Anduril, sagan om konungens svärd

by Fjellborg

Det goda kämpar mot det onda när mörkret kryper tillbaka in i Midgård, år efter Saurons fall. Aragorns och Legolas ättlingar för kampen vidare, en kammp för människornas överlevnad.

13. Vägen till Minas Tirith

Kap 13: Vägen till Minas Tirith

Truppen red efter den östra landsvägen och passerade Vadstället, gränsen till Vattnadals marker. Avalon kände viss oro över att korsa vattnet. Safair var trotts allt kvar i Vattnadal. Han skulle vara för långt bort för att kunna skydda henne vid fara. Den enda försäkring han hade var att Safair bar Nenya, vattnets ring, den skulle hålla henne trygg och säker, som den en gång syddat Lórien. Åsarna runt Vadstället ekade av minnen. Eldarin var nästan säker på att han hörde Melyannas skratt bland kullarna, men det tonade bort så fort hans tankar klarnade. Asfaloth och Mithwen stegade graciöst fram över vägen, de andra hästarna hade svårt att hålla deras tempo. Stacks väster om Sista bron vek de av från landsvägen och red inåt landet. Avalon ville inte att truppen skulle färdas att för nära Morias svarta portar. Det hade naturligtvis gått snabbare att resa efter bergen, men markerna där var allt för oroliga. När truppen slog läger för natten var himlen redan stjärnklar. Eldarin var trött men hans hjärta bjöd honom att fortsätta, han ville nå Gondor så fort som möjligt.

"Hästarna och dina medresenärer måste få vila, deras djur har inte samma styrka som Mithwen och Asfaloth," svarade Avalon när Eldarin insisterade på att fortsätta.

Eldarin tog till sig orden mycket motvilligt. Man fällde upp tälten och förberedde några eldar. Avalon gick runt och strödde ett fint pulver över veden.

"Naredel…" mumlade Eldarin igenkännande när han såg eldens mörka flammor.

"Ja," svarade Avalon och satte sig vid Eldarins sida. "Ruinpulvret som gör röken osynlig framställs av Ängstistel och Hjorttrav. De växer nästan bara i skogarna runt gamla Lórien nu mer. Jag och Melyanna brukade hämta dem tills… tills Melyanna insisterade på att göra det själv. Hon tyckte om att färdas genom de trakterna. Mina varningens ord vägde aldrig särskilt tungt..."

Eldarin såg på Avalon. En blank tår rann ner för alvens kind. Avalon torkade bort den och rotade i sin ränsel efter sin pipa. Han tände den och drog tyst några djupa bloss. Sedan räckte han pipan frågande till Eldarin. Prinsen tog motvilligt emot den. Imra och några andra amazorer satt också vid elden. De såg Eldarins misstänksamma min.

"Jag tror inte du måste…" retades Imra medan hon fortsatte att tälja på trä till de pilspetsar smeden förberett.

Eldarin såg lite irriterat på henne och tog mycket försiktigt ett bloss. Villt hostande och fräsande flög han upp och räckte pipan tillbaka till Avalon. Han var tvungen att lämna sin plats vid elden en stund för att få frisk luft. Avalon log och såg efter prinsen. En liten stund senare återvände Eldarin till elden, hans ögon var röda och irriterade.

"Det där kan inte vara bra för hälsan…" mumlade han tyst. Han såg sin omkring, många hade redan lagt sig i sina tält för att sova. Amazorerna hade dragit sig undan till en liten trädunge inte långt från lägret. De sov ogärna på öppna marker. Imra och hennes vänner sade god natt även de och drog sig tillbaka. Eldarin satt och nickade vid Avalons sida.

"Sov du också Eldarin", uppmanade Avalon. "Jag vakar över lägret."

"Avalon, jag såg underliga spår i närheten när jag gick för att rensa lungorna nyss. Jag tycker inte att du borde vaka ensam."

"Ser du kullarna där borta i månskenet?" Avalon pekade en bit bort med pipans hals. "Det är gravåsar, kummel. I dem bor kummelgastar. Farliga varelser som jagar allt levande. De existerar bara i världen mellan dröm och verklighet, men lämnar tydliga spår efter sig."

Eldarin såg förfärat på Avalon. "Hur kunde ni välja en så dålig lägerplats? Ni riskerar livet på hela truppen!"

"Sch! Lugn Eldarin, du behöver inte vara orolig", sade Avalon lugnande. "Ni alla färdas i mitt ljus, alla bär min välsignelse… spännena ni bär skiner som stjärnor i deras värld. De vågar inte komma nära, ej heller skada er. Det som är bra med kummelgastarna är att de håller orcher och annat otyg borta."

Eldarin såg på sitt spänne, den gröna alvstenen glimmade med en inre grå lyster.

"De andra har ingen grön sten i sitt spänne?"

"Nej, det finns inte så många sådana stenar att få tag på här. De härstammar från det gamla alvriket i norra Mörkmården."

"Är de kraftfulla?"

"Inte i den storleken, den får dig dock att skina lite starkare än de andra. Spännet är format som det träd min farfar Thranduil bar på sin vapensköld. Den har vandrat från honom till min far och slutligen till mig."

"Det är er vapensköld… er symbol."

"Vacker, tycker du inte?" svarade Avalon och log.

Eldarin granskade spännet, han var mycket fäst vid det. "Men ni bär inte något träd?" konstaterade han och såg på Avalons spänne.

Alven log och kastade en blick på sitt lövformade kappspänne, silverådrorna glimmade i lägerledens dunkla ljus.

"Det härstammar från Lothlórien, den plats där jag växte upp, underbara Lothlórien. Så vacker årets alla månader. Nimrodells klara källa, de magnifika trädens kronor som sträckte sig upp mot himmelen. Som jag längtar efter att få höra vinden spela bland trädens löv, vandra mellan de storslagna stammarna på marker täckta av gyllene Elanor. Känna den lugnande närvaron av Galadriel…"

I Dwimordene i Lórien,

Blott sällan såg man spår av män:

Ej dödligt öga sett det ljus

Som skimrar evigt i dess hus.

Galadriel, Galadriel

I klara kvällsprångs fagra kväll

Med stjärna vit i snövit hand

Obefläckat skirt är löv och land

I Dwimordene, i Lórien

Långt bortom var dröm av dödens män.

Jag sjöng om löv, om löv av guld, om gyllne löv i dans,

Jag sjöng om vind, som styrde in mot breda grenars krans.

Men bortom måne, bortom sol med vredens skum gick sjön:

Vid stranden utav Ilmarin där står en gyllenlönn.

Den lyste under stjärnorna vid aftonlandets hall,

I Eldamar vid Tirions, den vita borgens vall,

Där gyllenlöven länge skälvt i vittförgnetna år,

Men bortom havet faller här de glömda alvers tår.

O Lórien, nu är vintern här med dag så kall och kort.

Med lövens fall i floden som av strömmens arm bärs bort.

O Lórien, alltför länge på vår dömda strand jag går.

Och kransen vissnar kring mitt hår av gyllne elanor.

Men sjunger jag om segel, säg vad skepp kan ge mig fri?

Och ta mig hem på vredgat hav vid storm och måsars skri?

Avalon sjöng med klar stämma och Eldarin lysande förundrat, sedan log han mot Avalon.

"Tänk att jag hört alvkonungen sjunga… och ännu har jag mitt vett och sans i behåll."

Avalon kunde inte låta bli att skratta.

"Melyanna talade också om Lórien, var ligger denna plats?" fortsatte Eldarin.

"I den gyllene skogen, på andra sidan bergen."

"Den gyllene skogen! Eldarin ställde sig förskräckt upp, men där bor häxan! Den ondskefulla med ögon likt en galen hund! Hon som lockar män i fördärvet, ni kan inte mena allvar?"

Alven reste sig hotfullt till sin fulla längd och hans ögon glimmade hårt ner mot Eldarin. "Nämn ett ont ord till om Galadriel i min närvaro och jag svär att ni ska få ångra den stund de föll över er tunga!"

Eldarin såg förskräckt på Avalon, svalde hårt och bad försiktigt om ursäkt.

"Det gör ingenting, sov nu Eldarin", mumlade Avalon och satte sig igen.

Eldarin gick lite skamset till sin sovplats. Han sov i närheten av elden så Avalon skulle kunna väck honom när det var dags för hans vaktpass. Eldarin såg på Avalon, alven såg mycket sorgsen ut där han satt med sin kappa svept om sig, tyst puffande på sin pipa.

"Var ni mycket nära?" frågade Eldarin försiktigt

"Hon var min mormor…"

"Så hon tillhörde samma vackra folk som ni, Safair och Melyanna?"

"Ja, hon var fagrast av alla midgårds varelser, näst efter Arania…" ett litet leende smet ut över alvens läppar "men sov nu Eldarin. Det blir en lång dag i morgon."

Eldarin vände sig om och somnade nästan omgående. "Väck mig för mitt vaktpass…" mumlade han innan han föll in i sömnens töcken.

"Det ska jag Eldarin, son av Eledar…" svarade Avalon tyst.

Eldarin vaknade av att han frös. Morgonen var grå och kall. Solen hade ännu inte stigit helt över horisonten och börjat värma upp världen. Elden brann fortfarande och ett par amazorer stod och samtalade lågmält runt den. De var svåra att upptäcka med sina grå kappor i det dunkla morgon diset. Alven syntes inte till. Eldarin funderade varför Avalon inte väckt honom. Han rullade ihop sina filtar och gick för att värma sig vid elden. Amazorerna hälsade och han svarade sömnigt.

"Var är Avalon?" frågade han och värmde sina frusna händer vid elden.

"Avalon, Imra och några andra har gått för att jaga. Vi ska inte äta av vår vägkost om inte nöden tränger det", svarade en av kvinnorna. "De borde vara tillbaka snart."

Eldarin såg sig omkring i dunklet. En rysning klättrade upp efter hans ryggrad när han tänkte på de väsen Avalon nämnt kvällen innan.

"Där är de!" utbrast en av kvinnorna och pekade ut i morgondimman. Eldarin såg åt det håll hon pekade och upptäckte några gestalter som närmade sig. Jaktlyckan hade varit god, två vackra hjortar hade de fällt. Man började genast tillreda dem. Avalon hämtade en kittel och hängde den över elden där Eldarin satt. Han plockade fram lite örter ur sin ränsel och bryggde te på dem.

"Varför väckte du mig inte? Jag hade följt med och hjälpt er." sade Eldarin när Avalon satt sig ner.

"Du sov så fridfullt, jag nämndes inte väcka dig." svarade Avalon med ett leende och räckte Eldarin en kopp av tet. Eldarin tog tacksamt emot den och värmde sina frusna händer vid koppen. Tet var aromatiskt och stärkande. Eldarin sträckte på sig och mötte Avalons forskande blick.

"Din rygg är fortfarande stel."

"Ja, jag måste sovit på en rot… eller så är det gårdagens långa ritt som gör sig påmind."

Avalon log och ställde ifrån sig sin tekopp. "Du är för ung för att bära ålderskrämpor. Vänd din rygg mot mig så ska jag se över den."

Eldarin gjorde som Avalon sa och kände den välgörande värmen från alvens händer mot sin rygg. Genast kände han sig både mjukare och piggare.

När frukosten var avklarad gav de sig av. Solen hade hunnit en bra bit upp på himlen innan lägret var sammanpackat. De fortsatte resan över markerna mellan Porla älven, som hade sitt flöde från källor bland dimmigabergen, i närheten av Vattnadal och den östra landsvägen.

Landet var i princip obebott, men här och där fanns små bosättningar. Eldarin tyckte att de stannade vid nästan varje by. Imra hade nämnt att amazorer skulle ansluta efter vägen men att plocka upp en eller två bågprydda kvinnor från varje by! Innan dagen var slut hade tolv nya amazorer anslutit sig. Landskapet de färdades genom var bördigt och eftersom de red söderut blev det bara grönare och grönare. Skogen var tät men inte så snårig att truppen hade några problem att ta sig fram. När Avalon funnit en bra lägerplats började tälten resas. Det var ännu inte riktigt mörkt och Eldarin tyckte att de stannat allt för tidigt.

