kap 14: En prins återkomst

När solen så sänkte sig mot horisonten kände Eldarin hur lyckan spred sig i hans kropp. Han kände igen var sten, var tuva efter deras väg.

"Kom Avalon, låt oss skynda!" ropade Eldarin och drev på Asfaloth.

Eldarin och Forester tog täten för första gången sedan de lämnat Vattnadal. Asfaloth galopperade glatt och piggt över markerna, Eldarin kände vinden mot sitt ansikte, han var tillbaka i Gondor. Blott en vinter hade han varit borta, men det kändes som en evighet. Avalon kände det som ekade i Eldarins bröst, saknaden efter Melyanna blandat med glädjen att återse Gondor. Kärleken till dessa stenar och kullar förenat med kärleken till den kvinna som ryckts ifrån honom.

Den lille hoben klamrade sig fast vid Asfaloths man och var inte fullt så förtjust i farten som Eldarin. Snarare hade han föredragit att byta reskamrat om den unge prinsen skulle fortsätta i samma hastighet fram till Minas Tiriths portar.

En bit från staden stannade truppen och förberedde sitt intåg. Avalon, Fingol och en av Finrolds generaler klädde sig i munkkåporna och gjorde sig klara för att stiga in i Gondors huvudstad. Sakta rörde sig truppen mot Minas Tiriths vita portar, Avalon gick med böjt huvud och det gyllene håret väl instoppat under kåpan. Den djupa huvan hängde över hans ansikte och gömde hans anletsdrag i en mörk skugga.

Krigsherrarna red var och en i spetsen för sin egen del av truppen, Eldarin och Imra red först eftersom amazoerna vägrade rida bakom någon annan. När de började närma sig portarna ljöd en klar hälsande ton från vakternas silvertrumpeter, prinsen av Gondor har återvänt! Portarna öppnades på vid gavel och folket i staden strömmade till för att hälsa truppen och Eldarin välkommen.

"Prinsen har återvänt! Lord Eldarin är här!" ropade folket i mun på varandra. Vakterna vid porten sände genast en springpojke med bud till palatset. Pojken sprang så fort han kunde och spred den glada nyheten till alla han mötte. Han sprang så fort hans ben bar honom genom trädgårdarna framför palatset, träden skulle snart spricka ut i blom i den tidiga våren. Vakterna som stod utplacerade vid porten till konungens sal släppte genast förbi pojken när de hört hans medelande. Bönder från byar nära gränsen till Mordor hade kommit till Minas Tirith för att diskutera med konungen hur de skulle evakueras vid det kommande kriget. Arathorn och Aragorn satt och lyssnande till männens synpunkter när budet kom.

"Ers högheter! Prinsen har återkommit, lord Eldarin är här! Och han har fört med sig en stor trupp. Minst tretusen personer tågar just nu in i staden!"

Elinor och Mariel satt vid sidan av mötesbordet och handarbetade. Mariels broderi föll ur hennes händer."Eldarin!" Mumlade hon och stora glädjetårar började rinna utför hennes kinder. Hon sprang ut ur salen och hann precis ner för palatstrappan när hon såg Eldarin komma genom trädgården med Ekenbrand, Helmar, Forester och Imra i släptåg.

"Eldarin!" ropade hon och rusade mot sin son. "Min son, du lever!" snyftade hon mellan tårarna och kastade sig om hans hals.

"Ja, jag lever", svarade Eldarin och höll om sin mor, sedan presentade han henne för sina vänner och Mariel hälsade artigt.

"Ni får förlåta mig, men jag har inte sett min son på mycket länge", sade Mariel och torkade förläget bort sina tårar.

"En moders kärlek är inget man behöver skämmas över, eller gömma. Jag beklagar er makes bortgång." sade Imra och log mot Mariel.

Mariel tog Imras hand och tackade henne, sedan såg frågande på sin son. "Kom nu, ni är väntade i palatset", sade hon och visade dem vägen.

När de steg in i konungens sal fick de ett mycket varm motagande. Aragorn och Arathorn ställde sig upp när de såg Eldarin och Mariel träda in i salen och skyndade att möta dem.

"Eldarin, välkommen!" sade Arathorn och kramade om sin sonson.

"Farfar, det är skönt att vara tillbaka. Gammelfarfar, jag har saknat er båda så mycket."

Aragorn kramade om Eldarin och såg stolt på honom. "En krigsherre återvänder när en prins ger sig av, det är inte illa Eldarin. Vi fick bud om truppen du fört med dig. Stark har du också blivit", sade han och klappade Eldarin mot hans axlar och armar. Sedan granskade han Eldarin från topp till tå. Så hejdade han sig och såg på Eldarins kappspänne. Eldarin skyndade sig att presentera de andra.

"Aragorn, Arathorn, det här är Finrold Ekenbrand, herre av Västfold, och hans son Fingol. De har bistått truppen här utanför med tusen ryttare." Aragorn och Arathorn tog i hand och hälsade. "Helmar, son av Harin, från Rohan…" fortsatte Eldarin.

"Rohan… det var mig en ära att ni beslutat att hjälpa oss", sade Arathorn och hälsade Helmar. När Aragorn steg fram för att även han hälsa och tacka Helmar, tvekade den unge mannen från Rohan att ta Aragorns framsträckta hand. Det var trots allt Gideons son han skulle röra vid. Aragorn drog tillbaka sin hand och såg godmodigt på Helmar. Han kunde ana vad som pågick i den unge Eorlingens huvud.

"Jag kan se att gammalt groll finns i ert hjärta, ni behöver inte ta min hand. Men tillåt mig att be om förlåtelse på min faders vägnar." sade Aragorn och log vänligt mot Helmar.

