Kap 10: Imladirs

Eldarin förundrades över denna kvinna. Hon var hela tiden spänd som en fiolsträng, beredd, vakande. Hon smög ljudlöst över stenskravel och mossklädda stockar. De färdades långt och i ganska hög takt. De vandrade upp mot bergen, vegetationen började mer likna hedmark än skog. Gräset var högt och det var inte helt lätt att ta sig fram. Plötsligt stelnade hon till och kastade sig framstupa på marken. Hon krälade snabbt fram till ett buskage och vinkade till sig Eldarin. Eldarin följde hennes exempel och kröp upp till hennes sida. Han såg frågande på henne.

"Yrch!…" fräste hon och pekade försiktigt åt honom. Han såg att de varit nära att överaskas av ett pack orcher. Orcherna strök förbi blott en liten bit från deras gömställe. En av dem stannade till och vädrade i luften som en hund. Eldarin höll andan av rädsla för att de skulle bli upptäckta, hans hjärta slog hårt i hans bröst. Men snart följde orken sina kamrater. Innan Eldarin hunnit återhämta sig märkte han att Melyanna var borta. Hon hade krälat vidare i gräset tillbaka mot skogen. Det gällde för Eldarin att inte tappa hennes tempo, det förstod han nu. Hon väntade på honom vid skogsbrynet.

"Stigen över heden är bevakad. Underligt… Orcher färdas vanligtvis inte över dessa marker i fullt dags ljus. Vi får välja en annan väg…" mumlade hon.

"Det var synd att orcherna dödade min häst. Vi hade kunnat ta oss mycket fortare och säkrare fram med den."

"Inte den väg jag färdas…" blev det svar han fick.

Det började mörkna och de hade ännu inte funnit någon lägerplats. Tunna dimmor lekte över marken där de gick. Eldarin försökte få Melyanna att välja en annan väg. Älvdansdimmorna kunde vara farliga, för att inte tala om de månbleka varelser som kunde leva bland dem. Men hon bara skrattade åt hans oro och bad honom hålla ögonen öppna för orcher i stället. När de slog läger för natten hade de färdats långt utan några längre stopp. Eldarin var sliten redan sen tidigare och nu gjorde sig sömnbristen påmind. Han satte sig tacksamt när Melyanna hittat en plats hon tyckte de kunde stanna på för natten. Hon gick och samlade ihop lite torrved medan Eldarin såg om sina slitna fötter. Det var tur att han inte lämnat allt förbands material vid hästen, för hans fötter hade börjat övergå från blåsiga till såriga. Eldarin kände visst obehag när han såg att Melyanna förberedde en ganska stor eldstad. Han hade inte vågat elda på många dagar under sin färd. Dessutom kunde inte orcherna de mötte för ett par timmar sedan vara altför långt borta, röken från elden skulle avslöja deras position och risken för överfall skulle bli mycket större. Men han var frusen och trött, en eld skulle värma gott. Hon plockade fram en liten påse med pulver ur sin lilla ränsel och strödde en handfull över veden innan hon tände elden. När så veden började pyra strödde hon ännu en handfull över lågorna.

"Náredhel... Alvisk eld… "sade hon när hon såg Eldarins frågande blickar. Elden brann i en mörkare röd färg än vanlig eld och gav inte ifrån sig någon synlig rök. Hon satte sig och plockade fram en smäcker pipa från sin ränsel. Så kastade hon ett paket till Eldarin. Brödkakor inlindade i stora löv.

"Lembas…" mumlade hon. "En liten bit räcker för att fylla magen på en vuxen man."

Eldarin luktade misstänksamt på en av brödkakorna och tog försiktigt en tugga. Han kände hur hans trötta kropp nick ny energi och åt glatt det som var kvar av kakan. Han betrakade henne i eldens sken. Hon puffade lugnt på sin pipa.

"Det är inte särskilt feminint att röka…"

Hon såg irriterat på honom och blåste en rökpuff i hans ansikte. Han hostade av obehag. Hon log och fortsatte puffa på pipans smäckra hals. I Gondor ansågs det inte kvinnligt att röka. Det var männens nöje att blossa på en nypa tobak när arbetsdagen var över. Eldarin hade aldrig tyckt om den vanan. Han slappnade hällre av med ett stop gott öl och en jungfru i sin famn. Han betraktade henne åter. Hennes blick var fäst vid elden, hennes tankar långt borta.

"Vad gör en ensam kvinna i dessa trakter? Till och med en stor krigare färdas farligt genom den här vildmarken." frågade han.

"Jag kan ta mig fram osedd om jag så önskar…" svarade hon kort utan att möta hans blick.

"Inte särskilt pratsam… jag förstår vinken… Men fröken Melyanna, för jag antar att ni är en fröken… jag menar, att ni inte har någon man… det är något som jag inte får att gå ihop…"

Hon tömde pipan medan han stakade sig fram och innan han hunnit tala till punkt hade hon rest sig och börjat gå in mot skogen.

"Var är ni på väg?" frågade han.

"Vi behöver mer ved"

"Men snälla ni låt mig…" han reste sig för att gå med henne.

"Daro!" fräste hon. Han satte sig som på kommando och såg förvånat på henne. Hennes röst var så kraftfullt befallande att han inte kunde göra annat. Aldrig någonsin hade han mött en kvinna med sådant tryck i rösten.

"Stanna här. Ni för så mycket väsen att ni dra till er varje orch i territoriet."

Hon försvann in i mörkret.

""Sitt kvar här, ni skulle dra till er varje orch i territoriet" vilket strunt prat…" muttrade han för sig själv när hon åter uppenbarade sig ur skuggorna. Hon bar en famn snyggt sågade vedträn.

"Hur i hela friden har ni lyckats med det där?"

"Jag har vandrat den här vägen förr…" mumlade hon och slog sig ner vid elden igen. Han såg på henne. Hennes min var allvarlig, hon knaprade förstrött på en bit Lembas. Hon såg lite raggig och sliten ut. Hennes ansikte var smutsigt och hennes hår var stripigt och tovigt. Hennes händer såg ut att ha arbetat hårt under sitt liv. Eldarin fann henne inte lika vacker som de jungfrur han brukade underhålla i Gondors palats. Men hennes ögon… Det fanns ett liv i dem han inte sett hos någon annan, vaksamma, nästan gnistrande. Han hade inspekterat många par ögon under sitt tjugofemåriga liv. Vissa riktigt noga… inga hade samma lyster som hennes. Hon var vacker på ett ovanligt sätt. Hennes ansikte utstrålade en sälsam mystik och kvinnlig kraft. Eldarin kunde inte riktigt sätta sitt finger på vad det var. Men han kände sig dragen till denna ruffiga, oslipade varelse. Han reste sig, gick till andra sidan av elden och satte sig vid hennes sida. Hon spände ögonen i honom.

"Hoppas att ni inte har något emot att jag sitter här. Denna sida av elden känns säkrare."

Hon reste sig och gick till den andra sidan. Han satt en stund och såg in i elden, petade till några vedträn och lade på ett par nya. Sedan såg han på henne igen. Eldens ljus kastade fina skuggor i hennes ansikte. Som om de lekte med hennes välsnidade anletsdrag. Eldarin låssades sträcka på sig och gick till hennes sida av elden. Han satte sig åter vid hennes sida och sökte ögonkontakt. Det fick han, men blicken var hård och avvisande.

