Kap 9: Nalgar, lord av Mordor

Otin berättade sin historia. Orcher av många olika slag hade vällt in i byn från Mordors gränser. De hade bränt husen och dödat många av de unga män som fanns i byn. Kelm var känt för sin stolta krigare. Starka slagskämpar och skickliga ryttare. Många av dessa unga hade en förälder från Rohan. Byn var på så vis den sista plats där människor från Rohan och Gondor levde sida vid sida. Otin berättade att krigsherren, som red i spetsen för de onda varelser som attackerat byn, tryckt på just detta i sitt tal. Alla män som hjälpt Aragorn i hans krig mot Gerhard skulle straffas, oavsett nationalitet och ursprung. När Otin avslutat sin historia satt alla tysta. Tidigare hade bara enstaka gårdar och små byar farit illa. Nu kunde alla se Kelm brinna för sin inre syn. Arathorn reste sig, tyngd av vad han just hört.

"Beväpna alla män mellan arton och sjuttio år. Fyll stadens förråd med mat och vatten. Se till att så många som möjligt av Gondors folk flyttas från byarna, in bakom dessa starka murar. Gondor befinner sig i krigstillstånd."

Generalrena reste sig och lämnade salen för att förbereda sina trupper. Arathorn satte sig igen, oron var tydlig i hans ansikte. Arathan steg fram till sin far.

"Du gjorde det enda rätta, fader." sade han och klappade Arathorn på axeln. Arathorn såg på sin son med en dyster blick.

"En god konung måste alltid se till sitt folks bästa i första hand. Att tvinga söner, män och fäder ut på krigsfältet mot en trolig död är inte att se till sitt folks bästa."

"Jag tror inte att denne man kan vara resonlig, far. Öppet krig är möjligt vår enda utväg i detta fall. Denne Nalgar kommer att göra verklighet av sina hot. Det är jag säker på." sade Eledar. Som stod vid sin son och Otins sida. Eldarin såg på sin farfar.

"Vi borde gå samman med Rohan. Vi har bättre möjlighet att skrämma fienden om vi är fler. Kelm var ett stark samhälle för båda våra nationer. Vi kanske skulle kunna undvika öppet slag om vi enades som människorna gjort där." föreslog Eldarin.

"Nej, Eldarin." svarade Arathorn. "Rohan har inte velat veta av oss sedan Gideons härskartid. När de stora konungarna av Mark, fortfarande styrde landet."

"Varför? Vad kan vara så djupt befäst att vuxna människor inte kan diskutera det efter nästan etthundra år? "

"För att det är förbjudet att tala om det!" Röt Arathorn. "Låt det bara vara…" mumlade han sedan.

Eldarin vände på klacken och stormade förargad ut ur salen. De andra följde snart hans exempel, och gick för att hjälpa de nyanlända byborna. Arathorn satt ensam kvar. Han såg på den grå, droppformade sten, infattad i en silvernyckel som hängde om hans hals. Öppnade med irriterade händer kedjans lås och kastade frustrerat nyckeln till den bortre sidan av det stora mötesbordet. Han suckade djupt, tankarna virvlade runt i hans sinne.

"Det gjorde du bra min son." Arathorn kände en hand på sin axel.

"Ibland önskar jag att jag inte kände till det förflutna. Då hade jag inte haft något att dölja för dem. Det skulle varit mycket enklare."

"Vi måste acceptera våra fäders önskningar, även om det ibland tar emot." sade Aragorn II. Den gamle konungen gick bort till bordets bortre kortsida där nyckeln låg glimmande och allena. Han plockade varsamt upp den i sin hand. Den gamle såg på smycket och gick tillbaka till sin son. Han hängde åter halsbandet om Arathorns hals, sedan satte han sig ned bredvid honom.

"I hundra år har riket legat stilla. Är vi rustade för det här?"

"Nej," svarade Arathorn. "Och nu finns det ingen hjälp att få någon stans. Gondor måste stå på sina egna ben den här gången."

Eldarin hjälpte Elinor, Mariel och deras jungfrur att ta hand om de skadade. Mariel såg att Eldarin var bekymrad och kunde gissa vad som rörde sig i hans huvud. Gondors arme var svag, befolkningen började bli gammal. De små överfallen kändes plötsligt väldigt välplanerade. Systematiskt hade unga män avrättats av orcherna. Som om de försökt försvaga landets arme så mycket som möjligt. Anfallet mot Kelm kändes alltför talande. Länge hade landet legat stilla. Många av de unga som var kvar hade inte så god stridsträning. Arathorn hade valt att satsa på skola och utbildning för sitt folk, i stället för att bygga en stark arme. Han hade inte trott att Gondor hade några fiender att försvara sig mot, när Mordor fallit i spillror. Att nu inte återuppta samarbetet med Rohan var vansinne. Rohan hade fortfarande sin stolta här av riddare intakt. Den kallades Eowyns trupp, till minne av Eowyn av Gondor.

Tidigt dagen därpå samlades Arathorns hela stab i konungens sal. Man gick igenom resultatet av gårdagens rustning. Plötsligt ljöd en kraftig hornstöt och en man i svart rustning steg in i salen. Han följdes av ett antal män med dragna svärd och bågar.

"Nalgar…" fräste Eldarin. Han reste sig upp och drog sitt svärd. Genast riktades besökarnas vapen mot honom.

"Lugn, Eldarin…" sade konungen. "Nalgar är här på min inbjudan."

Eldarin satte sig motvilligt igen. Nalgar hånlog mot honom och lät sedan blicken vandra över rummet.

