lyssnar… Dessutom har stallet aldrig varit så välhållet som nu…" mumlade Eldarin till svar och såg mot jungfrun. Arandil skrattade.

"Du är oförbätterlig! Kom nu, farfar har kallat oss till konungens sal för en bra stund sedan. Ta farväl av ditt "sommarblomster" så går vi. Och kom vid min själ ihåg att blommor oftast är vackrast där de står…"

Eldarin log och gick fram till jungfrun. Han kysste hennes hand och sedan gav han sig av med Arandil. De smög in på palatsets baksida för att störa mötet så lite som möjligt. De stannade i ett rum, angränsande till konungens sal och lyssnade. Höga röster diskuterade där inne. Konungen och hans söner försökte lugna konungens krigshetsande generaler. Länge hade soldater från Gondor försökt hålla orcher från gamla Mordor i schack. Men fienden började bli för stora i antal. Konungen försökte få dem att förstå hur han såg på det hela. Generalerna visste inte ens vem som samlat dessa vidriga varelser runt sig. Ingen riktig ledare för de skövlande banden av orcher hade givit sig till känna. Rohan var också oroligt. Men sedan en tid hade osämja vuxit fram mellan de båda länderna. Ingen av dem ville riktigt hjälpa den andra. Att Arathan fått äkta Elinor hade varit nog så ansträngande diplomatiskt. Hon härstammade från en by nära Rohans södra gräns mot Gondor. Hennes arv syntes tydligt på Arandil, hans hår var vetefärgat och hans ögon blå. Arathorns yngre son, Eledar hade äktat en kvinna från Gondor vid namn Mariel. Eldarins färger påminde på så vis mer om den gamla konungaättens. Hans hår var brunsvart och hans ögon grå. Utan att kusinerna märkt något hade deras mödrar upptäckt att de smitit in. De stod nu bakom sina spionerande söner.

"Jaha, vad har vi här då?" frågade Elinor med alvarlig röst. Pojkarna hoppade till och såg skamset på sina mödrar.

"Borde inte ni vara med på mötet? Jag har en bestämd känsla av att kung Arathorn kallade er för någon timme sedan…"

"Förlåt mor…" mumlade Arandil. "Det var mitt fel, jag glömde av tiden. "

"Täck inte din kusins rygg," svarade Mariel. "Jag vet nog att det var min son som orsakade förseningen. Jag mötte nämligen en kärlekskrank kammarjungfru för en liten stund sedan. Hon var inte sen med att berätta vems läppar hon kysst."

Mariel sneglade på sin son, som småleende fäst sin blick vid golvet.

"Arandil, gå genast och deltag i mötet. Be din far och farfar om ursäkt för din bristfälliga punktlighet." sade Elinor strängt. "Och du min gosse, dig har jag ett annat uppdrag för…" Så föste hon in Arandil i konungens sal och Mariel tog ett bestämt tag i armen på sin son och visade honom till stallet. Där behövde mockas. Stalldrängen fick sällskap resten av eftermiddagen.

När kvällen kom sade Eldarin farväl till sin vän i stallet. Det var inte första gången Eldarin avtjänade sitt straff i stallet, inte skulle det bli den sista heller. Den unge ädlingen stod på god fot med drängen. De hade alltid trevliga konversationer och skattade mycket. Drängen hade till och med sett till att Eldarin hade sina egna stövlar och redskap klara i ett hörn av stallet. Och så länge Eldarins tycke för kvinnor och nöjen inte avtog skulle dessa ting aldrig bli rostiga och oanvända. Eldarin slängde sin jacka över ena axeln och gick till tvätthuset för att skölja av sig stallukten innan styrde sina steg mot palatset.

När han kom in i konungens sal satt Mariel och Eledar och väntade på honom.

"Jaha," började Eledar. "Du Missade mötet idag, vad har du att säga till ditt försvar?"

