Tredje Boken

"Stjärnfolket"

Kap 12: Silverträdets trupp

Före vintern hade Eldarin blivit överlycklig vid tanken på att återvända till Gondor. Nu kändes varken landet eller resan lockande. Han stod bredvid Avalon och Safair i Eldarnas sal och såg ut över den välfyllda salen. Många hade samlats för att höra vad Avalon hade att säga. Där var svärdbärande män och kvinnor, jordbrukare, trädgårdsmästare, amazorerna förståss och många andra. Sorgen efter Arania och Melyanna var påtaglig, särskilt hos dem som varit dem närmast. Safair stod blek och trött vid Avalons sida, hennes gestalt var spöklikt tunn i form och färg, nästan genomskinlig. Avalon suckade djupt och började tala.

"Mina vänner! Mina kära vänner. Ingen av er har kunnat undgå att beröras av den sorg som drabbat min familj. Min hustru och yngsta dotter har på ett mycket grymt sätt berövats livet. För många av er är förlusten stor, ni har älskat dem lika högt som jag. Många av ni unga som samlats här i kväll är födda här i Vattnadal. Andra kom hit som föräldralösa eller tillhörde den grupp som Gidela av Gondor före med sig. Ni är alla välkomna att stanna här innan för dessa skyddande murar. Detta ska alltid vara ett hem för er, en trygg grund att ty er till när det stormar i era liv. Jag har i dagarna tagit ett beslut, ett beslut som inte behöver påverka er på något sätt. Men jag vill ändå att ni ska veta… att jag beslutat mig för att lämna Vattnadal."

Ett sorl spred sig genom folkhopen, människorna vände sig oroligt till varandra. Imra, som stod lutad mot en av de vackert snidade pelarna i salen, vände sig frågande till Avalon.

"Varför Avalon? Ni kan inte bara ge er av! Folket här behöver er!"

Avalon log mot Imra. "Folket här behöver mig inte Imra, jag har inte på något sätt hjälpt till att göra denna plats till den underbra stad den blivit. Det har ni gjort, alldeles själva. Jag har bara erbjudit en säker plats att bo på. Det väsen som blivit Vattnadal, kommer ur alla de människor som bosatt sig här. Ni klarar er bra, även om inte jag finns här. Mitt beslut står fast och jag kommer inte att ändra det. Med anledning av den grymhet som visats mina närmaste, har jag beslutat att resa med Eldarin till Gondor. Gondor var Aranias hemland, nu hotas det av samma ondska som berövade henne livet. Jag kommer att göra allt som står i min makt för att hjälpa hennes folk, jag tror Arania och Melyanna hade önskat det. "

"Då följer amazorerna med er! Amazorerna har svurit en ed att skydda er och er familj, Avalon. Vi har misslyckats en gång, det misstaget kommer inte att upprepas. Jag kommer att kalla in alla amazorer, från alla hörn av midgård. Vår tid har nu kommit."

Avalon såg på Imra, den rödblonda bågskyttens blick var allvarlig och bestämd.

"Imra, jag önskar inte att ni beordrar era trupper till Gondor. Jag har aldrig tvingat någon att bli kvar här i Vattnadal, ja förutom Melyanna någon gång då och då… tvinga dem inte att följa mig nu. Men om ni nu insisterar, Gondor behöver all hjälp de kan få. Alla som önskar följa oss är naturligtvis välkomna att göra det."

"Amazorerna står dig bi! Vi följer dig av fri vilja." sade en bågprydd kvinna som stod bredvid Imra, med ett leende. Imra såg tacksamt på sin vän. Runt om i salen ställde alla amazorerna sig upp, för att visa Avalon sitt stöd.

"Jag följer er också!" Avalon och Eldarin såg ut över rummet. Stalldrängen, som skötte Mithwen och Asfaloth ställde sig upp. "Innan jag kom till Vattnadal hade jag ingen stans att ta vägen. Lady Arania fostrade mig som sin egen son, lady Melyanna var en god vän. Den som berövade dem livet ska inte få undkomma ostraffad. Du kan räkna med mitt svärd, Avalon!" Han lyfte fram sitt svärd ur dess slida och riktade hantaget mot Avalon.

