Kap 11: Saurons öga

Vinterns hårdaste dagar hade passerat. Solen sken och vädret var varmare. Eldarin gjorde som vanligt sysslorna i stallet innan han gick till matsalen för att äta frukost. Avalon och Arania satt för en gångs skull tillsammans och åt. Vanligtvis var Avalon mycket upptagen redan från morgonen, men nu verkade det som om han hade en stund över. De vinkade till sig Eldarin som slog sig ner vid deras sida. De småpratade lite och Eldarin frågade efter Melyanna. Hennes föräldrar var inte säkra på var hon befann sig. Plötsligt slängdes dörren till matsalen upp och kvinnan Eldarin och Melyanna mött när de kom till Vattnadal steg in. Avalon ställde sig frågande upp. Hon gick med bestämda steg fram till honom.

"My lord," sade hon och bugade.

"Vad är det Imra? Varför denna brådska?" frågade Avalon oroligt.

"Vi fann denna under morgon patrullen." Hon räckte fram ett litet föremål inslaget i ett skinnstycke mot Avalon. Han tog varsamt emot det. Eldarin såg hur Avalons blick förändrades, när han öppnat skinnpaketet och såg dess innehåll.

"Var hittades den?"

"Inte långt från gårdshuset." svarade hon.

"Är det den enda?"

"Vi söker efter fler. Jag har sänt alla amazorer nu tjänstgörande att finkamma området, jag återkommer om vi hittar något." Så lämnade hon salen.

Avalon satte sig ner och såg uppgivet på det lilla föremål som låg i hans hand.

"Vad är det?" undrade Eldarin.

"Svart adamant… Mirgas tecken…" mumlade Avalon utan att möta Eldarins blick. Han reste sig upp och skyndade ut ur salen

"Mirgas tecken?… Melyanna!" Eldarin reste sig och sprang efter Avalon. Han följde Avalons skyndsamma steg genom bostaden. På balkongen utanför deras kammare hittade de systrarna. Avalon drog en lättnadens suck.

"Vad står på?" frågade Melyanna, när hon såg de båda männens oroliga blickar.

"Man har funnit svart adamant på området igen." svarade Avalon.

"Många?"

"Ännu bara en, men den fanns farligt nära bostaden. Amazorerna finkammar området efter fler."

Avalon satte sig mellan sina döttrar och drog dem tätt intill sig. Safair såg på sin far. Han log och kysste hennes panna.

"Jag ska försöka att inte oroa mig… Men snälla ni, var försiktiga. Det gäller dig också…"

Så kramade han om Melyanna, hon log och besvarade omfamningen. Avalon reste sig upp och gick för att söka rätt på Imra. Men innan han gick vände han sig till Eldarin.

"Håll ett öga på henne för mig, är du snäll. Jag vill att hon befinner sig innanför murarna i dag."

Eldarin lovade att göra det. Han satte sig bredvid Melyanna och lade sina armar i kors på bröstet.

"Så, hur vill damen spendera denna dag?"

"Åhnej, tro inte att jag kommer låta dig hänga över mig som en hök hela dagen," sade hon och skrattade.

"Pappas order… annars förvandlar han mig till en groda och det kommer att vara helt och hållet ert fel."

Melyanna skrattade om möjligt ännu mer. "Men hur ska jag då kunna finna er bland alla grodor i trädgården? Om jag nu mot all förmodan skulle vilja tala med er?"

"Jag vet inte… men det blir ert problem…" svarade han och gav Melyanna en lång blick.

Safair såg på sin syster och kisade med ögonen, Melyanna bröt ut i ännu en skrattsalva. Safair plockade åter upp sitt handarbete och fortsatte arbeta helt oberört.

"Vad sa hon?" frågade Eldarin nyfiket.

"Hon sa att jag måste kyssa varenda groda i trädgården innan prinsen återuppstår. Det kan komma många grodor i ens väg innan man finner den rätta." förklarade Melyanna ännu lite småfnittrandes. Eldarin slängde en kort blick på Safair.

"Ja, jag får väl ge med mig," fortsatte Melyanna. "Jag har inte lust att spendera hela natten sökandes efter grodor som liknar dig… kom då, min förkämpe, så går vi och söker reda på Imra och min far."

De reste sig och började gå efter balkongen. Eldarin vände sig mot Safair, som satt kvar lugnt handarbetandes. Hon lyfte sin blick och såg på honom. Eldarin bugade och log ett brett leende. Safari gav honom en allvetande, mycket road blick och fortsatte med sitt handarbete. Melyanna stod på balkongen och såg ut mot gården en liten bit därifrån. Eldarin ställde sig vid hennes sida. Förundrad såg han hur Avalon talade med Imra. Bakom den rödblonda bågskytten stod nära ett hundratal unga kvinnor. De var klädda i grå kappor och beväpnade med smäckra pilbågar.

"Amazorerna, Imladirs bågskyttar…" förklarade Melyanna, när hon såg Eldarins blickar.

"En av stalldrängarna klagade på att det fanns för lite ogifta unga kvinnor i Vattnadal. Han måste skojat med mig, det där ser ut som en hel armé av dem. När den gamle i Rohan talade om fina bågskyttar trodde jag inte att han menade det bokstavligen…"

"Dessa kvinnor är inte för någon stalldräng att ta till sin bädd, även om han säkert önskat det mer än en gång. De har likt prästinnor avgivit ett löfte om celibat."

"Varför? De är så unga och vackra."

"För att de inte kan få den de alla älskar…"

Eldarin såg storögt på Melyanna "Menar du allvar? Nej, sluta driva med mig nu."

"Jag driver inte med dig. Var och en av dessa kvinnor bär min fader i sitt hjärta. Vissa av tacksamhet, men många av kärlek. Eftersom de inte kan få honom till sin, så har de givit ett löfte att försvara honom och hans familj. Antagningsproven till denna trupp är fruktansvärt hårda. Många söker sig hit bara för att se om de klarar av dem och väldigt få blir utvalda varje vår. Alla bär bågar min far tillverkat åt dem, dess strängar är tvinnade av hans hår. Deras kappor har Safair vävt åt dem, de är de skickligaste bågskyttarna i Midgård."

"Och de står under Avalons befäl?"

"Nej, amazorerna låter ingen man styra över dem, absolut inte den man de älskar."

"Så, Imra är deras högsta befäl… jag skulle behöva tala med henne. Kanske vill de följa mig till Gondor i vår?"

"Amazorerna lyssnar till Imra, hon är deras ledare. Imra i sin tur… tar order från mig, jag är deras högsta befäl."

Eldarin såg förbluffat på Melyanna. "För att du är Avalons dotter?"

"Nej, för att jag är den starkaste kämpen. Var och en av dem har rätt att kräva ledarskapet. Men då måste de slå mig i en duell. Ännu har ingen lyckats… Som du förstår har jag lite nytta av en förkämpe…"

"Du upphör aldrig att förvåna mig." sade Eldarin och skrattade.

Avalon vände sig mot Eldarin och Melyanna, hans blick var sorgsen och orolig. "De har funnit mer än en den här gången…" mumlade Melyanna. "Mirga har lyckats övertala mer än en person att föra hennes mörker in i Vattnadal. Hon är starkare än förut."

Dagen gick och alla i Vattnadal verkade gå på tå. En nästan pulserande tystnad och orolig väntan verkade ha slagit sina klor i den annars så livliga bostaden. Amazorerna patrullerade i par i trädgården och utanför murarna. Imra kallade in alla reserver hon hade i området. Efter avslutat träning turades amazorerna om att bevaka Imladirs. De som inte hade vakt tjänst kunde vistas i byarna runt omkring, under ständig beredskap. Dessa kvinnor hade mycket hög status och kunde fungerade ofta som prästinnor och rådgivare i byarna. De tog sig även ann elever och undervisade i bågskyttets konst. Nu kryllade det av bågförsedda kvinnor i Vattnadals trädgårdar och salar. Avalon syntes inte till mer under dagen. Först när eldarna tändes i Eldarnas sal såg man honom. Hans huvud var tungt av oro. Arania berättade för Eldarin att amazorerna funnit ytterligare fem stenar på olika platser i Vattnadal, i trädgården men även inne i bostaden. Den största hade man funnit i Safairs kammare. Hotet var tydligt, faran uppenbar. Elden brann som förut i Eldarnas sal, men få kväden sjöngs den kvällen. När Eldarin följde Melyanna till hennes kammare, som han brukade, såg han att bågskyttarna stod utplacerade på balkongerna runt hela bostaden. Imra stod vid Melyannas dörr. En pil vilade redo på hennes båge. Eldarin kände hennes vaksamma blickar när han önskade Melyanna god natt.

Avalon vakande mitt i natten och drog kraftigt efter andan. Luften i kammaren var tjock och fuktig. Han väckte Arania, som satte sig upp och såg sig trött omkring.

"Vad kvavt det är här inne…" mumlade hon.

Någon bultade hårt på kammardörren. Avalon slängde på sig sin rock och öppnade dörren. Där stod en grupp amazorer med brinnande facklor i sina händer. Imra stod i täten för dem.

"My lord, något är allvarligt fel. Kom!" Hon vinkade att Avalon skulle följa henne.

Regnet stod som spön i marken, luften kändes ändå tjock och kladdig.

"Se!" sade hon och pekade. Avalon såg mot bergen. En tjock svart dimma rullade ner för slutningarna. Det blixtrade och mullrade om den. "Det ser ut som åska. Men jag har aldrig sett åska krypa efter marken…" sade Imra och såg på Avalon. Hans blick var fixerad mot nordväst.