"Jag är prins av Gondor vet ni… när jag återvänder ska ni bli rikligt belönad för allt ni gjort för mig. "

Hon suckade, himlade med ögonen och reste sig åter för att gå till andra sidan av elden. Han reste sig också och tog tag i hennes arm för att hindra hennes flykt.

"Ni är mycket vacker… mumlade han och lät sin andra hand vila mot hennes axel. Så egendomligt vacker… " Han drog henne tätt intill sig och lutade sitt ansikte mot henne för att stjäla en kyss.

Ett välriktat knä fick honom på andra tankar.

"Var försiktig Eldarin, son av Eledar. Annars lämnar jag dig till orcherna…" morrade hon och tog ett smidigt språng upp i upp i ett stort träd vid elden.

"Var tar ni vägen?" frågade han ännu lite plågat.

"Jag sover aldrig på marken, för mycket orcher…"

Han följde kvickt hennes exempel.

Nästa dag fortsatte de tidigt. Eldarin följde i hennes fotspår, men hade svårt att hålla hennes raska takt.

"Melyanna, jag har glömt att fråga var vi är på väg… vart för ni mig egentligen?"

"Till Vattnadal, Eldarin son av Eledar. Alvkonungens bostad."

Han hejdade sig och såg på henne. "Alvkonungen… jag är glad att det inte är midsommar. Han hade lockat oss i fördärvet. "

Melyanna stannade och gav honom en fundersam blick. "Jag vet att han brukar tycka om att sätta tänderna i en ynglings själ då och då. Speciellt stiliga, unga ädlingar. Men med lite tur är hans hunger redan mättad… vad är det?"

Eldarin log brett mot Melyanna. "Ni tycker jag är stilig… ni sa det… erkänn nu…"

Hon suckade djupt och fortsatte vandringen. De steg över stenskravlen och klättrade upp mot bergens kam.

"Där ligger det!" sade hon och pekade. De hade vandrat hela dagen och det började skymma. Eldarin var överväldigad. Bostaden var magnifik, elva byggnader, sammanlänkade med välsnidade balkonger låg vackert belägna mellan bergen.

"Kom låt oss synda!" sade hon med glädje i rösten. Hon sprang på lätta fötter ner för bergsidan, skuttade över snår och buskar lätt som en hind. Han tog sig inte fram riktigt lika enkelt. Hon väntade på honom en liten bit från bostadens murar. När han kom fram andfådd och flåsande log hon och visslade som en fågel. En ung kvinna uppenbarade sig mellan björkarnas stammar, med spänd båge och pilen riktad mot vandrarna. När hon såg Melyanna sänkte hon bågen, vinkade glatt och steg fram till den.

"Så, där är du! Vi har letat efter dig… och du har sällskap?…" mumlade kvinnan och såg frågande på Melyanna.

"Ja, jag fann honom vid skogspasset två dagars vandring härifrån. Han hade lite problem med orcher…"

Den rödblonda kvinnan såg granskande på Eldarin. Sedan började hon tala till Melyanna på ett språk Eldarin aldrig hört förut. Melodiskt och vackert. De fnissade och såg menande på den oförstående Eldarin.

"Gå nu, han väntar på dig…" sade kvinnan sedan och log mot Eldarin.

Eldarin förstod ingenting men följde Melyanna när hon gick mot muren. Innan hon klev in genom porten fällde hon tillbaka sin huva och vände sig till Eldarin.

"Om du skulle se något som liknar dina älvor här inne i trädgården, så var inte rädd. Det är bara Safair. Hon gör inte en fluga förnär, till skillnad från vissa andra… "

Eldarin nickade och så gick de in. Han förundrades över trädgårdens skönhet. Visst hade de vackra trädgårdar i Gondor, men det här var något i särklass. Han följde noggrant Melyanna, för att inte förirra sig in bland träden. Han var inte säker på vad han kunde möta där… Hon gick med bestämda steg till en liten glänta. Där på en bänk satt en äldre kvinna och vid hennes sida en varelse så vacker att Eldarin tappade andan. När de såg Melyanna ställde de sig upp och välkomnade henne. Hon kramade om den gamla och gav henne örtpåsen hon burit med sig från skogspasset.

"Melyanna, du vet att du inte får lämna området ensam. Det kan vara mycket farligt." suckade kvinnan.

"Hur skulle jag annars få tag på de här? Athelas (i) växer inte vid Väderklint längre… Borde du inte vila föresten?" frågade hon så den gamla.

"Jag har inte blivit etthundratrettio år av att vila…" muttrade kvinnan till svar. Så fick hon syn på Eldarin som stannat lite på avstånd. Hennes blick vandrade från Eldarin till Melyanna. Hennes hår var mörkt men bar slingor av silver, hennes ansikte var varken gammalt eller ungt, runt hennes ögon fanns fina rynkor som vittnade om både skratt och tårar. Hennes grå ögons blick var vis och mot hennes panna glimmade en vacker pannring av rent silver. Hon gick rakryggad och stolt fram till Eldarin.

"Och vem är detta?" sade hon och granskade Eldarin från topp till tå.

"Jag är Eldarin, son av Eledar." sade han och bugade.

"Eledar… är du Arathorns barnbarn?"

"Ja, my lady." svarade han

Hon log och betraktade honom åter. "Det var länge sedan någon från Gondor kom till denna plats. Ni måste berätta om allt som skett där. Men först är det en annan sak ni måste göra. Melyanna! Visa honom till Eldarnas sal omedelbart! Det är av största vikt att ni skyndar er."

Eldarin bugade åter och följde Melyanna, som redan var på väg. "Vem var det?" frågade han henne när de skyndade mot bostaden.

"Det var Arania. Drottning av Mörkmården."

Eldarin vände sig om och såg tillbaka mot kvinnan, han trodde inte sina öron. De gick i hög hastighet genom bostaden. Passerade välsnidade valv och vackert utsmyckade korridorer. Eldarin kunde inte finna något som var fult eller smutsigt. Alla de mötte hälsade hjärtligt på Melyanna. De stannade vid en stor dörr, dekorerad med otroliga gångjärn av svartsmide och silverinfällningar. Melyanna såg granskande på Eldarin, sen började rätta till hans slitna kläder och hår.

"Så, det får duga. Nu talar du inte, förrän du blivit tilltalad. Står, tills du blivit erbjuden att sitta. Sluddra inte och tala inte strunt. Håll meningarna korta och precisa. Se honom inte i ögonen, förrän han hälsat dig. Gå inte fram till honom, förrän han kallar dig. Presentera dig artigt, buga djupt och visa vördnad. Med lite tur så sparar han dig då till nästa midsommarafton."