Mannen som satt vid drängens sida, ställde sig även han och erbjöd Avalon sin tjänst. En våg spred sig genom folkmassan. Inför Eldarins förvånade ögon ställde sig många av männen i Vattnadal upp och erbjöd honom och Avalon sina tjänster och svärd i det kommande kriget.

Eldarin hade inte räknat med att de skulle få så stort stöd. "Jag tackar er alla för ert stöd, det betyder mycket för mig", sade han. "Det är ett svårt krig som vi ger oss in i, fienden är starka och många. Min far, Eledar och hans bror, Arathan, femte konung av Aragorns ätt, föll för deras svarta klingor när de hotade oss senast. Många av er kommer inte att återvända till dessa salar. Hade tiden varit lugn, Gondor legat stilla och i fred hade jag gärna stannat här. Men nu när Melyanna inte längre finns med oss, måste jag hjälpa dem som ligger mig närmast om hjärtat. Som Avalon sa, hoppas även jag att ingen känner sig tvingad att följa oss till Gondor. Tänk noga igenom ert beslut, det kan bli sista gången ni ser denna plats."

"När tänker ni ge er av?" frågade Imra.

"Snart", svarade Avalon, "vi ger oss av om ungefär en veckas tid."

"Då ska vi stå klara och redo, jag ska sända bud till våra krigare omedelbart. Vägarna är så öppna nu att ryttare lätt tar sig fram." Så bugade hon sig och lämande salen.

Vattnadals förste smed lovade att tillverka så många pilspetsar amazorerna kunde bära. Han lovade även att de som beslutat följa Avalon och Eldarin skulle få sina vapen och klädesstål omsedda. Köket erbjöd sig att baka Lembas så det räckte för hela resan, på det sätt Avalon och Arania lärt dem. Stallarna erbjöd dem alla hästar som kunde undvaras. Överallt i salen började människor diskutera hur de kunde bidra med något till stöd för hären som skulle ge sig av. Eldarin var nästan rörd till tårar.

Hela kvällen brann elden i Eldarnas sal och lyste för flitiga människors händer. Arbetet med att färdigställa hären hade redan börjat. Kvinnor satt i mängder och sydde mantlar och reparerade amazorernas kappor. Avalon gick igenom Vattnadals förråd. Många var de män som skulle följa dem, det skulle behövas en del reserver för att de som blev kvar skulle klara sig en tid.

Eldarin hjälpte smeden att kontrollera vilka hästar som skulle behöva skos om. Trotts att det var ganska sent påminde Vattnadal om en myrstack full med arbetande människor.

Nästa morgon vaknade Eldarin tidigt. Solen hade just börjat stiga och marken var ännu våt av dagg. Han klädde sig och gick för att leta reda på Avalon. De skulle behöva diskutera resvägen till Gondor. Han gick längs balkongerna runt bostaden. Arbetet hade redan återupptagits, hela Vattnadal verkade vara på fötter. I matsalen var det liv och rörelse, man diskuterade dagens uppgifter och hade inte tid att sitta särskilt länge. Vanligtvis kunde frukostarna vara långdragna tillställningar. Här möttes alla innan man gav sig ut på fältet eller ut i skogen och bytte historier och umgicks. Men nu fanns ingen tid för förströelse. Eldarin åt lite på stående fot och frågade efter Avalon men ingen hade sett honom sedan mötet kvällen innan. Eldarin fortsatte sitt sökande, ute på gården mötte han Imra. Hon var i full färd med att skicka ryttare med bud till reservstyrkorna runt om i den västra världen. Eldarin frågade om hon viste var Avalon fanns. Imra kontrollerade snabbt hur många budkavlar hon hade kvar att skicka innan hon svarade.

"Jag vet var han finns, Eldarin. Men jag tror inte han vill bli störd."

"Jag måste tala med honom. Vi måste börja planera vårt vägval." insisterade Eldarin.

"Han söker upp er när tiden är inne, om ni ursäktar mig."

Hon gick fram till ett par ryttare och räckte dem deras papper och vägbeskrivning. Ett par amazorer som stod vid Imras sida såg fundersamt på Eldarin, så bad de honom följa dem. De gick in mot bostaden i riktning mot Eldarnas sal. En av amazorerna öppnade försiktigt en dörr alldeles bredvid den stora dörren och signalerade till Eldarin att vara tyst. Bakom dörren fanns en smal trappa som lede upp till ett litet rum ovanför Eldarnas sal. Kvinnorna smög fram till en glugg som vette in mot salen, satte sig på huk och kikade in. Så pekade de försiktigt till Eldarin. Han smög farm till deras sida och kikade in genom gluggen.