"Jag var upptagen…" log Eldarin och slog sig ner på en stol bredvid sin mor.

"Hur många gånger ska jag behöva skämmas över dig? Arandil hade i alla fall mage att visa sig på mötet."

"I det fallet är jag faktiskt oskyldig. Elinor dömde mig till stalltjänst så fort jag visat näsan i palatset."

"Det är ingen ursäkt!" fräste Eledar.

"Nej, men det är uttröttande. God natt far, god natt mor." Eldarin bugade för sin uppretade far och kysste sin mors kind sedan gick han till sin kammare.

"Han är fullständigt hopplös…" mumlade Eledar och såg efter sin son.

"Han växer till sig, oroa dig inte. Han är blott tjugofem år gammal." sade Mariel och försökte lunga sin man.

"Farfar hade egna barn vid hans ålder och skulle snart axla Gideons krona… Jag är orolig för honom, Mariel. Han är så arrogant och ansvarslös."

"Han lär sig med tiden älskade." sade Mariel och kysste sin man. "Kom nu, så går vi och lägger oss."

Nästa morgon när Eldarin var på väg till frukosten möttes han av Arandil.

"Du kostade mig en ordentlig utskällning igår. Du förstår väl att det kommer att stå dig dyrt." sade han och log.

"Förlåt, men jag kunde inte låta bli… Vad kom de fram till på mötet?"

"Många av farfars generaler vill starta krig. Men de vet inte riktigt varifrån hotet härstammar. Föra krig mot en okänd fara är inte det lättaste."

"Vad sädger man i Rohan då? De har samma problem där, har jag hört. Men där anfaller orcherna mest från norr." frågade Eldarin.

"Ingen av generalerna är intresserade av att samarbeta med Rohan. Det verkar ligga något gammalt groll i vägen. Det är konstigt att vuxna människor inte kan reda ut sina problem och gå vidare."

"Vi vet inte vad problemet är. Kanske har någon förolämpat drottning Eomin? Hon har inte ryckte om sig att vara någon skönhet direkt..." ett fånigt flin letade sig ut över Eldarins läppar.

"Sluta fåna dig Eldarin. Gondor och Rohan var nästan ett rike tills någon gång under Gideons regeringstid. Han bar inte kronan särskilt länge men orsakade stora problem."

"Han var inte helt frisk, Arandil. Det vet vi sedan tidigare. Det klokaste han gjorde var att låta kronan vandra till farfars far Aragorn II."

"Du har rätt Eldarin, men nog ordat om det. Mötet fortsätter nu på förmiddagen. Försök att vara där. Jag kan behöva lite moraliskt stöd och ett vänligt ansikte att vända mig mot."

"Den här gången kommer jag, oroa dig inte." svarade Eldarin och klappade sin kusin på axeln. Mötet pågick hela dagen. Alla var förvånade över att Eldarin fanns på plats. Att han var nära att avlida av tristess var en annan historia. När så äntligen mötet avslutades för dagen var Eldarin alldeles färdig. Eledar var mycket stolt över sin son. Även om han inte yttrade mer än något enstaka ord och bara talat när han blev tillfrågad, så hade han i alla fall suttit med. Eldarin kände att han behövde sträcka på benen. Han stämde träff med Saide, Elinors första kammarjungfru. De skulle träffas senare på kvällen på värdshuset "Silverhornet" Eldarin lyckades även övertala Arandil att följa med honom. När så kvällen kom gav de sig av. Eldarin välkommandes hjärtligt när han klev in i lokalen. Värdshusvärden var van vid att Eldarin då och då klev in, drack ett stop eller två och umgicks med de andra gästerna. Men när så Arandil följde Eldarin in genom dörren tystnade musiken och alla stirrade på den unge kronprinsen.

"Det här var en dålig ide…" mumlade Arandil och började dra sig mot dörren.