Helmar såg på Aragorn och tog bestämt hans hand. "Gideon är död, hoppas att detta kan bli första steget att återuppbygga vänskapen mellan våra länder."

"Det hoppas jag också", svarade Aragorn med ett brett leende. "Och vem kan denna sköna dam vara?" frågade han och gick fram till Imra.

"Aragorn, Arathorn, detta är Imra från Vattnadal. Hon för befälet för bågskyttarna utanför."

De båda herrarna tog i hand och hälsade. Aragorn såg fundersamt på henne. "Vattnadal? Var ligger det någonstans?"

"I norr, my Lord", svarade Imra.

"Norr…" mumlade Aragorn, så såg han på Imras kappa och spänne, sedan granskade han Eldarin igen. Medan Arathorn talade med gästerna och hälsade den lille hoben välkommen till Gondor igen, såg Aragorn sig omkring i salen. Det var ganska mycket folk i konungens sal, som vanligt när en arbetsdag ledde mot sitt slut. Aragorn såg forskande över folkmassan. Sedan vände han sig till en vakt. "Är dessa samtliga av högre rang Eldarin fört med sig?"

"Nej, ers höghet. Tre munkar har också följt Eldarin hit. De tar hand om herrarnas och damens riddjur."

"Munkar?"

Eldarin hade hört vad Aragorn frågade vakten och skyndade sig att förklara för honom."De beslöt sig att följa mig från västerns tempel, de har lovat att hjälpa till att ta hand om skadade efter slaget. De är inget att bry sig om."

Aragorn såg sin sonson djupt i ögonen, fingrade lite på hans kappspänne och kände på den grå kappans tyg.

"Jag tror att jag absolut vill träffa dem…" mumlade Aragorn och skickade vakten att kalla munkarna till palatset.

I stallet tog Avalon, Fingol och dennes general hand om hästarna. De hade haft tur, intåget i staden hade gått smidigt. De tjocka kåporna var mycket varma och Avalon skulle just fälla tillbaka sin huva för att få lite frisk luft när ett par vakter trampade in.

"Ni önskas vid palatset, ers heligheter. Vi har order att eskortera er dit så snart som möjlig."

Fingol svalde hårt och såg på Avalon, alven nickade mot vakterna och de följde dem ut i kvällsluften. De gick sakta genom trädgården och fram mot palatset. Avalon gick med mycket krokig rygg och små släpande steg för att dölja sin längd och annars så ädla hållning.

Eldarin var i full färd med att berätta om sina resor när munkarna steg in i konungens sal. Avalon gick först och de två andra kåpklädda figurerna följde tätt efter. Folket i salen såg fundersamt på dem när de steg fram till kungligheterna. De bugade försiktigt och klev åt sidan. Aragorn såg mycket misstänksamt på dem, den första såg ut att vara lite väl bredaxlad för en munk, även om han var puckelryggad och säkert stärkt av hårt arbete. Han gick fram till munken och skulle just fälla tillbaka hans huva när Eldarin utbrast:

"Arandil! Jag har inte träffat min kusin, var är han?"

Aragorn lämnade munken och gick fram till Eldarin. Han lade sina händer på Eldarins axlar och såg allvarligt på honom.

"Jag har dåliga nyheter Eldarin. Arandil är mycket sjuk. Han har svår lunginflammation, vi befarar att han inte har länge kvar att leva."

Eldarin såg förskräckt på Elinor, som nickade sorgset. "Han insjuknade för någon vecka sedan, under den svarta natten." mumlade hon.

"Den svarta natten?" frågade Eldarin och vände sig till sin mor som stod vid hans sida.

"En mycket tjock svart dimma kröp in över landet och förmörkade så väl måne som stjärnor. Det var då han blev sjuk, tillsynes helt utan anledning. Han hade vistats ute på eftermiddagen och dök inte upp till kvällsmålet den kvällen. Vi sökte i hela palatset men fann honom ingenstans. En trädgårdsmästare fann honom i trädgården när dimman lättade. Det är ett under att han klarat sig såhär länge." förklarade Mariel.

Eldarin såg på Avalon, det gjorde Aragorn också. Han hade sett munken rycka till när dimman hade nämnts. Han misstänkte att munken var längre än han skyltade med.

"Vi måste ta dessa heliga män till honom omedelbart!" sade Eldarin och gick fram till munkarna.

Mariel tog ett stadigt och nästan bedjande tag om hans arm. "Du kan bli smittad! Eldarin, du måste hålla dig borta från honom!" ropade Mariel och försökte hålla kvar sin son.

"Men dessa män kan kanske hjälpa honom, vi kan inte bara låta honom ligga!"

Just då steg en jungfru in i salen, hon drog ett djupt andetag och gick fram till Elinor. "Ni bör genast gå till konungen, han har inte långt kvar nu." sade hon och försökt hålla gråten tillbaka. Eldarin slet sig från sin moders grepp och rusade fram till jungfrun. Han frågade var Arandil låg någon stans. Jungfrun berättade att Arandil låg i sin kammare i Västra flygel. Eldarin tackade henne och sprang fram till den största av munkarna.

"Kom min vän, vi måste skynda oss. Bär dina gamla ben?"

Munken nickade och de lämnade salen i rask takt, trotts Mariels vilda protester. Så fort de kom utanför salen började Eldarin springa, vakterna som stod vid salens port såg förundrat att även munken sprang. Avalon sträckte på sig och tog ut stegen i dess fulla längd. Det var svårt för Eldarin att inte bli efter. Avalon hade bott i palatset under tretio år och kunde vägen till Arandils kammare väl, den låg inte långt från den kammare där Avalon och Arania en gång bott. Eldarin kände hur hjärtat slog som en trumma i hans bröst, risken att det inte rörde sig om någon vanlig lunginflammation var överhängande stor. Vid dörren till Arandils kammare stod två vakter, Avalon kröp åter ihop när de började närma sig.