Nere i salen stod Avalon och såg över sina vapen. Han fattade sitt svärd i sin högra hand och den långa alvdolken i sin vänstra. Eldens ljus glimmade i alvens klinga när han svingade den genom luften. Avalon repeterade de kombinationer Lofa en gång lärt honom. Det var länge sedan han hade behövt använda dessa kunskaper, men ännu följde rörelserna Lofas inlärda mönster, som om han nyss avslutat sin träning i Lothlórien. Eldarin kände viss olust i att sitta och spionera på det här sätet, han såg på amazorerna. Deras ögon var fixerade vid Avalon. Eldens ljus fick Avalons hår att glimma som guld, hans rörelser var starka, exakta och smidiga.

"Se på honom, Eldarin. Har du någonsin sett någon ståtligare krigare." sade en av dem tyst.

Eldarin suckade och lämnade dem där vid gluggen. Han fann sig inte i att sitta och spionera ned två kärlekskranka bågskyttar, han hade arbete att utföra. Han gick ner till stora ingången till Eldarnas sal och knackade på. Avalon lade ner sina vapen när Eldarin steg in. Amazorerna hade lämat gluggen strax efter Eldarin. Även om Avalon kände deras närvaro och visste att de såg på honom så skulle de i alla fall inte tas på bar gärning. Eldarin såg upp mot gluggen medan Avalon bjöd honom att sitta ner.

"Känner ni till att ni hade publik för en stund sedan?" frågade Eldarin medan Avalon plockade fram de kartor de behövde.

"Ja, Arania brukade sitta i den kammaren och betrakta mitt arbete medan hon fortskred med sitt eget. Kalla mig en idiot, men det kändes bra att veta att det rummet inte ligger öde…" sade Avalon tyst.

Avalon och Eldarin satte sig ner och diskuterade över de gamla kartorna Avalon plockat fram. Det skulle gå fortare att nå Gondor om de färdades på den östra sidan av bergen, men den vägen farlig. Många olika slags orcher och bergsfolk jagade i dessa områden. Vilket Eldarin väl kände till. Den västra, genom Rohan passet skulle ta längre tid, men den var betydligt säkrare. De beslutade sig för att ta den västra vägen. Imra hade meddelat att hon planerat att plocka upp några amazorer efter vägen och de fanns mestadels i den västra världen. Eldarin började fundera på om de skulle göra ett försök att blidka drottning Eomin, när de ändå färdades över hennes land. Rohan var lika hotat av ondskan som Gondor. Avalon höll med om att det inte skulle vara helt fel med några skickliga ryttare från Rohan vid deras sida.

Dagarna gick i Vattnadal. Eldarin hjälpte till där han behövdes, Avalon vistades mest i smedjan. Smeden behövde all hjälp han kunde få och Avalon var snabb och skicklig. De hade inte alltid tid att gå till matsalen, så Eldarin och Safair brukade komma med mat till dem. Den här kvällen var det Eldarin som kom till smedjan och avbröt arbetet en stund. Eldarin var mycket intresserad av Avalons och smedens arbeten. Smeden gjorde mycket av förarbetet med stålet, hans alster var grova och robusta. När smeden var klar bearbetade Avalon tingen och de tycktes förvandlas i alvens händer. Tunga klädesstål, brynjor och svärd blev lätta och smäckra för alvens flitiga fingrar, utan att de förlorade sin hållfasthet och styrka. Speciellt intresserad var Eldarin av de tunna, lite mörkare rustningar som staplades i smedjans förråd. De bestod av långa, mörka ringbrynjor som täcktes av en mörk stålväst med spetsiga axelskydd.

"Amazorernas klädesstål", förklarade Avalon. "Var och en av dem har ett. Vanligtvis används de inte, men Imra har önskat att de skulle färdigställas."

"De är mycket vackra… och lätta…"

"Ja, smeden har fått arbeta hårt med dem."