"Vaka över Safair och Melyanna, släpp dem inte ur sikte!" beordrade han och började gå mot Vattnadals portar. På vägen mötte han Eldarin. Eldarin hade vaknat av all tumult och var på väg för att se vad som stod på. Han ryggade tillbaka när han såg Avalon komma gående mot honom. Avalon tycktes glöda av ett sällsamt ljus, hans gröna ögon gnistrade. Storögt backade Eldarin undan. Avalon stannade framför Eldarin och såg på honom.

"Gå till Melyanna, se till att hon håller sig inomhus! Morias portar har öppnats."

Eldarin nickade stumt, stirrandes på Avalon. Alvens ljusa skepnad skrämde honom. När Avalon skyndat vidare sprang Eldarin till Melyannas kammare. Amazorerna utanför Melyannas dörr stoppade honom med spända bågar. Hur Eldarin än försökte förklara så släppte de inte in honom. Melyanna vakande av de höga rösterna vid hennes dörr. Irriterat drog hon på sig sin rock, öppnade sin dörr och klev ut.

"Vad är det som pågår?" frågade hon.

"Vi har fått order att skydda dig, Melyanna." svarade kvinnorna.

"Avalon sa att jag skulle gå till dig. Men de vill inte släppa fram mig. Melyanna, du och Safair är i stor fara. Morias portar har öppnats…"

Melyanna trängde sig förbi kvinnorna och sprang ut på balkongen. Natten var svart. Stjärnorna och månen tycktes inbäddade i den tjocka dimman. Nere i trädgården såg hon Avalons ljusa gestalt vandra mot muren.

"Han är arg…" mumlade hon. "Han känner sig hotat, det här är ingen vanlig dimma…"

Melyanna vände sig mot sin systers kammare. Dörren gled ljudlöst upp och Safair skred ut på balkongen. Hennes kropp tindrade av vitt ljus. Hon liknade ett stjärnbloss, det ljus en stjärna lyser med strax innan den faller. Hon såg sig omkring och höjde sin ringprydda hand.

I samma ögonblick tändes ljuset i Vattnadals alla rum. Avalon stannade och vände sig om. Safair mötte hans blick, sedan sprang hon på lätta fötter fram till Melyanna. Eldarin såg förundrat på Safair.

"Som månljus…" mumlade han och försökte röra vid hennes silverglänsande hår.

Hon såg hårt på honom och tog ett stadigt tag om hans hand. I sin andra hand fattade hon Melyannas. Sedan sprang hon så fort hon kunde mot eldarnas sal. Eldarin kunde inte hålla jämna steg med Safair och Melyanna. Han fick en känsla av att han drogs genom luften efter dem. När de steg in i eldarnas sal var många andra redan där. En bågskytt hade eskorterat Arania till salen så fort Avalon lämnat deras kammare. Allas blickar vändes mot Safair. Hennes hud tycktes silverfärjad och glänste nästan som av metall, hennes kropp badade i ett klart ljus. Nenya lös och gnistrade som en stjärna på hennes finger. Plötsligt lade hon händerna över sina öron och kastade sig i Aranias knä. Ett par sekunder senare hörde de andra vad som redan nått Safairs öron.

"AVALON!"

Rösten var kraftfull, mörk och befallande. Dess mörka underton fick tavlorna på väggarna i Eldarnas sal att skallra och golvet att lätt vibrera. Eldarin vände sig om, han gick ut på balkongen och såg ut mot trädgården. Avalon stod på muren runt Vattnadal och blickade mot nordväst. Ur dimman framträdde sakta två enorma ögon.

"AVALON! Ge upp min dotter!" befallde rösten

"NEJ!" skrek Avalon så högt han kunde, ur hans tomma händer tycktes ett svärd av ljus framträda. Melyanna gick nyfiket mot dörröppningen. Men en osynlig kraft knuffade henne in i salen igen. Safair pekade på henne med sitt ringprydda finger. Stora tårar av rädsla rann efter hennes kinder. Förskräckt dolde hon sitt ansikte i Aranias knä igen och rösten började åter tala.

"Jag kan se henne Avalon. Tro inte att du kan gömma henne. HON ÄR MIN! Om du inte har ett bättre förslag?… Kom ut Arangalad, så jag får tala med dig! Jag jämnar hela den här platsen med marken om du vägrar att lyssna på mig!"

Regnet stod som spön i marken. Avalon vände sig om och såg mot Vattnadal. Skräckslagna människor flydde till Eldarnas sal. Han visste att Mirga skulle ödelägga hela bostaden om han inte följde hennes krav. Han lämnade muren och gick mot porten.

Melyanna såg en skymt av Avalons ljusa skepnad när han tog ett smidigt språng ner i trädgården. Hon ville springa fram till dörren och se vad som skulle hända men Safair lät henne inte röra på sig. Ögonen i dimman glimmade till av mörk eld.

"Tro inte att du kan gömma dig!"

Safair kastade en snabb blick mot dörrarna, som slog igen med en smäll.

"Safair! Eldarin är där ute!" ropade Melyanna, från sin fastnaglade plats. Safair grät hejdlöst av rädsla i Aranias famn.

"Lugn, Melyanna… Eldarin klara sig. Han är en tränad krigare." Arania vinkade till sig sin dotter. Melyanna upptäckte att Safair givit henne så pass mycket frihet att hon kunde gå fram till sin mor, men det var också allt. Arania lade sin arm om Melyanna och försökte lugna ner henne.

Eldarin hörde dörrarna smälla igen bakom honom. Lika väl var väl det. Han hade inte kunna sitta instängd med allt som pågick där ute. Han såg Avalon vandra mot portarna. Han fattade ett beslut och sprang mot porten kan också.

Avalon steg ut i området utanför murarna. Diman var så svart och tjock att han knappt kunde andas.

"Detta är din sista chans, Arangalad. Gör som jag önskar och din familj går säker."

Avalon kände dimman tätna runt honom. Den letade sig in under hans kläder och försökte tränga sig ner i hans lungor.

"Lämna denna plats, du väsen av ondska!" Mullrade han och hans ljus tilltog i styrka. Med klingan av ljus han bar i sin hand markerade han en skyddande cirkel runt sig.

"Var inte dum, Avalon. Din kropp är för ung, du kan inte kontrollera din styrka. Kom, kom till mig, sänk dig i mörkrets krafter och alla du håller av kommer skonas."

Eldarin kom fram till porten lagomt för att se en svart vagn, dragen av fyra svarta hästar komma skridandes genom dimman. På kuskbocken satt en mörk figur, dess ansikte doldes av en tjock svart kappa. Kusken såg ansiktslöst på Avalon och stannade vagnen vid alvens sida, dess dörrar öppnades utan att någon rört vid dem.

"Arangalad! Gör nu det enda rätta om du vill skydda din dotter. Dottern till alvernas siste konung är en kraftfull allierad… men jag är kanske villig att göra ett byte? Kom, Arangalad, förena dina krafter med mina, så ska vi härska över den här världen sida vid sida. Jag kommer att ta det jag behöver om du vägrar. Skänk dig frivilligt till mörkret och rädda de dina."

Eldarin såg på Avalon. Hans gestalt blossade av himmelskt ljus.

"Jag väntar ditt svar, Arangalad. Det blir henne eller dig jag för med mig till Morias mörker inatt. Valet är ditt Arangalad."

Eldarin såg hur Avalon tog några tvekande steg närmare den svarta vagnen, greps av panik när Avalon lade sin hand mot dess dörrkarm. Han började sjunga:

Jag drömde om svärd i natt. Jag drömde om strid i natt.

Jag drömde att jag stred vid din sida, rustad och stark, i natt

Det blixtrade hårt ur din hand, och trollen föll vid din fot.

Vår skara slöt sig tätt och sjöng, i tigande mörkrets hot.

Jag drömde om blod i natt. Jag drömde om död i natt.

Jag drömde att jag föll vid din sida med blödande banesår, i natt

Min konung märkte, jag föll. Hans mun var allvarsam.

Med stadig hand han skölden höll och ledde min själ rakt fram

Jag drömde om eld i natt. Jag drömde om rosor i natt

Jag drömde min död var fager och god, jag föll vid min konung i natt.

Men jag såg ett ljus i hans hand, och döden fick, i min själ ej rot.

Konung, jag följde ditt ljus, och livet låg åter för min fot. (i)

Avalon hejdade sig och såg mot Eldarin. Han släppte taget om den svarta vagnen och Eldarin steg fram till honom.

"Lyssna inte på henne Avalon. Ondskan har en förmåga att vrida saker till sin fördel. Oftast finns det ingen sanning alls i dess påståenden. Du sade det till mig en gång. Det är din tro och dina tankar. Jag vet vem du är, jag har läst profetian. Lyssna inte på henne, Arangalad."

Dimmans ögon blossade till och Eldarin slungades hårt mot muren av en osynlig kraft. Avalon rusade fram till honom, han var skada men vid liv.

"Jag kräver ditt svar! Låt inte detta jordbarn, spor av den pest som förbrukar denna värld, påverka ditt beslut! Tänk på din dotter!"

Eldarin sträckte sin hand mot Avalon som stod hukad över honom och lade den på hans axel.

O, stora konung, från alvers land

Du bär en stjärna i var hand

Vi ärar ditt dig till tidens slut.

Vi sjunger till vår röst dör ut.

Avalon, Arangalad, vårt folk nu buga skall

Avalon, Arangalad, kom åter till vår hall

Vi ska ditt namn besjunga, i glädje och i nöd

En lovsång till din ära, ska ge oss kraft och stöd

Eldarins röst var tyst och tunn, nästan viskande.