Så öppnade hon dörren och knuffade in Eldarin. Eldarin hörde dörren stängas bakom honom. Han såg sig omkring i salen. Det var ett vackert rum. En stor brasa brann i en eldstad i rummets mitt. Väggarna var vackert dekorerade och takbjälkarna välsnidade. Då fick han syn på en man som satt på en hög ekstol vid elden. Han tycktes vara djupt försjunken i den stora bok som låg uppslagen i hans knä. Eldarin hoppade till när gestalten rörde sig. Han vände sakta blad. Mannens hår var långt och gyllene, på hans panna glimmade en utsökt pannring i vitaste silver. Eldarins hjärta började slå hårt i hans bröst. En önskan att kasta sig ut genom dörren började eka i hans sinne. Men han svalde hårt och försökte komma ihåg vad Melyanna sagt. Han drog handen genom sitt axellånga mörka hår och funderade. Eldarin hörde en bok som stängdes. Han upptäckte att mannen i stolen nu såg rakt mot honom med en frågande blick. Eldarin slog genast sin blick i golvet och bugade djupt. När han reste sig såg han att mannen rest sig från sin stol och kom gående mot honom. Eldarin kände igen hans ansikte, det likande mycket porträttet i palatsets hemliga rum. Hans ansikte var ungt, Eldarin beräknade hans ålder till blott några år äldre än han själv. Han bar en långrock i en varm mörkgrön färg, smyckad med broderier i silver och runt hans midja hängde ett brett silverbälte. Dräkten var mycket välsydd. Eldarin misstänkte att denne man hade mycket hög status. Eldarin var van vid att umgås med samhällets översta skikt, så började nu känna sig lite lugnare. Detta var nog bara en konung som alla andra, han hade bara ett mytologiskt ryckte. Då såg Eldarin den blonde mannens intensiva gröna ögon. Önskan att fly skrikandes med händerna för öronen växte sig snabbt så stor att det ryckte i hans ben. Mannen stannade i det ögonblick Eldarin tänkt sin intensivaste flykt tanke och log mot honom.

"Fruktan är stor i ert bröst. Ni kan vara lugn, ingen vill er illa här. Ni har färdats långt genom farliga områden. Men här kan ni vila ut, dessa marker är väl bevakade."

Eldarin bugade åter. "Jag är Eldarin, son av Eledar. Jag har färdats från Gondor, sökande en man som enligt en sägen äktade Arania av Gondor."

"Välkommen till Imladirs, Eldarin, son av Eledar. Mitt namn är Avalon, son av Legolas. Jag är den man ni söker. Slå er ner vid elden och berätta vad som fört er hit."

Han visade Eldarin till de två höga ekstolarna vid brasan. Eldarin såg misstänksamt på denne Avalon. Han vågade inte släppa honom med blicken. Avalon såg in i Eldarins ögon och brast ut i skratt.

"Förlåt min okunskap, Eldarin av Gondor. Det är inte orcherna ert hjärta fruktar… jag lovar att inte ska sjunga… det är inte midsommar nu…"

Eldarin kände sig lite generad och slog sig ner i en av de höga stolarna. Avalon slog sig ner i den andra. Han röde sig mycket sakta för att inte skrämma den unge prinsen ytterligare. Eldarin började berätta om Gondor. Han redogjorde för vad som hänt sedan Gideons död fram till det förödande slaget mot Nalgar. Avalon lyssnade intensivt. Eldarin berättade om hur han hört talas om en plats kallad Imladris från en gammal man i Rohan. Avalon log när hans gamle vän Ean nämndes. Eldarin berättade hur han blivit invigd i hemligheten om Arania och börjat sin färd norrut tills Avalon avbröt honom.

"Ni säger att ni färdades genom skogen. Tog ni den östra sidan om bergen?"

"Det stämmer, my lord."

"Varför kom ni inte över den västra sidan? Den vägen är mycket säkrare?"

"Jag visste inte var denna plats låg. Bara att den låg norr ut. Ska jag vara ärlig hade det nog slutat illa om inte Melyanna hjälpt mig genom skogen."

Avalon suckade uppgivet och såg på Eldarin. "Melyanna hjälpte dig genom skogen?"

"Ja, my lord. Hon verkar känna till de markerna mycket väl."

"För väl…" svarade Avalon.

"Hon är en underlig kvinna. Hon är som en staty. Vacker men kall och oåtkomlig. Vet ni vad jag menar? Hon verkar bo här i ert hus."

Avalon log mot Eldarin. "Ja, hon bor här. Jag skulle aldrig tillåta något annat... Hon är min dotter."

"Hon är er dotter?… men ni är så ung… "

Avalon skrattade högt "Om jag hade ett mynt för varje gång jag hört de orden, vore jag en rik man. Kom nu Eldarin. Er resa har varit lång. Jag ska inte trötta ut er mer i kväll. Kom, så ska ni få er lite till livs."

De reste sig och gick ut ur salen. Eldarin följde Avalon till matsalen. Där var det liv och rörelse. Jägarna hade kommit hem med en god fångst och alla innevånare i Vattnadal var i full färd med att inta sitt kvällsmål. När Avalon steg in i salen ställde alla sig upp av vördnad. Eldarin såg fascinerat hur alla lade ner vad de hade för sina händer och hälsade Avalon. Avalon besvarade hälsningen och folket satte sig igen. Eldarin följde Avalon fram till kvinnan han mött i trädgården. Hon satt bland sina jungfrur och intog sin måltid. Avalon kysste hennes lätt rynkiga kind och frågade efter Melyanna. Arania svarade att hon inte viste var Melyanna befann sig. Avalon kände Eldarins blickar, han såg in i den unge prinsens grå ögon och log. Sedan vände han sig åter till Arania.

"Han tror att jag är din sonson… han tror inte på alver."

"Nej, svarade Arania. Det skulle inte jag heller gjort i hans situation… men det ska vi råda bot på. Sätt dig här vid min sida Eldarin. Berätta för mig om Gondor. Älskade, gå du till jägarna de vill tala med dig. Jag lovar att inte trötta ut honom mer än nödvändigt."

Avalon nickade och kysste sin hustru. Sedan gick han mot jägarnas bord. Eldarin satte sig bredvid Arania och hennes jungfrur. Plötsligt kände han sig väldigt tillfreds. En jungfru hämtade mat till honom och en annan hämtade ett stop öl. Han talade länge med Arania. En kvinna som varit borta från sitt hemland så länge som hon hade en del att fråga. Eldarin berättade gärna. När så Arania väl släppte iväg honom var det redan sent.

En jungfru eskorterade honom till en kammare som användes som gästrum. I vanliga fall hade han gärna stannat uppe en stund till. För att tala med den söta flicka som bar ljuset framför honom i den slumrande bostaden. Men han var allt för trött. Eldarin stöp raklång på bädden i kammaren och somnade nästan omgående.

När Avalon avslutat dagens göromål sökte han upp sin dotter och fann henne på balkongen utanför hennes kammare. Hon tråcklade ihop små hål hon fått i sin kappa. När hon fick syn på honom lade hon ner sitt arbete, gick fram till honom och gav honom en stor kram. Han höll henne hårt i sin famn.

"Melyanna, jag har varit så orolig för dig. Du vet att du inte får lämna området utan ordentligt skydd."

"Atar, käraste." svarade hon och log. "Jag var inte långt borta…"

"Tillräckligt långt bort för att bli attackerad av orcher…"

"Det var Eldarins fel. Han lämnade ett spår brett som en allé bakom sig. Han trodde visst att han gick obemärkt genom skogen. När jag stötte på hans spår och såg vad som skuggade honom kunde jag inte bara lämna honom åt sitt öde."

"Hedervärt, men farligt." mumlade Avalon. "De orcher som anföll hade kunnat vara av Mirgas stall. De anföll honom för att komma åt dig…"

"Far, jag oroar mig inte över Mirga. Jag är stark och har en egen vilja. Hon kan inte övertala mig att följa henne. "

Melyanna satte sig ner vid sitt arbete igen. Avalon satte sig vid hennes sida och såg oroligt på sin dotter.