"I morgon kan vi nå Gröna vägen och korsa Grå floden. Där ska vi möta fler som vill ansluta sig till vår trupp. De som färdats efter vägarna från väst. Sen är det bara två dagars ritt till Rohan passet, om hästarna klarar tempot och markerna är vänliga. Vi hinner till Gondor i tid, Eldarin, du behöver inte vara orolig." lugnade Avalon honom.

Eldarin såg sig rastlöst omkring. Han kunde omöjligt sitta still hela kvällen. Han spanade ut över markerna efter liknande kullar som de sovit bredvid kvällen innan, men han såg inga.

"Nej", mumlade Avalon som om alven kunnat höra Eldarins tankar, "det finns inga kummel här, vilket gör att vi måste vara försiktiga. Kom Eldarin, vi ser oss omkring."

De lämnade hästarna i lägret och gick till fots in i skogen. Eldarin var trött i kroppen trots sin rastlöshet och hade svårt att hålla Avalons tempo. Alven stegade lätt och outtröttligt över marken. Eldarin kunde inte låta bli att förundras. Den långe alven såg tung ut i hans ögon med sin muskulösa kropp, men hans fötter tycktes knappt nudda vid markens gräs och lämnade inga spår där han gått fram. Plötsligt hejdade han sig och signalerade till Eldarin att vara tyst. Avalon tog några smidiga språng upp på ett litet krön framför dem och hukade sig bakom ett stenröse. Så vinkade han fram Eldarin. Eldarin försökte ta sig fram så tyst som möjligt. Han satte sig på knä vid Avalon sida och försökte se vad alven pekade på. Den skyende dagen gjorde det svårt för Eldarin att upptäcka något särskilt i den grönskande sänkan nedanför kullen.

"Jag ser inget", viskade Eldarin.

Avalon log. "Snart gör du det, lyssna…"

Eldarin ansträngde sig och tyckte att han hörde någon som sjöng.

Den väg jag vandrar, går och går

Från dörrens sten, där upp den rann

Nu ringlar fjärran stigens spår

Som jag ska följa om jag kan…

Så uppenbarade sig en liten figur ur grönskan. Han gick och trallade för sig själv, följandes en för ögat nästan osynlig stig mellan buskarna. Hans hår var krulligt och han stod inte många fot över marken. Eldarin log.

"En vän kan hända?" frågade Avalon tyst.

"Definitivt en vänlig själ", svarade Eldarin och steg fram ur gömstället. "Forester! Forester Bagger!" Ropade han.

Den lille hoben stannade till och såg mot Eldarin utan att reagera.

"Din kappa gör dig svår att upptäcka…" påminde Avalon. Som satt kvar vid röset.

"Jag ska gå och möta honom", sade Eldarin och skyndade ner för sluttningen. Nu reagerade hoben och blickade förvånat mot Eldarin.

"Det var minsann en fröjdens syn för ögat!" utbrast han, "är det inte Eldarin av Gondor jag har framför mig?"

"Dina ögon bedrar dig inte min vän", svarade Eldarin. "Vad gör ni i dessa trakter?"

"Jag lämnade Gondor vid ungefär samma tid som er och har vistats hos några vänner i trakten under vintern. Men nu när landet åter brister ut i grönska har jag svårt att hålla fötterna stilla. Än finns det många stigar att vandra. Du min vän, är på väg tillbaka till Gondor antar jag."

"Ja, mina steg leder mig tillbaka." svarade Eldarin. "Kom och dela vårt läger i natt."

"Det skulle glädja mig att få göra er sällskap. Ni färdas inte ensam förståss?"

"Nej, en trupp bågskyttar och svärdbärare har slagit läger just bortanför kullarna. Deras anförare är någon jag bara måste få presentera er för."

Eldarin såg mot krönet, men kunde inte se Avalon. Han hade inte märkt att alven lämnat kullen och nu steg fram ur ett buskage strax bakom honom.

"Tack Eldarin, men jag tror inte att någon presentation är nödvändig", sade alven och fällde tillbaka huvan på sin kappa.

"Avalon! Min gamle vän!" utbrast hoben och kramade om alven som satt sig på knä i gräset för att kunna möta omfamningen. "Jag borde ha förstått att det var till er han vänt sig. Ni har förståss gött honom hela vintern. Det syns på hans fysik, starkt blir folket i Vattnadal på er kost."

Eldarin såg storögt på hoben. "Ni har mötts tidigare!"

"Den här lille hoben har haft mer skador än någon annan varelse jag har haft att göra med. Vad du än kan räkna upp så har han drabbats av det", sade Avalon och skrattade. "Ibland förstår jag inte hur du överlevt."

"Vi Baggrar är av rejält virke, som Järnek står vi när vinden viner."

"Med trädkronan bland molnen?"

"Världen är för vacker för att inte upplevas, min vän."

Eldarin stod stum av förvåning. Han skakade oförstående på sitt huvud. "Men när ni talade om era visor i Gondor, lät det som om alver bara var legender, sagor från en försvunnen tid. Ni viste redan då att… ni kände redan Avalon!"

"Naturligtvis, varför tror ni att jag var så noga med att lära er lite vackrare visor än de ni redan kunde? Avalon, du skulle bara höra vilka hemska saker denne unge man säger och sjunger om er."

"Jag kan föreställa mig…" mumlade Avalon och sneglade på Eldarin.

"Men var är lady Melyanna? Om jag inte misstar mig helt skulle hon aldrig stanna i Vattnadal om ni gav er ut på en färd av denna sort. Var gömmer hon sig?"

Avalon suckade sorgset och reste sig. "Lady Melyanna och Lady Arania finns inte längre med oss. Ondskans mörker berövade dem deras liv."

Hobens blick blev mycket sorgsen. "Det var sannerligen inga glädjebud. Jag ska skriva dem båda vackra kväden och nedteckna dem i min bok. Så deras minne blir bevarat för eftervärlden."

Avalon log försiktigt och fällde upp huvan på sin kappa. Så övertog han hobens packning.

"Kom nu Forester, det börjar skymma. Vi går till lägret."

De gick tillbaka till truppen. Där hade man redan börjat förbereda middagsmålet. Jägarna hade fällt några kaniner som komplement till de djur som fällts dagen innan och den föda som togs från reskosten. Många hade träffat hoben tidigare under hans vistelse i Vattnadal och hälsade glatt den lille vissamlaren. Efter kvällsmålet samlades man runt eldarna. Hoben sjöng många sånger, visor och kväden från alla hörn av Midgård. Man berättade sagor och gladdes som man brukat i Eldarnas sal. Stämningen var hög och skratten många. Alven satt dock tyst stirrandes in i elden. Han lämnade ganska snart den glada skaran och drog sig undan. Avalon gick till Mithwen och lade tröstsökande sitt huvud mot hästens hals. Hästen puffade tröstande och uppmuntrande med sin mule mot Avalons axel.

Han tog ett smidigt språng upp på hästens rygg och Mithwen satte av in mot skogen. Avalon kände vinden mot sitt ansikte och hästens galopperande hovar mot marken. Han ville fly undan, ville rida så långt bort att ingen någonsin skulle finna honom igen, ensamheten ekade i hans bröst. Mithwen stannade till vid en liten sjö några åsar bort. Avalon steg av och gick fram mot vattnet. Han satte sig på knä och lade försiktigt sin hand mot ytans spegel. Som om han tittat genom ett fönster kunde han se Safair, hon satt vid trädgårdsdammen i Vattnadal och såg på honom. Hon lade sin hand mot Avalons och han kunde nästan känna hennes hand mot sin. Safair log och talade tröstande på sitt eget sätt. Avalon hörde hennes ord i sina tankar och kände sig genast lite bättre. Han lyfte handen från vattenytan och Safairs bild bleknade bort. Avalon vände sin blick mot himmelen. Stjärnorna tindrade vackert. I samma ögonblick som en stjärna föll och lämnade ett ljust stråk bakom sig, tyckte han att han kunde höra Aranias röst mellan träden. Hon bad honom att vara stark, att inte låta sårgen gro fast i han själ. Men budskapet sveptes bort med vinden. Mithwen stegade fram till Avalon och alven reste sig åter. För en ovan åskådare skulle de ha liknat vålnader i månljuset. Ty både häst och ryttare glimmade i ett sällsamt ljus. När de återvände till lägret hade de flesta redan gått och lagt sig för natten. Eldarin och Forester satt ensamma och talade när Avalon och Mithwen uppenbarade sig i eldens sken.

"Så, där är du…" mumlade hoben när han fick syn på Avalon. "Vi trodde nästan att du lämnat oss för gott."

"Jag har inga sådana planer… just nu." svarade alven.

Hoben räckte honom hans pipa. "Här, jag tog mig friheten att iordningställa den för er. Stoppad med gamle Toby, den finaste tobaken i hela Flyke, kanske i hela världen."

Avalon tog tacksamt emot den och satte sig ner vid elden.

"Jag talade just med unge Eldarin här om ert folk och den roll ni spelar bland dem."

"Eldarin tror inte på alver…" påminde Avalon.

"Man kan säga att jag blivit överbevisad…" mumlade Eldarin.

"Avalon, sjung oss en visa. Det var länge sedan jag hörde er klara stämma", uppmanade hoben.

"En annan gång min vän, mitt hjärta är för tungt."

De satt tysta en stund och såg in i elden. Tillslut uppmanade Avalon sina vänner att lägga sig för natten. Eldarin protesterade lite, han tyckte att även Avalon borde sova. Envist satt han uppe tills hans huvud föll mot markens mjuka gräs.

Nästa morgon väcktes Eldarin av Avalon. Himlen brann röd av den stigande solen. Eldarin hade sovit där han stupat bredvid elden. Avalon hade lagt en filt om honom framåt morgonen. Eldarin funderade på om Avalon sovit över huvudtaget. Han verkade dock ganska pigg i sina rörelser. En kittel med vatten sjöd på elden. Eldarin tog åter emot sitt morgon te från Avalons hand. Frukosten bestod av rester från middagsmålet kvällen innan. Eldarin var hungrig och åt med god aptit. Avalon och andra sidan petade bara förstrött i köttbitarna, sedan räckte han sin portion till Eldarin och gick för att se till hästarna. Eldarin såg på den orörda måltiden och oroades. Den lille hoben hade beslutat att resa till Gondor med truppen. Han ville inte missa deras intåg i Minas Tirith för allt silver i Midgård. Eldarin erbjöd honom att rida framför honom på Asfaloth. Forester accepterade glatt, Asfaloth var stark nog att bära dem båda långa sträckor. De talade mycket. Den lille hoben berättade om sina resor och alla underbara platser han besökt.

"Men den fagraste av dem alla måste vara Imladirs, sade hoben lyiskt. Det finns texter som talar om Lothlórien, alvriket i Gyllene skogens hjärta, det skulle kanske kunna vara den enda plats som överglänser Vattnadal."

"Gondor är inte så dåligt det heller…" svarade Eldarin.

"Nog är det vackert, men rätt stenigt…"

"Kära Gondor… om jag bara fått återse dig i en mer glädjande stund än den som ska komma…"

Gondor, Gondor, mellan hav och vita kammar

Västanvindens hem, där ljus bland silverstammar

Fäller skimmerregn i forntidskungars bygd.

Murar, torn, din gyllene tron, din kronas skygd!

Gondor, skall människor skåda silverträdets tjäll

Eller blot västvind svepa mellan hav och fjäll?

Hoben såg på Eldarin när hans sång tystnade.

"En vacker visa, en visa som jag inte har i min samling. Jag ska nedteckna den i kväll."