"Så, detta är den store konungen av Gondor och hans anhang. Edera fäder skulle varit stolta. Era undersåtar är starka och lydiga. Även om prinsarna verkar lite hetlevrade…"

"Vad betyder dessa oprovocerade attacker från er sida? Jag antar att det är ni som legat bakom de flesta av bränderna vid gränsen." frågade Arathan.

"Nytta förenat med nöje," svarade Nalgar. "Gränserna har varit laglösa allt för länge… dessutom har ni en skuld att betala för Gerhards död. Gerhard var för Mordor vad Aragorn var för Gondor. Han samlade åter folket och gav det sitt självförtroende tillbaka. Gondor skulle varit Gerhards land om inte Aragorn dräpt Sauron. Jag trodde att jag bara fullföljde min väns önskan, när jag fortsatte hans kamp. Men för en tid sedan fann jag saker som tyder på att Gerhard härstammade från en man ni håller mycket av. Isildur son av Elendil."

Arathan reste sig förargad "Hur vågar ni ta vår anfaders namn i er smutsiga mun?"

"Ta det lugnt, Arathan son av Arathorn. En för stor rörelse och mina män ser till att ni inte möter nästa gryning. Det jag har funnit är att Isildur hade en oäkta son. Sprungen ur en liten utomäktenskaplig "utflykt" i hans ungdom. Detta före hans hustru gav honom de söner ni känner till. Gerhard härstammade från denna son. Arathorn, konung av Gondor. Detta skulle inte varit ert land. Det skulle varit Gerhards…"

"Han ljuger!" utbrast Eldarin. "Vi kan inte lyssna på denne man. Han försöker förvrida våra sinnen med sina huvudlösa lögner. Se bara på honom. Han påstår att han är den general Gerhard förde med sig i kriget han kämpade mot Aragorn. Han borde vara mycket äldre än vår konung."

"Ungdomens källa finns i Mordor, lord Eldarin. Det gäller bara att veta var man ska söka den…" hånlog Nalgar. "Arathorn, Aragorns ättling, var nu klokare än din anfader. Stig åt sidan nu när tid ännu är. Jag är ingen oresonlig man. Vi kan komma överens om en lösning för ert folk. Ge Isildurs förstfödde sons arvinge det som var hans arvsrätt från början."

"Konung! Denne man har inget belägg för det han talar om. Ger ni upp kommer Gondors folk att förslavas. Sedan kommer Rohan att vara nästa mål. Denne man vill åter försänka världen i Mordors mörka skugga." Det var Arandil som talade med upprörd stämma.

Arathorn såg på sina generaler och vände sig sedan till Nalgar.

"Jag hade hoppats ni skulle vara en resonlig man. Men allt ni säger är lögner och svek. Jag kommer aldrig att överlåta Gondor i era, eller några orchers händer utan strid. I mitt hjärta hade jag hoppats att vi kanske skulle kunna leva fridfullt i varsitt land, sida vid sida. Men det jag ser i era ögon och de ord som faller ur er mun, får mig att förstå att det är omöjligt."

"Ni kommer att ångra detta!" Röt Nalgar. "I Gerhard, av Mordors namn kommer detta land att falla! Njut av denna dag, njut av solnedgången, det kommer att bli den sista ni får se…"

Så stormade han ut. Arathorn lät huvudet falla mot sina händer. Han var inte bered på att gå ut i strid så snart.

"Gör mitt folk stridsklart," mumlade han sedan. "Nalgar anfaller i nästa gryning."

Alla reste sig upp och lämnade salen. Det var mycket som måste göras innan landets arme var klar för strid. Nalgar fick inte nå Minas Tirith. Arathan och Eledar försökte övertala sin far att stanna i staden. Om Nalgar tog sig fram så skulle det behövas en ledare kvar. Aragorn II tordes man inte förlita sig på. Han var redan äldre än alla i staden. Ingen kunde veta hur många timmar, dagar eller år som fanns kvar för honom att leva. Arathan såg det som sin plikt att leda folket ut i kriget. Det var ändå han som skulle bära kronan en dag. Det var då Arathorn beslutade sig. I denna hotets timma lät Arathorn, konung av Gondor, sin krona och Andúril vandra till sin son. Arathan kröntes när solens sista strålar färjade himmelen röd. Arathan blev Gondors femte konung av Aragorns hus. Arandil såg hur stolt hans fader blev när han fick överta ansvaret över Gondor från dem gamle konungen.

"Har Gondors folk någonsin skådat en så grann konung?" frågade han sin kusin.

"Inte sedan Aragorn den store." svarade Eldarin och log.

Tidigt nästa morgon gav sig Gondors arme iväg, ledda av deras nye konung. Folket vinkade farväl och hornstötar från vakternas silverhorn ekade ut över fälten. Arandil och Eldarin red jämsmed sina fäder. De var både stolta och nervösa. Arandil var nu officiellt tronföljare. Hans fader hade namngivit honom som sin arvinge vid sin egen kröning dagen innan. Eldarin var glad över att han inte var i Arandils situation. Skulle Arathan falla i slaget, blir Arandil konung av Gondor. Eldarin funderade på om hans kusin var mogen för det ansvaret. Dagen innan hade Arathorn, Arathan och Eledar ridit ut för att finna en plats som de kunde möta fienden på. De hade valt ett stort öppet fällt norr om staden. Till deras förvåning var Nalgars arme redan uppställd ock klar när de anlände. Arathan och Eledar gjorde en snabb uppställning och gjorde sig redo för anfall. De stod öga mot öga, tysta, väntande.