"Hon behöver inte övertala dig Melyanna. När du valde att inte bära aftonstjärnan vid Mirasells tempel frånsade du dig det starkaste skyddet. Jag kan inte ge dig en av alvringarna att bära. De är för tunga för din stjäl. Jag kan skydda dig här men inte ute i vildmarken. Melyanna, Mirga kan äta sig in i ditt sinne som en parasit, utan att du känner av eller vet om det, före det är för sent."

"Safair är i mycket större fara än jag. Hon är arvtagerska till Minorill efter dig. Hon har ett kraft fullt alviskt arv. Jag är min mors dotter, bara en vanlig människa. Safair lämnar aldrig Vattnadals marker, hon är alltid säker. Mirga kommer inte åt henne. Mig har hon ingen nytta av. "

"Men du har ärvt din farmors fysiska styrka och snabbhet. Du är inte en vanlig människa, du kommer aldrig att bli det heller. Melyanna, lova mig att du är försiktig. Jag ser så mycket av Aragorn i dig..." mumlade Avalon och strök henne över det svarta håret. "Elendils arv tycks ta över där mitt avtar. Aragorn var en bra man, en stor ledare… Hans ättling är inte så dålig heller. Även om han kanske inte tror det nu, så har han mycket att erbjuda. Han tror att jag är din bror…"

"Eldarin är mycket stilig. Men han är oförståndig, oförsiktig för att inte tala om självsäker. Han försökte kyssa mig i skogen, är säkert van att somna med en varm jungfru i sin famn… Som om jag skulle kasta mig i hans armar bara för att han är prins av Gondor…"

"Vad hände?" frågade Avalon rädd att höra svaret.

"Jag fick honom på andra tankar…"

Avalon skrattade gått och kramade om sin yngsta, Melyanna var sannerligen sin moders dotter.

Eldarin sov lugnt för första gången på mycket länge, och vaknade först sent på förmiddagen. Någon hade lagt fram rena kläder och ett handfat med vatten till honom. Han var mycket tacksam. Reskläderna var välslitna och han hade inte kunnat tvätta sig ordentligt på mycket länge. Han skrubbade sin hud för att få bort så mycket som möjligt av fläckarna. Men vissa verkade hopplösa. Han klädde sig i de kläder som lämnats till honom, till sin förvåning passade de utmärkt. Sen vandrade han ut i trädgården. Ett obeskrivligt lugn spred sig i hans hjärta. Denna plats var underbar. Människor han inte kände hälsade honom glatt när de möttes. Alla verkade glada och friska. Ett pärlande skratt nådde Eldarins öron.

Han följde rösten till en liten glänta inte långt från hans stig. Där satt Melyanna och hennes syster i skuggan under träden. De såg ut att tala ivrigt men Eldarin kunde bara höra Melyannas röst. När systrarna fick syn på honom tystnade de. Safair reste sig och försvann in i trädgården. Melyanna skuggade sitt ansikte med sin hand och såg på honom.

"Förlåt, jag menade inte att störa…"

"Det gör ingenting..."

"Får jag slå mig ner?… utan att bli misshandlad?"

Melyanna skrattade och visade honom på en plats bredvid henne.

"Så, du är en av alvkonungens döttrar… jag borde insett att det var något speciellt med er från första början. Vad innebär det? Är du prästinna eller något liknade?"

"Nej, Avalon är min far och han är Alvkonungen av Mörkmården."

"Det finns inga riktiga alver, de är bara sagoväsen." muttrade Eldarin och lade pannan i djupa veck. "Den Avalon jag träffade igår såg inte ut att vara en dag över trettio år gammal. Han borde vara hundra år äldre än så om det ni påstår ska vara riktigt. Att kvinnan kan vara Arania av Gondor, det har jag också svårt att förstå. Hon ser inte ens ut att vara jämngammal med min farfar Arathorn."

Melyanna sade ingenting, utan vände sitt ansikte mot solen och njöt av värmen. Hon hade bytt sina slitna vandringskläder mot en välsydd grå dräkt. Från hennes axlar hängde en cape i snäppet mörkare kulör. Hennes hår var välkammat och vackert lindat i en prydlig fläta. Eldarin fann henne mycket olik kvinnan han mött i skogen. Hennes oslipade, ruffiga utryck var som bortblåst. Han harklade sig och försökte på nytt inleda ett samtal.

"Din syster är inte särskilt sälskaplig… och verkar lite blyg, är hon mycket yngre än ni?"

Melyanna skrattade och såg intensivt på Eldarin. Hon ville inte missa hans reaktion. "Safair är över etthundra år gammal. Bara något år yngre än din farfars far, Aragorn II."

"Det kan inte vara möjligt… driver ni med mig?"

"Hon är alvisk, odödlig."

"Och om möjligt mindre pratsam än ni? "

Melyanna suckade och lät blicken falla mot marken. "Hon har inte talat ett hörbart ord på nästan sjutio år. Önskar hon tala med er så gör hon det. Men ingen annan kan höra det än ni."

"Är ni också "Alvisk"? Ni smög så lätt genom vildmarken att jag började tro att mina ögon bedrog mig."

"Nej, jag blev erbjuden den alviska evigheten precis som min syster. Men jag avböjde. Jag skulle aldrig finna ro i den existens min syster lever. Att sitta still och spela harpa hela dagarna… det är ingenting för mig. Mina fäders blod strömmar allt för villt i mina ådror. Min mor har gått i min mormor, Eowyns skola, hon var sköldmö av Rohan en gång i tiden och min far… det sägs att han är en stor krigare. Fostrad i Lórien och Mörkmården, skicklig med svärd och båge. Men jag har aldrig sett honom lyfta ett vapen mot någon, inte ens i träningssyfte. Han ska ha kämpat sida vid sida med min morfar, Aragorn I. När Gerhard, av Mordor hotade Gondor."

Eldarin som fram till nu varit road av hennes berättelse stelnade till och bad henne upprepa vad hon just sagt.

"Avalon, min far, stred med Aragorn, min morfar. Mot Gerhard den Hårde. Med dem var också min farfar, Legolas och min mosters man Lofa. Lofa var befälhavare över den här bågskyttar Legolas förde med sig från Lórien."

Eldarin tänkte på vad Nalgar sagt till Arathan innan han avrättat honom. Han hade frågat efter Gondors djävulska bågskyttar och lysande krigare. Eldarin skakade på sitt huvud. Det kunde inte vara sant. Aragorn hade haft hjälp av alver under slaget mot Gerhard. Gideon hade utplånat även det. Eldarin blev påmind om sitt egentliga uppdrag: Hinna få fram hjälp innan Nalgar anföll igen. Han reste sig upp från bänken och frågade Melyanna var Avalon vanligtvis höll till om dagarna. I biblioteket, Eldarnas sal eller så botade han sjuka i gårdshuset.

Eldarin sökte inne i bostaden först. Men Avalon stod inte att finna någon stans. Tillslut gick han till gårdshuset. Där fann han Avalon. En familj bönder från en närbelägen by hade sökt upp Avalon. Fadern i huset hade skadat sig i sitt arbete på vetefältet. En lie i handen på en ovan son hade varit nära att kosta honom hans fot. Eldarin stod i dörröppningen och såg hur Avalon undersökte det djupa såret. Han lindade skadan hårt och lade sina händer om mannens fotled. Avalon mumlade något på det melodiska språk Eldarin hört Melyanna använda. Han förstod inget, men orden var mycket vackra. Det började glöda om Avalons händer, bonden kved lite av smärta. Så såg Eldarin hur bonden plötsligt slappande av som om smärtan ögonblickligen gett med sig. Avalon avlägsnade lindorna och inspekterade benet där såret varit. Eldarin trodde inte sina ögon. Huden var hel och oförstörd. Bonden tackade Avalon och lämnade gårdshuset. Eldarin såg förundrad efter honom. Avalon tvättade sina händer och gick fram till Eldarin. Eldarin sneglade upp på honom, han kände sig ganska kort och liten vid Avalons sida.