"Halt! Vi får inte släppa in någon. Smittrisken är allt för stor. Speciellt inte ni lord Eldarin."

"Men jungfrun sa att vi skulle gå till honom!"

"Ja, Elinor får passera, men endast hon."

Avalon suckade och rätade ut sig till sin fulla längd, vakterna såg storögt på honom. "Vi har inte tid med dumheter…" muttrade han och fällde tillbaka sin huva, förklädnaden hade spelat ut sin roll i alla fall. Alvens ögon glimmade ner mot vakterna. "Flytta på er!" sade han befallande och vakterna tog ett steg åt sidan utan att ifrågasätta.

Avalon gick mot kammardörren och den flög upp innan alven rört vid dess handtag. Eldarin rusade in i kammaren, fram till Arandils bädd. Arandil svettades kraftigt och hade små feberkramper. Eldarin lade sin hand mot Arandils panna. "Han brinner upp…" sade han uppgivet.

"Det här är ingen vanlig lunginflammation…" mumlade Avalon bistert. "Det är Mirgas verk, jag är helt säker. Hans puls är svag, andningen nästan obefintlig. Jungfrun hade rätt, han har inte lång tid kvar. Eldarin, vakta dörren, jag vill inte bli avbruten."

Eldarin nickade och lämnade kammaren. Vakterna såg storögt på Eldarin när ha steg ut i korridoren och stängde dörren bestämt bakom sig.

"Vem var det? Eller rättare sagt, vad var det?" Frågade en av dem lite skärrat.

"En vän", svarade Eldarin. "Låt ingen passera, hör ni det? Ingen får passera, inte ens Elinor."

Just som han sagt det kom gruppen från konungens sal raskt gående genom korridoren. Elinor blev vansinnig när vakterna inte släppte in henne. Hon gick fram till Eldarin och såg frustrerat på honom.

"Vakterna släpper inte in mig så jag kan ta farväl av min son. Men munken får vara där, han påbörjar de sista smörjelserna innan ens han egen mor fått ta farväl!"

Arathorn tog henne i sin famn och försökte lugna henne. Eldarin försökte förklara för henne att munken skulle försöka hela Arandil. Men hon lyssnade inte på honom, hon bara grät hejdlöst mot Arathorns axel.

"Lugn Elinor…" sade Aragorn och strök henne över ryggen. "Arandil får den bästa hjälp han kan…" Aragorn såg menande på Eldarin och gick sedan till gästerna som oroligt följt med till kammaren. "Gå och lägg er för natten, det finns inget någon av er kan göra i kväll. Mariel visar er var ni kan sova. Jag beklagar att er ankomst blev så sorglig, ni ska få ett bättre välkomnande i morgon."

Imra såg frågande på Eldarin, han log lugnt mot henne och nickade förtroendeingivande. Hon följde motvilligt med Mariel och de andra. Aragorn skickade även iväg vakterna, så han kunde tala ostört med sin sonson. Den gamle konungen gick fram till kammar dörren och lade sin hand mot den. Han suckade djupt och slog blicken i golvet. Då upptäckte han något, från springan under dörren trillade det fram små gnistor av ljus, de studsade och lekte som små eldflugor över golvet innan de löstes upp i tomma luften. Han såg strängt på Eldarin.

"Det är ingen munk från västerns tempel där inne, eller hur?"

Eldarin skakade på sitt huvud och slog skamset blicken i golvet. De satt länge tysta, vakande framför kammardörren. Eldarin kände hur den gamle konungen sneglade på honom.

"Då har du vistats i Vattnadal hela vintern förstår jag…" mumlade Aragorn till slut.

"Ja…" svarade Eldarin tyst. "Hur kunde du veta?"

"Både du och flickan bar hans symbol, du ställde frågor och min moster och försvann som en tjuv om natten. Jag har känt till Vattnadal länge… jag var där den natten de gav sig av. Jag stod vid min faders sida och såg dem lämna Gondor, för att aldrig återvända. Det måste vara över sjutio år sedan nu…"

"Varför sade du ingenting tidigare? Så många liv hade kunnat sparas. Min far och Arathan hade kanske ännu varit i livet om vi sökt hjälp tidigare. "

"Som Gandalf sade när han lämnade oss; alvernas tid är förbi. De är blott historia, sagor från en svunnen tid, människan måste lära sig att stå på sina egna ben."

"Gandalf?… den vite trollkarlen? Du har känt honom också?"

"Ja, även Arathorn har känt honom, han brukade leka med trollkarlen som barn. Jag är inte säker på om han kommer ihåg trollkarlens lugna, visa blick, eller vita hår. Han var för ung när Gandalf gav sig av."

"Det här blir bara bättre och bättre…" muttrade Eldarin. Han suckade och såg mot Arandils kammardörr. Han såg hur ljuset, som föll ut mot golvet sakta avtog och försvann. De reste sig och Eldarin öppnade försiktigt kammardörren.

De steg in och såg Arandil sova lugnt. Avalon satt vid hans sida och baddade hans panna med en fuktad duk. Avalon såg upp när Aragorn steg in i kammaren.

"Avalon…" hälsade Aragorn reserverat. "Jag borde genast förstått att det var ni som hyst Eldarin under vintern… Hur är det med Arandil?"