"Så, män av Gondor. Ni har vaknat nu? Och en ny konung har ni vid er sida. Ett bra tillfälle att byta till en yngre modell? Eller blev Arathorn rädd och vågade inte leda sitt folk ut på slagfältet för sin sak?" frågade Nalgar och skrattade.

"Min fader sätter större tillit till diplomati än till stål. Han är en vis man som vet sitt folks bästa. Ni å andra sidan kan man nätt och jämt hålla i ett möblerat rum." Svarade Arathan.

"Jag har hört stora ord uttalas av små män förut, Arathan son av Arathorn. Se dig om, konung av Gondor. Mina mannar är när dubbla ditt antal. Du står ensam Arathan. Ge upp och ge min arme fri väg till Minas Tirith. Ni har ännu tid att kapitulera."

"Det kommer aldrig att hända!" Ropade Arathan och höjde Andúril i skyn. Svärdet glimmade som en eldsflamma. Många av Nalgars män kände ett sting av fruktan i sitt hjärta när de såg Arathans klinga. Forna konungars andar och kraft tycktes stråla från det. Nalgar skrattade.

"Ett gammalt svärd kan inte hjälpa er nu. Ni har valt undergången." Nalgar höjde sitt svärd och kallade fram sin första anfallsvåg. Ett myller av orcher och onda människor rusade mot Gondors linjer. Arathan kallade även han fram sin första våg. Människor och orcher möttes i ett larm av vapens klang och rösters skrik. Arathan hade svårt att hålla sin andra våg lugn. Människorna från Gondor kunde inte bara stå och se sina vänner falla för orchernas vapen. Nalgars trupper stod iskallt avvaktande.

Nalgar kallade fram sina bågskyttar och människorna möttes av en skur pilar. Arathan gjorde samma sak, han insåg dock snart att skyttarna var allt för dåligt tränade. Det dröjde inte länge förrän samtliga soldater från båda sidor deltog i slaget. Marken färgades röd av orchers och människors blod. Eldarin och Arandil höll ihop så gott de kunde. De var båda tränade krigare. Rygg mot rygg svingade de sina svärd i det ena dödande slaget efter det andra. Arathan och Eledar stöttade striden på sitt håll. Människornas linjer blev svagare och svagare. Så kom han gående genom larmet likt en svart skugga av ondska. Han gick över fallna män som om hans soldaters döda kroppar inte var mer än stenbeläggningen på hans stig, Nalgar, Lord av Mordor. Han stannade framför Arathan och Eledar. Föga oroad över deras vassa klingor. Han höjde sitt svärd i hälsning och utmaning. Arathan svarade hälsningen och deras klingor möttes i en ljudlig klang. Andúril flammade ursinnigt i Arathans hand. Arandil såg sin fader strida, han var stark och smidig. En stor konung skulle han bli. Eledar slogs nu vid sin broders sida. Kämpade hårt för att hålla Nalgars anhang borta från Arathans rygg. Eledar koncentrerade sig så totalt på sin bror att han inte såg den väldiga ork som närmade sig honom från hans vänstra sida. Orken höjde sin väldiga träpåk och kastade den mot Eledar. Han träffades av ett hårt slag mot bakhuvudet och föll medvetslös till marken. Arathan vände sig om när hans broder föll och kastade sig på knä vid hans sida. Arandil såg till sin förskräckelse hur några orcher kastade sig över hans fader och Andúril föll ur hans hand. De tvingade honom vapenlös på knä framför Nalgar.

"Var är era djävulska bågskyttar och lysande krigare, konung av Gondor? Jag är mycket besviken på dig. Detta är ingen strid, detta är en slakt. Minns denna dag Arathan, femte konung av Aragorns ätt. Mins din undergång, återspeglad i din sons ögon."

Arathan vände sitt ansikte mot Arandil och såg sin son djupt i ögonen, hans mun formade ljudlöst orden "förlåt mig" i samma ögonblick som Nalgar stötte sitt svärd i konungens bröst. Arandil skrek ut sin förtvivlan i slagets larm och svingade ursinnigt sin klinga mot allt som kom i närheten. Det var nära att han skadade Eldarin. Arandil slog sig fram till sin faders döda kropp. Massorna hade trängt undan Nalgar ett stycke. Arandil steg fram till sin farbror, han var medvetslös men vid liv. Vid hans sida låg Andúril. Arandil fattade sin faders svärd och steg fram mot Nalgar. Han höjde det gamla svärdet i hälsning. Nalgar såg lugnt på honom.

"Sådan längtan att följa sin faders fotspår…" mumlade han och svarade prinsens hälsning.

Arandil stred som om han mött djävulen själv, hatet glödde i hans ögon. Nalgar slogs med ett leende på läpparna. Som om det inte spelade någon roll om han föll eller kom levande ur denna strid. Eldarin slog sig fram till sin far och försökte få honom ut ur slagfältet till en lugnare plats. Han släpade sin faders kropp en bra bit och lyckades göra ett provisoriskt skydd för honom bakom en omkullvält vapen kärra. Eldarin såg hur Nalgars mannar började dra sig tillbaka mot norr. Stridslinjen hade flyttat sig norr ut sedan stridens början. Gondors mannar följde Nalgars och de lämnade ett blodigt fällt efter sig. Han sprang in i striden och fick med hjälp av Otin, Arathans särjade kropp i säkerhet. Eldarin såg att Arandil fortfarande stred mot Nalgar. Den mörke krigsherren såg ut att leka med den unge prinsen. Otin tog Eldarins arm och pekade mot ett stenröse en bit från dem.