"Det var min anfader Aragorn, den store, som sjöng den för länge sedan, innan han kröntes till konung av Gondor… i mitt hjärta hade jag önskat att jag inte gjort den här resan ensam."

"Med denna trupp är man knappast ensam…" konstaterade hoben och såg på de amazorer som följde dem. Eldarin suckade.

"Min käre hob. Jag lämnade Vattnadal med mycket tungt hjärta. Lady Melyanna… jag var blott ett ögonblick ifrån att be henne spendera sitt liv vid min sida, när hon så grymt rycktes från oss."

Forester såg storögt på Eldarin. "Menar ni att ni ville göra Lady Melyanna till er hustru?"

"Jag hade planerat att föra henne till Gondor i vår för vår vigsel."

Hoben rynkade sin panna och gned sig fundersamt om hakan. "Känner Avalon till era planer?"

"Ja visst, jag fick hans välsignelse. Om Melyanna burit samma starka känslor för mig som de jag ännu bär för henne, så hade jag tillåtelse att äkta henne. Men jag får aldrig veta hur hon kände för mig…"

"Lady Melyanna hade många friare… bara under min senaste, ganska korta vistelse i Vattnadal kom en man och bad om hennes hand, jag fick en känsla av att han inte var den första. Lady Melyanna lyssnade aldrig på sin faders råd vanligtvis, men i dessa fall hänvisade hon till honom. Ingen har fått Avalons välsignelse… han måste vara mycket fäst vid er."

Eldarin såg mot Avalon, som red ett stycke framför de övriga. Alven verkade outtröttlig.

"Han oroar mig Forester, jag har inte sett honom sova och han har knappt ätit något sedan vi lämnade Vattnadal."

"Alver är ett märkligt folk, Eldarin. Jag har läst många texter om dem, bland annat står de väl omnämnda i min anfader Bilbos bok. Eldarin, Avalon kan sova med öppna ögon medan han färdas genom ljuset av denna värld. Om nu människor kan kalla det sömn… han vilar själen på alvdrömmars sällsamma stigar."

"Sova med öppna ögon… han nämnde en gång att han finner kraft i sina minnen. Jag trodde inte att han menade det så bokstavligt…"

"Avalon är en mäktig alv Eldarin, i texterna står de att han kanske är den största alvkonungen sedan Gil-galad. Gil-galad var alvernas sista storkonung här i midgård. Under Midgårds andra tidsålder stannade han kvar här, bland oss istället för att resa över haven, med de flesta andra av midgårds första alver. Han stannade för att kämpa mot Sauron under de mörka åren. Gil-galad och Elendil formade en sista allians mellan män och alver och ledde dem till seger mot Saurons trupper under slaget vid Dagorlad, år 3441 enligt er tideräkning. Gil-galad och Elendil besegrade Sauron, men fick båda sätta livet till under slaget. Jag minns en gammal visa som min anfader Bilbo en gång skrev. Den gick ungefär så här:"

Gil-galad var kung i alvers borg:

om honom sjöng harpan med bitter sorg,

den siste i fritt och lyckligt land,

som härskat från bergen till havets strand.

Hans lans var skarp och hans klinga ren

och vitt över landet hans guldhjälm sken

och stjärnors härar i himlens köld

sig speglade i hans silversköld.

För länge sedan red han bort från er

och var han nu finns vet ingen mer:

hans stjärna släcktes i vånda stor

i Mordor, där dödens skugga bor.

"Elendil är min anfader, hans svärd bärs fortfarande av Gondors konung. Det är så mycket av vårt land historia som gått förlorad…" mumlade Eldarin när hoben tystnat.

De nådde inte fram till Grå floden denna kväll. Hästarna var för trötta och Avalon valde att ta en omväg runt marker som kändes för oroliga, ingen ifrågasatte hans beslut. Den kvällen verkade Avalon vara på lite gladare och umgicks mer med truppen än kvällen innan. Forester nedtecknade Eldarins visa och skrev kort om des ursprung. Hoben ville veta när storkonungen sjungit visan, var han befann sig och vad han hade för uppgifter framför honom. Eldarin berättade det han visste och Avalon fyllde på med sin faders ögonvittnesskildring.

"Den sången är knappt ett år äldre än jag."

Eldarin såg storögt på Avalon. "Det kan ni inte mena…"

"Blott ett par dagar senare slogs min far och mor sida vid sida, de var båda med vid slaget om Hornborgen i Rohan."

"Jag glömmer hela tiden bort hur gammal ni egentligen är…" mumlade Eldarin.

"För mitt folk är jag ung…"

"Hur gammal var Legolas när ni föddes?" undrade hoben, som vanligt puffande på sin pipa.

"3264 år", svarade Avalon.

Forester såg intensivt på Eldarin, han ville inte missa prinsens reaktion.

"3264 år… vi som tycker 70 är en högaktningsvärd ålder…" mumlade Eldarin och hade lite svårt att ta till sig det som just sagts. Hoben log och vände sig till Avalon.

"Får vi höra ett kväde denna kväll? Stjärnorna tindrar så vackert… sjung om Elbereth, Varda, stjärnetänderskan."

"Eldarin här kanske somnar vid den visans toner, den är mycket lugnande." sade Avalon och log mot Eldarin.

"Jag tror nog att jag kan klara av en vaggvisa." muttrade Eldarin och svepte sin kappa tätare om sig.

A Elbereth, Gilthoriel

Silivren penna miriel

O menel aglar elenath!

Na-chaered palandiriel

O galadhermmin ennorath

Fanúilos, le linnathon

Nef aear, si nef aearon!

Avalon tystnade och log mot Eldarin som somnat mot hans axel. Hoben såg lyriskt på alven

"Din stämma är lika klar och vacker som jag minns den…"

Avalon lade ner Eldarin på gräset vid elden och stoppade om honom med en filt.

"Han är en speciell ung man…" mumlade hoben.

"Han har högt värde för mig, jag har dessutom lovat min dotter att skydda honom."

"Jag hörde att ni välsignat hans önskemål att äkta Lady Melyanna."

"Jag kunde inte ha valt en bättre make för henne om jag fått välja själv. Men jag får aldrig äran att viga dem…"

"Eldarin berättade vad som hänt. Är det verkligen helt hopplöst? Melyanna lever ännu…"

"Jag har inte styrka nog att frigöra henne. Melyannas kropp lever, det är sant. Hur det är ställt med hennes själ vet jag inte. Feadur smiddes för mig en gång. Jag kan inte bryta länken. Trotts att Sauron besegrats och hans ande förvisats från Midgård för alltid, så lever hans onda hantverk kvar. Kanske är det Mirgas ondska som håller Saurons öga glödande… Arania sa alltid att hoppet är det sista som dör. Jag klamrar mig fast vid de orden, men det känns hopplöst. Min dotter är borta."

"Det sägs också att så fort en dörr stängs så öppnas ett fönster… ni får inte förlora hoppet. "

"Alla mina fönster känns igensotade Forester. Jag kan inte se dem… men sov nu, vi ger oss av tidigt i morgon."

Hoben tömde sin pipa och kurade ihop sig under sina filtar. Han somnade nästan omedelbart. Avalon satt vaken och höll elden brinnande.

Morgonen likande de två senaste, men med ett undantag, Eldarin vaknade för egen maskin. Morgonen var mycket tidig, Eldarin låg en stund och såg hur solens strålar drev natten på flykt. Han satte sig upp och såg Avalon sitta vid elden, kitteln med morgonte sjöd redan för fullt.

"God morgon…" gäspade han och sträckte på sig.

"Har du sovit bra?" frågade Avalon och vände sig mot Eldarin.

"Som en prins…" svarade han och log. Avalon skrattade försiktigt och räckte Eldarin hans morgonte. Eldarin tog emot koppen och satte sig vid Avalons sida.

"Var är Forester?" undrade han när han såg att hobens sovplats var tom.

"Han hjälper till att förbereda frukosten." svarade Avalon och plockade fram ett stycke Lembas ur sin ränsel. Han bröt en bit och knaprade aptitlöst på den.

"Jag oroas för er…" mumlade Eldarin, "ni äter nästan ingenting och sover inte alls."

"Det är ingen fara med mig Eldarin, men tack för tanken."

Eldarin såg på Avalon, alven verkade inte trött, men hans ögon var mattare än de brukade vara. När frukosten var avklarad gav de sig av. Forester red åter framför Eldarin på Asfaloths starka rygg. Hoben talade om alvernas gamla riken och deras indelning. Eldarin lyssnade med ett halvt öra. Hans tankar fanns just nu i Gondors vita stad. Han saknade sin mor och Arandil. I sina dagdrömmar presenterade han dem för Melyanna. På palatstrappan mötte Melyanna Gondors folk som hans blivande hustru. Alla gladdes och älskade henne. Gerhard och Nalgar hade ingen plats i Eldarins drömvärld.

Framåt eftermiddagen närmade sig truppen Gröna vägen. Imra och Avalon red i förväg för att möta de som skulle ansluta sig till truppen. Under deras färd från Vattnadal hade tretio personer anslutit sig. Tjugo av dem var amazorer. Eldarin funderade på hur många som skulle möta dem. Det kunde inte finnas hur många amazorer som helst i Midgård.

När Asfaloth travade upp för den sista höjden före vägen kunde inte Eldarin tro den syn som mötte honom. Vid sidan av vägen fanns ett stort läger som fullständigt myllrade av människor. Tält och hästar i mängder stod uppställda i prydliga rader. Färgglada banderoller fladdrade i den lätta brisen, i lägrets mitt fanns ett stort, brandgult tält som kröntes med en flagga i rött med ett vitt lejon. Flagan för Ekenbrand herre av Västfold.

"Du store tid…" mumlade Eldarin.

"Det måste finnas fem-, sexhundra personer där nere!" utbrast Forester.

De red ner för höjden och fram till lägret. Avalon stod vid den stora lägerelden och talade med två högväxta män klädd i kopparfärgat klädestål. Eldarin steg fram och hälsade. Den äldre av de båda männen sträckte fram sin hand till hälsning.

"Så detta är Eldarin av Gondor, ditt namn har färdats långväga i den västra världen under vintern. Mitt namn är Finrold Ekenbrand, herre över Västfold, detta är min son Fingol."

Eldarin hälsade artigt på dem båda. "Västfold, Ekenbrand, det var länge sedan man såg till er ätt i Gondor."

"Våra vägar har inte passerat Gondor på mycket länge, av slumpen men också medvetet. Vi har inte blandat oss med folket från Gondor sedan Gideon förvisade Arania. Det är i hennes ära vi är här. Som jag just sa till Avalon här, tusen man kunde vi avvara, hoppas att det är tillräckligt."

Eldarin spärrade upp sina ögon av förvåning. "Finns det så många man i lägret?"

"Nej, inte ännu. Resterande anländer i kväll eller i natt. Här är bara min närmaste trupp och de amazorer som samlats från västa världen."

Imra anslöt sig männen, hon såg över ett dokument hon fått av sina västra befäl och vände sig sedan till Avalon.

"Alla som kallats har kommit. Ytterligare ansluter sig senare. Många av västerns amazorer har fört med sig sina lärlingar. Vi är nu totalt sexhundra personer. "Sexhundra bågskyttar, tusen ryttare, svärdbärare från Vattnadal…" nästan tvåtusen personer! Stammade Eldarin.

"Är ni förvånad, Eldarin av Gondor?" frågade Finrold och log åt prinsens nästan chockade min. "Det här stödet kan ni tacka er fagre vän för."

Avalon log men sade ingenting, utan gick för att utfodra hästarna.