"Han klarar sig", svarade Avalon kort. "Eldarin gå och lägg dig för natten. Jag vakar över Arandil. Dessutom har jag och Aragorn lite att tala om."

Eldarin såg de hårda blickar Aragorn gav Avalon, men gjorde som han blev tillsagd och lämnade kammaren. Aragorn följde Eldarin med blicken tills den unge prinsen var utom synhåll. Då stängde han kammardörren och såg uppgivet på Avalon.

"Ni vet vad som väntar er här, ändå kommer ni hit. Är ni fullständigt från vettet?"

"Jag kom för att Eldarin bad mig, det har ingenting med det förflutna att göra."

Aragorn satte sig vid Arandils andra sida och såg på den nu lugnt sovande unge konungen. "Folket kommer att bli skräckslagna när de ser er. De kommer tro att ni förtrollat oss."

"Jag får ta den risken. Jag hade hoppats att Eldarins ord och truppen här utanför skulle vittna om att jag bara vill väl."

Aragorn synade Avalon noga. "Ni har inte åldrats en dag sedan ni gav er av, ni ser inte ut att vara mycket äldre än Eldarin."

Avalon log försiktigt. "Ni ser också förvånansvärt ung ut… hur gammal är ni nu?"

"Etthundrasju år i sommar. Jag dröjer kvar, precis som min farfar."

Avalon log sedan skakade han på sitt huvud. "Min stackars dotter, jag var inte helt säker på hur det stod till innan jag såg hur ni åldrats. Jag borde förstått vad som ekade i hennes sinne."

Aragorn tänkte på Safair. Det var så länge sedan de sist träffades. Ändå kunde han ännu känna hennes hår mellan sina fingrar och höra hennes klingande skratt.

"Avalon, jag måste fråga… lever hon ännu? Hur mår hon?"

"Min dotter har inte åldrats en dag sedan hon valde att bära mitt folks välsignelse. Men den senaste tidens sorger har nästan tunnat ut henne till en viskning om hennes forna styrka. Hon har inte sagt många ord sedan ni gifte er. Nu när hennes mor och syster är borta, har hon nästan förtvinat."

"Hon älskade mig… eller hur Avalon? Annars skulle jag inte dröja kvar här. Jag ser reda ut att vara jämnårig med min son. Det är svårt att se de man älskar nötas bort av tiden."

Aragorn tystnade och smekte försiktigt Arandils kind. Avalon såg på den gamle konungen. Hans hår var vitt, hans ansikte bar minnen av både glädje och sorg.

"Gå till henne", sade han sedan. Aragorn såg oförstående på Avalon, alven var mycket allvarlig. "Gå till henne Aragorn, ingen av oss vet hur mycket tid ni har kvar. Ni kan inte göra mer här. Din hustru är död, din son är farfar och har två ståtliga barnbarn som kan för ert arv vidare. Lev din sista tid i lycka, din egen lycka. Safair finns ännu i Vattnadal. Jag lovade din farfar att hjälpa er ätt skydda Gondor och det har jag tänkt göra. Jag kommer inte att låta Minas Tirith falla. Res snart, innan oroligheterna bryter ut, res efter de stora vägarna. Det är ännu den säkraste vägen."

Avalon plockade fram ett litet föremål ur en av skinnpåsarna vid sitt bälte, såg på det ett ögonblick och räckte det sedan till Aragorn. Aragorn tog frågande emot föremålet, det var en nål format som ett silverträd, besatt med en droppformad grå alvsten.

"Bär den, den kommer att göra er resa säkrare. Ni kommer då färdas under mitt beskydd, med min välsignelse." sade Avalon tyst, blötte åter upp duken och lade den på Arandils panna.

Aragorn knöt sin hand hårt om nålen och blundade. Alla känslor han burit och försökt gömma så länge började bubbla upp till ytan och tränga fram ur hans hjärta.

"Jag har väntat så länge på att få höra er säga de orden… Jag hatade er så innerligt för Safairs val… jag hatade er lika hett som man far. Jag trodde att jag skulle försöka dräpa er med mina bara händer om vi någonsin träffades igen… jag kan inte känna så nu. Det som är bra med att åldras är att man får perspektiv på saker och händelser. Ni kunde inte välja för Safair, det var hennes och bara hennes sak att avgöra vilket liv hon ville leva. Jag har inte förstått det förrän min son blivit vuxen. Man kan inte göra livsavgörande val för sina barn. De måste göra dem själv… jag ska göra som ni föreslår. Jag reser så fort solen stiger. Ta väl hand om de mina."

Aragorn sträckte ut sin hand mot Avalon. Alven tog den och lovade att se efter allt. Innan Aragorn lämnade kammarn gav han Avalon en lång blick.

"Det är allt något magiskt över er i alla fall. När ni inte botar sjuka eller får skadade fåglar att flyga, så helar ni själar. Jag kommer alltid att minnas er." Avalon skrattade och Aragorn gick för att göra sig klar för avfärd.

Avalon gick fram till fönstret i kammaren. Han öppnade det och visslade som en fågel. Ett kort ögonblick senare kom en liten lärka flygandes och satte sig i Avalons öppna hand.

"Flyg och berätta för Safair att vi kommit fram väl. Hälsa henne även att hon snart får besök", viskade han på alvernas språk och snart tog fågeln till väders igen. Den flög mot de falnande stjärnorna när natten sakta gav efter för morgonens ljus. Solen skulle snart klättra över horisonten och väcka världen till liv på nytt. En ny dag grydde sakta i Gondor, men den kanske också en ny framtid.

Arandil vaknade av att han hörde fåglarna kvittra utanför fönstret. Han blinkade sömnigt för att få till skärpan i blicken, hans ögon var mycket torra och han var fruktansvärt törstig.