"Se, my lord! Det där är en av gräns rösena. Vi är i Rohan!"

Eldarin såg förvånat på honom, och konstaterade att han fackiskt talade sanning. Striden hade lämnat Gondor och utkämpades nu på Rohans marker. Eldarin tackade Otin för hjälpen och kastade sig in i striden igen. Han lyckades ta sig fram till Arandil och Nalgar. Nalgar log när han såg de unga prinsarna sida vid sida. Så enkelt det hade varit att utplåna dem båda här och nu. Men i stället fattade han det stridshorn som hängde vid hans bälte och blåste till reträtt. Orcherna som stod kvar stannade upp och lyssnade. Arandil och Eldarin såg frågande på varandra. Innan Arandil hann utnyttja situationen och hämnas sin fader blockerades hans väg av orcher. De drog sig tillbaka mot Mordor och skyddade sin herre med sina kroppar. Arandil såg sig omkring. Varför hade Nalgar avbrutit striden?

Det var inte många av Gondors mannar som ännu stod. Nalgar hade gått segrande ur detta, det vara det ingen tvivel om… Han såg med en ond blick mot fiendens linjer som sakta gav sig av. Det var ingen ide att följa dem, deras eget mantal var för litet. Nästan hela Gondors arme hade utplånats. Hans tankar avbröts när Eldarin kallade på honom.

"Kom Arandil, vi måste söka hjälp för de skadade!"

Arandil vände sig om och såg på slagfältet bakom honom. Det hade varit ett stort underlag för Gondor. Eldarin och några andra män var i full färd med att lyfta upp Eledar på den vapenkärra han legat under. Arandil såg på sin faders särjade kropp. Ännu kände han ingen sorg. Chocken var för stor för att han skulle till fullo förstå vad som hänt.

"Arandil!" Ropade åter Eldarin. "Vi måste hjälpa de som ännu är i livet. Vi hämtar honom senare."

Arandil gick fram till sin kusin. "Var ska vi söka hjälp? Det är för långt för många av dessa män att vandra till Minas Tirith…" sade han tyst.

"Vi måste söka hjälp i Rohan… mumlade Eldarin. Drottning Eomin kan inte vara så kallhjärtad att hon låter dessa män avlida bara för att de är från Gondor. Endoras portar ligger inte långt härifrån.

"Jag hoppas att du har rätt…" svarade Arandil.

Den lilla skara män som ännu stod hjälpte sina skadade kamrater så gott de kunde. Varför striden förflyttat sig över på Rohans marker kunde varken Arandil eller Eldarin förklara. De hoppades nu innerligt att Endoras portar inte skulle vara stängda för dem. Om drottningen inte ville släppa in medlämmarna av Gondors konungahus var förståeligt. Men de unga prinsarna önskade att i alla fall de skadade skulle få skydd. De såg den gyllene salen glimma i den stigande solen när de i sakta mak närmade sig Endoras. Striden hade pågått hela den tidigare dagen. Natten hade tillbringats med att hjälpa de skadade så gott man kunde på plats. Alla var mycket trötta om hungriga. Eldarin red i förväg för att tala med vakten. De signalerade i sina horn när Eldarin närmade sig.

"Jag är Eldarin av Gondor!" ropade han

"Gå din väg!" svarade vakten. "Män av Gondor är inte välkomna här!"

"Vem jag är och var jag kommer ifrån borde inte spela någon roll. Jag kommer med skadade män. De är för svaga för att ta sig tillbaka till Gondor. Jag önskar att drottning Eomin blidkar sitt hjärta för dem."

"Män från Gondor har inte varit välkomna hit sedan Gideons regeringstid. Vad får dig att tro att vi släpper in er nu? Du är av Gideons blod, unge prins av Gondor."

"Men snälla ni, dessa män är skadade. Om drottningen inte vill släppa in mig och min kusin, kronprinsen av Gondor är det förståeligt. Men låt mig påminna om att ingen av oss är Gideon. Vår farfar, Arathorn, har gjort mycket för att försöka återskapa vänskapen mellan våra två länder. Min kusin Arandil är son till Elinor av Rohan. Vi hyser inget agg för ert folk, snarare tvärt om. Vi ärar den tråd av arv vi bär från er tidigare konunga ätt, Eorl den unges hus. Vi är inte bara arvtagare efter Gideon utan även ättlingar till Eowyn, hans moder. Hon som var syster till Eomer av Rohan. Vi önskar blott tak över huvudet för några skadade män, tills de kan återvända till sina familjer. Öppna portarna i ära av Eowyns namn!"

Vakten försvann från sitt torn. Eldarin såg att de skadade började närma sig. Han hoppades innerligt att han lyckats blidka drottning Eomins hjärta. Dessa män skulle aldrig klara av den långa vandringen till Minas Tirith i det skick de var nu. Vakten uppenbarade sig åter i tornet.

"Drottningen har beslutat att släppa in er. Men inte i Eowyns namn, utan i Aranias."

"Jag tackar henne av hela mitt hjärta. Vem denna Arania är vet jag inte. Jag känner ingen vid det namnet. Men är det hennes förtjänst att drottningen beslutat till vår fördel, har hon mitt eviga tack."