"Följ henne inte Avalon, snälla följ henne inte… du kan bekämpa henne, jag vet att du kan… hon förpestar ditt sinne, vill få dig att tro du är svagare än henne… följ henne inte…" mumlade Eldarin med sina sista krafter. Avalon vände sig mot Mirga, hans ljus blossade upp.

"Du ska inte passera över dessa marker! Jag är Arangalad! I min tjänst har jag Narya och Vilya, alvernas ringar. Vik hädan och vänd tillbaka till mörkret!"

Eldarin tyckte sig se Avalon växa till nästan dubbel storlek. Det ljus som spreds runt honom var starkt och bländande. Om det var hans ögon som spelade honom ett spratt eller om det var veklighet, kunde han inte säga. Men han tyckte att han såg Avalon, iklädd en rustning av silver, från hans axlar flöt en mantel av ljus. Han svingade en klinga som flammade likt en blixt och på sin andra arm bar han en stor sköld prydd med gnistrande stjärnor. Han slogs med något mörkt, oformligt väsen och klingan brann när den träffade sitt mål. Så föll Eldarin in i ett mörkt töcken och medvetslösheten tog över hans kropp.

"Eldarin?… mor, han har vaknat!"

Eldarin öppnade sina ögon. Han befann sig i sin kammare, vid hans sida satt Melyanna. Arania steg fram och baddade hans panna med en fuktig linneduk.

"Hur mår du?" frågade Arania och sköljde duken igen.

Eldarin försökte sätta sig upp. Det gick sakta och var en stor ansträngning men han lyckades.

"Jag tror att jag mår bra… men jag har en hiskelig huvudvärk och ont i ryggen…"

"Tror jag det, du har legat i flera dagar. Det är inte konstigt att din rygg värker." skämtade Melyanna och strök Eldarins panna och kind.

"Jag kastades mot muren… Avalon! Var är Avalon! Vi måste finna honom! Var är han!" med panik i rösten gjorde Eldarin några tappra försök att resa sig men föll tillbaka mot bädden om och om igen. Arania och Melyanna försökte lugna honom.

"Släpp mig! Vi måste hitta Avalon! Förstår ni inte vad jag säger!" kved Eldarin och gjorde ännu ett rymningsförsök.

"Lugn Eldarin, jag är här."

Eldarin lugnade ner sig när han såg Avalon stiga in genom dörröppningen.

"Kan ni vara snälla och lämna oss ett ögonblick? Jag ska se till hans skador."

Arania och Melyanna lämnade kammaren och Avalon steg fram till Eldarins sida. Han satte sig ner och plockade fram lite örter ur en skinnpåse han bar vid sitt bälte. Han krossade bladen försiktigt och lade dem i en kopp varmt vatten han burit med sig. Den aromatiska doften spred sig i kammaren.

"Vad är det?" frågade Eldarin trött.

"Athelas, vattenklöver och några andra örter. Min egen blandning. Tet ger dig din styrka tillbaka."

Så hjälpte han Eldarin att dricka en klunk. När Eldarin kände Avalons beröring spred sig en välgörande värme genom hans kropp. Tet förstärkte den känslan och smärtan i hans huvud och rygg lättade något. Avalon hjälpte honom att lägga sig på mage så han kom åt Eldarins rygg. Avalon lade sina händer på de blåslagna områdena och Eldarin suckade av lättnad.

"Hur länge har jag sovit?" frågade Eldarin.

"Två dagar," svarade Avalon. "Men med dessa skador är jag förvånad att du inte var borta längre. Det finns styrka i dig Eldarin."

"Två dagar… Vad hände Avalon? Vad hände med Mirga?"

"Hon försvann tillbaka till sin håla. Morias portar har stängts igen, men oroa dig inte över det nu. Allt du behöver tänka på är att bli bättre. Jag kan inte hela dina skador på en gång. Du är ännu för svag. Vi får ta lite i taget. Så, drick lite mer."

Eldarin lade sig på rygg igen och drack en klunk av tet. Han såg på Avalon som tvättade sina händer i ett handfat vid hans bädd.

"Försök att vila lite nu." sade Avalon och log. Sedan började han gå mot kammardörren.

Eldarin drog en djup suck, samlade mod till sig och ropade fast Avalon innan alven hann försvinna ut ur kammaren.

"Avalon vänta! Det är något jag vill tala med dig om… det kanske inte är rätt tillfälle… men eftersom vi är ensamma…"

Avalon log mot Eldarin och satte sig ner vid hans sida igen. Eldarin drack snabbt och nervöst upp det te som fanns kvar i koppen. Han satte nästan örterna i halsen och började hosta.

"Ta det lite försiktigt…" sade Avalon lugnt och tog koppen från Eldarins hand. "Vad är det nu du har på hjärtat?"

Eldarin svalde hårt och såg på Avalon. Alvens gröna ögon kändes inte lika skrämmande nu som de varit tidigare. Han log och såg frågande på Eldarin. Eldarin slog blicken mot sitt täcke och började nervöst pilla på sovtunikans ärmar.

"Det gäller Melyanna…"

"Jaha, vad är det med henne?…" Avalon lade armarna i kors på börstet och log brett.

Eldarin var så nervös att han nästan kröp ur sitt eget skinn.

"Jag skulle önska… önska… det vore en ära om jag fick föra henne till Gondor i vår."

"Vad är det du menar? Eldarin, son av Eledar? Ska jag sända min dotter till Gondor som slagskämpe? Hon är en snabb och smidig krigare…"

"Nej, nej… absolut inte. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om något hände henne… Avalon… jag vill be om din tillåtelse… att få äkta din dotter…"

Avalon lutade sig tillbaka på stolen där han satt. Hans blick granskade allvarligt den mycket nervösa Eldarin.

"Älskar hon er?" frågade han sedan.

"Jag vet inte…"

"Har du förklarat henne din kärlek?"

"Nej… jag vill vänta till rätt ögonblick, när det kommer så vill jag veta att jag ha er välsignelse."

"Min dotter skulle aldrig tillåta att jag sitter här och beslutar om hennes framtid, utan att hon är närvarande. Så det kommer jag inte att göra, men vi kan säga så här. Förklarar ni henne er kärlek och hon besvara era känslor… så har ni min välsignelse. Jag anser er mycket värdig hennes hand. Men hennes hjärta måste också välja er."

Eldarin sken upp som en sol. Han tog Avalons hand och tackade honom. Sedan lade han sig ner med ett brett leende på läpparna.

"Jag vill veta så snart hon ger er sitt svar. Men vila nu, annars får ni aldrig mod nog till att fråga henne." Avalon reste sig och böjde gå.

"Avalon, säg henne inget…"

"Jag lovar." sade alven och gick ut genom dörren. Eldarin satte sig upp.

"Avalon! Hur frågade ni Arania? Hur fann ni modet?"

Avalon steg in i kammaren igen och lutade sig mot dörrkarmen.

"Arania är konungadotter av Gondor. Jag frågade inte henne, hon frågade mig."

"Naturligtvis…" muttrade Eldarin och föll tillbaka på bädden igen. Avalon skrattade gott och lämnade kammaren. Eldarin somnade nästan omedelbart och sov en lugn sömn.

Nästa morgon vaknade Eldarin till skvalet från vattenfallet vid sidan av bostaden. Snön hade börjat smälta och våren var snart här. Eldarin satte sig upp och såg sig omkring. Till sin förvåning var han inte ensam i kammaren. På en stol vid fönstret satt Safair och broderade. Hon lyfte sin blick och såg på honom när Eldarin upptäckt henne. Hennes blick var klar, nästan genomträngande. Ljuset Eldarin sett runt henne tidigare var borta. Plötsligt tyckte han att han hörde något

God morgon, Eldarin. Hur känns ryggen?"

Eldarin såg på Safair, hennes läppar rörde sig inte men hennes ögon såg leende på honom.

"Jo, tack, den har varit bättre… "

Det var en stor sak du gjorde, Eldarin, son av Eledar. Min far skulle offrat sig själv för min och min systers skull. Men du fick honom att använda de krafter han så länge förskjutit. Min far föredrar sina helande egenskaper framför sina mer destruktiva sidor. Du sjöng sånger vårt folk sjungit till hans ära för länge sedan. De gav honom mod att tro på sig själv igen. Hur kunde du känna till dem?"

"En liten hob jag mötte i Minas Tirith lärde mig dem, som motvikt till de sånger vi sjunger om alvkonungen. De är inte så ljusa som era… Safair, jag såg något underligt innan jag föll in i mörkret. Jag tyckte i alla fall att jag såg något. Avalon, som jag aldrig sett honom förut."

Safair log och såg på Eldarin.

Du såg min faders andra skepnad. I det töcken som finns mellan medvetande och medvetslöshet, såg du honom i den skepnad hans själ visar sig. Du såg Arangalad. Alvkonungen min far föddes till."

"Arangalad… han var stor i alla fall…"

Safair skrattade och lämnade kammaren. Eldarin såg sig omkring. Nya kläder hade hängts fram till honom på en stol bredvid hans bädd. Färskt vatten fanns i kannan vid handfatet. Avalons te hade gjort underverk. Tröttheten var som bortblåst, men han var stel i ryggen. Han tvättade sig och klädde sig. Sedan gick han ut ur kammaren. Alla som mötte honom hälsade hjärtligt ryktet om hans mod hade spridit sig snabbt bland Vattnadals innevånare. Han gick till matsalen, efter ett par dagar i sängläge började hungern göra sig påmind. Matsalen var nästan tom när Eldarin steg in. Arania och hennes jungfrur var där och de ställde i ordning så han fick sig lite till livs. Eldarin frågade efter Melyanna.

"Hon är med Imra och diskuterar rekryteringen, som alltid sker till våren." svarade Arania.