Avalon satte sig ner, tog av sina kraftiga skyddshanskar och åt lite av den mat Eldarin fört med sig. Smeden gjorde dem sällskap. Eldarin log, den kraftiga smeden hade nog svettats bort ett par kilon framför brännugnen. Tidigare hade man bara kunnat gissa sig till smedens styrka, nu såg man tydligt de spelande musklerna på smedens grova armar. Han åt med god apatit och säkert tre gånger så mycket som Avalon.

Det var dagen före deras bestämda avresa. Det sista av göromålen hade avklarats under dagen och nu vistades alla som skulle ge sig av med sina familjer. Eldarin vandrade runt i Vattnadals trädgård. Tankarna på Melyanna bubblade åter upp inom honom. Som han saknade henne nu, hade han aldrig saknat någon förut. Han gick till stallet för att ta i tur med kvällssysslorna, han hade lovat drängen att göra de så han fick vistas med sin flickvän. Vid en av hagarna fann han Avalon. Alven stod med ena foten vilande mot stängslet, puffande på sin smäckra pipa. Hans ansikte var sotigt och han bar fortfarande det tjocka smedjeförklädet i skinn ovanpå sin ljusa tunika.

"Så, det är från er Melyanna ärvt sina rökvanor…"

Avalon såg på Eldarin och log försiktigt. Eldarin ställde sig vid Avalons sida, inne i hagen sprang Mithwen, Asfaloth och en tredje vit alvhäst. De var underbara att se på, livfulla och graciösa. Asfaloth fick syn på Eldarin, gnäggade till glatt och sprang fram till honom. Den vita hästen buffade busigt med sin mule mot Eldarins axel. Eldarin skrattade och stök hästen på dess hals. Så satte den av igen till sina kamrater. Avalon såg forskande på Eldarin.

"Han verkar tycka om er… mumlade han och drog ett djupt bloss."

"Han är ett magnifikt djur", svarade Eldarin.

Asfaloth var Glorfindels häst en gång i tiden. Glorfindel levde en tid här i mäster Elronds hus. Han var ättling till de första alverna som kom till midgård, huvudman för Guldblommans ätt i alvernas gamla stad, Gondolin. Han stred ensam mot en Balrog, en av ondskans grymmaste demoner för att skyddande sitt folk. Både Glorfindel och demonen gick under i den striden. Glorfindel är kanske den enda alv som släppts ut ur Mandos salar. Han återvände till Midgård för att säkra hoben Frodos väg hit till Vattnadal. Asfaloth var en gåva till Glorfindel från mäster Elrond. Han återvände till Valinor på mäster Elronds skepp efter att Sauron störtats vid tredje ålderns slut, Asfaloth lämnade han kvar hos Galadriel i Lothlórien. Asfaloth är den enda alviska häst som accepterar sadel och seldon. Han bar min mor, Elimin innan hon reste med min familj mot väst. Jag såg honom inte på många år efter deras avresa. När vi flyttat hit fann Arania honom strosandes omkring i trädgården en morgon, var han kom ifrån vet jag inte. Han har burit både Arania och Melyanna sedan dess. Asfaloth är otroligt snabb, nästan lika snabb som de Meras, som förut härskade över de andra hästarna i Rohan. Han är många gånger äldre än jag.

"Det låter otroligt…" mumlade Eldarin och såg på den mjölkvita hingsten.

"Han är din, om du önskar det."

Eldarin vände sig storögt mot Avalon. Alven nickade. "Du är det närmsta en svärson jag kommer att komma Eldarin", fortsatte Avalon. "Med Asfaloth kan du ta dig fram mycket snabbare än dina fiender och så tycker han om dig. Det skulle ge mig stor glädje om du ville ta emot honom."

"Hur ska jag kunna neka?"

"Bra då säger vi så", sade Avalon och räckte fram sin hand mot Eldarin. Han tog den och tackade igen. Avalon visslade en hög ton och Mithwen kom springandes fram till honom. Avalon klappade hästen och stök dess man och hals. "Asfaloth följer med oss till Gondor, Mithwen, meddela honom den glada nyheten." Hästen sprang kvickt iväg. "Mithwen var en gåva till mig från Galadriel. Hon har tjänat mig sedan jag var mycket ung, "den grå mön" betyder hennes namn. Den tredje är Aglaroch, bror till Mithwen, trotts att han är kritvit. Han var min syster, Novas häst. Numer tjänar han Safair… vi ger oss av snart, börjar du vara redo?"