Eldarin hjälpte Arandil att få de skadade till sjukstugorna i Endoras. När de sårade männen gick genom staden kände de lokalbefolkningens hårda blickar. Arandil och Eldarin gick så fort de kunde till Gyllene hallen för att tacka drottningen. Till deras förvåning stoppade vakterna dem inte. Utan öppnade hallens portar när de två prinsarna av Gondor steg upp mot hallen. Drottningen hälsade dem när de steg fram till hennes tron.

"Så, detta är den unga adeln av Gondor. Ni är modiga och fräcka. Ingen av edera fäder har någonsin kommit till vår port och bett oss om hjälp sedan Aragorn den stores tid."

"Vi tackar er ödmjukast drottning Eomin," sade Arandil, de båda bugade djupt. "I Eowyns namn och minne tackar jag er från hela mitt hjärta."

"I Aranias namn," svarade drottningen.

"Jag är ledsen min drottning. Men vi känner ingen vid det namnet…" sade Eldarin, lite fundersamt.

"Nej," sade drottningen allvarsamt. "Det förvånar mig inte. Här är hon helig, hennes namn är upphöjt över andras. I Gondor har hon slutat existera."

Prinsarna såg mycket frågande ut.

"Vill ni veta varför våra länder ligger i osämja med varandra, så ska jag berätta det. Jag är ingen kvinna bunden av falsk stolthet. Vårt folk har inte samma förhållningssätt till sitt konungahus som ni. Det är folket som väljer vem som är mest lämpad att styra dem. Vem de härstammar från har mindre betydelse. Efter min faders död valde folket mig till regent över min bror, som enligt Gondors seder skulle varit den sanna arvingen. Här anser man att både kvinnor och män kan vara stora ledare. Arania var den sista av Rohans sanna konungaätt. Den sista av Eorl den unges hus. Hon levde i Gondor men förvisades av Gideon efter kung Aragorn och drottning Eowyns död. Hon och hennes familj flydde hit till den Gyllene hallen. Vårt folk stod utan konung vid den här tiden. Eomund son av Eomer hade avlidit i lunginflammation utan att efterlämna arvingar. Folket i Rohan ville att Arania skulle acceptera kronan och bli drottning över landet. Men Gideon fick snart höra var de befann sig och krävde att i alla fall Aranias man skulle bannlysas även här. Gideon var nykrönt och full av hat. Han hotade med krig om inte även Rohan vände dem ryggen. Arania viste att Gideons hat för hennes man aldrig skulle falna, Rohan var i fara om de stannade. Hon valde att inte acceptera kronan och vandrade väster ut med sin familj. Arania rekommenderade min far till ny regent, och folket följde hennes råd."

"Vad hade hännt?" frågade Arandil, fundersamt. "Vi vet att Gideon var sjuk. En sägen bland vårt folk säger att hans själ förvreds av en ond ande från stora skogen."

Drottningen såg godmodigt på Arandil. "Tror du på älvor? Kronprins av Gondor?"

"Älvor! De är bara sagoväsen. Det sägs att de dansar på ängarna när dimman ligger som slöjor över dem, vi sjunger om deras konung på midsommarnatten. En tradition vi har. Annars sägs det att han blir vred och visar sig vid skogsbrynet om midsommarnatten. Han sjunger eller spelar förtrollande, alla som hör honom blir vansinniga. Antingen går de ner sig i älven eller förirrar sig i skogen. Det sägs att det var han som förvred Gideons sinne, den natt palatset i Minas Tirith eldhärjades. Men vad har det med ert konungahus att göra?"

Drottningen satt tyst och lyssnade till Arandils berättelse. Nu log hon och såg på honom med milda ögon.

"Arania var Gideons syster. Aragorn och Eowyns förstfödda. Hennes man var Alvkonungen av Mörkmården."

"Gideon hade ingen syster, han var enda barnet." sade Eldarin irriterat.

Drottningens blick bytte snabbt karaktär och blängde på Eldarin. "Tvivlar du på mitt ord? Eldarin son av Eledar. Jag föreslår att ni talar med er farfar och farfars far när ni återvänder till Gondor. Fråga speciellt om Aranias dotter och om det halssmycke Arathorn bär. Lämna mig nu. Tag hand om era skadade och återvänd sedan till Gondor så snart som möjligt."

Prinsarna bugade åter och lämnade salen. De gick till sjukstugorna för att hjälpa till med de skadade. Eldarin såg sorgen komma smygandes i Arandils ögon. Sakanden efter hans bortgångna fader började göra sig påmind. Arandil viste nu att han skulle bli krönt till konung av Gondor vilken dag som helst. Han kände sig inte mogen uppgiften. Slaget hade varit en stor förlust för samtliga inblandade.

"Vi kommer att behöva hjälp…" sade Eldarin trött är han betraktade det som återstod av Gondors arme. "Men varifrån kan vi söka den? Här finns ingen hjälp att få. Drottning Eomin kan vi tydligen inte räkna med. Tänk att våra länder ska vara så oense över en legend… Arania och hennes man har säkerligen aldrig funnits. Ingenstans i våra släktkrönikor står någon dotter till Aragorn den Store omskriven."

"Du har säkert rätt…" mumlade Arandil. "Men vi måste söka hjälp någon stans ifrån. Nalgar samlar snabbt nya mannar och anfaller igen. Vi kan inte klara ett till slag som detta."

"Imladirs… ni ska söka hjälp i Imladirs… det är den enda plats där ni har något att hämta." Hördes en hes röst säga. Eldarin såg över sin axel. Där satt en gammal man. Han lutade sin krokiga rygg mot väggen och såg på dem med stirrig blick.