Våren… snart är det vår, tänkte Eldarin. I Gondor förväntar man sig att Eldarin ska återvända med förstärkningar. Ännu har han inte säkerställt någon hjälp. Då störtade Melyanna in i matsalen och avbröt hans tankar. Hon bara sina vandrarkläder och sin grå kappa.

"Mor! du måste komma med mig! Sorra ska föda, vi fick just bud. Vi måste skynda oss!"

Arania sprang och hämtade sina saker. Hon hade varit jordemor i trakten sedan länge tillbaka. Visst kunde Avalon sköta även den uppgiften, men det var inte allt för många kvinnor som uppskattade det…

"Sorra… jag känner ingen här med det namnet?" mumlade Eldarin.

"Glad att se att du är på benen, log Melyanna. Sorra och hennes familj bor i Eans gamla stuga, en bit härifrån."

"En bit härifrån? Borde du verkligen vistas utanför murarna? Med tanke på vad som stryker omkring där ute."

"Du låter som min far!" sade Melyanna och skrattade.

"Är det så konstigt?… jag bryr mig om dig… jag vet vad din far står emot, och det är ingen barnlek. Du såg ögonen i dimman, eller hur?"

"Du kan vara lugn Eldarin. Mirga vill ha någon som kan förstärka hennes egna krafter. Det är Safair hon är ute efter, inte mig."

"Borde ni inte ta Avalon med er?"

"Han har annat att göra än att passa oss hela tiden. Vi klarar oss."

"Jag har lovat din far att hålla ett öga på dig… jag följer med."

"Vi behöver ingen livvakt, Eldarin."

"Jag vill se omgivningarna, det här är ett ypperligt tillfälle."

"Du behöver vila."

"Du kan inte hindra mig." Eldarin log ömt mot Melyanna. Hon suckade djupt och gav upp.

De gick till stallet och ställde i ordning tre hästar. Arania skulle troligen inte orka gå hela vägen till Eans stuga, även om det var det säkraste färdsättet. Drottningen av mörkmården uppfattades ofta stark och smidig som en trettioåring, men inte särskilt långa stunder. Hon var trotts allt etthundratrettio år gammal. (troligtvis även många år äldre än så, men hon hade slutat räkna vid etthundratrettio. Det spelade liksom ingen roll längre) Stalldrängen tyckte lika lite om färden som Eldarin. Men han lät dem ge sig av. En liten stund senare red de tre ryttarna ut genom porten. Eldarin och Melyanna var beväpnade med sina svärd. Melyanna bar även sin pilbåge. De red snabbt över markerna, trotts den bitvis ännu djupa snön. När de inte kunde ta sig fram osedda var det lika bra att ta sig fram så fort som möjligt. Eldarin tänkte på sitt samtal med Avalon dagen innan. När det här barnet var fött skulle han fråga. Kvinnor brukar bli lite rörda vid barnafödslar, så han ansåg att det skulle kunna höja hans chanser. De red väster ut på den gamla landsvägen, över de närliggande åsarna och fram mot Eans gamla stuga. Sorra och hennes man hade verkligen fått ordning på stället. Det som lämnats i naturens våld när Ean och hans familj flyttade till Vattnadal, var nu snyggt och prydligt hållet. Arania stannade till när de började närma sig stugan. När Eldarin och Melyanna upptäckte att hon blivit efter vände de om och red fram till hennes sida.

"Vad är det mor?" frågade Melyanna

"Lyssna...", sade Arania, tyst.

"Jag hör ingenting", svarade Melyanna.

"Just det, det gör inte jag heller… Sorras värkar borde börjat. Men jag hör inte ett ljud. Något är galet."

"Barnet kanske redan är fött?"

"Kanske… vi får vara försiktiga." mumlade Arania

De red sakta mot stugan, allt vekade olyckbådande lugnt och fridfullt. När de kom fram till staketet runt stugans lilla trädgård steg Eldarin av sin häst. Han beordrade kvinnorna att stanna kvar medan han gick och såg vad som stod på. Eldarin steg fram till stugans dörr och knackade på. Ingen svarade. Han öppnade dörren och kikade in. Innan Eldarin hunnit reagera kom en ful varelse flygande ut ur stugans dunkel och kastade omkull honom. En sekund senare tumlade ett tiotal andra orcher ut ur stugan. I buskarna runt kvinnorna dök det också upp orcher. De höll fast de skrämda hästarna och drog kvinnorna ur deras sadlar. Eldarin lyckades slita sig loss från orchens grepp och skyndade till kvinnornas hjälp. Melyanna var inte så lätt fasthållen. De orcher som dragit henne ur sadeln, föll snart för hennes vassa klinga. Arania gjorde så gott motstånd hon kunde. En kvinna av hennes ålder borde inte vara någon match för två unga orcher, men hon tycktes smidig och stark som en trettioåring. Tillslut tvingade de henne till marken och satte sig bokstavligen på hennes rygg för att hålla henne lugn. Melyanna och Eldarin slogs rygg mot rygg. Eldarin hade aldrig sett så vältränade orcher. De undvek hans dödande hugg nästan varje gång.

Plötsligt steg en man ut ur stugan. Han vinkade år orcherna som höll nere Arania. De nickade, ställde sin fånge på fötter och vilade en svart dolk mot hennes hals. Mannen vid stugans dörr visslade en hög ton och orcherna avbröt sitt anfall. Eldarin och Melyanna såg sig förvånat omkring. Mannen applåderade.

"Mina vänner, en utmärkt styrkeuppvisning. Dessa orcher verkar inte vara något direkt hot mot er, skulle ni få fortsätta skulle ni troligen gått segrande ur striden. Men till vilket pris?" Han pekade mot Arania.

Melyanna såg ilsket på orcherna som hotade hennes moders liv och kastade argt sitt svärd och sin båge till marken. Eldarin stirrade på mannen vid dörren, hans ögon glödde av hat.

"Nalgar…" morrade han igenkännande.

"Jag är glad att se dig också, gamle vän. Se så, följ flickvännens exempel nu." Han pekade befallande på Eldarins svärd. Eldarin såg på Arania och kastade även han sitt svärd mot markens mjuka snötäcke.

Nalgar signalerade till orcherna. En av dem sprang fram och tog Eldarins och Melyannas vapen. Den hade problem med Melyannas båge, pilbågen verkade bränna orchens händer.

"Edhel!" Fräste den och spottade på bågen. Sen drog den sina smutsiga ärmar över sina händer och släpade bort bågen, utan att vidröra den allt för mycket. Melyanna såg mycket nöjd ut. En sekund senare kastade sig orcherna över dem och tvingade Eldarin och Melyanna på knä. Det krävdes två orcher för att hålla Eldarin stilla, fyra för att hålla Melyanna. Eldarin såg med ögon brinnande av hat på Nalgar. Krigsherren log och tog ett par steg ut på gräsmattan vid dörrens sida. Han böjde huvudet ärofullt. Ur stugans mörker steg en lång kraftigt byggd man. Eldarin och Melyanna såg frågande på varandra. Då råkade Eldarin få syn på Arania, han svalde hårt när han såg hennes reaktion, han hade aldrig sett en människa se så rädd ut i hela sitt liv... hon vågade knappt andas.

Mannen såg sig omkring och log. "För vissa här behöver jag ingen direkt presentation. För er andra,... har ni just mött er värsta mardröm…"

"Gerhard…" mumlade Arania. "Det är omöjligt."

"Tror du dina ögon spelar dig ett spratt Arania, dotter av Aragorn? Nej, förlåt mig, drottning av Mörkmården är det nu förståss. Inte sant? Jag har precis som ni "inflytelserika" vänner som tar hand om mig."

Han steg farm till Arania och lossade den svarta halsduk han bar hårt knuten runt sin hals. Arania såg med stora ögon på det fula ärr han visade, det var sårigt och rött. "Ärr från Andúril läker aldrig helt, Arania." Han knöt åter halduken och gick fram till Eldarin.

Han drog sitt svärd och med dess spets lyfte han Eldarins ansikte mot sitt och inspekterade det.

"Så, detta är Gondors unga adel. Ynkligt… de blir bara svagare med tiden. Tycker du inte Arania? Sannerligen ynkligt… jag hade förväntat mig en kraftfullare arvinge. Din familj gör mig besviken Arania… tror du han vill ha ett ärr som mitt eller föredrar han något mer estetiskt? Vi får se vad jag känner för…" Han log och flyttade sin klinga från Eldarins hals.

Han gick fram till Melyanna, hennes alvkappa dolde fortfarande hennes ansikte i huvans dunkel. Gerhard vinkade till den orch som släpat iväg deras vapen. Den gick fram och drog bestämt tillbaka hennes huva. Gerhard såg fundersamt på henne.

"Ställ henne upp, så jag får se på henne", beordrade han.

Orcherna drog Melyanna på fötter. Hon spottade, svor och riktade kraftfulla luftsparkar mot Gerhard. Han undvek dem enkelt. Det krävdes fyra orcher för att hålla henne stilla och ytterligare två kastade sig om hennes ben. Gerhard vilade sin klingas spets under hennes haka. Melyanna fullständigt gnistrade av ilska.

"Så det här är den yngsta… utsökt."

Han flyttade sin klinga från hennes hals och steg farm till henne. Han tog ett stadigt grepp om hennes haka och synade henne på samma sätt som man synar en häst.

"Mycket vacker… liknar sin morfar eller hur Arania? AJ!"

När Gerhard vände sig mot Arania passade Melyanna på att bita honom hårt i handen. Hon lyckades även slingra loss sitt ena ben ur orchernas grepp och gav honom en hård spark mot ett väl valt ställe… Gerhard vacklade bakåt men fångades upp av Nalgar. Snart fångades hennes ben in igen och en av orcherna lade sitt smutsiga blad mot hennes strupe. Gerhard skrattade högt.