På kvällen satt de som vanligt runt lägerleden. De sista av Finrolds ryttare hade anlänt några timmar tidigare. Det hade varit en storslagen syn att se ryttarna komma längs Gröna vägen. De som red på flankerna hade brinnande bloss i sina händer för att lysa de övriga vägen. Eldarna hade fått ryttarnas kopparfärgade rustningar att glimma likt en ström av flytande metall. Eldarin kände stort hopp, Gondor hade kanske en möjlighet att klara av hotet med sådan kraftfull assistans. De talade till långt in på natten. Ekenbrand berättade om sitt land sydväst om Isengård. Eldarin, som aldrig varit i de trakterna lyssnade intresserat och den lille hoben fick ett par nya visor till sin samling. När det var dags att lägga sig för natten, erbjöd Ekenbrand sina gäster att sova på de extra tältsängar han hade iordningställt i sitt stora tält.

"Men ni min vän", sade han till Avalon, "kan sova vid elden om ni så önskar. Jag vet att ni får bättre frid under stjärnorna än under min tältduk. Er andra måste jag insistera på att ni tar del av min gästfrihet."

Eldarin och Forester accepterade, det skulle bli skönt med lite omväxling från att sova på bara marken. Imra valde att gå till amazorerna och Avalon satt kvar vid elden.

Eldarin vaknade mycket tidigt, solen hade ännu inte börjat stiga över horisonten. Ekenbrands tältsängar var så bekväma, jämfört med deras tidigare sovplatser, att han redan kände sig utvilad. Han smög ut ur tältet för att inte väcka de som fortfarande sov. Vid lägerelden fann han Finrold. Herren av Västfold var redan vaken och hälsade tyst när han såg Eldarin stiga ut ur tältet. Eldarin suckade och besvarade hälsningen. Med en uppgiven blick satte han sig vid elden och värmde sina morgonfrusna händer.

"Hur kommer det sig att det alltid är någon vaken före mig, hur tidigt jag än stiger upp?"

"Du är ung, Eldarin. Du behöver din sömn… och du är inte ensam."

Finrold pekade mot sin ena sida. Det lätta morgondiset hade gjort att Eldarin inte lagt märke till det tidigare. Ett stycke från den plats där Finrold satt, låg Avalon. Han låg på rygg med öppna ögon och sina vackra händer i kors över bröstet. Eldarin såg forskande på Avalon.

"Sover han verkligen? Hans ögon är vidöppna."

"Levande natt blandas med dvalans dröm, alver sover inte som vi människor." svarade Finrold.

"Fascinerande…" mumlade Eldarin, och smög närmare Avalon. Han sträckte ut sin hand för att röra vid honom.

"Jag skulle låta bli om jag var i era kläder…" viskade Ekenbrand. "Känner han sig det minsta hotad under sin halvdvala, så kan han sträcka ut en av sina händer och kväva er innan ni hinner reagera."

Eldarin svalde hårt och återvände till sin plats vid elden. "Hur kommer det sig att ni känner varandra egentligen? Ni folk från Västfold är inte ofta på resande fot…"

Ekenbrand log och lade mer ved på elden. "För tretio år sedan sökte herren av Västfold upp Avalon. Han hade hört om vår väns helade kunskaper. Hans son hotades till livet av en illaluktande svulst, belägen på pojkens nacke. Avalon räddade mitt liv… min son står också i skuld till vår vän. Min hustru kunde inte bära barn, så vi sökte upp Avalon och han lade sina helande händer på henne."

"Och nu har ni en son?"

"Ja, han har även två yngre systrar." sade Ekenbrand och log nöjt. "När jag hörde att de amazorer som fanns i vårt land gjorde sig klara för att förena sig med er trupp kunde jag inte låta bli att hjälpa till."

"Gondor står i stor tacksamhetsskuld till er."

"Jag har vanligtvis inget att göra med Gondor, inte heller är mina tankar allt för höga om dess regering."

"Vakta din tunga Finrold Ekenbrand…" mumlade Eldarin.

"Det är upp till er att överbevisa mig…" log herren av Västfold.

Utan förvarning satte sig Avalon upp och såg sig omkring

"God morgon", sade Eldarin när Avalon mötte hans blick. "Idag sov jag mindre än er."

Avalon log och rullade ihop sina filtar. "Ja, Eldarin. Två timmars sömn på fyra nätter är alldeles för mycket för er."

Eldarin nickade förläget och Avalon gick för att hämta kitteln. Finrold drack sakta av Avalons te, han såg ut att riktigt njuta. Eldarin tyckte Ekenbrands reaktion på tet var lite överdriven. Tet smakade inte illa, men någon nektar var det inte. Snarare hade det en annan uppgift att fylla än fröjd för smaklökarna. Avalon åt ingen direkt frukost den här morgonen heller. Utan nöjde sig med att knapra på en bit Lembas. Eldarin kände åter ett sting av oro för sin vän. Den enda Eldarin sett överleva på så lite var Safair.

Ekenbrand var alltid steget bakom Avalon. Eldarin betraktade dem på avstånd medan lägret packades samman och truppen gjorde sig redo att ge sig av. Eldarin funderade på vad det kunde finnas för tanke bakom att Ekenbrand försökte ställa sig på så onödigt god fot med Avalon. Ekenbrands son Fingol var i samma ålder som Eldarin, hans hår bar samma brunröda nyans som sin far och han var längre än Eldarin, trotts att Eldarin var strax under sex fot hög. De båda unga männen samtalade mycket under dagens ritt och de kom ganska bra överens. Hoben satt som vanligt framför Eldarin och fällde då och då in små menanden i diskussionerna.

När de stannade för att vila och vattna hästarna hade de just passerat Grå floden. Eldarin hade känt visst obehag över att korsa vattnet. Grå floden hade sin källa i och kring sjön utanför Morias portar. Eldarin såg att även Avalon tvekade att korsa floden och han aktade sig noga för att vidröra vattnet. Finrold stod nu och samtalade med Avalon, som han gjort sedan de gav sig av. Eldarin betraktade dem med pannan i djupa veck, medan han satt med hoben och Fingol en bit därifrån.

Forester såg forskande på Eldarin, medan han puffade på sin pipa. "Varför dessa blickar Eldarin?" frågade hoben med mycket fundersamt rynkad panna.

"Ingen särskild anledning…" mumlade Eldarin och drack en klunk ur den vattenflaska han fyllt innan de gav sig av. Eldarin vägrade att dricka vattnet i Grå floden, han gav det inte heller till Asfaloth. "De verkar som om de har mycket att tala om…" mumlade han sedan.

"Det förvånar mig inte", sade Fingol. "Min far har stora planer för vår vän."

Eldarin såg frågande på ädlingen av Västfold.

"Du förstår Eldarin, min far har länge önskat att sammanbinda våra två ätter. För några år sedan mötte jag någon som fick mina tankar att följa samma stig som min far…" Fingol suckade och drog sig till minnes. "Det var sommar och jag följde med en liten trupp som reste till Vattnadal för att handla med deras skickliga hantverkare. När vi var en eller två dagar från Vattnadal blev vi överfallna av ett pack orcher… som en vind kom de farande ur skogen, deras ledare, så full av liv, så stark och modig. Det var några av Vattnadals amazorer, de hjälpte oss att driva orcherna på flykt. Gruppens ledare var Avalons dotter, Melyanna."

Eldarin satte vattnet i halsen och började hosta ljudligt.

"Hon var den mest underbara kvinna jag någonsin mött Eldarin", forsatte Fingol efter att Eldarin hämtat sig. "Hennes svarta hår, tindrande grå ögon, pärlande klara skratt… Omedelbart efter vårt första möte föll jag på knä och friade."

"Vad svarade hon?…" frågade Eldarin tyst.

"Att jag skulle ta upp frågan med hennes far." Fingol rös vid tanken, "Avalons blickar kan vara genomträngande och rätt obehagliga…"

Eldarin log för sig själv, skadeglädjen var han inte stolt över men han kunde inte låta bli att dra på smilbanden. Han viste precis vad Fingol talade om. Men det Fingol sedan sade fick Eldarin att åter sätta vattnet i frontstrupen. Fingol berättade att Avalon sett länge och väl på honom när han lagt fram sitt förslag. Sedan hade alvkonungen svarat att han redan hade ögonen på en make för Melyanna. Den man Avalon valt bar redan hans välsignelse, men han ännu inte kommit till Vattnadal.

"Hur som helst, fortsatte Fingol efter en kort paus. "Eftersom Safair är ouppnåelig för dödliga män och Melyanna så tragiskt lämnat den här världen, kan min far glömma idén om äktenskap mellan mig och någon av Avalons döttrar. Min far ska framföra ett frieri från min syster Felice till Avalon. Han behöver en ny hustru nu när Arania gott bort."

Eldarin kunde inte tro sina öron, att en stor konung som Finrold Ekenbrand av Västfold kunde vara så respektlös. "Aranias aska har ännu inte kallnat och redan har ni skam att komma med sådana förslag." muttrade han.

"En man ska inte leva ensam när han en gång haft en hustru, det är inte bra för honom, det är inte bra för ätten. En ny hustru betyder nya barn och Avalon lämnar kraftfulla ättlingar." svarade Fingol kort.

"Ni skulle förståss föredra om de var till hälften Västfoldingar?"

"Skulle inte ni tycka att det var mycket lämpligt om ättlingar efter en man som Avalon var till hälften från Gondor?"

"De är till hälften från Gondor…" svarade Eldarin och blängde på Fingol.

En kort stund senare gav de sig av. Fingol red nu vid sin far och Avalons sida, lika väl tyckte Eldarin. Nu fick han tillfälle att tacka den lille hoben för hans omtänksamhet...

"Så, det var unge Ekenbrand som bad om Melyannas hand… trevligt av dig att förvarna mig." muttrade Eldarin till Forester.

"Vissa saker måste du komma på själv. Det är mycket mer underhållande", svarade hoben

"Utsätt mig för det där en gång till så kommer du att få veta hur underhållande det kan vara att gå till Gondor…"

Hoben skrattade och Eldarin kunde inte låta bli att smittas till ett leende.

De reste genom Rohan passet och över Rohans slättland, dessa trakter hade Eldarin färdats i förut och han började känna sig riktigt hemma. Ett par dagar senare såg de Endoras gyllene hall glimma i solen, som en solkatt fångad av en spegel långt bort. Eldarin kände hur minnena från slaget mot Nalgar gjorde sig påminda. Plötsligt saknade han sin far otroligt mycket. En enorm lust att berätta för honom om Melyanna ekade i Eldarins bröst. Avalon såg över sin axel och mötte Eldarins blick. Alven lämnade sin plats vid Ekenbrands och Imras sida och red till Eldarin.

"Hur mår du?" frågade han lugnt.

"Jag har mått bättre…" mumlade Eldarin. "Tror ni drottning Eomin tar emot oss?"

"Vi får se, snart borde vi stöta på vaktpatruller. Jag är förvånad över att de låter en så här stor trupp komma så nära staden utan att man undersöker vårt ärende."

Just som Avalon avslutat meningen såg de en trupp ryttare i blanka rusningar komma ridandes mot dem över slätten. Truppen gjorde halt och Ekenbrands, Avalon, Imra och Eldarin red för att möta Rohans ryttare.

"Vilka är ni och vad är ert ärende?" frågade befälhavaren när de båda delegationerna mötes.

"Vi för befälet för en samlad trupp från Västfold och Vattnadal. Vi är på väg till Gondor för att svara hotet från Mordor. Mitt namn är Finrold Ekenbrand, herre av Västfold. Detta är min son Fingol Ekenbrand. Eldarin av Gondor känner ni förståss redan. Vid min sida står också Avalon, konung av Mörkmården, herre av Vattnadal och Imra från Vattnadal vi önskar audiens hos drottning Eomin."

"Glöm inte mig ädle herre av Västfold. Mitt namn är Forester Bagger, kringresande vissamlare." sade den lille hoben och bugade.

"Er känner vi i Rohan, välkommen åter herr Bagger." sade befälhavaren och log mot hoben. Hans blick blev sedan mycket allvarlig och han såg granskande på dem alla. "Det är mäktiga namn ni påstår er bära. Ekenbrand känner jag till, tyvärr också denna ädling av Gondor. Ni andra… påstår att ni är väsen ur våra gamla legender."