"Så redo man nu kan vara…"

"Försök att vila upp dig, du kommer att behöva all styrka du kan få", sade Avalon och gick in mot bostaden. Eldarin stod en stund och såg på hästarna. Han tyckte att han såg Melyanna på Asfaloths rygg, hennes bild log mot honom men tynade sakta bort och försvann. Asfaloth sprang fram till Eldarin och knuffade igenkännande på honom med sin mjuka mule.

"Du saknar henne, det gör jag också…" mumlade han och strök den vita hästen.

Avalon gick till sin kammare. En stor koffert stod mot rummets ena vägg. Avalon gick fram och öppnade den. I kofferten låg asken med Samyon inlindad i Thranduils tjocka konungamantel. Alvstenen glimmade fortfarande när Avalon såg på den. I kofferten fanns även Avalons alvbrynja och hans vapen. Avalon såg på tingen och mindes striden mot Gerhard för över etthundra år sedan, från det slagfältet hade han återvänt till Aranias varma famn. Det här slaget visste hann inte om han skulle överleva. Avalon lade sin hand mot sitt bröst för att finna kraft, men det fanns ingen kedja där att klamra sig fast vid. I morgon skulle de ge sig av, ensamheten i kammaren var påtaglig.

En försynt knackning fick Avalon att falla ur minnenas töcken. Safair steg in i kammaren. Hon satte sig på sin far och mors bädd och såg på tingen Avalon lagt fram. Hon rörde försiktigt vid Thranduils mantel och en tår föll ut för hennes kind. Avalon satte sig bredvid henne.

"Du följer inte med oss?" sade han sorgset.

Safair skakade på huvudet. Hon såg på Avalon och lade sin hand mot hans bröst, på den plats där aftonstjärnan brukade hänga. Hon brast ut i gråt och kastade sig om Avalons hals.

"Jag gjorde det jag var tvungen till. Det fanns ingen annan möjlighet. Jag hade förlorat din mor för alltid. Kan du förlåta mig Safair?"

Hon nickade, men fortsatte snyfta och började treva efter låset på sin egen kedja, men Avalon stoppade henne.

"Inte för min skull Safair. Du är allt Galadriel sa att du skulle vara. Min vackra dotter… sänd min mor, far och syskon mina varmaste hälsningar när du når Valinor. Jag önskar att även de kan förlåta mig." Han kysste Safairs panna och höll henne tät emot sig. Snart skulle de kanske skiljas för gott.

Eldarin kände alvarets timma komma krypande medan han packade ihop sina saker i sin kammare. Han hade kommit till Vattnadal med sitt svärd och vad som fick plats i två små sadelväskor, han lämnade den här platsen med mycket mer… Eldarin lade farm sina vandringskläder och såg över dem, när han upptäckte något som stod på en stol vid kammarväggen, en vacker skinnränsel och ett par välsydda skinnstövlar. Han gick fram och såg på dem, stövlarna passade som om de varit måttade efter hans fötter. I ränseln låg en ringbrynja, otroligt lätt men såg ändå hållfast ut, en skinntunika i mörkt skinn och en grå kappa med huva. Eldarin kände igen kappans form och färg. Det var en likadan som Melyanna brukade bära. Som spänne fram på kappan satt en vacker nål, en grön sten med grå inre skimmer infattad i ett silverträd. På ränsels lock satt en lapp fastnålad.

Anar kaluva tielyanna, stod det skrivet med vacker hanstil. Eldarin log, det måste vara Avalons verk. Han lade ner ringbrynjan och skinntunikan igen och fyllde ränseln med hans övriga tillhörigheter. Kappan och stövlarna hade han bestämt sig för att bära. Eldarin sov oroligt och vakande ofta under natten. Han steg upp och såg ut genom sitt fönster. Elden brann ännu i smedjan, kunde de arbeta forfarande? Eldarin kläde sig och gick till smedjan för att hjälpa till, han kunde ändå inte sova. När Eldarin steg in i smedjan såg han bara Avalon där. Han slipade sitt svärd med långa, precisa drag. Avalon såg upp från sitt arbete när Eldarin steg in.

"Kan du inte sova?" frågade han och fortsatte bearbeta svärdets klinga.

"Nej, den här natten känns oändlig… jag vill tacka för gåvorna. Jag kommer säkert att få nytta av dem."