"Det finns kämpaglöd i den här! Hon är sannerligen lik sin morfar! Synd att hon inte får leva…"

Eldarin gjorde ett flykt försök men tryckes ner igen. Gerhard bara log mot honom.

"Var är Sorra och hennes familj? Vad har du gjort med dem?" fräste Melyanna.

"De gav sig av…" sade Gerhard och log.

"Hon klarar inte av att resa, hon skulle snart föda…"

"Å, hon födde, det gjorde hon… en fullständigt "änglalik" liten flicka…"

"Ditt monster!" mumlade Arania sammanbitet.

"Smickra mig inte Arania, du vet att jag kan bättre än så…"

En orch störtade ut ur skogen och fram till Gerhard. "Han har känt deras nöd, han är på väg", väste den.

"Bra då är Vattnadal mindre bevakat…"

"Imra släpper er aldrig i närheten av bostaden. Hennes kärlek till min far är för stor. Hon offrar hällre sitt liv än släpper er innanför murarna. Detsamma gäller alla de andra amazorerna." morrade Melyanna.

Gerhard skrattade. "Ack ja, den fagre alvkonungen och hans kvinnor… det gör en nästan svartsjuk eller hur, Nalgar?"

"Gerhard, vi måste skynda oss. Han är snart här. Vi måste dräpa dem nu! Annars hinner han tillbaka till Vattnadal innan uppdraget är utfört."

Gerhard såg på Nalgar och höjde sin hand i ett avvaktade tecken. "Jag tror vi ska ändra lite på planen… " Han såg granskande på Melyanna. "Jag vi ska definitivt ändra våra planer." Gerhard tog ett par steg fram mot Melyanna men stoppades av Nalgar.

"My lord, vi skulle ta den ljusa, hon är den kraftfullaste."

"Mirga sa mig en gång att vilken som helst av hans barn skulle duga bra. Dessutom lovade hon mig att jag skulle få flickan till min när hon var klar med henne och jag föredrar den här. Få henne på knä!" Melyanna protesterade villt.

Paniken spred sig i Eldarin och han försökte ta sig loss för att hjälpa Melyanna.

Gerhard såg på honom. "Vänta bara, det blir snart din tur."

När orcherna fått Melyanna på knä trevade Gerhard innanför sin mörka skinntunika och lyfte fram ett halsband han bar om sin hals. Kedjan var svart och infattad i en berlock gnistrade en stor svart adamant. Han öppnade kedjans lås och föll den framför Melyanna. "Detta min vän är Fëadur, den mörka anden. Stenen kallas "Saurons öga" dess inre glöder likt Saurons allseende blick en gång gjorde. Detta är det sista Sauron smidde. En boja för sinne och kropp. Jag skulle lett anfaller mot Gondor själv, om jag inte varit allt för upptagen med att söka reda på denna dyrgrip i den svarta borgens ruiner. Du förlåter mig förstås Eldarin? Men du min tös… kan du gissa vem den här smiddes för? Elimins son… ringer det några klockor? Nu får du bära den i din faders ställe." Gerhard höll fram halsbandet mot Melyanna.

"NEJ!" skrek Eldarin. "Rör henne inte!" Panikslaget försökte han ta sig loss. En av orcherna som försökte hålla honom lugn, sparkade hårt mot Eldarin ännu ömma rygg. Eldarin stönade till av smärtan. Envist gav han ändå inte upp sitt frigörelse försök, bara för att möta samma råa behandling en gång till.

Gerhard hejdade sig och såg fundersamt på Eldarin. "Du älskar henne, eller hur? Eldarin, son av Eledar."

Melyanna såg frågande på Eldarin. Han suckade, mötte hennes blick och nickade försiktigt.

"Det här är underbart! Bara för det ska du få leva Eldarin, son av Eledar. Leva med vetskapen om att den kvinna du älskar är min för alltid."

Så trädde han men våld halsbandet runt Melyannas hals. Hon gav upp ett vrål av smärta. Orcherna släppte henne förskräckt och såg förvånat hur hon kastade sig på rygg och vred sig av smärta. Halsbandet tycktes sjunka in under hennes kläder. Orcherna som höll Eldarin, var så fascinerade av Melyanna att Eldarin lyckades slingra sig ur deras grepp. Han sprang fram till Melyanna och försökte i panik få bort halsbandet. Men det tycktes sjunka in under hennes hud. Arania skrek ut sin ångest och förbannade Gerhard på alla vis och språk hon kunde. Gehard såg på henne med en mörk blick. Så höjde han sin hand och pekade på henne.

"Du, du ska få betala för din faders olydnad!"

Avalon stod och diskuterade de senaste dagarnas händelser med sin trädgårdsmästare när han kände ett kraftfullt varsel. Stor skräck och rädsla som inte var hans egen, kröp upp efter hans ryggrad. Han vände sig till Imra, som stod på vakt inte långt från hans sida. Han frågade instinktivt efter Melyanna. Paniken spred sig i Avalons sinne när han fick höra att Melyanna, Arania och Eldarin gett sig av till Eans gamla stuga.

"När gav de sig av!" frågade han och tog ett stadigt tag om Imras arm.

"För en liten stund sedan…" mumlade hon.

"Hur kunde ni låta dem ge sig av!"

"Det gick inte att stoppa dem, vi har fått bud, Sorra ska föda." svarade Imra lite plågat.

"Ska Sorra föda? Det är alldeles för tidigt!" Avalon kom på sig själv och släppte Imras arm.

Han bad om förlåtelse för att han brusat upp. Imra hade fått ordentliga blåmärken, men han hade inte tid att rätta till det nu. Han sprang till stallet med hjärtat bultande hårt av oro. Avalons häst Mithwen, väntade redan på honom och han tog ett smidigt språng upp på hästens rygg.

"Noro lim, noro lim, Mithwen!" sade Avalon med klar stämma och det silver grå stoet satte av i full galopp.

Safair såg Avalon lämna Vattnadal och kände hans oro. Hon höjde sin hand och portarna stängdes bakom honom.

Avalon kände faran tillta och pressade hästen till dess yttersta. De smäckra hovarna trummade snabbare och snabbare mot den ännu bitvis snötäckta marken. Avalon anlände till stugan blott en liten stund senare. Han hoppade av Mithwen och sprang fram till Eldarin. Melyanna halvlåg kvidandes i hans famn. Hon svettades och vred sig som i feberkramper, av halsbandet syntes inte ett spår. Avalon försökte röra vid Melyanna, men han ryggade tillbaka, hon brände honom svårt. Avalon såg med panik i blicken på sin dotter. Aldrig hade något påverkat honom så, hans handflator var svedda och såriga. Men de läkte inför hans ögon. Han försökte rör henne igen, men med samma resultat. Avalon såg på Eldarin, den unge prinsens ögon blänkte av tårar.

"Det är ingen ide… det är ingen ide", mumlade han och höll Melyanna hårt mot sitt bröst.

Avalon dolde sitt ansikte i sina händer. Han hade varit blott ett ögonblick för sen. Nalgar och Gerhard var spårlöst försvunna. Så var även de orker de haft med sig.

"Det måste gå!" skrek han argt och försökte åter lägga sina händer på Melyanna. En otrolig kraft slungade honom till marken. Han ställde sig upp och såg sorgset på Eldarin. Tårar strömmade ner för prinsens kinder. Avalon såg sig omkring. För sin inre syn såg han massakern inne i stugan. Han rördes svårt av de starka bilderna. Till och med Sorras nyfödda barn hade dräpts. Sorras nyfödda barn!

"Arania!" utbrast han, "Eldarin, var är Arania!"

Eldarin svarade inte. Avalon sökte igenom området med sin skarpa blick. En strimma av blod ringlade fram ur ett buskage inte långt från den plats Eldarin satt med Melyanna.

"Nej… nej…" mumlad han kastade sig fram mot buskaget.

Han föll på knä vid sin hustrus kropp, drog henne till sig och höll henne så hårt i sin famn. Smärtan var olidlig. Han gav upp ett ångestfyllt skri och började gråta hejdlöst. Aranias ljus var släckt. Eldarin såg hur Avalon och Arania upphöjdes i ett matt ljussken. Avalon dolde sitt ansikte i sin hustrus hår och grät ut sin sorg, det var för sent. Den som berövat Arania hennes liv hade sett till att hon skulle nå de dödas hallar innan Avalon hunnit fram till henne. Hon hade hunnit förblöda innan Avalon nått stugan.

Det fanns ingen glädje i den grupp som återvände till Vattnadal ett par timmar senare. Avalon och Eldarin hade tillverkat två bårar som drogs av deras hästar, där vilade deras älskade. Imra såg dem komma genom björkskogen och rusade för att möta dem. De båda männens tysta söndergråtna ansikten fick henne att stanna till på avstånd. Hon skakade på sitt huvud, det kunde inte vara sant? Hon kunde inte tro det. Hon sprang så fort hennes ben bar henne tillbaka in mot Vattnadal.