Avalon böjde sitt huvud och log.

"Vi är de vi uppger oss för att vara, sade Imra. Rid till drottningen och framför vår önskan att träffa henne, att döma oss är inte er sak."

"Jag kan nästan redan nu framföra svaret på er förfrågan, my Lady. Så länge denna yngling finns bland er är svaret: Nej. Ni, min herre, ska vakta er tunga. Ingen sprider osaning om Avalon av Mörkmården i vårt land. Att påstå ni är den man som äktade Arania av Gondor i lönndom anses som en grov förolämpning. Sådan fräckhet tolereras inte och straffet för er kvickhet blir hårt."

"Vi har amazorer i Endoras, de kan bära vittnesbörd för vår identitet", morrade Imra.

Avalon lade lugnande sin hand på hennes axel. Sedan vände han sig till Eorlingarnas ledare. "Helmar son av Harin, rid till drottning Eomin och framför vår önskan. Berätta vilka vi är, berätta också att Eldarin här har gjort upp med sin släkts förflutna. Han har även fått min välsignelse att äkta Lady Melyanna, Arania av Gondors yngsta dotter, ge henne även denna som en hälsning." Avalon plockade upp en vackert droppformad, grå alvsten ur en av de skinnpåsar som hängde vid hans bälte. Han red fram och lade den i Helmars hand.

"Hur kan ni veta min faders namn?" frågade Helmar och såg förvånat på Avalon.

"Jag vet många saker…2 sade Avalon och såg in i Helmars ögon. "Ni har en skada i höger ben, ni fick en pil i det under en övning för ett par år sedan. Jag kan se över det senare om ni så önskar."

Helmar stirrade på Avalon, beordrade sin trupp mot Endoras och de gav sig av i full galopp. Fingol såg med en mörk blick på Eldarin.

"Ni är den som bär Avalons välsignelse…"

Eldarin nickade "Jag älskade Melyanna mer än livet själv."

"Ingen av oss får henne nu." konstaterade Fingol kort och red tillbaka till truppen med sin far.

Avalon såg efter ryttarna som red mot Endoras. Eldarin och Imra red upp till hans sida.

"Tror ni hon tar emot oss?" undrade Eldarin.

"Hon tar emot oss, men hon kommer kanske att behöva lite övertalning."

"Mina vänners ord väger tungt i Rohan. De kommer att tala för vår sak", sade Imra och skuggade sina ögon från den sjunkande solen.

"Det blir inte så svårt för oss att komma in i Rohan. Här är jag inte något grönögt monster... " sade Avalon retsamt. Eldarin svarade inte och de återvände till truppen för att upprätta nattlägret.

Efter middagsmålet bad Finrold att få tala med Avalon ensam, mellan fyra ögon. Eldarin misstänkte att herren av Västfold nu skulle lägga fram sitt förslag. Fingol verkade vara inne på samma linje.

"Det blir mycket intressant att höra hans svar…" mumlade Fingol och blängde på Eldarin.

"Vad talar ni om?" undrade Imra som satt med männen och fäste fjädrar på sina pilar. Avalon hade lärt henne hantverket så pilarna var nästan lika smäckra som alvernas.

"Min far ska lägga fram ett förslag om äktenskap till Avalon, ett frieri från min syster Felice." svarade Fingol.

Amazorernas stolta ledare hejdade sig för ett ögonblick i sitt arbete. Eldarin blängde hårt på Fingol. Ädlingen av Västfold borde ha vetat hur det låg till med amazorerna. Eldarin lade försiktigt sin hand på Imras axel. Hon lade sin hand tröstsökande ovanpå hans och suckade.

"Det är ingen fara med mig Eldarin. Jag behöver bara lite frisk luft." Hon reste sig och lämnade de två unga männen och den lille hoben vid elden.

"Det var inte särskilt smidigt av er…" muttrade Eldarin. "Du vet att hon är amazorernas ledare. Ni vet vilka löften hon avgivit, amazorer lever i ert land också."

"Det är livets hårda skola Eldarin. Man får inte alltid som man vill."

"En ädling som ni själv, borde känna större respekt för andras känslor…" fortsatte Eldarin.

"Försöker ni uppfostra mig Eldarin av Gondor? Skulle inte er egen familj ha större behov av era föreläsningar? Gondor är ett fallet land, vilande enbart på gammal ära. Det arv ni så stolt bär efter Aragorn den store, är nu allt för utblandat och försvagat."

Eldarin ställde sig upp och gjorde allt han kunde för att hålla sin ilska i styr. "Jag bad er far att vakta sin tunga noggrant, det gäller er också..."

"Och vad har ni tänkt göra åt den saken lille man?" Fingol ställde sig upp och såg ner på Eldarin. Ädlingen av Västfold sträckte sig minst sex och en tiondels fot över marken. Vilket fick Eldarin att se mycket kort ut, med en längd på bara knappt sex fot… Eldarin var två sekunder från att ge Fingol en omgång, men Forester gav upp ett tjut och sprang snabbt fram och ställde sig mellan dem.

"Inget bråk nu pojkar! Ni ska kämpa sida vid sida, inte mot varandra! Så, sätt er nu och tala som civiliserade människor!"

"Jag har inget mer att säga…" muttrade Fingol och lämnade elden. Eldarin satte sig ner och drog uppgivet händerna genom sitt hår.

"Ett sådant beteende…" muttrade Forester, "det är föga passande för en ädling att förolämpa er på det sättet."

"Det är inte mitt land, eller min ätt som stör honom Forester. Det är att Avalon gav mig sin välsignelse och inte honom. Han älskade Melyanna, precis som jag."

"Kärlek kan svida, hjärtan vara sanna plågor, men utan dem vore vi kalla och grå", sade Forester tyst och klappade Eldarin på axeln. Eldarin log. Hobens blick såg ovanligt förstående ut. Vilka händelser i den lille hobens liv som låg till grund för denna insikt kunde Eldarin bara gissa sig till.

"Just nu önskar jag att vissa skulle få plågas lite mindre… var gick Imra?" undrade Eldarin och såg sig omkring.

"Hon står där borta", sade hoben och pekade mot en liten träddunge utanför lägret.

Eldarin reste sig och gick till henne. Imra stod med armarna i kors mot sitt bröst och såg ut över Rohan slätten, som sakta fördunklades av en tunn kvällsdimma. Hon bar en allvarlig min i sitt vackra ansikte.

"Han kommer inte att acceptera…" sade Eldarin försiktigt, när han steg fram till Imras sida.

"Det här har varit min lott sedan jag lade mina ögon på honom för första gången Eldarin. Jag är född i Vattnadal, förlöstes av Lady Arania. Min mor och far kom från en liten by i närheten av Bri. De emigrerade från fattigdom och sjukdom till Vattnadals trygghet. Som barn lekte jag med Melyanna i Vattnadals trädgårdar, hon var som en syster för mig. Det var lyckliga tider Eldarin, inte lika allvarliga som nu. Mitt tidigaste minne är hans ljus, hans varma ögon. Eldarin, hela mitt liv har jag…"

Hon svalde hårt och vände sin blick skamset mot marken. Eldarin lade försiktigt sina armar om Imra för att trösta henne. Hon suckade sorgset och log försiktigt mot Eldarin.

"Eldarin, vill du vara vänlig och lämna oss ett ögonblick?"

Avalons resliga restalt uppenbarade sig i dimman. Eldarin log mot Imra och kysste hennes panna, sen lämnade han dem. Imra hostade förstrött och torkade snabbt bort en tår som föll över hennes kind.

"Forester sade att jag kunde finna er här. Är allt som det ska?" frågade Avalon försiktigt och gick fram till Imra.

"Borde det inte vara det, my Lord?" mumlade hon till svar.

"Ni vet vad Finrold och jag talade om…" sade Avalon såg forskande på Imra

"Ja, men det är era affärer, jag ska gå nu." Hon började i snabb takt gå tillbaka till lägret.

"Imra vänta!" Hon stannade utan att vända sig mot Avalon. "Jag accepterade inte hans förslag, jag kunde inte."

Imra suckade och vände sin blicken mot himlen. "Det är för tätt inpå eller hur?"

"Ja, och jag kan omöjligt äkta en kvinna jag aldrig träffat. Oavsett hur hon påstår att hon känner för mig."

"Det var inte svårt för mig att möta Arania var dag. Jag respekterade henne, höll mycket av henne. Men när ni nu får förslag om nya äktenskap… Avalon, ni vet hur jag känner."

"Jag har vetat det sedan ni föddes... Er mor och far bad att jag skulle välsigna er straks efter er födsel. Jag höll er i mina händer och kände genast det varma tycket i era ögon. Jag sade till Finrold att jag inte kunde äkta hans dotter, att jag inte kommer att gifta om mig på mycket länge. Först måste jag acceptera att det bara är jag kvar, att hon är borta. Arania har funnits vid min sida i mer än hundra år."

"Tomrummet måste vara stort…"

"Det är det… jag sade även till Finrold att om jag någon gång skulle äkta en ny kvinna… Så skulle det bli ni."

Imra stelnade till och vände sig mot Avalon. Alven log och gick fram till henne. Han strök försiktigt bort en tår som föll över hennes kind. Imra rös vid beröringen.

"Kan ni leva med det? Jag kan inte ge er något starkare löfte just nu, än att ni är mitt första val om jag beslutar mig för att äkta en ny hustru."

Hon nickade. Luften var kylig och hon huttrade lite. Avalon omslöt henne försiktigt i sin stora famn och slog sin kappa om henne. Hon kände hans värme mot sin frusna kropp och suckade av välbehag. Eldarin såg mot Avalon och Imra från sin plats vid elden.

"Nu mår hon bra…" mumlade han och log.

"Ska vi gissa att Felice inte fick sig någon alvisk make?" undrade hoben och blåste en tjusig rökring.

"Ekenbrand skulle bli galen om han såg dem… var är de föresten? Kanske borde jag hämta dem?"

"Testa inte din lycka Eldarin. Ekenbrand kanske tar sina mannar och ger sig av."

Eldarin suckade, men kunde inte låta bli att föreställa sig Ekenbrands ansiktsutryck. Imra och Avalon steg fram till elden. Både Forester och Eldarin såg nyfiket på dem.

"Mår ni bättre nu?" frågade Eldarin Imra. Hon log och nickade, sedan sade hon god natt och gick till amazorerna. Eldarin såg forskande på Avalon som satte sig vid elden.

"Nå? Blir det någon hustru från Västfold?"

"Nej, det blir det inte, det blir ingen ny hustru på länge."

"Vad var det då ni meddelade Imra, som fick henne att falla i er famn?"

"Sanningen", svarade Avalon kort.

Eldarin ställde många frågor men alven ordade inte mer i saken.

Nästa morgon var stämningen en aning spänd i lägret. Västfoldingarna höll sig lite på sin kant och lika glad för det var Eldarin. Avalon var den ende som verkade oberörd av nattens händelser. Han stod ensam på en liten höjd straks utanför lägret och såg ut över Rohan slätten. Hans skarpa ögon sökte efter vakttruppen som skulle komma med bud från drottning Eomin. Eldarin såg mot Avalon, han stod stilla som en stenstod i morgon brisen.

"Det här är löjligt, vi borde rida fram till Endoras portar och kräva att Eomin tar emot oss."

"Det är tunn diplomati Eldarin", sade Forester. "Du borde kanske suttit med på fler av din farfars möten…"

Nu såg de att Avalon var på väg mot lägret. "De kommer, jag hämtar Ekenbrands."

"Gör det du… jag går inte dit i onödan", muttrade Eldarin och fick en sträng blick av Avalon.

En stund senare anlände Rohans ryttare till lägret. Det var Helmar som ledde truppen precis som kvällen innan.

"Var hälsad Helmar, son av Harin." hälsade Avalon.

"Var hälsad…" svarade Helmar.