"Nonsens!" Konstaterade Eldarin. "En konung måste kunna umgås med sitt folk. Hör upp allesammans! Min ärade vän och kusin vill att vi lägger av våra titlar i kväll. Låt oss fröjdas och sjunga till Gondors ära!"

Alla jublade och skålade. Eldarin placerade sin lite bortkomman kusin vid ett bord och gick för att hämta honom ett stop. Arandil kände sig lite mallplacerad. Innanför palatsmurarna kunde han känna sig trygg, det var hans jaktmark. Den här stimmiga lokalen var smutsig och otrygg. Röken låg tät mellan borden och luften var tung att andas.

"Slappna av, det finns ingen här som vill dig illa." uppmuntrade Eldarin och räckte sin kusin ett av de stop han bar på.

"Det passar sig inte för oss att vistas på sådana här ställen." viskade Arandil till Eldarin.

Eldarin skrattade. "Till och med storkung Aragorn, son av Arathorn, umgicks med sitt folk. Det berättas massor med sagor om hur storkungen delade böndernas vardag för att öka deras självkänsla. Har du ej fått berättat att han satt bland sitt folk och firade efter att han besegrat Gerhard, av Mordor. Tycker du allvarligt talat att du är finare än honom. Då har du blivit en värre påfågel än jag trodde."

Arandil funderade en stund på vad Eldarin sagt. Under tiden kom Saide och slog sig ner vid Eldarins sida. Eldarin kysste hennes kind och lade sin arm om henne.

"Är det till för mycket besvär för er om jag bjuder min väninna att slå sig ner, my lord? " frågade hon Arandil.

"Inte alls," svarade han och log. En söt flicka satte sig blygt bredvid Arandil. Eldarin log mot Arandil, han inte alls såg ut att lida av sällskapet.

"Lord Eldarin!" ropade värdshusvärden. "Vill ni inte ära oss med en visa?"

"Det skulle jag gärna, min vän. Men jag underhåller min kusin i kväll." svarade Eldarin.

"Snälla… sjung för oss." bad Saide och blinkade med sina stora ögon mot Eldarin. Han log och strök hennes hår."Ja, ja, bara för att ni ber mig."

Eldarin ställde sig upp och krogbesökarna applåderade. En man ur orkestern räckte Eldarin sin fiol. Eldarin behärskade detta instrument mycket väl.

"Denna visa är inte vacker…" började han.

"Det var inget nytt!" avbröt en man

"Men snyggare blir de eftersom natten lider!" kved en annan.

Eldarin skrattade gott och började sjunga och spela.

Jag tog mig hit på trötta ben

Här har jag varit förr.

Berusad av ett särskilt vin

Det rödaste jag sett.

Då fick hon mig att glömma allt

Och bara flyta bort

Jag kände att jag föll ett tag,

så hjälpte hon mig upp

Därför är jag här i kväll,

är ni beredda att slåss!

Ger ni henne till mig?

Hon är min om hon vill det själv

Därför är jag här i kväll

Är ni beredda att slåss!

Ta ni det som är ert.

Men hon är min om hon vill det själv

Ni har så rätt, visst är hon skön

Jag kan varenda bit!

Men jag fick lite mer än ni

Och därför kom jag hit

Jag vet precis vad jag vill ha

Och jag har spart en del

Så nu ska vi berusa oss

Och sätta oss ur spel! (i)

Krogbesökarna applåderade och ropade efter extranummer. Det var då värdshusvärden tog till orda.

"Vackert Lord Eldarin. Men det var kanske inte den visa ni borde sjunga en kväll som denna? Har ni glömt vad det är för dag i dag? Se ut över ängarna, älvorna dansar i kväll."

"Åh! Det är midsommarafton!" utbrast Eldarin och tog sig för pannan.

"Det är nog bäst att ni blidkar Gideons banne så han inte kommer för er själ och ert förstånd i natt," sade värden och skrattade.