Safair väntade på sin far, mor och syster i trädgården. Imra sprang fram till henne och kastade sig på knä vid hennes fötter. Safair såg frågande på henne. Imra mötte hennes blick och skakade på sitt huvud, hennes ögon var fulla med tårar. Safair rusade mot portarna lagomt för att se Avalon och Eldarin skrida in. Avalon mötte sin dotters frågande blick. Alver är det folk i midgård som känner de extremaste känslorna. Den totala lyckan, men även den djupaste sorgen. Det Safair såg i sin faders ögon och snart kände själv i sitt hjärta fick henne att svimma. Avalon lämnade Mithwen och sprang fram till sin dotter. Omtöcknad sträckte hon fram sina armar mot honom och han lyfte upp henne i sin famn. Safair grät, de tårar som föll utför hennes kinder stelnade till klara stenas när de nådde marken. Avalon bar Safair fram till hästarna. Hon kastade sig från sin faders famn och omfamnade sin moders svepta kropp. Så hejdade hon sig, frågande reste hon sig och gick fram till Melyannas bår. Försiktigt lyfte hon på Melyannas svepning. Safair satte sig frågande vid sin systers sida och lade sin hand mot hennes bröst. Hon suckade uppgivet och såg på Avalon.

"Ja, Safair, det är Fëadur, det måste det vara", sade Avalon tyst. Safair smekte sin systers svettiga panna och kysste den ömt. Melyannas snabba, flämtande andetag lugnade sig lite. Avalon och Eldarin såg förvånat på Safair. Beslutsamt lyfte dem smäckra, bräckliga älvan upp sin systers kropp i sin famn, som om Melyanna inte vägt mer än ett spädbarn. Safair gav sin far och Eldarin en lång sorgsen blick, sedan började hon gå mot bostaden med Melyanna i sin famn.

"Vad ska hon göra?" frågade Eldarin medan han följde Safairs gång med blicken.

"Jag vet inte…" mumlade Avalon, "Fëadur sjunker in i Melyannas själ, den ligger redan så djupt att jag inte kommer åt den. Den svarta länken smiddes för mig, långt innan min far och mor ens fötts. Fëadur skulle göra mig till Saurons allierade, ett ondskans verktyg. Min kropp och själ skulle bindas till den mörke herskarens. Hur gärna jag än önskar det kan jag ej bryta länken eller frigöra den som är dess bärare… jag borde lämnat den här världen medan tid ännu var… hur mycket av min gåva som Safair ärvt vet jag inte. Vi måste ställa vårt hopp till henne, för Melyannas skull."

Safair bar Melyanna till sin kammare och lade henne på sin bädd. Hon satte sig vid Melyannas sida och vakade över henne.

Avalon bar Arania till deras kammare, i sitt hjärta hoppades han ännu att han skulle kunna finna henne i evighetens töcken som omgav Mandos hallar. Han satte sig vid hennes sida och smekte ömt hennes hand. Han reste genom evigheten, sökte i varje vrå av dunklet framför hallarna, men hon fanns ingen stans. En strimma av ljus föll ut mellan de stora portarna. Många var de alver som vandrat till Valinor genom dessa portar, fler hade gått den här vägen än de som färdats över haven. Avalon undrade vilken väg han skulle komma att ta. Till Valinor kom han på ett eller annat sätt så länge han bar aftonstjärnans välsignelse. Men han skulle aldrig kunna följa Arania till människornas sista hamn. Sorgen var nästan övermannande stor. Han återvände till kammaren och vilade gråtande sitt ansikte mot Aranias bröst.

Plötsligt kastade sig Eldarin in i kammaren. Hans ögon var uppspärrade och vilda.

"Avalon! Du måste komma! Något händer med Melyanna."

Avalon reste sig och följde Eldarin till Safairs kammare. När de steg in såg Avalon Safair stå skrämd och flämtande vid kammaren bortre vägg. Han sprang fram till henne och frågade vad som stod på. Safair stirrade framför sig och pekade mot sin bädd. Avalon vände sig mot bädden. Den var obäddad och tom. Han gick sakta fram till den och sjönk uppgivet ner på golvet. Han smekte tankfullt de skrynkliga lakanen.

"Vad hände?" frågade han Eldarin utan att se på honom.

"Jag satt på vakt utanför kammaren när jag hörde ett underligt ljud. När jag öppnade dörren sprang Safair in i min famn. Melyanna, hon hade vaknat. Hon satt på bädden och såg på mig med en blick jag aldrig sett tidigare. Den var genomträngande och obehaglig. Hennes ögon hade mörknat och glödde på ett skrämmande sätt. Det kändes nästan som om någon annan blickade ut genom hennes vackra ögon. Jag bad Safair att bevaka dörren medan jag sprang efter er. Var är hon, Safair? Hon kan inte försvunnit i tomma intet, jag var bara borta en liten stund."

Avalon kramade lakanet hårt i sina händer, i hans inre pågick en hård kamp mot den ilska som explosionsartat välde upp när han lyssnade till Eldarins ord.

"Jag vet var hon är, Eldarin", mumlade han sammanbitet. "och jag ska ha henne tillbaka…"

Eldarin såg på Avalon, alven hade åter börjat glöda. Avalon reste sig upp och stormade ut ur kammaren. Eldarin följde efter honom, fast besluten om att hjälpa Avalon fullfölja det han nu tog sig för. Mithwen väntade på Avalon nere i trädgården, så fort hästen fick syn på alven stegrade hon sig och galopperade fram till honom. Avalon tog ett smidigt språng upp på hästens rygg och var redo att ge sig av, när Eldarin stoppade honom.

"Avalon, jag följer med dig." sade han befallande.

"Jag färdas fortare ensam…" mumlade Avalon.

"Melyanna är för mig, vad Arania var för er. Jag följer er till världens ände om jag måste…"

Avalon betraktade Eldarins bestämda blick, han suckade medgivande och visslade en hög ton. Ut ur trädgården kom en vit häst galopperande och stannade vid Eldarins sida.

"Vi har ont om tid, Eldarin. Detta är Asfaloth, sätt dig på hans rygg och håll fast av din fulla kraft. Han kastar inte av sin ryttare om jag ber honom bära dig. Vi har inte tid att hämta en sadel åt dig, eller tränsa någon jordisk häst."

Eldarin steg upp på den vita alvhästens rygg, det var inte lätt utan stigbyglar. Så snart han satt sig till rätta, manade Avalon på Mithwen och hästen gav sig av i full fart. Asfaloth följde direkt efter och Eldarin var nära att kastas av. Krampaktigt grep han tag i hästens man och gjorde sitt bästa för att hänga med i svängarna.

Över åsar och ängar gick färden. Avalon drev på Mithwen i en fruktansvärd hastighet. Asfaloth följde med, nästan glatt, i samma tempo.

Eldarin var skräckslagen. Han höll så hårt om hästens man att hans knogar vitande. Han var inte helt säker på att hästarnas hovar rörde vid marken under dem, de tycktes flyga fram över det tunna snötäcket. Resan kändes oändlig för den unge prinsen.

När solen började gå ner stannade Avalon och blickade ut över nejden. De hade nått fram till heden nedanför Morias portar. Eldarin funderade på vad Avalon såg efter. Han kunde bara se en liten sjö och en kal bergvägg resa sig framför dem.

"Stanna här", uppmanade Avalon. Själv red han sakta fram mot sjön.

Eldarin manade på Asfaloth att följa Avalon. Alven stannade och såg irriterat på Eldarin.

"Jag sa att du skulle stanna där borta…"

"Jag trodde att jag gjort klart för er att jag tänker följa er, vad ni än tar er till."

"Det är det jag är orolig för… jag kan inte garantera att ni inte skadas om ni inte håller er på avstånd…"

"Jag har inte bett om ert beskydd…" muttrade Eldarin med en kort ton i rösten.

Avalon såg på Eldarin, prinsen verkade mycket bestämd och Avalons ord verkade bära ringa makt. Hade han varit på humör hade han skrattat åt Eldarins envishet, det verkade vara ett släktdrag… Han suckade och lät Eldarin följa honom. När de nådde fram till den lilla sjön framför bergväggen stannade Avalon. Han steg av Mithwen och blickade djupt ner i det svarta vattnet. Eldarin steg av Asfaloth och gick fram till Avalon. Alven satt på huk, hans ögon verkade söka något i vattnet. Eldarin såg uppgivet på Avalon. Hur kunde han stanna och se på fiskar när de hade så brottom? Han tog upp en sten och kastade den med all sin kraft ut i vattnet. Avalon såg upp med en irriterad blick.

"Vad väntar vi på? Jag tror inte Melyanna finns i vattnet! Vi har inte tid att inspektera djurlivet här just nu! Jag förstår inte vad du håller på med…" muttrade han och blängde på Avalon. Alven reste sig till sin fulla längd och såg argt ner på Eldarin.

"Stör aldrig stillastående vatten i onödan, Eldarin av Gondor…" mumlade han.

I samma sekund började det pysa och bubbla i sjöns hjärta. Eldarin såg med skräckblandad fruktan hur sjön såg ut att börja leva. Ur dess inre reste sig jättelika tentakler som hotfullt försökte greppa tag i fridstörarna. Avalon sände Mithwen och Asfaloth en bit bort så odjuret inte skulle få tag på dem, Eldarin lade benen på ryggen och följde efter hästarna. De stannade på en ås en liten bit bort. Eldarin stannade flämtande vid hästarna och såg mot Avalon. Alven stod kvar vid strandkanten. Odjuret slog sina tentakler mot honom, men han undvek dem enkelt. När så besten visade sitt huvud ovan vatten ytan, såg Eldarin hur ett klot av ljus formades i Avalons händer. Med ett välriktat kast träffade den odjuret. Vidundret återvände till botten på sjön med ett kvidande läte. Eldarin trodde inte sina ögon. Avalon gick fram till Eldarins sida.

"Stör inte vattnet en gång till…" mumlade han och satte sig på Mithwen. Eldarin stirrade på alven, han var glad att de var på samma sida. Han hade inte velat ha Avalon till sin fiende. Eldarin satte sig på Asfaloth, han hade svårt att släppa Avalon med blicken. Lite av rädslan han känt när de först träffats gjorde sig påmind.