"Vilka gåvor?" frågade Avalon.

"Ränseln och skorna som låg i min kammare." påminde Eldarin och räckte Avalon lappen han funnit. Avalon log när han läst den.

"Anar kaluva tielyanna, må solen lysa på er stig… du ska tacka Safair, inte mig… borde jag förbereda mig på att få er som svärson i alla fall?"

Eldarin log och såg på lappen. Han skakade på huvudet. "Safair har vetat länge hur jag känner för Melyanna, kanske längre än jag vetat om det själv… jag saknar henne så mycket Avalon. Det känns som om halva min själ tagits ifrån mig. Jag kan inte finna ro." Han satte sig ner och suckade djupt.

Avalon lade ifrån sig sitt svärd, satte sig vid Eldarins sida och tände sin pipa. "Jag saknar dem också… men du borde försöka sova. Det blir en lång resa i morgon."

"Borde inte ni också sova?"

"Jag har inte samma behov av sömn som ni. Den senaste veckan har jag sovit blott fem eller sex timmar. Jag vilar min själ i mina minnen när jag behöver kraft. Jag kan känna sorgen i ditt hjärta. Kom, Eldarin om du vill kan jag ge dig en kopp te som lugnar ditt oroliga sinne."

De lämnade smedjan och gick ut i natten. Stjärnorna tindrade från en klar himmel. Vid trädgårdsdammen såg de Safair. Hon dansade fram på lätta fötter. Hennes bild var så tunn att månljuset föll rakt igenom henne utan att lämna någon skrapare skugga på marken.

"Jag fruktar att hon kommer att försvinna helt en dag…" mumlade Avalon och såg sorgset på sin dotter. "Om hon inte burit Nenya skulle hon förtvinat av sorg för länge sedan."

"Hur mår ni egentligen? Ni verkar vara den som tagit mist skada av den här tidens sorger."

"Jag bär Narya och Vilya, alvernas ringar. Narya håller min kropp starkt och mitt hjärta rent. Vilya håller min tanke klar. Vad jag vore utan dem… det törs jag inte tänka på."

De gick till köket, Avalon värmde vatten och tog några nypor örter från vackra burkar i ett skåp. Bara Eldarin kände tets aromatiska doft kändes hans sinne lite lugnare. Han tog emot en kopp från Avalon men tvekade ett ögonblick.

"Det får dig att känna en natts frid", sade Avalon lugnande.

"Får det mig att glömma?"

"Nej, inte om du inte önskar det. Din själ får vila från dina upplevelser en natt."

Eldarin nickade och drack en klunk. Ett djupt lugn spred sig i hans hjärta. Han suckade djupt och kände sig genast mycket sömnig. Han drack ännu en klunk. Avalon satt lugnt mitt emot Eldarin på andra sidan om det lilla bordet i köket, en fin strimma av rök steg från hans pipa. Eldarin kände hur hans oro ventilerades ut med varje andetag. Hans kropp kändes tyngre, någonstans mellan dröm och verklighet hörde han alven tala lugnande på sitt melodiska språk sedan föll Eldarin i djup sömn.

Avalon såg hur Eldarins huvud sjönk tills den unge prinsen av Gondor, med en djup suck somnade mot bordets träskiva. Avalon tömde sin pipa och betraktade den djupt sovande Eldarin. Så uttröttad var hans kropp av sorgbearbetningen att han somnade så fort oron släppte. Avalon lyfte försiktigt upp Eldarin i sin famn och bar honom till hans kammare. Prinsen sov tryggt på Avalons starka armar. Han bar in Eldarin till hans kammare och bäddade ner honom. När Avalon såg på den lugnt sovande ynglingen gick hans tankar till Aragorn son av Arathorn, Gondors första sanna konung. Han hade en gång lovat att skydda Gondor och Aragorns ätt. Länge hade de inte behövt honom, men nu har tiden kommit att ära det löfte Avalon gav Aragorn på hans dödsbädd. Denna, Aragorns sjätte ättling påminde mycket om den gamle konungen. Avalon kunde nästan se honom i Eldarins ögon. Även om denna yngling inte kommer att bli konung över Gondor, så har han mycket att erbjuda sitt folk. Avalon suckade och sade tyst för sig själv.