"Det måste vara värden som är alvkonungen! Lord Eldarin förlorar ofta sitt förstånd här! SKÅL! Prins av Gondor!" kved en av krogbesökarna.

"Det är nog bäst att Arandil sjunger den visan i kväll. Alvkonungen verkar föredra tronföljare. Kom Arandil! Jag spelar och du sjunger!"

Arandil skruvade på sig. Han var inte van att sjunga offentligt. Men jungfrun vid hans sida övertalade honom. Han reste sig, till folkets jubel och gick fram till sin kusins sida. Eldarin spelade en kort introduktion och sedan började Arandil sjunga.

Att de vågar dansa på en grav som Stora sten.

Fast krafterna finns på platsen, har de glömt deras ben.

Där står nu en ung man, som de inte sett förut.

Han sjunger en vacker visa, den vill inte ta slut.

Han sjunger nu för älvorna, det har han lärt av strömmen.

Hans ögon de har skogens färg, hans melodi har drömmens.

Dansen går mot älven, han står kvar i månens ljus.

Med sorg ser han ut mot forsen, och lyss till dess brus.

Nu har han sjungit bort dem, han är vacker där han står.

Så ensam kan ingen vara, än han som ingenting får.

Sjunger han för mänskorna, då går de rakt i strömmen.

Ögonen får vattnets färg, när melodin har drömmens.

Ser du hur de dansar nu när forsen tagit sitt.

Hans hjärta är tungt av sorgen för han ville ha ditt.

Så går han in mot brynet, han kan aldrig komma fri.

I Gondor hör man någon sjunga på en sorgsen melodi.

Han sjunger för sin längtans skull, det har han lärt av strömmen.

Hans ögon de bär skogens färg, hans melodi bär drömmens. (ii)

Gästerna jublade.

"Då får vi behålla vår kronprins vett och sans ett år framöver! Det skålar vi för!" ropade värden och alla höjde sina glas.

Eldarin återlämnade fiolen till dess rätmätiga ägare och gick för att hämta ännu ett stop till sig och Arandil. Vid baren satt en liten underlig figur. Hans hår var krulligt, hans fötter håriga och enorma för hans längd. Han puffade på en smäcker pipa och antecknade något i en liten bok av gult papp med skinn pärmar. Han såg upp när Eldarin närmade sig.

"Egendomlig visa ni just spelade, vacker men underlig." sade han och såg på Eldarin.

"Det var visan om alvkonungen. Vi sjunger den var midsommar för att han inte ska visa sig och locka med sig olyckliga in i skogen eller ner i älven."

"Egendomligt…" mumlade den lille manen. "Mitt namn är Bagger. Jag är kringresande vissamlare. Jag måste säga att jag inte hört denna visa förut. Visor om alvkonungen har jag nedtecknade i min bok, men ingen som denna."

"Bagger!" utbrast Eldarin. "Är ni ättling till den hob som finns i våra sagor om härskarringen? Frodo Bagger?"

"Ja… ja, det stämmer, lord Eldarin. Och jag är mycket stolt över mitt ursprung. Frodo fick folket i hela denna värld att se hoberna som något mer än piprökande småfolk. Min mor kallade mig..." den lille mannen gjorde en eftertänksam pause "Forester... efter honom."

"En bra man var han, får jag bjuda på ett stop?" frågade Eldarin.

"En hob har väl aldrig tackat nej till en bägare i gott sällskap." sade Forester och log. Eldarin beställde ett stop till den lille mannen.

"Så, angående er visa. Kan ni berätta lite om den? Jag försöker få med en liten historia om varje visa. Det gör dem mer intressanta."

"Javisst, det sägs att alvkonungen visade sig en midsommarnatt för länge sedan. Han lockade med sig min anfader Gideons själ in i skogen och kvävde den. Gideon blev galen och i sitt vanvett satte han eld på palatset. Han avsattes då av folket och min farfars far, Aragorn II kröntes i hans ställe. Sedan des sjunger vi den visan varje midsommar, för att skydda oss mot alvkonungens förtrollning."