"God morgon sömntuta…"

Arandil vände med stor ansträngning sitt huvud mot rösten. När hans ögon klarnade såg han Eldarins leende ansikte.

"Eldarin! Du är tillbaka!" utbrast han.

"Hel, ren och frisk… det är mer än man kan säg om dig. Hur mår du?"

"Som en bit fnöske… finns det vatten någon stans?"

Eldarin hjälpte Arandil att dricka lite. Sedan gick han och bad en av vakterna att hämta Elinor.

"När kom du hit?" frågade Arandil trött.

"Igår kväll, det var tur. Annars hade vi kanske aldrig träffats igen, du var mycket sjuk."

"Sjuk?… allt jag mins är en tjock svart dimma. Den luktade som brandrök, men var mycket tjockare och fuktig. När dimman lättade var jag inte kvar i trädgården. Jag måste ha förirrat mig eller fallit och slagit i huvudet. Jag såg en lång trappa upp till ett par enorma portar… underligt…"

"Du var nära att lämna oss, portarna vid trappans slut kan varit ingången till de dödas hallar."

"Tror du det? Undra vad som hade hänt om jag ignorerat den ljusa varelse som stoppade mig och följt min nyfikenhet."

Eldarin såg nyfiket på Arandil och frågade mer om hans upplevelse. Arandil berättade att han börjat gå upp mot portarna men att en ljus varelse kallat honom till sig. Vid trappan fot hade det stått och kallat på honom på ett språk han inte förstod, melodiskt och vackert. Ett nästan bländande, pulserande ljussken lös upp varelsen som tycktes omsvept i en tunn dimma, vilket gjorde det svårt för Arandil att se några konkreta anletsdrag. Varelsen hade talat med en mörk, men klar stämma och sträckt ut sin hand mot honom. Arandil tog den och kände hur han drogs genom luften. Sedan hade han vaknat. Eldarin log och skulle just berätta för Arandil vad som gjorts för honom, men avbröts av att Elinor rusade in i kammaren. Hon stannade till när hon såg att Arandil var vaken och trött såg på henne. Tårar av lycka började strömma ner för hennes kinder och hon kastade sig om hans halls.

"Arandil, du lever! Jag hade inte vågat hoppas. Välsignad vare du Eldarin som förde en så stor helare hit. Välsignad vare munken som åstadkom detta!"

Snart uppenbarade sig även Mariel, Arathorn och Faria vid kammardörren. De blev också överlyckliga av att se Arandil vaken och väl.

"Var är munken? Vi vill gärna tacka honom." frågade Mariel sin son.

"Han var här på morgonen, men jag har inte sett honom på ett tag. Jag ska gå och söka reda på honom." Eldarin gick genom palatset och frågade de han mötte om de hade sett den bredaxlade munken någon stans. Ingen hade sett honom sedan morgonen. Ute på gården fick Eldarin tillslut napp. En av drängarna hade sett den kåpklädda figuren gå ut genom den lilla porten vid palatsets baksida. Eldarin tackade för upplysningarna och gick mot porten.

Det var inte svårt för honom att hitta Avalon. Under det stora trädet vid sjön satt alven och puffade på sin pipa. Han hade tagit av sig munkkåpan och vikt ihop den snyggt och prydligt. Hans tankar verkade var långt borta.

"Där är du… jag har letat efter dig." sade Eldarin glatt när han närmade sig Avalon.

"Hur mår Arandil?" undrade Avalon och såg mot Eldarin.

"Under omständigheterna väl. Jag har skickats för att hämta dig. Alla är mycket tacksamma."

"Och när de ser mig blir de skräckslagna. Jag har redan lyckats skrämma två pojkar som kom gående längs strandkanten. De fick syn på mig, ropade "skogsanden!", satte händerna för öronen och sprang som om deras skor börjat brinna. Din hemlighet är ute Eldarin. Du har fört ondskan till Gondor…"

"Ingen lyssnar väl på två små pojkar? Kom nu, alla vill träffa dig."

Avalon suckade och tömde sin pipa. Sedan reste han sig och borstade bort gräset från sina kläder. Han tog ett djup andetag och såg sig omkring.

"Det var här jag talade med Arania för första gången. Det är inte mycket som förändrats. De vita blommor hon gav mig efter slaget mot Gerhard har spritt sig hit. Det känns som om hon finns överallt. Den här platsen är nästan helig för mig."

Eldarin tordes inte nämna för Avalon vad den här platsen betydde för honom, utan beslöt sig för att tiga om sina förfaranden… Avalon hängde på sig kåpan och stoppade sitt gyllene hår innanför linningen. Eldarin log mot Avalon. Han kunde tydligt se att alven verkligen vantrivdes under den djupa huvan.

"Det är sista gången ni behöver bära den. Kom, det är min tur att presenterar er för min familj."

De gick mot staden, folket var en aning oroligt innanför murarna. Avalon försökte krypa ihop så mycket han kunde. Misstänksamma blickar följde deras väg. Avalon kikade försiktigt fram under huvan och såg en av de två pojkarna gömma sig bakom sin far, en stor grovhuggen man som var en av de många smederna i Minas Tirith. Pojken pekade menade på Avalon, smeden föste in pojken i smedjan och såg hårt mot Avalon. Eldarin kände också oron bland folket och de skyndade sig in innanför palatsmurarna.

"Folket är oroligt…" mumlade Avalon. "Pojkarnas ord väger kanske tyngre än du trodde?"

"Vi måste presentera er för folket snart. Innan de drar för snabba slutsatser…" svarade Eldarin.