"Vad talar ni om?" frågade Eldarin.

"Uppe i norr, i en dal bland klippiga bergen, ligger Imladirs, en helig plats för folket i väst. Markerna där vaktas av de finaste bågskyttar jag sett i hela mitt långa liv."

"Tror du det finns någon möjlighet att de vill hjälpa oss?" frågade Eldarin ivrigt.

"Om ni kan övertyga deras herrskare. Han är en stor helare och kraftfull kämpe. I väst kallas han: "Ljusets herre", Han sägs vara över etthundratrettio år gammal."

Arandil skrattade

"Ska vi ställa vårt hopp till någon som borde vara lika gammal son Gideon, om han levat? Ni måste skoja."

"Nej!" fräste den gamle och hytte mot de unga prinsarna. "Jag har vistats i Imladirs själv, jag har skådat denne konung. Lång som två vanliga män, bredaxlad och stark som en oxe. Vis som en gammal furuskog, en helare av stora mått. Jag tjänade honom länge, jag tjänade honom väl. Avalon, Arangalad…"

Den gamle lutade sig tillbaka och slöt sina ögon. efter ett djupt lungt andetag började han tyst sjunga:

I Imladirs, i Vattnadal.

Där rinner källan frisk och klar

Där träden alltid står i blom,

Där styr en konung ljus och from.

I Imladirs, vid vägens slut

Där får vår möda rinna ut.

Och ljustes herre skyddar oss

Med sin hustrus hjälp, förstås.

Mänsklig kvinna och man av ljus

Styr med ömsint hand sitt hus

Ur deras kärleks stilla bön

Sprang en dotter, underskön

Solen falnar in vid henne

Månljus syns på hennes änne

En stjärna pryder hennes hand

Prinsessan över sagors land.

Sedan föll den gamle in i sitt eget mummel och verkade fullständigt okontaktbar.

"Bry er inte om gamle Ean. Han vistas här med sin dotter. Han är inte riktigt att räkna med längre." sade en kvinna som arbetade i sjukstugan. Hon tog den gamle i armen och hjälpte honom bort till en sjuksäng.

"Var kommer han ifrån?" frågade Eldarin kvinnan.

"Han bodde med sin mor och far någonstans långt upp i norr. Hade ingen kontakt med andra människor innan han mötte sin hustru. Ni kan tänka er vad det gör för ens sinne på ålderns höst…"

Eldarin nickade och vände sig till Arandil. "Detta mystiska par verkar vara omnämnda i väst också. Kommer du ihåg vad den lille hoben sade på midsommarafton? Hans anteckningsbok var full med visor som likande den vi just hörde. Kan det ligga något i vad drottningen berättade?"

"Vi får ta reda på det när vi kommer hem…" mumlade Arandil.

Några dagar senare kunde de ge sig av mot Gondor. Eldarins huvud var fullt med frågor, hans hjärta var fullt med sorg. Det var inga glädjebud de återvände med. Arathan hade fått sätta livet till och Eledar låg för döden med sitt banesår. Kort efter ankomsten till Minas Tirith avled även han. Sorgtid utlystes i Gondor och man anordnade en ärofull hemfärd för Arathans kropp. Eldarin såg uppgivenheten i Arandils ögon när kronan och Andúril vandrade till honom. En mörk tid följde. Eldarin fick ingen ro efter sin faders begravning. Han var orolig för att ännu ett anfall från Mordor stod för dörren. Den gamles sång ekade i hans sinne natt som dag. Tanken på att denna plats kanske existerade gjorde honom rastlös. Eldarin diskuterade detta ofta med Arandil. Eldarin ville att de skulle göra ett försök att finna Imladirs, men Arandil tyckte det var vansinne. En konung kan inte lämna sitt folk för att söka något som kanske bara existerade i en senil gammal mans drömvärld. Eldarin blev mycket förargad. Senare på kvällen kom han att tänka på vad Eomin sagt "fråga Aragorn om Aranias dotter" och det var precis vad han tänkte göra. När Aragorn drog sig tillbaka till sin kammare den kvällen följde Eldarin efter sin farfar och konfronterade honom med sina frågor. Den gamle konungens ögon fylldes med sorg och han vände sitt ansikte från Eldarin.

"Är det möjligt, Aragorn?" frågade Eldarin när han såg Aragorns reaktion. "Har hon en gång funnits, Arania av Gondor?"

Aragorn knöt sina händer för att hålla sin ilska i styr. Han drog en djup suck och såg avvisande på Eldarin. Men Eldarin gav sig inte.

"Aragorn, en man i Rohan sade att det skulle finnas hjälp på en plats som kallas Imladirs. Han sade att där skulle finnas en vis man med goda bågskyttar. En stor helare… Eomin av Rohan sade att jag skulle fråga er om Aranias dotter. Säger det er något?"

Aragorns blick tycktes för ett ögonblick tom på liv. Han blundade och skakade på sitt huvud.

"Om det du talar vet jag ingenting. Det var nog bara en gammal mans fantasier. En saga som berättats för drottningen när hon var ung… lämna mig nu. Jag är inte heller någon ungdom. Jag behöver min vila."

Eldarin lämnade frustrerad Aragorns kammare. Aragorn satt uppe länge den natten tyst som i drömmar. Känslor välde upp inom honom som han försökt förtränga under många år. Han kunde fortfarande känna hennes kind mot sin hand, se henne överräcka den grå alvstenen till Arathorn. Han knöt sina händer och drog ett djupt andetag.