"Hur är det möjligt?" frågade Eldarin.

"Jag vet faktiskt inte. Det är en gåva min mor fick av gudinnan Varda strax efter hon föddes. En gåva som skulle gottgöra att hennes egen mor avlidit i barnasäng. När jag föddes passerade den över till mig."

"Ni är en alv… ni stred med Aragorn mot Gerhard… jag har kommit hit för er skull. Avalon, vi behöver hjälp i Gondor. Vi kan inte stå mot Nalgar själva. Vi är varken många nog eller tränade på rätt sätt."

Avalon gav upp en djup suck "Gondor är troligen den enda plats i Midgård dit jag inte är välkommen, Eldarin. Jag må vara evigt ung, men jag kan falla för kallt stål. Jag är dödsdömd i Gondor."

Eldarin såg att detta framkallade smärtsamma minnen i Avalons sinne. "Men Gondor behöver dig! Vi behöver din kunskap och dina bågskyttar. Ni levde länge i Gondor och var vän till Aragorn den store. Om han litade på er… jag ser ingen anledning till att jag inte kan göra samma sak."

"Även om jag följer dig till Gondor kommer ingen att lägga vikt vid mina ord. Mins din egen reaktion vid vårt första möte… i Gondor är jag ett monster. Från vissa synvinklar har de rätt som fruktar mig. Min kraft är inte bara av godo, Eldarin. Jag kan orsaka stor förödelse."

"Gideons ord har ingen makt längre. Folket avsatte honom, de förstod att han var tokig. De kommer att förstå. Dessa bestar från Mordor ödelägger deras hem, mördar deras män och söner. De kommer att glädjas åt all hjälp de kan få.

"Eldarin, det finns ondare och mörkare väsen i denna värld än orcher från Mordor. Mina döttrar hotas av kanske den mörkaste av dem alla. Lämnar jag Vattnadal, lämnar jag dem utan större skydd. Jag kan inte riskera deras säkerhet."

"Dina döttrar kan ta vara på sig själva, Avalon. Bli med mig till Gondor, det är din hustrus folks framtid som står på spel. Om inte för min skull, så för hennes."

"Du vet inte vad som stryker omkring utanför dessa skyddande murar! Du vet inte vem du talar med… jag inte göra det du ber mig om…"

Avalon gick tillbaka in i gårdshuset. Eldarin såg efter honom. Han suckade djupt, det fanns tydligen ingen hjälp att få här heller. Eldarin lämnade gårdshuset för att söka upp Melyanna. Kanske hon kunde hjälpa honom att övertala hennes far?

Avalon städade upp i gårdshuset. Han lät ingen annan röra vid de ting han använde i sitt helnade arbete. Det vatten som användes renade han personligen och låste in. Vatten hade en underlig förmåga att hålla kvar spår av hans krafter länge. När arbetet var avslutat tände Avalon sin pipa och tog en promenad i trädgården. Han satte sig på en bänk i närheten av bostaden och såg mot de mäktiga bergstopparna. De var vackra och dödligt farliga på samma gång. Han tänkte på Mirga. Han hade inte hört av henne på mycket länge. Ett par år efter deras första möte hade man då och då funnit bitar av svart adamant i Vattnadals trädgårdar. Svart adamant var mycket värdefullt och fanns bara att bryta på en plats…under de Mitrillskimrande ådrorna i Morias mörker...

Det hade varit hennes sätt att visa att hon kunde ta sig igenom Avalons skyddande barriär. Inga människor eller väsen med ont uppsåt hade rätt att stiga in på Vattnadals marker. Det kunde de inte heller, inte personligen i alla fall. De som burit med sig stenarna hade varit goda människor, med gott uppsåt. En tro att stenar av sådant stort värde förde lycka och välgång med sig hade gjort att de placerat dem runt om i trädgårdarna. Troligtvis kom denna tro från en listig lögn, berättad av den som gav dem stenarna. Människor kan vara lättlurade när de är blir för godtrogna. Det som hänt i Gondor var troligen Mirgas verk. Nalgar hade lett armén av orcher, han borde vara död sedan länge. Avalon kände inte till någon föryngrande källa i Mordor. Hade det funnits så hade Galadriel vetat om det. Avalon var övertygad om att hon skulle berättat om den för honom i så fall. Nalgar var ett av Mirgas verktyg, det fanns ingen annan förklaring. Men varför hade hon sparat Eldarin och Arandil? Efter vad Eldarin berättat hade Nalgar utan större ansträngning kunnat dräpa de båda prinsarna också. Det fanns en anledning att Eldarin levde… Avalon tordes inte tänka på vilka onda planer Mirga smitt för den unge prinsen. Mirga hade i alla fall inte blivit starkare på grund av Avalons slarv den här gången. Han hade inte använt sina krafter mer än nödvändigt, sedan deras möte. Han hade slutat sprida sin magi omkring sig. Eldarins ankomst till Vattnadal kunde vara ett sätt för Mirga att locka Avalon att använda sina krafter i strid igen. En annan anledning kunde vara att locka honom från Vattnadal så hon kunde lägga beslag på Safair eller Melyanna. Avalon hade så många frågor. Hade han gått utanför murarna och ställt dem så skulle hon säkert svara honom. Så fort han vistades utanför murarna kände han hur hon bevakade honom. Han hade inte varit utanför murarna sedan strax efter Melyannas födsel. Avalon satt djupt försjunken i sina tankar. En kylig vind drog genom trädgården. Det var snart höst.

Eldarin sökte efter Melyanna bland träden men han fann henne ingenstans. Istället stötte han på Arania. Hon satt i samma glänta som han mött henne första gången, arbetande på ett vackert broderi. Han bugade djupt för henne, och frågade om hon sett till Melyanna.

"Jag har inte sett henne sedan morgonen." svarade Arania.

"Typiskt… jag hade behövt hennes hjälp att övertala Avalon. Han vill inte följa mig till Gondor för att han är orolig för hennes och hennes systers säkerhet. Jag tror att lady Safair kan ta vara på sig själv, lady Melyannas förmåga är jag helt övertygad om… men han är fullständigt oresonlig."

"Han är deras far, det är fullkomligt normalt. Ni hade förmodligen reagerat på samma sätt i hans ställe. Du vet inte vad som hotar dem…"

"Kan ni berätta? Jag har svårt att tro att det kan vara en anledning att inte stötta Gondor. men det är klart. Han är bara en man. Han kan inte vara så kraftfull att han är den enda jag behöver. Hur som helst bör jag snart ge mig av för att söka ytterligare allierade. Vill Avalon inte följa mig… så må det väl vara hänt."

Arania skrattade och såg med milda ögon på Eldarin. Ni vet inte vem ni just talat med, det hör jag det. Avalon är ingen valig alv Eldarin… han är Arangalad."

"Jag har hört honom kallas det i Rohan. Vad innebär det? Jag såg hur hans händer nästan glödde när han helade en bonde för en liten stund sedan. Betyder det att han är en helare?"