"Melyanna jag ska ta väl hand om honom. Må den nåd som givits mig även lysa över honom, han ska inte få skadas…"

Avalon lämnade kammaren och återvände till smedjan.

Eldarin vaknade tidigt morgonen därpå. Han hade inte sovit så många timmar men kände sig ändå förvånansvärt utvilad. Han bytte till sina reskläder och drog på skinnstövlarna, de kändes om möjligt mer bekväma idag än när han provat dem kvällen innan. Eldarin hängde kappan över sina axlar och såg sig i spegeln. Spännet glimmade mot kappans tunna väv, han synade det en stund. Melyanna hade burit ett likadant och mindes han inte helt fel bar både Safair och Arania ett i en kedja runt sin hals.

Han rättade till sina kläder och insåg att hans fysik hade förändrats under vistelsen i Vattnadal. Han hade blivit mycket tunn under sin långa resa från Gondor, nu såg han frisk och stark ut igen, han var redo att återvända. Eldarin tog sin ränsel, sade farväl till kammaren och gick till matsalen. Den stora salen var full med resklädda människor. Eldarin åt tyst och betraktade alla människor runtomkring honom. Där fanns många unga män han aldrig sett tidigare. Alla bara svärd eller båge och alla hade en slängkappa med huva i en varm mörkgrön ton som hölls ihop med ett spänne format som ett silverträd. Eldarin försökte räkna antalet amazorer i rummet, men det tycktes omöjligt. Något hundratal bågprydda kvinnor var det garanterat. Amazorerna bar höga mörka skinnstövlar, mörkblå tunikor och grå slängkappor, även dem knäppta med silverträdsspännen. Men bara Eldarin bar den typ av spänne som Melyanna burit, med en grön sten i trädets mitt. Avalon och Safair syntes inte till.

"Är du redo, Eldarin av Gondor? "

Eldarin såg upp från sin frukost och mötte Imras klara blick.

"Så klar jag kan vara…" mumlade han till svar.

"Bra, vi samlas på gården om en stund, sen bär det av. Jag förstår att ni och Avalon planlagt vår rutt."

"Ja, vi har sett över den. Vi passerar alla platser ni markerat utom byn Bri. De amazorer ni önskat hämta upp där får ansluta sig efter vägen. Avalon kan förklara närmare."

Imra nickade och gav sig av för att stämma av läget med sina undre befäl. Eldarin gick ut i trädgården. Kanske skulle det vara sista gången han såg denna underbara plats. Han ville memorera varje träd och varje utsmyckning. När han styrde stegen mot stallet möttes han av Avalon och Safair. Mellan dem, ledd av Avalon gick Asfaloth. Hästen bar en vacker, handsydd sadel beckorerad med broderier i silver och guld och seldon i samma stil. Mot den vita hästens panna vilade en vacker grå alvsten. Hästen gnäggade till och sprang fram till Eldarin när den fick syn på honom.

"Han är lättare för dig att rida nu", sade Avalon och log när han steg farm till Eldarins sida.

"Ja, det underlättar mycket för mig, även om Asfaloth inte kastar av sin ryttare…"

Eldarin såg på Avalon. Alven bar en mörkt vinröd tunika, grå byxor och en alvkappa som Eldarins. Men Avalons kappa knäpptes samman med ett grönt löv med silverådror. Avalon log när han såg spännet på Eldarins kappa.

"Kom nu, Eldarin. Det är dags att vi ger oss av. "

På gården satt alla klara på sina hästar när Avalon Safair och Eldarin anlände. Köket delade ut matpaket till var och en. Köksredskap, tält och annat de kunde behöva hade lastats på några större arbetsdjur längst bak i truppen uppställning. Annars bar var ryttare sina egna packningar. Samtliga av resenärerna var hästburna. Det fanns inte tid att gå till fots. Så det som begränsat truppens storlek var tillgången på riddjur. Skaran som stod redo var ändå nära fyrahundra personer, tvåhundrafemtio av dem, lågt räknat var amazorer. Avalon kramade om Safair och kysste hennes panna. Han lovade att sända bud så snart de nått fram till Gondor. Avalon satte sig upp på Mithwen och höjde sin hand i ett farväl till Vattnadal. Sen gav sig truppen iväg men Avalon och Eldarin i spetsen. Safair höjde sin ringprydda hand i luften och Vattnadals portar slöts bakom dem.