Avalon steg fram till ryttaren. Helmar vågade inte riktigt släppa Avalon med blicken. "Vad är drottningens svar?"

"Förvånansvärt positivt. Ekenbrands är välkomna, ni har besökt oss allt för sällan. Ni som påstår er vara Avalon av mörkmården vill hon väldigt gärna möta. Jag måste dock varna er, att fara med osanning om Arania och Avalon är straffbart i vårt land. Att påstå det ni gjorde i går kan kosta er ett hårt straff."

"Jag ska ha det i åtanke", log Avalon.

"Vad gäller Eldarin av Gondor, så var mina misstankar riktiga. Drottning Eomin anser att ni redan utnyttjat hennes välvillighet till fullo. Denne unge man stod framför hennes tron, i Gyllene hallen och påstod att hon talade osanning. Han påstod att Gideon av Gondor var Aragorns enda barn, att Arania aldrig funnits. Han påstod å det bestämdaste att Avalon av mörkmården bara var en legend. Eldarin av Gondor, ni har denna dag på er att lämna Rohans marker."

Avalon suckade och blängde på Eldarin. Eldarin hade förläget slagit sin blick i marken så fort hans dispyt med drottningen hade kommit på tal. Nu skämdes han otroligt mycket.

"Vad ska jag ta mig till med dig?" mumlade Avalon. När han såg Eldarins mycket skamsna ansiktsutryck kunde han inte låta bli att le. "Ekenbrand, Imra hämta era hästar, vi ska omedelbart besöka drottningen. Även du Eldarin, gör Asfaloth klar för avfärd."

"Jag meddelade er just att han inte är välkommen", påminde Helmar och blängde på Avalon.

"Om jag kan lita på honom, Helmar av Rohan. Så kan ni göra det samma."

"Jag kan inte låta honom passera Endoras portar. Han förolämpade vår drottning!"

"Han har en dag på sig att lämna Rohan enligt er. Låt honom utnyttja den son han finner lämpligt. Att se er vackra stad är utmärkt förströelse." sade Avalon och log mot Helmar

Helmar suckade och blängde hårt på Eldarin. "Han får komma fram till portarna, inte ett steg längre."

Avalon bugade och tackade Helmar för hans beslut. Sedan lade han sin hand på Eldarins axel och de följdes åt till hästarna.

"De släpper aldrig in mig, ni får tala med drottningen själva…" mumlade Eldarin.

"Jag träffar henne inte utan dig…" svarade Avalon. "Oroa dig inte, du ska få tillfälle att be drottning Eomin om förlåtelse."

"Det var det jag var rädd för…"

De förberedde sina hästar och gav sig snart av. Avalon red först vid Helmars sida. Sedan red Ekenbrands och sist efter Helmars mannar red Eldarin och Imra. Avalon hade önskat att Eldarin inte skulle rida allt för synligt i början. När de närmade sig staden och vakten såg Helmar komma över slätten öppnade man portarna. Ett par hundra meter framför porten signalerade Helmar att truppen skulle stanna. Han red fram till Eldarin.

"Ni får stanna här, ni är inte välkommen i Endoras. Ni som vill träffa drottningen följer med mig."

Eldarin nickade förläget, så signalerade Helmar att truppen skulle fortsätta. Imra stannade vid Eldarins sida. "Drottningen av Rohan är inte så förtjust i Gondors konunga hus förstår jag…" sade hon och log mot Eldarin.

"Nej, och jag har inte gjort saken bättre…"

"Avalon träffar inte drottningen utan er."

"Han sa det tidigare, men jag hade hällre stannat utanför den här gången. Drottningen har en förmåga att reta gallfeber på mig…" muttrade Eldarin. Imra kunde inte låta bli att skratta.

Avalon red fram till dem följd av Ekenbrands. Truppen från Rohan hade redan passerat genom Endoras portar. "Är du redo?" frågade Avalon.

"Redo för vad? För att jag ska få komma in i Endoras får du knacka på dess portar med murbräcka."

"Om det blir nödvändigt så… Rohan och Gondor måste återknyta vänskapsbanden. Allt för mycket står på spel, Rohan och Gondor kan inte vara osams i den tid som nu råder. Det är bara du som kan ordna upp det."

Eldarin suckade djupt och såg mot Gyllene hallen. "Då är det lika bra att vi börjar på en gång då. Ni bär väl något i er ränsel som ni kan riva portarna med?"

"Jag fördrar att arbeta med händerna." sade Avalon med ett litet leende, "Kom nu Eldarin."

Avalon, Ekenbrands och Imra satte av mot Endoras portar, Eldarin följde tveksamt efter. Vakterna hade stängt portarna innan rytarna kommit fram. Nu stod de i sina torn och spanade nyfiket på gruppen som närmade sig. Avalon stannade straks framför portarna och höjde sin hand till hälsning.

"Var hälsade män av Rohan. Mitt namn är Avalon, konung av Mörkmården, herre över Vattnadal. Med mig är Finrold Ekenbrand, herre över Västfold, hans son Fingol, Imra från Vattnadal och Eldarin av Gondor, vi söker audiens hos drottning Eomin."

"Var hälsad främling! Vi har fått order att låta Ekenbrands passera, ni som påstår er vara Avalon av mörkmården och Imra från Vattnadal får också passera, men på egen risk. Att bära falsk vittnesbörd om Arania av Gondor och hennes familj straffas hårt i Rohan. Eldarin av Gondor får ej passera."

"Jag är Avalon, konung av Mörkmården, Aranias make. Mitt ord borde vittna om Eldarins värdighet."

"Vi har årder att inte släppa förbi honom, inte under några omständigheter!" ropade vakterna från sitt torn ovan den stora porten.

"Eldarin är en av de sista som bär Eorl den unges blod. Tar inte Rohan emot ättlingar till de stora konungarna av Mark? Theoden, Eomund, Eomer för att bara nämna några. Eller har Rohan glömt sitt ursprung?" Avalon började sjunga med hög och klar stämma.

Var är hästen och ryttaren, var är stridslurens skall?

Var är hjälmen och brynjan och det guldblonda hårets svall?

Var är handen på harpans sträng och elden som glödde röd?

Var är våren och skörden och kornåkerns överflöd?

De svann som regn över bergen, som på ängen vindarnas dans.

Dagarna stupat i väster, bak kullarnas skuggors krans.

Vem ska få skåda röken, från döda skogar i brand,

eller se de flyende åren, vända åter från havets land?

Medan Avalon sjöng klättrade en gammal man upp i vakternas torn. Trots att han var väl till åren kommen, hans händer svaga och ögon nästan blinda lät han sig inte stoppas. Det rynkiga gamla ansiktet lös av glädje medan han gungade i takt med Avalons klara stämma.

"Ean din gamle stolle! Klättra genast ner! Ni kan skada er." Sade en av vakterna och tog ett stadigt tag om den gamles arm.

"Svärfar!" sade den andre vakten allvarligt. "Ni borde inte klättra omkring i vakttornen på det här sättet, det vet ni! jag ska genast kalla på Elin, hon undrar säkert var ni är."

"Tyst Harin! Detta är en glädjens dag! Hör… Avalon av Mörkmården är här."

När Avalon slutat sjunga höjde den gamle sin hand och ropade:

"Avalon, Elen sila lùmenn omentielmo!" sedan började han sjunga:

Avalon, aran-ainaaglar

Elenahini, rilnen, rilorod.

Avalon, aran-ainaaglar

Tindómë ranatani.

Araneldar ehurgalen, finlaurë!(i)

"Den gamle… han som berättade om Vattnadal, när jag och Arandil besökte Rohan." sade Eldarin igenkännande.

"Ean är en god vän…" svarade Avalon. Han avbröts av ett par klara kvinnoröster som steg från gården nedanför vaktornen. Vakterna såg förvånade ner på sexton kvinnor som sjungandes gick mot portarna.

Ai, aran dôreldar

Elengalen giliathcam

Minulindalë teluial

Minulindalë nairuial

Avalon, Arangalad, qwait alqua

Avalon, Arangalad, keleldamar

Ar sindanóriello caita mornië

Yéni únotim ve rámar aldaron.(i)

Gruppen som stod utanför såg hur det började rycka i de väldiga portarna och snart, trots vaktens vilda protester, gled de upp på vid gavel.

Sexton kvinnor stod och höll upp de väldiga träportarna. De sjöng sin visa om och om igen. Ekenbrands och Eldarin stirrade förvånat, men Imra log igenkännande, de sexton kvinnorna var hennes amazorer. Avalon gav Imra en frågande blick. Hon log och de dörjade rida mot porten, tätt följda av Ekenbrands och Eldarin. Kvinnorna följde ryttarnas väg genom Endoras, fram mot Gyllene hallen. De gick åtta på var sida om ryttarna och sjöng, beväpnade med sina bågar lät de ingen försöka stoppa gruppen. Folket i Endoras stirrade storögt på ryttarna. Speciellt Avalon och Eldarin, drog uppmärksamheten till sig. Vid trappan till Gyllene hallens port klev de av sina hästar och eskorterades fram till portarna av amazorerna. Vakterna på terrassen utanför hallen höjde sina vapen för att stoppa dem.

"Här får ingen passera utan drottningens medgivande." sade en av dem, han riktade sitt svärd hotande mot Avalon. Genast spände amazorerna sina bågar och riktade pilarna mot vakten.

"Drottningen har redan i går önskat att träffa oss", sade Avalon lugnt och bad amazorerna att sänka sina vapen.

"Eldarin av Gondor får ej passera. En som kallar sig Aranias make och Ekenbrands har jag order att släppa in, men inte Eldarin." Vakten blängde på Eldarin och riktade nu sitt svärd mot honom.

Avalon gick fram till vakten och såg honom djupt i ögonen. "Jag är Avalon, konung av Mörkmården. Eldarin är min vän, ni ska släppa förbi honom." Alvens ögon glimmade, vakten stirrade stumt på honom. Avalon förde undan vaktens svärd med sin hand och bad honom sedan lugnt att öppna porten.

Drottningen satt på sin tron och talade med sina bokhållare när porten gled upp. Det var en mäktig syn att se gruppen träda in i den dunkla hallen. Avalon gick först, med det skarpa solljuset i ryggen såg alven otroligt stor ut. Trotts att hans kappa var grå och hans reskläder slitna, så tycktes han reflektera solljuset. Drottningen ställde sig upp till hälsning, stum av synen. Gruppen steg fram till tronen och bugade djupt. Drottningen satte sig igen och såg frågande på besökarna.

"Var hälsade, ni som färdats långväga… även ni som jag personligen bad att hålla sig på avstånd…"

Drottningens ord träffade Eldarin som pilar.

"Drottning Eomin, vi har aldrig träffats, men jag har haft nöjet att strida sida vid sida med en av era företrädare, Eomer av Rohan. Mitt namn är Avalon, konung av Mörkmården, herre av Vattnadal. Med mig är Ekenbrands av Västfold, Imra från Vattnadal och Eldarin av Gondor." Avalon bugade åter.

Drottningen lade sitt huvud på sned och såg länge på Avalon. "Ni har alla de yttre aspekter som kännetecknar alvkonungen av Mörkmården… Helena! Se om hans öron är spetsiga och om det där gyllene håret är hans eget."

Avalon kunde inte låta bli att skratta. Kammarjungfrun steg blygt fram till Avalon och insåg snart det hopplösa i sin uppgift. Hon räckte inte ens Avalon till axeln.

"Är detta verkligen nödvändigt min drottning?" frågade han och hade svårt att behålla en alvarlig min.

"Absolut, sade Eomin. Din längd är imponerande, ditt ansikte bär en nästan mystisk skönhet och dina ögon… precis som Avalon av Mörkmården i våra gamla texter. Det enda ni kan ändra är er hårfärg. Era öron är för tillfället dolda för mig."

Avalon suckade och såg leende ner på kammarjungfrun.

"Han är för lång, min drottning. Jag måste hämta en pall." Hon började gå men Avalon stoppade henne.