"Nej, han är Ljusets konung. Kom, det är lättare om ni får läsa själv."

Arania eskorterade Eldarin genom Vattnadal fram till det stora biblioteket. Eldarin hade aldrig sett så många böcker på ett och samma ställe. Arania letade över hyllorna tills hon fann en stor läderinbunden bok med bruna pärmar. Hon lade fram den på ett bord och log fundersamt i den. När hon funnit det hon sökte, bad hon Eldarin slå sig ner och läsa. Eldarin såg på bokens pärm.

""Profetior och spådomar under första åldern"?" läste han och såg frågande på Arania.

"Denna bok kommer från Miracells tempel vid de grå Hammarna, den innehåller spådomar och nedtecknade syner som kom till munkarna och prästinnorna där under första åldern. Jag finns i köket om du har några frågor när du läst färdigt." sade hon och lämnade Eldarin ensam. Han satte sig ner och såg på det uppslag Arania valt. "Gåvan till Midgård från Varda, ljusets gudinna" löd rubriken. Texten var skriven med en gammaldags skrivstil. Den hade nog en gång varit skriven på ett annat språk, men översatts. Fundersamt började han läsa.

Gåvan till Midgård från Varda, ljusets gudinna

Jag Nómin, profet vid Mirasells tempel, redogör här för vad jag drömt och under en lång tid känt kommer att hända.

Till midgård ska komma ett flickebarn. Buret av en mänsklig kvinna, sådd av alvers ätt.

Detta barn har en välsignelse erhållit från Varda, ljusets gudinna. Detta ett frö, detta en gåva.

Hon ska kläs i odödligt ljus, hennes kropp tre mans styrka besitta.

Hennes händer ska bära helande kraft, hennes hjärta ljus och hennes sinne visdom.

En stor konung av asarnas folk, folket från tistelheden, ska finna henne skönast av alla väsen.

Elendils tretionionde ättling ska äkta henne i sina fäders hus, viga henne till Elendils ätt.

Ur det äktenskapet ska en konung spira. Med sin moders arv och styrka.

Med sin faders styrande hand, ska han leda sitt folk i trygghet. Han ska bli den störste av Elendils ätt, en sin anfader värdig. Gideon son av Aragorn.

Hon ska i en borg av vitaste sten vaka över sonens ätt. Skydda dem och ge dem råd. Hon blir Cira, konungamodern.

En visdomskälla, en kvinna evigt ung.

Så vore enkelt och så vore väl, om ej ljusets barn sina ögon på henne fäster.

En prins av himlafurstarnas folk, folket från stora skogen, ska finna henne skönast av alla väsen.

Thranduils son ska äkta henne i sin faders hus, viga henne till alvers ätt.

Ur äktenskapet ska en konung spira. Med sin moders arv och styrka.

Med sin faders skönhet och kraft, ska han leda alvernas folk. Han ska bli den störste av alvers ätt, en sina eviga fäder värdig. Avalon son av Legolas.

Hon ska i evigheten upphöjd, vaka över sonens ätt. Samla dem och ge dem råd. Hon blir Minorill, morgon ljuset.

En visdomskälla, en kvinna evigt ung.

Så vore enkelt och så vore väl, om ej asarnas folk och alvernas barn, på samma plats mötas.

När hennes fader faller ska valet stå. När mörkret är som tätast. När ondskan kryper ur skuggor fram och visar sin styrka.

När den Enda ringens öde bestäms och klingan som var bruten, svingas mot mörkrets makt, ska avgörandet stå.

Går gåvan till folket från tistelheden, vars gudar rår i krig och lösen?

Eller tillfaller gåvan de ljusas ätt, himlafurstarnas barn?

Faller valet på asars folk, föds en konung, stark och underbar

Men faller valet på ljusets barn, föds Arangalad, ljus och klar.

När ondskan så är på återtåg,

vägs människor liv på ödets våg.

Skiner Vardas arv ej över dem alla,

kommer människans ätt att falla

Eldarin var tvungen att läsa igenom texten ett par gånger för att förstå den. Men ännu tyckte han att det var lite han behövde få förklarat. När ha så skulle stänga boken upptäckte han att något stod skrivet mycket smått i marginalen. Den skumma belysningen i biblioteket gjorde texten nästan oläslig. " Jag, Nómin, har här nedtecknat min profetia på världsspråket i dess fulla längd. Bara du, Mäster Elrond, min vän, Gandalf grå och Saroman, den vise, har sett den. Jag har bara spridit den första delen i världen eftersom den varit tydligast för mig. Den andra halvan har alltid varit förhöjd i dunkel. Vilket inte behöver betyda att den är mindre viktig. Gandalf och jag har dock en tyst överens kommelse om att den första delen är den som borde infrias. För människornas skull. Saroman är av annan mening, det får mig att känna obehag." Eldarin stängde boken och gick för att söka upp Arania. Hon satt i köket och diskuterade morgondagens arbete med sina jungfrur. Hon såg med en mild blick på Eldarin när han kom in i köket. Han satte sig uppgivet på en plats bredvid henne, tog handgripligen hennes lista med göromål från hennes händer och lade den åt sidan.

"Nu berättar du vad allt detta innebär. Från början till slut. Jag vill veta allt."

Arania bad sina jungfrur att lämna köket och sen började hon berätta. Hon talade länge om sin man, hans bakrund och hans förfaranden. Eldarin lyssnade uppmärksamt. När Arania berättade om slaget mot Gerhard och hur Avalon hämtat tillbaka Aragorn från Mandos hallar satt Eldarin och fullständigt gapade. Han hade aldrig hört om något liknande och hade lite svårt att tro på det som sades. Arania berättade om hur Aragorn kallat Avalon till sin dödsbädd, hur han ångrat att han inte äktat Avalons moder. Det hade varit droppen som fick bägaren att rinna över för Gideon. Hon talade om natten de förvisats från Gondor. Det hade varit en stor sorg för henne att lämna sitt hemland. Men hon hade det bara här i Vattnadal.

"Men det onda väsen som hotar era döttrar då? Vad är det?"

Arania såg med oro i blicken på Eldarin och började berätta om Mirga. Hur hon hotat att ta ett av Avalons egna barn, när han vägrat att ge henne ett eget. Eldarin förstod nu Avalons oro. Arania hade haft rätt, han hade troligen reagerat precis som Avalon gjort, om någon vela att han skulle lämna sina döttrar obevakade.

Det började bli kväll, folket i Vattnadal började söka sig till matsalen för att inta sitt kvällsmål. Eldarin hjälpte till att ställa i ordning i matsalen. Även om han var prins av Gondor var han van att arbeta, det hade Elinor sett till… När Eldarin hittat på ofog blev han dömd till kökstjänst tills han var gammal nog att kunna arbeta i stallet. Under middagen tänkte Eldarin på sin mor och farmor. Han hade inte sett dem på mycket länge. De var säkert oroliga och undrade om han fortfarande var i livet. Snart skulle hösten och vintern vara här. Då skulle vägarna vara ännu mer svårframkomliga. Det fanns risk att han måste stanna i Vattnadal under den kommande årstiden. Nalgar attackerar säkerligen inte mitt i smällkalla vintern. Eldarin viste att orcher inte tog sig fram särskilt smidigt i djup snö med sina tunga fötter. Det skulle nog ligga i träning under årets mörka månader för att sedan anfalla i full styrka när vår och sommar närmade sig. Eldarin såg sig omkring i rummet. Mycket folk från Vattnadal satt redan till bords. Men från Aranias familj var det bara modern som var närvarande. Eldarin mindes att Arania satt med sina jungfrur när han ätit med henne förra gången också. Han frågade var resten av familjen var.