De skyndade genom palatset. De vakter som stått vid Arandils kammare kvällen innan, stod även där nu. De klev raskt åt sidan när de såg Eldarin och den kåpklädde figuren komma genom korridoren och stirrade halvt skräckslaget på Avalon. Eldarin steg först in i kammaren och visade sedan Avalon in.

Elinors ögon fylldes med tårar när hon såg munken. Hon steg fram till honom och försökte hålla sina känslor i schack. "Tack min herre. Ni räddade min sons liv. Finns det något jag kan göra för er, så tveka inte att be om det." Hon sökte efter Avalons händer men han hade dolt dem väl i kåpans stora ärmar. Elinor stack bestämt in sina händer under Avalons ärmar och fattade hans händer. "Ni har fört glädjen tillbaka till vårt land…" Hon skulle just kyssa Avalons händer när hon plötsligt tvekade. "När började munkar bära smycken?" frågade hon försiktigt och såg på alvringarna som blänkte mot Avalons ljusa skinn. Hon försökte se Avalons ansikte under den djupa huvan man han böjde det mer och mer mot golvet. Lite besvärad rätade hon på sig och tog försiktigt tag i kanten på kåpans huva och förde den tillbaka mot Avalons axlar.

Vid anblicken av hans gyllene hår ryggade hon tillbaka. "Ni är ingen munk…" stammade hon och stirrade på Avalon. Alven rätade på sin rygg och sträckte på sig till sin fulla längd, hans ögon såg varmt ner på Elinor.

"Nej, my lady. Jag är ingen munk."

"Avalon…" mumlade Arathorn igenkännande. Sedan ändrade hans förundrade blick karaktär och blev hård och mörk. "Vakter! Arrestera denne man! Han har en dom som väntar honom." ropade han och kallade in vakterna.

Vakterna tvekade ett ögonblick men började sedan gå mot Avalon. Elinor såg på vakterna och på sin bestämda svärfar. Utan att tveka en sekund ställde hon sig framför Avalon. "Nej! Ni får inte kröka ett hår på hans huvud! Jag tillåter det inte!" Sade hon bestämt och lade sina armar i kors på bröstet.

"Flytta på dig Elinor!" röt Arathorn "denne man har länge varit förvisad. Han vet vilket straff som väntar honom här. Han vet vilket brott han begått."

Faria blängde på sin man och ställde sig vid Elinors sida. Hon följdes snart av Eldarin och Mariel. Arathorn såg bestört på sin hustru.

"Faria! är du alldeles från vettet kvinna? Denna man är livsfarlig!"

"Nog Arathorn! ingen arresterar någon förrän jag ger årder!" sade Arandil barskt och försökte sätta sig upp i sängen. "Eldarin, vad ska det här betyda? Har du fört en brottsling in i palatset?"

Eldarin såg forskande på sin farfar och log sedan mot Arandil. "Nej han är ingen brottsling. Han är en av Midgårds unikaste varelser, kanske den sista av sitt slag. Aranadil, detta är min vän, han en alv."

"En alv?… alver är sagoväsen Eldarin. Kom, så får jag se lite bättre på dig."

Arandil vikande till sig Avalon och alven satte sig vid konungens sida. Arandil granskade honom noga. "Vilket är ditt namn och yrke?" frågade han sedan.

"Mitt namn är Avalon Grönlöv, son av Legolas, jag helare min konung." svarade Avalon och bugade.

"En helare… Arathorn, vad är denna man anklagad för?"

"Han är Gideons banne, Arandil." svarade Arathorn. Arandil gav upp ett högt skratt. "Ni måste driva med mig! Den vi blidkar i midsommarnatten är en ond skogsande, lång och fager, med långt gyllene hår och… gröna ögon…" Arandil stirrade på Avalon som log lite förläget. Arandil sträckte ut sin hand för att röra vid Avalons kåpa och hår. Arathorn såg förskräckt på sin sonson.

"Det är han säger jag! Han är skyldig till Gideons vansinne och drottning Eowyns död. Han förvisades med domen, att om han någonsin återvände skulle han få betala med sitt liv. Arrestera honom, Arandil! Be vakterna föra bort honom innan han gör dig också vansinnig!… Vakter rädda er konung!"

Nu tog vakterna eget initiativ och riktade sina vapen mot Avalon. Trotts både Elinors och Arandils vilda protester. Alven höjde sin hand mot vakterna.

"Dâro! " sade han med hög och befallande stämma. Vakterna ryggade tillbaka. Arathorn såg på männen som tvekade att gå fram till Avalon.

"Arandil! Ser du nu att jag talar sanning? Han har lagt en förtrollning över dem!"

"Arathorn, Duîn!" befallde Avalon och den gamle konungen tystnade.

Arandils blick vandrade med skräckblandad förvåning från den förstummade och nu egendomligt lugna Arathorn till Avalon. Alven sänkte sin hand och suckade djupt. Sedan mötte han Arandils blick.

"Jag är gjorde varken Gideon vansinnig eller dräpte drottning Eowyn. Men jag är den Arathorn påstår. Jag är alvkonungen ni sjunger om under midsommarnatten."

Arandil stirrade på Avalon som om han sett ett spöke, Eldarin satte sig vid Arandils andra sida för att lugna honom. "Du behöver inte frukta Arandil. Kommer du ihåg vad den gamle i Rohan sade?"

"Att vi skulle söka hjälp i Imladirs…"

"Det var dit jag begav mig. Avalon är herre av Imladirs. Vi har fört med oss en stor trupp hit som ska hjälpa oss mot Nalgar. Tusen ryttare från Västfold har kommit i hans ära. Från Imadris har vi fört med oss många svärdbärare och nästan sexhundra bågskyttar. De är Avalons livvakter. Eomin av Rohan har sänt Eowyns trupp åter hit till Gondor i ära av Avalons hustru, Arania av Gondor."