"Vänta, låt oss få detta överstökat."

Ekenbrands, Eldarin och Imra såg förvånat på Avalon. Konungen av Mörkmården föll på knä framför drottningen så kammarjungfrun kunde inspektera honom. Jungfrun rörde försiktigt vid Avalons hår. De släta stråna blänkte i hennes händer, som i förtrollning såg hon på dem.

"Helena?…" drottningens röst fick jungfrun att vakna till.

"Det kan inte vara blekt min drottning, jag har aldrig sett sådan lyster…"

"Och öronen?…"

"Öronen…" jungfrun lyfte försiktigt undan Avalons hår och såg på hans alvöron, "de är spetsiga ers höghet…" sade hon sedan.

"Är de riktiga?"

Avalon skrattade åter, han såg på den tvekande kammarjungfrun och log. "Ge din drottning det hon önskar, så vi kan gå vidare." Han tog hennes hand och lade den mot sitt öra. Hon svalde hårt, stirrandes in i Avalons ögon och drog snabbt tillbaka sin hand.

"De är riktiga, min drottning." mumlade hon utan att släppa Avalon med sin blick.

"Är vi klara drottning Eomin?" frågade Avalon och reste sig.

"Inte riktigt… alvkonungen ska vara en stor helare. Ni nämnde Helmars skada igår vad jag förstod. Helena, gå och hämta din bror. Denne man ska få visa vad han går för, ännu är jag inte övertygad."

Helena skyndade ut ur hallen och gav Avalon en lång blick innan hon försvann ut på terrassen. En stund senare stegade Helmar in och såg mycket misstänksamt på gästerna. Så fick han syn på Eldarin vid Imras sida. Eldarin försökte göra sig så liten och obetydlig som möjligt. Helmar blängde hårt på honom och vände sig till en av vakterna i salen. "Ni hade order att inte släppa in honom…" muttrade han.

"Helmar, Eldarin är inte ert problem just nu..." sade drottningen och vinkade befallande.

Helmar bugade djupt och ställde sig vid Avalons sida, men på respektingivande avstånd.

"Vi försöker fastställa om denne man är den han påstår sig vara."

"Ni kan inte mena allvar?" sade Helmar med ett brett leende. "Denne man borde vara över etthundra tretio år gammal om han är den Avalon som nämns i våra texter. Det finns inga varelser som är så hållfasta mot tidens tand."

"Jag är en alv, mitt folk bär odödlighetens gåva. Jag är snart etthundra fyrtiotvå år gammal." svarade Avalon och började bli lite irriterad.

"Helmar, han har alla de yttre aspekterna, jag har låtit inspektera dem väl", sade drottningen.

"Jag hörde det, min syster kvittrade som en fågel, hon förlorade sitt hjärta inom loppet av en minut. Litar ni på en förälskad flickas omdöme?"

"Nej, inte helt, men Helena är mycket skicklig i sitt yrke som hårbindare. Tag av er ert klädesstål. Jag vill se om denne man kan hela er skada."

"Detta är vansinnigt, min drottning. Han drog sitt svärd och såg på det. En kammarjungfru kanske kan se om ett hår är färgat eller blekt. Men alvkonungen ska även vara en stor krigare. Låt oss se vad denne man går för."

Befälhavaren höjde sitt svärd i ett hotande hugg mot Avalon. Imra reagerade genast, men Eldarin tog ett ordentligt tag om henne. Avalon blängde hårt på Helmar.

"Nog med det här!" fräste han och med en rörelse så snabb att ingen riktigt han uppfatta den, drog Avalon sin alvdolk och slog klingan ur Helmars hand, innan stålet avslutat sin hotfulla barna. Svärdet singlade genom luften och slog i golvet med en hård klang. Helmar såg förvånat på sina händer. Avalon riktade nu sin långa, vita alvdolk mot honom.

"Jag har varken tid eller tålamod till detta, om drottningen inte har vilja att lyssna på mig, så ger jag mig av, genast. Kom Eldarin, vi har ingen mer tid till övers att spilla här. I Gondor är jag kanske ansedd att vara ett monster, men både Aragorn och Arathorn känner mig till person och utseende. Där behöver jag inte styrka min identitet på detta sätt. Ni borde inte heller tvivla Helmar son av Harin, då din egen mor och morfar levt länge i Vattnadal vid både min och min hustrus sida."

Avalon blängde på Helmar, irriterat plockade undan kniven, vände på klacken och började gå mot salens port. Eldarin skyndadde genast efter.

"Vänta", sade drottningen och såg på den droppformade sten Helmar fört med sig kvällen innan. "Detta är samma typ av sten som den Arathorn bär om sin hals. Er dotter gav den till honom för många år sedan…"

"Ja, Safair gav den till honom för att skydda honom. "

"Ni är den ni påstår er vara, det finns ingen tvekan. Avalons humör ska vara lika flammande som hans moders röda hår, hans rörelser för snabba för ett mänskligt öga att uppfatta. Helmar, gå ut och meddela folket att detta är en glädjens dag. Aranias make har återvänt till Rohan."

"Ni är alvkonungen…" stammade Helmar och såg storögt på Avalon. Sedan tog han mod till sig, steg fram till Avalon och föll på knä vid hans fötter. "Jag ska aldrig tvivla på ert ord igen, kan ni någonsin förlåta mig? Finns det något jag kan göra för er?"

"Res dig Helmar, son av Harin. Ni gör föga nytta på era knän. Vi skulle behöva några skickliga ryttare i vår kommande kamp. Om drottningen tillåter anser jag att ni blir en utmärkt befälhavare för Rohans bidrag till vår trupp…"

Den gamla drottningen log och gick fram till Avalon och Eldarin. "Det är därför ni är här… ja, den ondska som hotar Gondor är även ett hot mot oss. Faller Gondor blir Rohan nästa mål. Aranias blod kanske inte flyter i våra ådror, men hennes ande finns i våra hjärtans slag. Rohan kommer att accistera er trupp, förutsatt att denne yngling ber om ursäkt för hans tidigare uppförande."

Eldarin log, han föll på knä vid drottningens fötter, kysste hennes händer och bad tusen gånger om ursäkt. Drottningen log mycket nöjt.

"Ert ressällskap visar att ni nu bär samma tro som vi. Eowyns trupp ska åter resa till Gondor. Kom, så möter vi folket."

Hon sträckte ut sin hand mot Avalon och visade honom ut på terrassen utanför Gyllene hallens port. Endoras folk hade samlats, ryktet om gästernas identitet hade spritt sig som en löpeld genom staden. Ett jubel steg från folkmassan när Avalon och drottningen uppenbarade sig ur hallens dunkel. Avalon höjde sin hand till hälsning men folkets rop avtog inte. Han skrattade förläget.

"Ni har vistats i Vattnadal allt för länge. Ni har glömt att folket här en gång ville se er hustru som sin drottning. Folket kanske älskade er lika mycket som henne."

"Arania skulle kommit hit om hon fortfarande var i livet."

"Jag beklagar er sorg, N´kara berättade allt när hon fick sina order från Imra."

Avalon log och sneglade på drottningen. "Ni visste att vi var på väg, ändå ställde ni till med spektaklet där inne."

"Som regent är det aldrig skadligt att vara försiktig. Folket måste veta att vi väljer våra allierade noggrant. Eowyns trupp har rustats för en tid sedan och står redo att hjälpa er i er kamp mot Gerhard och Nalgar. Olyckliga tider står för dörren när de döda reser sig ur sina gravar…"

"Både jag och Eldarin är mycket tacksamma."

Drottningen nickade och såg mot Eldarin. Han stod vid Imras sida och såg roat på folkmassan medanför terrassen. "Den unge prinsen har förändrats mycket sedan jag såg honom senast. En nästan ädel glöd har tänts i hans blick. Den Eldarin jag kände hade aldrig bett om ursäkt som han gjorde. I kväll ska vi fröjdas, även om ert besök blir kort och tillfälligt. En festmåltid ska förberedas i er ära. Ni behöver dessutom förbereda er på det som komma skall. Rohan är sista utposten där ni ska möta vänliga ansikten. Ni har en dödsdom som vänta er i Gondor."

"Jag räds inte Gondors konungar, nu kan de inte hota dem som står mig närmast… jag ska gå till mina mannar och meddela dem den goda nyheten."

"Gör så och be dem alla att äta med oss i kväll."

"Det gör de säkert med glädje", svarade Avalon. Han bugade, kysste drottningens hand och visslade på Mithwen. Alvhästen sprang fram och mötte Avalon nedanför trappan till Gyllene hallen. Folket ropade glatt när gästerna gav sig av, drottningen såg länge efter dem tills deras gestalter försvann in i truppens läger.

Senare på kvällen när stjärnorna tänts på himmelen red den fullständiga truppen in i Rohan. En sann festmåltid hade förberetts. Svin och får stektes över öppna eldar, musikanter spelade, gycklare dansade. Stämningen var mycket hög. Drottningen hälsade sina gäster straks innanför portarna och tog var och en hand. Vid honnörsbordet satt Avalon, Eldarin och Imra vid drottningens vänstra sida, Ekenbrands och Helmar vid hennes högra. Middagen var enorm. Eldarin kunde inte minnas att han någonsin sett så många människor äta samtidigt. Borden var överfulla, människor satt i gräset med sina fat, alla trappor och terrasser var belamrade med glada människor. Drottningen sneglade på Avalon. Alven åt mycket lite av det som dukats fram till honom, men han tog artigt emot mer när jungfrurna serverade honom.

"Är det er mage eller ert hjärta som säger ifrån?" frågade hon försiktigt.

"Mitt hjärta…" svarade Avalon tyst.

Drottningen ropade på Helena och bad kammarjungfrun att hämta det Avalon önskade. Han sände efter en kopp varmt vatten.

"Ni är som en fjäril, dricker bara nektar…" sade drottningen med ett leende. "Örtavkok har få näringsämnen, borde ni inte äta något för att återfå er styrka?"

"Jag har en förmåga att finna den styrka jag behöver", svarade Avalon lugnt. Helena räckte Avalon koppen och deras fingrar vidrörde varandra ett kort ögon blick. Jungfrun stelnade till och började rodna, Avalon log och tackade henne. Drottningen såg strängt på Helena och skickade iväg henne.

"Jag borde inte ha låtit min favorit jungfru vidröra er. Nu söker hon säkerligen upp en läromästare och blir amazor."

Avalon skrattade försiktigt. Middagen dukades snart undan och musikanterna stämde upp i dansvänliga toner. Den lille hoben var överlycklig. Så många människor från olika länder på en och samma plats gav honom ett ypperligt tillfälle att samla på sig fler visor. Många visor och kväden steg också mot stjärnorna denna kväll.

Avalon satt vid drottningens sida och betraktade de glada människorna. Eldarin och Helmar hade satt sig ner vid ett bord utanför den lilla pubben och diskuterade villt över ett stop öl. Ekenbrands och Imra dansade glatt omkring på gården. Drottningen betraktade Eldarin och Helmar en stund sedan vände hon sig till Avalon.

"Jag önskar att jag kunde höra vad de talar om. Ena sekunden ser de ut att vara vänner, nästa är de fiender."

"Det är inte artigt att tuvlyssna min drottning, men de talar om Rohan och Gondor. "

"Jag såg att unge Eldarin bar er symbol på sin kappa. Han måste ligga er varmt om hjärtat."

"Det gör han min drottning, det kommer han alltid att göra."

"Så även i mitt, min konung. Jag har inga söner, inga döttrar heller för den delen. Den delen av mitt liv har jag valt att inte leva. Rohan, den Gyllene hallen och de vida slätterna har varit mina barn och mina älskare. Eldarin blir kanske aldrig konung över Gondor. Arandil är giftasmogen och kommer snart att finna sig en hustru, sedan ser nya ädlingar av Gondor dagens ljus… Avalon, jag funderar på att göra Eldarin till min arvinge. Om Rohans folk accepterar honom förstås."