"Du sa att den skulle skydda honom Safair… men vad ska någonsin kunna skydda mig…" mumlade han tyst.

Eldarin kände sig mycket otillfredsställd med svaren han fått av Aragorn. Han diskuterade det med sin mor och Faria, som satt uppe i konunges sal och handarbetade. De hade inte heller mycket att orda i frågan. Eldarin kysste sin mor, god natt och gick till sin kammare. Faria såg på Mariel, båda viste att tiden nu hade kommit.

Eldarin sov alltid oroligt och tunt nu mer, han satte sig med ett tryck när Mariel smög in i hans rum. Det var mitt i natten och hon bar ett levande ljus i en lyckta.

"Vad är det frågan om?" mumlade Eldarin.

"Schh!" sade Mariel och vinkade att han skulle följa henne.

Han följde sin mors skyndsamma steg genom palatset. Natten låg stilla och tyst. Månens bleka sken kastade ljusa skuggor in genom de stora fönstren i palatset och gav de välkända korridorerna en spöklik och kall skepnad. De gick in i biblioteket där Faria väntade på dem. Hon hade plockat ut alla böcker ur en av de väldiga hyllorna och bad nu Eldarin skuta den åt sidan. Han frågade varför, men kvinnorna gav honom inget svar. När han flyttat hyllan så tyst han kunde såg han till sin förvåning att det fanns en liten dörr bakom den. Faria räckte Eldarin sin lyckta och gick fram till dörren. Ur sin kjolficka plockade hon upp en silvernyckel med en droppformad grå sten.

"Men det är ju Arathorns halsband…" sade Eldarin.

"Sch! Var tyst… jag har lånat den av honom…" mumlade Faria och lät nyckeln glida in i nyckelhålet. Till Eldarins förvåning passade nyckeln och hans farmor vred om. Det knäppte i låset, som om det inte använts på länge och dörren gled sakta upp. Arandil och Eldarin hade fått lära sig att Arathorns halband hade en symbolisk mening. Silver nyckeln visade att konungen bar redskapen till ett starkt samhälle "nyckeln till framgång". Men det var visst inte hela sanningen… Faria steg åt sidan och uppmanade Eldarin att stiga in i rummet. Eldarin såg frågande på sin mor, hon nickade instämmande. Eldarin steg in i rummet och såg sig omkring. Rummet var mycket litet. Där inne fanns bara en bänk, några få böcker, några kvinnliga klädesplagg och ett och annat vardags föremål.

"Vad ska det här betyda?" frågade Eldarin.

Faria och Mariel seg in i rummet. Faria gick fram till en övertäckt gammal tavla som stod lutad mot en av väggarna. Hon lyfte den varsamt upp på bänken och tog av den skyddande klädnaden. Hon dammade av den med sin ärm och visade den för Eldarin. Eldarin höjde sin lyckta och såg ett porträtt av en familj. Kvinnan var ung och vacker, hennes hår var mörkt och hennes ögon gråblå. I sin famn bar hon ett spädbarn. Vid hennes sida satt en man med långt ljust hår och intensiva gröna ögon. Eldarin såg på sin mor och farmor.

"Det är sant Eldarin. Detta är Arania och hennes familj. Detta portätt och de få saker som finns i detta rum är det Gideons hustru, Catrine och hennes dotter Gidela lyckades rädda den natt Gideon satte eld på palatset. Han brände ut deras kammare för att utplåna deras minne. Han förbjöd folket i Gondor att någonsin nämna hennes namn igen. Kvinnorna i palatset har bevarat hennes minne från generation till generation." sade Faria lugnt.

"Den gamle i Rohan berättade om en vis man uppe i norr. Drottning Eomin talade om Arania och hennes man. Hon sade att Arania förvisats av kärlek till Alvkonungen av Mörkmården…" Eldarin såg på sin farmor. Farias blick var allvarlig.

"Gideon beskyllde Aranias man och hans folk för sin moder, Eowyns död. Han blev besatt av tanken på att utplåna deras minne. Aragorn var mycket ung när folket avsatte Gideon och utropade honom till konung. Din farfar var ännu ett barn när Arania och hennes familj lämnade Gondor. Det skulle förvåna mig om han mins deras ansikten över huvud taget. Stenen på denna nyckel är en gåva Arathorn fick av Aranias dotter, Safair, innan de gav sig av. Den skulle skydda honom mot ondska. Denna hemlighet fick jag ärva av Mirran, Aragorns hustru när hon avled. Hon i sin tur fick ärva den efter Gidela, innan hon lämnade Gondor för att söka plats som prästinna vid Ilúvartars tempel, Mirasell i väst. Jag kommer att överlämna ansvaret till din mor. Elinor står egentligen på tur, men den stackars flickan har nog med bekymmer som det är. "

"Farmor, tror du att de ännu finns någonstans där ute?"

"Jag tror inte, jag vet. Jag fick ett medelande från Gidela några år efter att hon givit sig av. Hon hade funnit dem, under sin resor och stannade hos dem till sin död."

"Eldarin, båda mina söner har fallit för denne Nalgars hand. Vi behöver hjälp."

Eldarin nickade "Imladirs ska ligga i en dal bland klippiga bergen. Jag ger mig av genast."

"Var försiktig bara," sade Mariel och kramade hårt om sin son.# Jag har förlorat min make. Jag kan inte förlora dig också. Ge dig av innan de andra vaknar och stoppar dig."