"Allt den gamle sade var sant? Jag kan inte tro det? Arathorn kan du förklara det här?"

"Arathorn var för ung för att minnas natten vi gav oss av." sade Avalon lugnt. "Stenen han bär om sin hals har han fått av min dotter. Den har skyddat honom under alla år."

"Aragorn kan bära vittnesbörd, var är han?" frågade Eldarin och såg sig omkring.

"Han har rest. Igår natt bestämde han sig för att spendera sina sista dagar långt från kronans tyngd och stridens larm. Aragorn har rest till lugnet i Vattnadal." svarade Avalon.

"Till Safair?" undrade Eldarin med ett leende på läpparna. Avalon nickade. "Arandil, jag har kommit för att hjälpa er bekämpa det mörker som nästan tog ert liv. För det har även berövat mig både min hustru och min yngsta dotter, dessutom lovade jag Aragorn, son av Arathorn att hjälpa er skydda Gondor om det skulle behövas."

"De talar sanning, Arandil." sade Faria tyst. "I biblioteket finns en gömd kammare, där har Aranias minne bevarats sedan den natt då palatset brann. Kvinnorna i palatset har fört hemligheten från generation till generation."

Arandil såg sig omkring i rummet, han hade svårt att få grepp om all information som nu lades fram för honom. Han skakade oförstående på sitt huvud.

"Ni är ännu svag, ni behöver er vila." sade Avalon lugnt.

"Hur ska jag kunna slappna av? Mitt huvud är fullt av frågor", mumlade Arandil.

Avalon lade försiktig sin hand på Arandils axel. Konungen ryckte till vid beröringen och såg frågande på Eldarin. Prinsens lugna ansikte fick honom att slappna av en smula. Värmen från Avalons hand spred sig genom Arandils kropp.

"Arandil. Milan, milan nifrain morchaint tirgaladh"

Arandil blev genast mycket sömnig och såg trött på Avalon. "Det var er röst jag hörde… jag tror dig Eldarin. Han är inte så farlig som han ser ut…" Sedan föll Arandil i djup sömn. Eldarin föste ut alla ur kammaren. Kvar blev bra Avalon och Elinor. Avalon öppnade Arandils sovtunika och höll sin hand straks ovanför Arandils bröst, en tunn ström av ljuspärlor började flyta mellan Avalons handflata och den lugnt sovande unge konungen. Elinor såg storögt på och baddade sin sons panna med en fuktad linneduk. En kort stund senare lämnade även Avalon kammaren och Elinor blev ensam med sin son.

I konungens sal väntade Faria och Mariel. De visade Avalon den gömda kammaren i biblioteket. Avalon behövde ingen nyckel för att öppna dörren. Den gled makfullt upp så fort Avalon steg fram mot den. Hans ögon fylldes med tårar när han såg tingen. Aranias gamla kläder, en kam, några anteckningsböcker och målningen som hängt i deras kammare. Den hade Eowyn låtit göra straks efter Safairs födsel. Så många minnen det fanns här av deras liv i Gondor. Avalon tog tavlan och hängde den i den kammare Eldarin valt åt honom. Innerst inne hade han velat bo i deras gamla kammare, där även Safair var född, men smärtan och saknaden skulle bli för stor för honom att bära.

Det var ännu förmiddag och Avalon drog på sig den tjocka munkkåpan och gick ut i trädgården. Vid stenbänken, där han sett Arania för första gången, slog han sig ner. Han plockade fram asken med aska från Aranias likbål och strödde dess innehåll för vinden. En del av henne skulle alltid finnas här under de blommande fruktträden.

Framåt eftermiddagen vaknade Arandil. Elinor satt fortfarande vid hans sida. Han kände sig mycket starkare och såg piggare ut. En middag hade planerats för att hälsa truppen, som anlänt kvällen innan, välkommen. Var Arandil lika pigg som nu framåt kvällen så kunde han kanske kunna sitta med. Arandil hade många frågor och bad sin mor att kalla på Eldarin. Eldarin blev mycket glad när han såg Arandils snabba återhämtning och de talade länge. Eldarin besvarade så många av Arandils frågor han bara kunde och berättade om Vattnadal och Melyanna. Arandil kände stort medlidande för sin kusin.

"Så, den store charmören föll tillslut i alla fall…" sade Arandil och försökte trösta Eldarin något. Eldarin log sorgset.

"Mitt hjärta tillhör bara en kvinna och hon har tagits ifrån mig. Det var samma mörker som nästan tog ditt liv som berövade henne sitt. Hennes kropp finns fortfarande där ute någon stans men inte ens Avalon kan frigöra henne från den boja hon bär. Hon är borta för alltid. Men får jag bara en chans så ska jag försöka att få henne tillbaka."

"Det tvivlar jag inte på en sekund. Du har alltid haft en vilja av stål. Det är skönt att ha dig tillbaka… så, Eldarin hjälp den här gamle konungen att komma i ordning. Jag planerar att sitta med i kväll."

"Ja, det är bra om folket ser sin konung på benen när jag presenterar Avalon för dem."

Arandil bad en jungfru att hämta honom de kläder han önskade och Eldarin hjälpte sin kusin att komma i ordning. Arandil såg en aning trött på sin spegelbild när Eldarin placerade Gondors krona på hans huvud.

"Jag saknar min far så fruktansvärt. Han hade så mycket kvar att lära mig." mumlade Arandil tyst.