"Var bered nu…" mumlade alven. Eldarin undrade vad som nu skulle hända och tog ett kraftigt tag i Asfaloths man, för säkerhets skull. Avalon höjde sin hand och sade med kraftfull stämma:

"MELLON!"

Inget tycktes hända. Eldarin såg forskande på Avalon. Alven suckade och försökte igen. Nu med ännu mer befallande stämma.

"MELLON!"

Allt låg tyst och stilla runt omkring dem. Avalon såg sig fundersamt runt omkring.

"Vad gör vi nu då?" frågade Eldarin försiktigt. Avalon blängde hårt på bergsväggen.

"Vi öppnar utan att knacka… Mirga har låst väl om sig, hon vet att jag kommer…"

Avalon höll sina händer framför sig, som om han kramade en snöboll i tomma luften. Eldarin började fundera på om Avalon verkligen var vid sina sinnens fulla bruk… men han blev snart varse om annat. Mellan Avalons händer började ett klot av packat ljus ta form. Det blev större och klarare ju mer han arbetade med det. Tillslut ansåg han sig nöjd. Han lade klotet i en av sina ringprydda händer och kastade det med fruktansvärd kraft mot bergssidan. Marken skalv när klotet nådde sitt mål och stenar rasade från bergsidan.

"Mirga! Öppna porten och visa dig! Annars kommer jag att riva ner berget över dig!" ropade Avalon med så stark stämma att Eldarin nästan fick ont i öronen.

Inför Eldarins förvånade ögon visade sig en port i bergsidan, den gled sakta upp. Ett gytter av orcher vällde ut ur mörkret bakom portarna. Eldarin såg nervöst på Avalon. Alven höjde bara befallande sin hand och orcherna stannade till, de såg nästan ut att vara rädda för Avalon.

"Mirga! dina tjänare fruktar mig för mycket för att våga anfalla. Släpp min dotter fri! Annars kommer jag att riva berget bit för bit, tills jag finner henne! Du vet att jag menar allvar!"

"Det behövs inte…"

Eldarin kände en sten falla från sitt hjärta när han såg Melyanna uppenbara sig vid portarna. Hon sträckte ut sina händer mot Eldarin och såg kärleksfullt mot honom. Eldarin manade på Asfaloth men hästen ville inte röra på sig.

"Vad är det, min vän?" frågade han hästen och smekte dess hals. "Kom, Avalon! Vi hämtar henne… varför står du bara där?"

Avalon blickade misstänksamt mot Melyanna. "Jag känner inte min dotter någon stans…" mumlade han.

Melyanna sänkte uppgivet sina händer och såg på Avalon.

"Far… vad är det? Önskar du mig inte åter? Kom, kom till mig. Ge dig nu, ge med dig nu och kom till mig…" Hennes röst var smekande, lockande, Eldarin kände ett sting av lust att kasta sig ner på maken och rusa fram till henne, men han stannade vid Avalons sida. Just nu litade han mer till alvens omdömme än till sitt eget. Avalon satt stilla som en stenstod på Mithwens rygg. Så skakade han på huvudet.

"Nej, Mirga. jag kommer inte till dig om du inte släpper min dotter fri."

Melyannas blick ändrade karaktär och blossade till av mörk eld.

"Far, har du kommit för att förena dig med mig och min mor? Vi skulle bli mycket glada om du vistades här. Mörkret är en stor, ensam plats…"

"Mirga är inte din mor, Melyanna, kalla henne aldrig det!" röt Avalon till svar.

"Du vet att hon är min mor, hon har alltid varit det… Arania var bara den sköka som bar min kropp…"

Avalon blev ursinnig och blossade upp i ett starkt ljussken. Asfaloth backade undan för att inte Eldarin skulle skadas. Eldarin försökte mana fram hästen, så han skulle se vad som hände vid portarna, men hästen lydde honom inte.

Melyanna log, hennes ögon glimmade. "Far, älskade, kom! Kom i min famn, lyssna till ditt inre. Du vet att ditt hem finns här, med de som älskar dig."

"Mirga har redan dräpt den mitt hjärta älskar. Jag kommer inte till hennes mörker förrän hon släpper dig fri, Melyanna. Min enda önskan är nu att du och din syster får ett säkert och lyckligt liv… "

"Det kan du säkra här och nu, Avalon…" en man steg ut ur mörkret och gick fram till Melyannas sida. Avalon såg på honom, hans blick mörknade. Han kände igen den resliga mannen. Det var etthundra år sedan de senast mötts.

"Du är stum av lycka? En passande egenskap för min framtida svärfar. Min far är inte längre med oss, Avalon. Vill du göra oss den äran?"

"Mirga verkar ha en förkärlek till fallna män, Gerhard… men solen ska släckas för gott innan jag viger min dotter till någon av dem." Avalons röst var mörk och hotfull.

"Men svärfar… varför dessa hårda ord. Jag har planerat att gör dig till morfar snart…"

"Våga inte röra henne…" mullrade Avalon och kastade ett klot av ljus mot Gerhard. En orch kastade sig framför Gerhard och dödades av klotets kraft. Gerhard såg hånleende på Avalon.

"Sådant temperament… våra barn kommer att bli utsökta", så kysste han Melyannas panna.

Hon lade hans hand om hennes midja. Eldarin såg inte vad som pågick och lika väl var det. Hans hjärta hade brustit om han sett Melyanna i Gerhards armar, som Avalon såg henne nu.

"Melyanna", Avalon sträckte ut sin hand mot henne. "Kom mitt barn, kämpa mot det onda som försöker rota sig i ditt hjärta, återvänd till min och Safairs sida. Vänd inte din riktiga familj ryggen, vi älskar dig, det vet du."

Melyanna såg med en mörk blick på Avalon. "Jag vände dig ryggen redan när jag valde att inte acceptera aftonstjärnan. Vill du inte följa mig och min mor, så ge dig av!"

"Melyanna! Lasto beth lammen! Varantir durdae, hiniaglar. Khil-manlammen, ranaglar!" (ii)

Avalon talade med hög och klar stämma. Han sträckte bedjande sina händer mot Melyanna. Om och om igen upprepade han de klingande orden, var gång med mer kraft och styrka.

Melyannas gestalt började avge en lätt rök. Hon slog förskräckt på sina armar och ben som om hon börjat brinna. Ursinnigt såg hon på Avalon och lade händerna över sina öron.

"Sluta, Atar, älskade, sluta!" skrek hon med sina lungors fulla kraft. Avalon tystnade och såg på henne. Hon tog några djupa andetag, sträckte på sig och sade:

"Det ser ut som om jag måste göra dig besviken far… Melyanna är död… jag är Jadiga, Mirgas dotter. Du är ändå min far, Arangalad. Vi ska mötas igen, var så säker…"

Så höjde hon sina händer i en befallande gest och Morias portar smällde igen. Avalon böjde sitt huvud och kände sorgen välla över honom. Eldarin hoppade av Asfaloth och sprang fram till Avalon.

"Vad hände, Avalon? Var är Melyanna?"

Avalon såg på Eldarin med sorg i blicken. "Melyanna är död, Eldarin. Den ande som besatt hennes kropp kallar sig Jadiga. Hon påstår att hon är min och Mirgas gemensamma dotter."

"Finns det någon sanning i det?…"

"Nej, Eldarin. Det är ett av ondskans påhitt, det måste det vara. Jag har bara givit mig själv till en kvinna och henne har de tagit ifrån mig. Jag kommer aldrig möta någon på det sättet igen. Kom Eldarin, vi ger oss av. "

Eldarin kände sorgen rulla över honom, han såg med tårfyllda ögon mot Morias portar. Av den väldiga öppningen i bergssidan syntes inte ett spår. Han skulle få henne tillbaka. På ett eller annat sätt, det svor han på, här inför sig själv och dessa mörkrets portar. De skulle inte få behålla hans älskade.

Eldarin satte sig på Asfaloths rygg och blickade en sista gång mot bergssidan. Sedan följde han Avalon som redan gett sig av. Färden tillbaka till Vattnadal gick i ett mycket behagligare tempo. Asfaloth och Mithwen travade lugnt fram över markerna. Avalon och Eldarin sade inte mycket. Det fanns inte ord som kunde beskriva vad de kände i sina hjärtan. Natten tindrade stjärnklar, månen lyste upp deras väg. I skogen runtomkring dem rörde sig nu inga hotfulla varelser. Hela världen verkade ligga stilla och tyst. De kom fram till Vattnadal just som solen började stiga över horisonten.

Avalon tänkte på Safair, vad skulle han säga till henne? Han hade misslyckats, Melyanna fanns inte längre med dem. När de red upp mot Vattnadals portar öppnade de sig behagfullt. Människorna såg Avalon och Eldarin rida in ensamma, tysta och sammanbitna. Safair satt vid den vackra dammen i trädgården. Hon hade inte sovit en blund sedan Avalon och Eldarin gav sig av. Hela tiden hade hon varit med dem, hon kände till allt. Isen som täckte dammens vattenspegel hade tinat för några dagar sedan. Den klara ytan hade berättat allt för henne. Avalon lämnade Mithwen vid stallet och gick till sin dotter, han viste var hon brukade hålla till.

Hon satt på marken vid dammkanten med sina knän uppdragna mot sitt bröst och grät hjärtskärande. Avalon satte sig vid hennes sida och omslöt henne i sin famn. Inför hans ögon tycktes Safairs skepnad blekna något, som om hon sakta, sakta tunnades ut. Han höll henne tätt mot sitt bröst och försökte trösta henne. Han talade till henne sakta och lugnande, på alvers vis och hennes snabba, snyftande andetag lugnade ner sig något.