"Enastående… så du menar att denne alvkonung är ett väsen av ondska?"

"Det är bara en legend, min käre hob. Men skulle jag se en lång främling vid skogsbrynet sent en midsommarnatt, skulle jag nog känna obehag. Skulle han dessutom vara vacker, med långt gyllene hår och glödande gröna ögon… då skulle jag sätta händerna för mina öron och lägga benen på ryggen. Vad är det som får dig att ställa sådana frågor?"

"Jag har vandrat vida omkring i den västra världen, genom Rohan och hit. Jag har samlat på mig många visor om en alvkonung, men det är bara här han framstår som ett ont väsen." Hoben plockade upp ännu en anteckningsbok ur sin ränsel och slog upp några visor för att visa Eldarin vad han menade.

"Dessa visor är från ert granland, Rohan. Där sjunger kvinnorna visor till alvkonungen på sin bröllopsnatt. Det sägs att en vacker prinsessa, Arania. Blev förälskad och gifte sig med en konung bland alver. Hon förvisades från sitt land på grund av denna kärlek och vandrade in i vildmarken med sin man. Det är hennes kärleks kväden till sin man som sjungs. Detta för att öka brudens fertilitet och för att brudparets kärlek ska bli lika ren och evig som deras. I väst sjunger man också om en alvkonung, Arangalad, ljusets konung. Han ska vara en stor helare och man lovsjunger honom för att sjuka ska bli friska. De sjunger även om Imladirs, hans vackra bostad bland klippiga bergen. Att dessa visor omnämner samma väsen är helt klart. Beskrivningen ni gav mig stämmer väl in bland de jag fått tidigare. Han ska vara lång, vacker, och ung. Hans hår ska vara långt och gyllene, hans ögon gröna. Allt detta är mycket underligt. När ni skulle sjunga om alvkonungen förväntade jag mig en bedjan om ljus och fruktbarhet. Men ni sjöng en visa för att hålla honom på avstånd. Sannerligen besynnerligt... "

"Så är det i Gondor, min vän. Inget är som ni västfolk förväntar er. Men nu ska ni inte fundera mer på det. Jag och mina vänner ska se till att ni får så mycket visor till er bok att ni nätt och jämt hinner nedteckna dem." sade Eldarin, skålade med sin nye vän bjöd honom att slå sig ner vid sällskapet från palatset och Hoben accepterade glatt.

De dansade och sjöng till sent på natten. Den lille hoben fick sannerligen en del visor att nedteckna. Fräckare allt eftersom natten led mot tidig morgon.

Värdshusvärden hälsade dem välkomna åter när de gick. Damrena avvek från sina kavaljerer vid tjänstefolkets byggnad. Prinsarna gav dem varsin kyss på kinden och begav sig sedan till palatset. Elinor, Mariel och drottning Faria satt uppe och väntade på dem i konungens sal.

"Är detta en anständig tid för prinsarna av Gondor att komma hem?" frågade Faria när hon såg Arandil och Eldarin kliva in i salen.

"Farmor! Eldarin steg fram till drottningen och kysste hennes händer, du oroat dig för mycket. Det är inte klädsamt för ert vackra ansikte."

"Eldarin, detta är allvarliga saker. Ni kan inte springa ute hela nätterna."

"Vi bygger en förtroende grund med vårt folk, som gamle kung Aragorn gjorde." påpekade Arandil.

"En konung ska vara stark och ledande. Inte springa runt och jaga kammarjungfrur och andra vackra flickor." påpekade Faria upprört.

"Vi behöver inte jaga kammarjungfrur för att se vackra kvinnor. Vi har de tre vackraste i landet väntande på oss när vi kommer hem." Eldarin kysste åter sin farmors hand. Sedan sade kusinerna god natt till sina mödrar och gick till sina kammare.