Eldarin såg sin om en sista gång i det lilla rummet, sedan sprang han till sin kammare. Han greppade snabbt det han trodde han skulle behöva under resan. I stallet proppade han sadelväskorna fulla med allt från sytråd till färdkost. Så red han ut genom palatsportarna. Vakten var mycket förvånad över att Lord Eldarin kom mitt i natten och krävde att han skulle öppna stora porten. Men han gjorde som han blev tillsagd. Eldarin försvann ut i mörkret. Eldarin red hela natten. Han stannade bara korta stunder för att vattna hästen och äta lite. Han mindes vad den gamle i Rohan hade sagt. "Imladirs finns i en dal bland klippiga bergen, långt upp i norr" Eldarin red mot norr. När han kom fram till skogslandet blev terrängen svårare. Han fick leda hästen långa sträckor. Markerna blev vildare och vildare. Han hörde orcher i skogen och bergsfolk på jakt drog farligt nära hans lägerplats om nätterna. Tillslut vågade han inte tända någon lägereld och sov nästan ståendes. Han hade aldrig färdats genom dessa trakter förut. Sagorna om trollpackan som skulle finnas i detta område gästade hans oroliga sinne om natten. Ibland var han helt säker på att han hörde hennes anhangs hesa viskningar i snåren. För att inte tala om älvdansdimmorna som ständigt tycktes blockera hans väg. Han tog ut kursen efter stjärnorna om natten och försökte ta sig fram så osedd som möjligt om dagen. När han så rest under fem veckor var han både trött och uppjagad. Att hela tiden vara bered på att bli överfallen tärde hårt på hans krafter.

När så kvällen kom på den trettiosjätte dagen efter att han lämnat Gondor, hände det han fruktat mest av allt. Ett pack med orcher hade fått upp hans spår och de smög efter honom. Innan den slitne Eldarin hade hunnit reagera var de över honom. Eldarin var en tränad krigare, hans svärd dräpte många av orcherna. Men små grupper tycktes anfalla honom från alla håll. Eldarin hade nått bergens fot och höga klippor reste sig runt omkring honom. Orcherna trängde upp honom mot klippornas branta väggar. Eldarins krafter sinade sakta och han var redo att ge upp. Just som han kände att hans ben inte bar honom längre hörde han ett rop.

"ELENDIL!"

Från en klipphylla ovanför honom kom en gestalt flygandes genom luften. Den bar ett draget svärd i sin ena hand och en brinnande trädgren i sin andra. Eldarin såg förvånat på när gestalten, helt orädd slungade branden framför sig. Eldarin fick nytt mod och fortsatte kämpa vid den kappklädda figurens sida. När gestalten lyckades sätta eld på en av orcherna flydde de övriga skrikandes in i skogen. Eldarin lutade sig mot ett träd, fullständigt utmattad. Han såg på gestalten som stod hukad över några växter.

"Tack min vän, jag är dig evigt tacksam." sade han men fick inget svar.

"Förbannade orcher… de förstör allt i sin väg…" muttrade gestalten och skar loss några örter, från marken där orcherna inte stött sina tunga fötter i jorden. Dessa lade den försiktigt i liten skinnpåse. Gestalten tycktes inte lägga minsta vikt vid Eldarin.

"Mitt namn är Eldrain, son av Eledar. Vem är ni?"

Gestalten verkade inte bry sig om Eldarin över huvudtaget. När den muttrat färdigt om orchernas framfart reste den sig upp och fäste skinnpåsen vid sitt bälte.

"Hur kan jag tacka er för all hjälp? Ni räddade mig från en säker undergång." fortsatte Eldarin och gick fram till främlingen. Han lade sin hand på dess axel för att fånga främlingens uppmärksamhet. Med ett kraftfullt slag, slog gestalten i grå kappa bort hans hand.

"Rör mig inte!" fräste den.

"Hur ska jag kunna tacka er om jag inte vet vem ni är?"

Gestalten suckade och drog tillbaka sin djupa huva. Eldarin trodde inte sina ögon. Ur huvans dunkel föll ett midjelångt svart hår och han såg de vackraste grå ögon han någonsin skådat.

"Ni är en kvinna!" Eldarin hostade och harklade för att försöka dölja sin förvåning, sedan bugade han sig högtidligt. "Mitt namn är Eldarin, son av Eledar, ädling av Gondor."

Innan han hunnit resa sig hade hon lämnat hans blickfång och gått fram till hans häst.

"Så trevligt för dig då…" muttrade hon. "Din häst är död."

Eldarin gick fram och föll på knä vid hästens sida och strök sorgset hingsten över manen.

"Han var en trogen vän och reskamrat…"

"Tag det du behöver och kan bära, så ger vi oss av. Vi måste vara härifrån innan orcherna kommer tillbaka." mumlade kvinnan.

Eldarin tog det nödvändigaste och såg sen mot kvinnan, som åter fällt upp sin huva och var på väg in i skogen igen.

"Kan jag i alla fall få veta ert namn, innan jag följer er blint ut i vildmarken? Vem vet, ni kanske är av något bergsfolk som försöker lura mig i ännu ett bakhåll."

Kvinnan vände sig mot Eldarin.

"Följer du mig inte blir du kvar här och får möta samma öde som din häst. Jag antar att du får lita på att jag håller dig borta från bergfolkets och andra onda väsens snaror." Så började hon gå.

"Men ert namn!" envisades Eldarin, kvinnan suckade djupt.

"Jag är Melyanna. Eldarin, son av Eledar."

"Melyanna, ett vackert namn." mumlade han tyst, sedan följde han med henne in i mörkret.