"Avalon undersöker en kvinna som ska föda om någon månad i gårdshuset. Safair äter aldrig med oss andra, hon äter väldigt sällan överhuvudtaget. Melyanna vet jag fackiskt inte var hon är. Jag hoppas bara att hon är kvar i området. Avalon blir galen om hon smiter iväg igen utan att berätta var hon ska."

I det ögonblicket steg hon in i salen. Melyanna gick med högt buret huvud och stolta steg fram till sin mor och Eldarin.

"Så där är du… vi talade just om dig," sade Arania och såg glatt på sin dotter. "Var har du varit? Vi började sakna dig."

"Jag hade lite att ta hand om…" mumlade hon tyst.

Eldarin betraktade henne med ett litet leende på läpparna. Melyanna försökte visa sin höga status men det lyckades inte riktigt. Hon hade en kvist intrasslad i sitt hår och grönska på klänningen. Arania signalerade diskret till sin dotter som genast upptäckte kvisten och började trassla ut den. Sen rätade hon på sin rygg och åt med perfekt bordskick. Eldarin blev full av skratt. Melyannas försök såg så konstgjorda ut att det var löjligt. Efter middagen tog Eldarin en promenad i bostaden. Han hade inte riktigt återhämtat sig från sin resa ännu. Hans fötter värkte och han ben kändes stumma. Så en kort rundvandring var det enda han orkade med just nu. Han gick omkring och såg på alla underbara målningar på väggarna runt bostadens balkonger. Många stora mästare måste varit aktiva här. Han stannade framför en stor målning som visade hur Isildur skar herrskarringen från Saurons hand. Nalgars ord började ringa i hans huvud. "Gerhard härstammade från en "utomäktenskaplig utflykt" i Isildurs ungdom" han funderade på om det kunde vara möjligt.

"Ondskan har en förmåga att vrida saker till sin fördel. Oftast finns det inte någon sanning alls i dess påståenden… "

Eldarin såg över sin axel. Avalon kom gående mot honom.

"Arania har berättat om Mirga." förklarade Eldarin snabbt "Jag ber om förlåtelse för att jag brusade upp. Ni har en god anledning att inte följa mig tillbaka till Gondor."

"Jag har inte bestämt mig för hur jag ska göra i den frågan ännu, men vintern är snart här. Det är ingen idé att resa i kylan och snön. Jag skulle ta mig fram lika lätt som på sommaren, men det är svårare för dig. Blir du här hos oss tills våren kommer?"

"Jag börjar misstänka att det blir så."

"Det gläder mig. Den här platsen är lika vacker vintern som sommar. Det kommer du att få se. Vintern har dock en fördel. Det är lättare att hålla Melyanna hemma."

Eldarin skrattade gott, men slutade tvärt när han såg Avalons stränga blick. "Jag har hört om dina förfaranden med min dotter i skogen…"

"Det var det jag var rädd för…" mumlade Eldarin och såg skamset ner i golvet.

"Ni får gärna umgås, så länge det är hedervärt. Min dotter är ingen trånande kammarjungfru, väntande på att en prins ska svepa henne upp i sin famn. Gör du henne illa kommer jag personligen att se till att du inte upplever nästa midsommarafton…"

Eldarin nickade lite skärrat. Han hade ännu lite svårt för att inte gripas av rädsla när han såg in i alvens gröna ögon. Men Avalon log och lade sin hand på Eldarins axel.

"Så länge du sköter dig och håller dig på mattan har du inget att frukta."

"Oroa er inte, my lord. Jag ska inte röra er dotter om hon inte ber mig om det."

"Det låter bra… jag har spetsiga öron Eldarin. Kom ihåg det." så skrattade han sitt mullrande skratt och visade Eldarin till eldarnas sal. Därinne hade många av innevånarna samlats. När Avalon steg in reste sig alla och hälsade honom som de gjort tidigare. När Avalon besvarat hälsingen stämde musikanter upp och man sjöng visor och berättade sagor. Avalon visade Eldarin till en plats bredvid Arania och Melyanna. Själv gick han för att hämta Safair. Eldarin lyssnade till musiken och kände sig mycket trött men väl tillmods, stämningen i salen var varm och vänlig. En kvinna med klar röst sjöng en visa från Rohan:

Utanför mitt enda fönster,

faller regnet tunt och lätt

Bildar fåror i vackra mönster,

vill beskriva dig på detta sätt

Ty du är den som naturen målar,

med färger jag inte trodde fanns

Min vän, höj ditt vinglas och vi skålar!

Till detta konstverk som är hans.

För i dina ögon finns de ängar

som om sommaren blomning står

Fält av vete sådd i åkrar

vars färg du bär uti ditt hår.

Du grönska sprider med din ömhet

till björkar, Alm, Asp och lind.

Och Vallmon bär med blygsam stolthet

den rodnande tonen av min kind.

Din röst den finns i fåglars sång,

och älven porlar av ditt skratt

Västanfläkten har din gång,

till dig stjärnor tänds när det är natt

Och ljumma sommarvindar smeker

djur och flora nätt och tyst.

Men jag finner ej hur jag än söker

något vackrare än den mun jag kysst…

Så Avalon, när det regnar,

blir mitt hjärta aldrig tungt

Mina tankar går till sommarängar

och en vind som smeker lugnt.

Ty när snön sitt täcke väver

och kylan inget tycks bita på

Bara du finns här, trotts tjocka kläder

är det sommar för mig ändå.

Eldarin log. Den lille hoben hade haft rätt. Det var Aranias kärlekskväden man sjöng i Rohan. Tröttheten gjorde sig påmind. Eldarin var redo att gå till sin kammare när Avalon uppenbarade sig med Safairs arm om sin. Hon var vacker, mycket vacker. Hon måste vara sagoprinsessan den gamle sjöng om i Rohan. Hade Eldarin haft ork och kommit ihåg orden, så hade han sjunit den till hennes ära, men han var alldeles för trött. Han nöjde sig med att sitta och lyssna till kvädena och historierna en stund. Sen gick han till sin kammare. Han var tvungen att erkänna att han kände sig ensam. Det hade hänt mer än en gång att en jungfru hade gjort honom sällskap mellan lakanen hemma i Minas Tirith. De smet in i Eldarins kammare när Elinor inte såg dem och lämnade hans kammare tidigt om mornarna. Att ligga ensam började kännas konstigt, det var länge sedan någon delat hans bädd.

Morgonen grydde lika vacker som den förra. Eldarin såg till sin förtjusning att någon ställt fram vatten åt honom den här morgonen också. Han tvättade sig noga och klädde sig.

I matsalen var det liv och rörelse. Jägarna var på väg ut på jakt, de frågade om Eldarin ville bli med dem. Han hade gärna följt med om inte Avalon stoppat honom.