"Din son är oförbätterlig," suckade Faria och såg på Mariel. "Arandil följer hans steg som en skugga, trotts att Arandil är den äldre av de två."

"Vad ska jag ta mig till med honom?" undrade Mariel och skakade på sitt huvud.

"Jag ska minsann se till att Saide dricker sitt te i morgon… en extra stor kopp…" muttrade Elinor. Så började de skratta alla tre.

Den tredje dagens förhandlingar inleddes tidigt nästa morgon. Arandil gjorde sitt bästa för att verka engagerad. Eldarin försökte inte ens. Han nöjde sig med att se på den som talade och låta sina tankar vandra någon annanstans. När de gjorde ett uppehåll framåt lunchtid funderade Eldarin på att smita iväg. Eldarin hann inte så många steg förrän Arandil ropade fast honom.

"Stopp! Vart tror du att du är på väg?" frågade Arandil och blängde på sin kusin.

"Jag har fått nog av detta. Man bara talar, inga konkreta beslut fattas. Jag tror de klarar sig med bara en prins... närvarande..." Eldarin avbröts av den klara tonen från vakternas trumpeter. Han sprang genast för att se vad som stod på. Arandil försökte ropa honom tillbaka men Eldarin brydde sig inte om det. Han klättrade upp i vaktornet och såg ut över landskapet.

"Vad står på? Vem är det som kommer?" frågade han ivrigt

"Vi vet inte, my Lord." sade vakten. "Det ser ut som en grupp bönder."

Eldarin såg åt det håll vakten pekade. "Så många…" mumlade han, "det finns barn och skadade bland dem. Se, någon släpas på en bår bakom den där hästen!"

Eldarin pekade ivrigt. En känsla av obehag spred sig i hans bröst. Han skyndade sig ner från tornet och sprang bort till stallet. Han fattade snabbt några vatten flaskor och fyllde dem. Sedan proppade han sin sadelväska full med förbandsmaterial. Han red mot porten och beordrade vakten att öppna. När bönderna såg Eldarin komma ridandes ropade de utmattat till hälsning.

"Vilka är ni? och vad har hänt?" frågade Eldarin en av männen som hjälpte honom fördela vatten flaskorna.

"Mitt namn är Otin, vi kommer från byn Kelm, inte långt från gränsen mot Mordor och Rohan. Vi blev anfallna i natt, orcher och bergsfolk i stora mängder. De brände vår by och dräpte många av oss. Vi blev skonade för att föra fram ett medelande till kung Arathorn. Man sade att vår by bränts som straff för att män från vår by deltog i kriget mot Gerhard. My lord, ingen av oss var födda då… krigs herren sade att hans namn var Nalgar… Lord Eldarin, vad ska vi göra? Han sade att detta bara var början. Alla som stöttat Aragorn under kriget skulle straffas. De ska bränna by efter by tills de når Minas Tirith."

"Här, drick, ni måste vara utmattade..." mumlade Eldarin, han räckte Otin en vattenflaska och såg sig omkring. Nalgar... det namnet hade Eldarin hört förut någonstans. Eldarin kände väl till Kelm. Han hade besökt den stora byn många gånger med sin far. Av en befolkning på nära sexhundra, återstod nu bara ett hundratal. Mest kvinnor, barn och gamla. Eldarin hjälpte till att föra de skadade till staden.

Rådslaget hade återupptagits. Eldrain tog med sig Otin och skyndade mot palatset. När de båda männen kom inspringandes i konungens sal trodde alla att Eldarin bara var sen som vanligt.

"Nej, mina vänner." sade Eldarin och såg sig omkring. "Vi måste nu fatta ett beslut. Ska vi gå ut i krig eller inte? Fienden har fått ett namn. Nalgar, av Gerhards hus. De döda återuppstår i Mordor…"

-------------------------------------

(i), (ii) Låttexter av Py Bäckman för Nordman. ändrade en smula för att passa in.