Eldarin betraktade dem på avstånd. Hur mycket hade han inte gett för en axel att gråta ut mot just nu? Men hans egen familj fanns långt borta. Eldarin gick genom trädgården, överallt fanns minnen av Melyanna. För ett ögonblick tyckte han att han hörde hennes skratt. Han följde ljudet och fann sig snart vid stenbänken i gläntan, där han så många gånger suttit vid hennes sida. Eldarin satte sig ner på bänken och dolde sitt ansikte i sina händer. Hennes skratt ekade mellan träden, vinden bar hennes ord.

Var försiktig Eldarin, son av Eledar. Annars lämnar jag dig till orcherna… Eldarin såg upp och tyckte att han såg henne stå framför honom med en retsam glimt i ögonen. Han sträckte ut sin hand mot henne och minnesbilden löstes upp framför hans ögon. Det prasslade till bland buskarna runt honom. Han vände sig om och han fånga en glimt av en grå alvkappa som försvann bakom ett buskage. Överallt vekade hon finnas, åt vilket håll han än vände sitt huvud såg han henne. Minnesbilderna av deras möten spökade i hans sinne, hennes ögons klarhet brände hans själ. Starkare och starkare växte känslorna tills han inte kunde hålla dem inombords längre. Han skrek ut sin sorg i ett ångestfyllt vrål och sjönk ihop på bänken. Tårarna föll i en strid ström utmed hans kinder.

Avalon och Safair hade hört honom och steg nu försiktigt fram till Eldarins sida. Safair satte sig bredvid honom och försökte lugna honom. Vid hennes beröring kände han en lugnande värme sprida sig i hans hjärta, det lindrade smärtan något. Han såg på Safair, hennes blick var varm och lugnande. Hon smekte försiktigt bort Eldarins lugg från hans panna.

"Jag älskade henne Safair, av hela mitt hjärta älskade jag henne…" Eldarins sorgsna blick ändrade karaktär och han såg på Avalon. "Jag kommer inte att låta dem få henne… om det så är det sista jag gör, Avalon."

Alven gick fram, satte sig på Eldarins andra sida och lade sin trygga hand på hans axel.

"Jag vet…" sade han sakta och lugnande. "Det finns en godhet och styrka i dig Eldarin, som jag inte upplevt sedan Aragorn gick ur tiden... Jag har beslutat mig för att följa dig till Gondor. Arania och Melyanna hade velat det. Jag ska tala med Imra. Amazorerna följer oss om de så önskar. Det finns även en del män här som är skickliga med svärd. Arania hade önskat att vi gjorde allt som står i vår makt för att skydda hennes hemland. Jag kommer att anamma den tanken. Mitt liv kommer att vara långt och ensamt utan henne, hon var mitt livs mening... Den ondska som bestulit mig på både min hustru och min yngsta dotter ska inte få undkomma ostraffat…"

Eldarin såg på Avalon. Alvens min var sammanbiten och hård.

På kvällen samlades hela Vattnadals befolkning på den stora gårdsplanen utanför bostaden. Där hade Avalon och Eldarin förberett det bål som skulle föra Arania av Gondor till sin sista vila. Arania hade klätts i Galadriels brudgåva från Lothlórien, hennes hår hade tvättats omsorgsfullt och kammats slätt. De grå stänken i hennes mörka hår glimmade som silver, på hennes panna gnistrade hennes panring. Hon bars fram på en bår buren av Vattnadals starkaste jägare.

Avalon, Safair och Eldarin väntade vid bålet. Arania såg nästan levande ut i Eldarins ögon. Han bara väntade på att hon skulle sätta sig upp, le mot sin man och säga att allt bara var ett påhitt, att allt skulle bli bra igen. Men hon låg tyst och stilla.

Avalon gick för att möta sin hustru. Imra steg fram till Arania med ett svart, tunt tygstycke. Det var brukligt att dölja den dödas ansikte inför branden, för att man skulle minnas dem som man bar dem i sitt hjärta. Avalon stoppade henne.

"Nej, Imra… hon får aldrig döljas av mörker…" sade han. Imra vek ihop tygstycket igen och steg åt sidan.

Avalon följde sin hustrus sista färd vid hennes sida. Jägarna säkrade båren på bålet och steg åt sidan. Avalon såg på Arania och smekte hennes kalla kind. Tårar började falla utefter hans kinder. Ett ögonblick stod han helt stilla och hans tankar flydde till alla de år de haft tillsammans. Han hörde vinden prassla i träden i Minas Tiriths trädgård. Han hade fått henne till låns en så kort tid. För etthundra år sedan hade han sett henne sitta under frukträden, bindande sina örtknyten. En kort tid senare hade hon frågat honom om han ville spendera sitt liv vid hennes sida. Känslan som fyllt honom vid det ögonblicket brann ännu i hans bröst.

Hon hade givit honom två vackra döttrar. Hon hade lämnat sitt land för hans skull och skapat en ny, trygg tillvaro för dem alla. En tillvaro och ett hem som hon fyllt med kärlek. Nu skulle de skiljas och aldrig träffas igen, så var deras lott. Arania skulle ställa sig vid sin fars och mors sida i döda människors riken. Han skulle vandra till evigheten och hans ljusa fäder i Valinor. Ömt sade han farväl och kysste hennes kalla läppar.

Eldarin såg hur Avalon sakta och tankfullt knäppte upp låset på sin gnistrande halskedja och lade den på Aranias bröst. Sedan gick alven ut i folkvimlet och tog emot en pilbåge och en brinnande pil från en av jägarna. Han suckade, tvekade ett ögonblick, sen riktade han pilen mot himmelen och lät den flyga. I en båge av ljus landade den bredvid Aranias sida och bålet började brinna.

Eldarin såg på Avalon, tårarna strömmade ner för hans kinder. Eldens ljus återspeglades i alvens blanka ögon, dess skuggor lekte över hans vackra ansiktsdrag.

Safair sökte stöd i Eladrins famn och han tröstade henne så gott han kunde. Hennes gestalt tycktes nästan genomskinlig, som om hon suddades ut till en tunn bild av sitt forna jag.

Folket i Vattnadal sade farväl till Arania genom att lägga kvistar till hennes bål. Alla hade älskat och respekterat henne. Mot nattens stjärnklara himmel klingade Avalons klara stämma.

Din röst, i en gammal fruktträdgård en halvt igengrodd gång

Med djupa skuggor, bjärt solsken och plötslig fågelsång

En gång förvildat hemligt liv och sus och ensamhet.

Hur äventyrligt ensam och vild är det bara jag som vet

Och när jag vaknar om natten, då vaknar jag i den

Och jag går vilse i gröngenomskinligt skuggspel igen.

Där bor jag timmar och timmar, och vet väl att vem

Du själv vill följa och vart du hör, är här mitt hem.

Din röst, jag har hört den i många år och allt vad du har sagt

Har legat sjunket i mig och glömt, men landat med makt.

Nu hör jag de ord för ord som igår, det fyller natt och dag.

Det var mina ådrors värme. Det var mitt hjärtas slag.

Vad är det för djup i oss, där allt det gångna finns?

Eller är det bara ditt väsen, din röst jag minns?

Du var mitt livs fullbordan. Hur mognade den tillslut?

Ett kvävt träd, ett våndans träd, slog äntligen ut.

Jag vet det, för alla säger det: din tid är kort.

Jag kan inte föreställa mig, att du gått bort.

Det finns ingen värld att leva i, där du inte bor.

Min tanke förnekar undret, men hjärtat tror... (iii)

Avalon stod kvar och såg på branden tills allt som återstod var pyrande aska. Han lyfte fram en ask i vackert, mörkt trä från sin ficka. Den ask han burit Aranias vigselring i en gång för länge sedan. Han lade lite av askan i den och slöt den försiktigt. Han skulle föra lite av Arania tillbaka till hennes älskade Gondor.

Eldarin hjälpte Avalon att ta hand om resten av askan. När han försiktigt borstade ihop askan fann han något som glimmade bland sotet. Han undersökte det närmare. Det var Avalons halsband, oskadat av elden glimmade det i Eldarins hand. Alven hade inte lagt märke till Eldarins fynd och utan en närmare tanke lät han smycket glida ner i hans ficka.

De begravde askan i gläntan vid stenbänken, Aranias favoritplats i trädgården. För att markera hennes sista viloplats planterade de där också en rosenbuske. Om sommaren fick den vita blommor, vars blad glimmade som silver i månens ljus. Vid sidan av de vita rosorna planterade de en buske som fick stora, blossande röda blommor, till minne av Melyanna.

Eldarin tänkte på sin älskade, han saknade henne otroligt mycket. Hans hjärta skrek efter henne. Aldrig hade han kysst hennes läppar, även om han önskat det hetare än något annat. Minnet av de få gånger han hållit henne i sin famn bubblade upp ur hans inre. Han kunde ännu känna värmen från hennes kropp mot sin. Han hade aldrig berättat att han älskade henne. Ett försiktigt leende, en menande blick, var allt hon hade fått. De stora, meningsfulla orden hade aldrig fallit över hans tunga, nu skulle hon aldrig få höra dem heller. När de träffats i skogen, hade han funnit henne intressant. De jungfrur han lämnat i Gondors palats hade han funnit fagrare. Nu kunde ingen mäta sig med hennes bild i Eldarins hjärta.

-----------------------

(i), (iii) Karin Boye, ändrat och grejat med för att passa in.

(ii)egenöversatt Alviska... bli inte arg om det inte riktigt stämmer..."Melyanna, lyssna till min stämma. vänd dig från mörkret, barn av ljus. följ mon stämmas kall, vandra mot ljuset!" (typ)