Avalon såg på drottningen med en förvånad min, hennes ansikte var allvarligt och bestämt.

"Men ni ville inte ens släppa i honom i Endoras på förmiddagen…"

"Han har tåga Avalon. Han låter ingen sätta sig på honom, en konung som inte faller på knä för någon… "

"Har jag gjort er besviken?" frågade Avalon och sneglade på drottningen.

"Nej, men ni är fogligare än jag föreställt mig…"

"Jag kan försäkra er, min drottning, att jag bara faller på knä för mina vänner."

"Då är jag glad att ni knäböjde vid min tron. Jag ska tala med Eldarin om mina tankar när tiden är mogen, nu har han allt för mycket att tänka på."

Avalon höll med, sedan reste han sig och tackade drottningen för hennes gästfrihet. Avalon styrde stegen fram mot Eldarin och Helmar. Efter vägen blev han ofta stoppad av män och kvinnor som ville skaka hans hand eller bara röra vid honom. Länge hade man sjungit sånger om alvkonungen med det gyllene håret och de gröna ögonen i Rohan, men nästan ingen nu levande hade sett honom tidigare. En tro att lycka och fruktbarhet flödade från hans vackra händer var djupt rotad i folkets hjärta.

Helmar och Eldarin diskuterade hektiskt vid sitt bord utanför den lilla pubben. Hur man skulle ta sig in i Gondor på bästa sätt var ämnet.

"Ni vet att Gondor ser Avalon som en styggelse, ett moster utan hjärta. Att bara tåga fram till muren och begära att få komma in är vansinne. Folket är livrädda för honom, för att inte tala om konungahuset. Drottningen har berättat hur ni reagerade när hon nämnt Avalon för första gången." sade Helmar och drack en klunk från sitt stop.

"Arandil kommer inte att vara rädd för honom, min kusin är en stor konung, orädd och modig, precis som jag!" konstartade Eldarin.

"Nu har ni nog sett lite för djupt i ert stop…" Imra hade hört vad männen talade om och gav sig in i diskussionen. "Minns ni inte ert första möte i Vattnadal. Ni var livrädd för Avalon."

Eldarin funderade en stund och drack en klunk. "Tror ni vi kan smuggla in honom? Om jag bara kan få tala med Arandil i enrum och presentera dem för varandra utan för mycket folk runtomkring kanske det skulle gå lättare."

Helmar skrattade och såg uppgivet på Eldarin, som satt med pannan i djupa veck och funderade. "Det är inte någon som er vän Forester ni talar om. Den lille hoben hade vi kunnat gömma bland packningen, men då hade det inte varit mycket kvar av färdkosten förstås… men den här alven måste minst sex och en halv fot hög!"

"Närmare sju fot… men jag antar att min längd inte är det ni talar om."

Helmar reste sig och hälsade Avalon som satte sig vid herrarnas bord.

"Vi försöker komma på ett bra sätt att göra entre i Gondor, det är inte en lätt uppgift… Ni kan inte precis rida fram till portarna och sjunga som ni gjorde här. Folket skulle fly, rädda att falla under er förtrollning. Hur fånigt det än kan låta." sammanfattade Imra.

"En viss förtrollning tycks ligga över vissa kvinnor i alla fall…" mumlade Helmar.

Han höll på att få ölet i frontstrupen när han såg Imras hårda blickar. Han svalde hårt. "Jag talade om min syster, my Lady… absolut inte om er… jag menar…"

"Håll tyst Helmar, säg inte ett ord till, det är mitt råd…" sade Eldarin och skrattade. "Om er syster vill avlägga kyskhetslöfte är amazoerna en av de bästa grupperna att ansluta sig till. Om hon nu inte absolut vill bära prästinnekåpa och gömma sig för omvärlden…" Nu sken Eldarin plötsligt upp vid ljudet av sina egna ord. De andra vid bordet såg förvånat på honom. "Naturligtvis! Ingen i Gondor vet vilka vägar jag har färdats på i vinter. Jag kan kanske har passerat västerns tempel, för att söka hjälp av Gidelas prästinneorder?… Om vi bara fick tag på en munkkåpa som är lång nog så kan ni kanske passera portarna som en munk! En vis man från västerns tempel som slagit följe med mig för att hjälpa till med helandet efter slaget. Det blir perfekt!"

Avalon skrattade sitt mullrande skratt och såg sedan stumt på de andra som satt vid bordet. Han var den enda som skrattade. "Ni kan inte mena allvar? Aragorn kommer att vara mycket misstänksam när han ser min längd. Han genomskådar snabbt en sådan förklädnad."

"Gå med böjd rygg, se ut som om hela väldens problem hängde på era axlar…"

"Ni är berusad Eldarin…"

"Det kan kanske fungera…" mumlade Imra. "Så kan Eldarin här presentera er för sin kusin i lugn och ro. Ni kanske på så vis inte ens behöver stiga in i palatset."

"De känner igen min häst."

"Mithwen kan springa bakom hästarna med packning. Går ni in misstänker verkligen ingen er för den ni är." insisterade Eldarin.

"Jag tror det är dags att vi börjar dra oss tillbaka mot lägret…" tillade Avalon menande. "Det börjar bli sent och jag tror det är någon här som inte behöver mer förfriskningar… Helmar, möt oss med dina män straks efter soluppgången. Vi måste ge oss av tidigt."

Innan Avalon lämnade Endoras sökte han upp Ean. Den gamle var mycket glad att åter möta sin vän. Han bad Avalon att ta väl hand om hans dotterson, Helmar och hans syster var Eans stora glädje i livet. Avalon lovade att göra det.

En stund senare satt Avalon, Forester och Finrold vid lägerleden och gick igenom morgondagens göromål. Eldarin hade somnat så fort de kom fram. Han låg vid Avalons sida inte långt från lägerelden, inlindad i sina filtar. Snart sa även hoben god natt och gick till Ekenbrands stora tält för att sova. Ekenbrand såg hur Avalon då och då kastade ett vakande öga på ynglingen som sov vid hans sida.

"Ni verkar väldigt fäst vid honom, jag förstår att det var den här ynglingen ni välsignat som make till er dotter… säg mig Avalon, vad har han som min son inte hade? Fingol har god härstamning, ett rikt land, gott sinnelag och ett folk som skulle älskat henne."

"Melyannas hjärta… Eldarin var hennes val." svarade Avalon.

"Men han hade inte hunnit förklara sin kärlek. Bekände hon sina känslor för er?"

"Nej, Arania berättade det för mig. Hon hade en förmåga att lyssna till det ert hjärta och ögon berättar, men er mun tiger om."

"Kärlek… kärlek är överskattat, äktenskap är ett kontrakt, skrivet av båda parter för ett högre syfte, för att tjäna sitt land. Behöver landet pengar gifter de höga sig rikt, behöver landet betesmark gifter sig konungahuset med stora markägare."

Avalon log och tände sin pipa, fundersamt drog han några bloss och såg sedan på Ekenbrand. "Hur kan ni då göra ett så dåligt val för er dotter? Jag har inte många silvermynt till mitt namn? Inte heller stora marker, jag äger nästan ingenting."

Ekenbrand log generat. Han viste inte riktigt vad han skulle säga. Alvens blick var genomträngande och Finrold viste att även om han inte sa något så skulle Avalon snart förstå vilka avsikterna var.

"Det är gåvorna mitt folk besitter som lockar… eller hur?" sade Avalon tyst efter att granskat Ekenbrand en stund. "Er dotters lycka finns inte med i beräkningarna."

"Ni får det att låta så simpelt. Hon skulle älskat er, jag är säker på det. Hon har alltid velat resa till Vattnadal för att få träffa er. Jag skulle ha fört henne dit om inte det här kriget kommit emellan. Jag älskar min dotter Avalon. Kan hon bli lycklig i ett äktenskap som samtidigt gynnar Västfold, vore det den perfekta lösningen. Men ni önskar inte att äkta henne…"

"Jag har inte för avsikt att äkta någon ny kvinna på mycket länge… sov nu Finrold, jag vaktar elden i natt."

Ekenbrand reste sig, sade god natt och gick till sitt tält. Innan han gick in i tältet kastade han en blick på Avalon. En klar tår föll ut för alvens kind och landade mjukt i det gröna gräset.

Nästa morgon startade förberedelserna tidigt. Eldarin väcktes av Avalon med en kopp te som vanligt. Men den här gången hade tet en annan smak.

"Mot din huvudvärk", sade Avalon och log brett när han såg Eldarins misstänksamma blick.

"Jag mår bra…" mumlade Eldarin och gned sig försiktigt över tinningarna. "Har ni funderat på det vi diskuterade igår?"

"Hur vi ska ta oss in i Gondor? ja, jag har funderat på det. Er ide om munkkåpa kanske inte är så dålig i alla fall."

"Det var det jag sa… bara Arandil accepterar att ni inte är farlig så gör folket det också."

"Men Avalon har en dödsdom hängande över sig så fort han visar sig i Gondor. Även om ni inte äktar min dotter, så jag tänker inte låta er valsa in där och bli dödad." Det var Ekenbrand som hört diskussionen och nu klev ut ur sitt tält. "Om ni har bestämt er för att göra på detta sätt, så låt min son och en av mina generaler eskortera er. Ni kan behöva en livvakt. Tror de att Eldarin fallit under er förtrollning så kanske de inte lyssnar på honom, då kan ni vara i stor fara. Dessutom är det mer troligt att fler än en munk bestämt sig för att följa Eldarin."

"Han kan ha rätt…" mumlade Eldarin.

Diskussionen avbröts av att Helmar anlände med sina trupper till lägret. Eowyns trupp var redo att ge sig av. Helmar bar även med sig en gåva från drottningen. Ett paket med tre munkkåpor vävda av det tjocka bruna tyg som var brukligt hos prästerna i väst. Avalon skrattade när han såg dem, Ean måste ha berättat för drottningen om deras planer. När alven provade dem insåg man snart att även den längsta kåpan var alldeles för kort för honom. Den annars alltid så rakryggade alven fick instruktioner för hur han skulle gå och kröka rygg för att kåpan skulle räcka ner till marken. Det såg mycket roligt ut när alven tog sina första hoptryckta, släpande steg. Eldarin hade mycket svårt att hålla masken och Avalon blängde irriterat på honom. Med Eowyns trupp fanns också de amazorer som skulle följa Imras trupp. Eldarin gav upp ett rop av igenkännande när han såg två av amazorerna. Det var kvinnorna som arbetat i sjukstugan när Eldarin och Arandil vårdat sina skadade där efter slaget mot Nalgar. Just de kvinnor som bett dem att inte lägga allt för mycket tilltro till gamle Ean…

"Vägen till Vattnadal måste man finna själv…" sade en av kvinnorna till svar när Eldarin frågade varför de inte berättat att Vattnadal verkligen existerade redan då. Eldarin förstod, hade de berättat var Vattnadal fanns och hur man enklast tog sig dit hade han aldrig varit ute i nordöstra skogarna och irrat. Melyanna… Eldarin kände ett sting av saknad i sitt hjärta.

När truppen så var klar för avfärd var det redan sent på förmiddagen. Eldarin hoppades att de skulle hinna fram till Gondor redan denna dag. Red de riktigt fort skulle de kanske se Minas Tiriths vita torn glimma i den sjunkande solen och höra bönderna kallas hem för kvällen av de klara tonerna från silvertrumpeter.

-----------------------------------------------------------------------------------

Så... ni tog er igenom det här monsterlånga kapitlet i alla fall (en liten aplod). jag menade inte att det skulle bli så långt... men jag viste inte var jag skulle klippa... och här kommer förklaringarna:

(i) de enda songer som inte finns i Sagan om ringen triologin (tack för lånet Tolkien) väldigt egenhändigt översatta (slå mig inte om de är helt åt skogen) översättning på "världsspråket" finns i tidigare kapittel.