Eldarins fötter skulle ses om. Melyanna hade nämnt att de var i ganska dåligt skick. Efter frukosten tog Avalon med Eldarin till gårdshuset och tog hand om han fötter. Eldarin hade inte velat fråga Avalon tidigare, han ville inte vara till besvär, men eftersom alven nu erbjöd sig att läka dem, så fick han gärna ta den titt på dem. Eldarin kände hur en välgörande värme spred sig genom hans kropp när Avalon lade sina händer på hans lindade fötter. Smärtan avtog och försvann. När Avalon avlägsnade lindorna såg Eldarin att hans fötter var läkta och hela. Avalon uppmanade ändå till vila. Eldarin gjorde de sysslor han kunde. Han var van vid stall, så han hjälpte till i stallet. Han var van vid kök, så han hjälpte till i köket. Dagarna flöt förbi i Vattnadal och snart föll de första snöflingorna.

Eldarin hade nu vistats i Vattnadal en månad, han tyckte mycket om bostaden och dess omgivningar. Han hade kunnat stanna här för alltid. Det enda problemet var ensamheten om kvällarna. Melyanna var sällan innanför Vattnadals marker under hösten, men nu när vintern började komma, så vistades hon inne i bostaden mer och mer. Eldarin njöt av de få stunder han hade hennes sällskap. Hon var inte lika aviskande nu som hon varit förut. Men hon höll sig på sin kant och lät honom inte komma för nära. Elden brann varje kväll i eldarnas sal under vintern. Folket samlades där för att få värme och för att umgås efter middagen. Man sjöng sånger och berättade sagor. Den trötthet som alltid övermannat Eldarin när han vistats i denna sal tidigare, hade inte längre samma makt. Avalon såg att den unge prinsen började finna ett inre lugn. Det gladde honom. Eldarin hade varit så spänd, så länge. Allt efter som vintern blev kallare, så vistades Eldarin mer och mer tillsammans med Melyanna. De hade blivit goda vänner. Ofta fann man dem i biblioteket, diskuterande någon gammal text. Det hände sig faktiskt att Melyanna slumrade till en kväll i Eldarnas sal och hennes huvud föll mot Eldarins axel. Han lät försiktigt hennes huvud falla mot hans bröst och omslöt henne makligt i sin famn. Hon sov lugnt halvliggandes i hans trygga armar. Eldarin kände Avalons blickar. Men när han vände sig mot alvkonungen, så såg han bara ett vänligt, leende ansikte. Avalon tog sin hustrus hand och såg på Eldarin och Melyanna. De påminde dem om dem själva när de var unga och nyförälskade. Inget gjordes offentligt men alla i Vattnadal började misstänka det. Melyanna och Eldarin hörde ihop på ett nästan magiskt sätt. Aldrig fann de sådan frid som i varandras närvaro. Till och med Avalon var förundrad. Aldrig tidigare hade han sett sin dotter i detta nästan lyriska tillstånd. Han diskuterade det med Arania. Hon höll med om att hon hade stora förhoppningar på att få organisera ett bröllop såsmåning om… kanske skulle hon få återse sitt kära Gondor igen, om dessa två förenades. Men inget sades och ingen av dem förklarade sin kärlek till den andre. Men deras ömhet mot varandra fullkomligt strålade om dem.

Melyanna betyder "kärlekens gåva" om man översätter det direkt från eldariska till världsspråket. Att Eldarin bar det namn han bar kändes inte som någon slump. Eldarin betyder "han som talar alvers språk" om man översätter det. Men det var det ingen utom de som faktiskt brukade eldariska som kände till det. Melyanna talade flytande eldariska och hade fackiskt blivit lite förvånad när hon hört hans namn för första gången. Men hon erkände det aldrig. Dagarna gick i Vattnadal och luften blev lite mildare. Snart kunde hästarna tas ut i hagarna igen. Eldarin hjälpte naturligtvis till i stallet som vanligt. Han sken upp som en sol när Melyanna kom och hälsade på dem med lite mat och något stop öl. Alla tyckte väldigt bra om Eldarin. Han kunde handskas med många olika slags människor och få alla på gott humör. Eldarin trivdes så bra att han nästan glömt det uppdrag som faktiskt fört honom till Vattnadal. Nalgar skulle troligtvis anfalla Gondor till våren och ännu hade inte Eldarin lyckats övertala Avalon att följa honom till Gondor.

Den här kvällen var det som valigt mycket folk i eldarnas sal och turen hade kommit till Eldarin att sjunga en visa. Eldarin tvekade först men lät sig sedan övertalas. Han lånade en fiol från en av spelmännen och stämde upp.

Tror du att ensamhet kan dölja vad du känner.

Göm dig så får du ingenting.

Jag kan förstå att jag har plågat mina vänner

När de har sett mig dra omkring.

Det finns nätter då jag frös i ensamhet

Jag förnekar det ändå.

Sju sekunder kunde bli en evighet

När jag kommit bara för att gå

Be mig så stannar jag kvar.

Vill du veta vem jag är?

Be mig så stannar jag kvar

Det finns inget som hindra oss här.

Hur många dagar har jag lämnat att försvinna

När jag förbannat att de fanns?

Letar du värme där ditt hjärta slutat brinna

Har du din själ någon annanstans.

När jag trodde att jag hittat vad jag drömt

Har jag svävat i det blå

Vad jag sedan var på väg till har jag glömt

När jag kommit bara för att gå

Be mig, så stannar jag kvar!

Vill du veta vem jag är?

Be mig, så stannar jag kvar!

Det finns inget som hindrar oss här.(ii)

Melyanna satt vid sin far och mor och lyssnade till Eldarin. När han slutat sjunga följde alla hans gång till hennes sida. Men inte så mycket som en handkyss utbyttes. Senare på kvällen när eldarna släktes i Eldarnas sal, vandrade Eldarin och Melyanna genom bostaden. De såg Safair dansa i trädgården. Hennes lätta steg virvlade inte ens upp den nysnö som just föll.

"Hon saknar sin älskade…" mumlade Melyanna och såg på sin syster.

"Var finns han?" frågade Eldarin.

"I Gondor…" svarade Melyanna, "han äktade en annan kvinna. Hon har aldrig kunnat glömma honom. Det är därför hon inte talar. Hennes hjärta är brustet."

"Vem var han? Du sa mig en gång att hon var över etthundra år gammal. Det finns ingen i Gondor som är så gammal, förutom…" Eldarin hejdade sig och såg tvekande på Melyanna, hon nickade. "Aragorn! Safair älskade Aragorn. Han äktade Mirran. Hur kunde han ha valt till hennes fördel över din syster?"

"Jag vet inte, men jag tror det har med min far att göra. Aragorn är Gideons son."

"Gideon har förstört mycket…"

De vandrade vidare genom bostaden, fram till Melyannas kammare. Eldarin bugade och tackade för kvällen som varit. Hon log mot honom och utan att han var förbered på det lade hon sina armar om hans hals och kramade hon om honom.

Han höll henne försiktigt i sin famn. När hon så lättade på sitt grep möttes deras ögon. Hans grå ögon tycktes glöda i natten, hennes fångade stjärnornas ljus. Han såg frågande på henne, men hon avvek från hans famn och gick in i sin kammare. Eldarin kände länge hennes beröring mot sin kropp. Han hade velat kyssa henne, varenda cell i hans kropp skrek efter det, men mindes hennes faders ord. Han hade lovat att inte röra henne om hon inte bad om det. Det löftet hade han tänkt hålla.

--------------------------

(i) Athelas (Kungs klöver)är en läkeört. Den används bla av Aragorn för att försöka stoppa Frodos förgiftning efter att han stukits av ringvålnadens svärd.

(ii) Py Bäckman för Nordman