"Arathan och Eledar hade velat att vi höll modet uppe. Vi måste avsluta vad de påbörjade. Folket älskar dig, det har de alltid gjort. Både jag och Avalon försvarar dig mot alla som vill dig illa. Du kommer att hinna lära dig allt du behöver."

Arandil log mot Eldarin och nickade. Sedan gick de till konungens sal. När de steg in i salen blåste Gondors hov trumpetare salut för att hälsa Gondors konung. Alla förundrades över att Arandil tillfrisknat så fort. I salen fullständig myllrade det av människor. Ekenbrands och Helmars män hade bytt sina blanka klädesstål mot högtidsdräkter. Det gick ändå nästan helt säkert att urskilja vem som kom från vilket land. Västfoldingarna var ofta mörkt rödbruna till hårfärgen och ganska mörka i skinnet. Medan Eorlingarna från Rohan var blonda och ljusa i både skinn och ögonfärg. Att Arandil härstammade från Rohan var det ingen tvekan om. Eldarin presenterade sina vänner för Arandil och konungen tog var och en i hand. Amazorerna bar även de högtidsdräkter, propra grå byxor och tunikor i mörkmårdsgrönt eller vinrött med en midjelång cape fäst vid axlarna. De bar även sina kappspännen på tunikorna. Eldarin fick syn på Imra och Forester som just steg in i salen och kallade dem till sig. Arandil hälsade glatt och igenkännande på den lille hoben.

"Så, vissamlare, ni har återkommit till vårt land."

"Med allt som händer här är det svårt all hålla sig borta", svarade hoben och bugade djupt. Arandil skrattade och vände sig till Arathorn som inte stod långt från dem.

"Man ska lyssna noga på vad denne hob sjunger om, tingen har en förmåga att börja leva…"

"Eller så får vi hitta ett effektivt sätt att hålla honom tyst…" mumlade Arathorn och log ansträngt.

Hoben såg irriterat på Arathorn och skulle just säga honom några sanningens ord när Imra rofyllt lade sin hand på hans axel. "Han har rätt Forester, era sånger handlar allt för ofta om Gondors stora segrar och den ära konungahuset bär och det ni sjunger om blir ofta verklighet. Men det verkar som om ni behöver sjunga hela kvällen i detta hus. Här hälsar man inte ens hjärtligt på sina gäster. De verkar behöva all ära de han få…" sade hon och såg menande på Arathorn

Den gamle konungen såg förfärat och mycket ogillande på Imra. Ett sådant bemötande var han inte van vid. Särskilt inte från kvinnor. Arandil brast ut i en skrattsalva när han såg Arathorns min. "Sådan frispråkighet är vi inte van vid här. Riktigt uppfriskande min sköna. Jag är Arandil son av Arathan, konung över detta land."

"Mitt namn är Imra, Irimas dotter", svarade hon och bugade lätt för Arandil. "Det är en ära att äntligen få träffa er. Eldarin har berättat mycket om er."

"Bara bra saker hoppas jag…" sade Arandil och såg forskande på Eldarin.

"Jag är väl alltid vänlig?" sade Eldarin och log brett mot sin kusin. "Kom, Imra det är dags att hämta Avalon."

Imra nickade och log mot Arandil. Hon sträckte fram sin hand mot honom, inte som en kvinna för att kyssa Arandils ädla hand, utan som en man för att skaka den. Arandil såg förvånat på henne, tvekade ett ögonblick men skakade sedan hennes hand. Arandil såg efter Imra och Eldarin när de försvann in i palatset.

"Vilket uppförande…" muttrade Arathorn. "En kvinna som stiger fram till en konung iklädd manskläder! Att varken visa sin vördnad genom att klä sig vackert eller niga djupt som en kvinna ska är helt ofattbart. Hon talade helt utan respekt för den hon talade till. Vad tror hon att hon är? En mans jämlike?"

Arandil log mot sin fullständigt gnistrande farfar. "Hon tro inte hon är en mans jämlike, Arathorn. utan en konungs jämlike…"

"Imra är befälhavare för de bågskyttar Eldarin fört med sig från Vattnadal. Hon är en av de bästa bågskyttarna i midgård." sade Forester och blängde på Arathorn

"Sannerligen en ovanlig skönhet…" mumlade Arandil

Avalon bar den gröna långrock med silverbrodyrer han burit när Eldarin först kommit till Vattnadal. Det breda silverbältet och brodyrerna glimmade i kammarens dunkel. Han plockade fram sin pannring och satte den på plats. Eldarin skulle komma och hämta honom när tiden var inne. Nu kände han den unge prinsen närma sig. Avalon rättade till sina kläder och gick för att möta honom. Imra kände hur hennes hjärta fylldes med värme när hon såg Avalons resliga gestalt komma mot dem i korridoren.

"Där är alvkonungen jag en gång kände. Jag har inte sett honom på länge…" sade hon till Eldarin och suckade djupt.

Eldarin log, Avalon gick stolt och rakryggad, med en varm blick i sina gröna ögon. "Är ni redo?" frågade Eldarin försiktigt.

"Så redo jag kan vara", svarade Avalon med ett leende.

När folket samlats flyttade man festligheterna ut i trädgården för kvällen var varm och klar. Dessutom skulle ljudnivån ha blivit allt för hög inne i den stora stensalen om alla människor skulle ha vistats där inne. Honnörsbordet var dukat på terrassen och i trädgården nedanför stod de andra borden uppställda i prydliga rader. Eldarin, Avalon och Imra gick genom konungens sal, som nu låg öde fram till de stora portarna. Eldarin tog ett djupt andetag och gick ut på terrassen för att presentera Avalon. Han klappade sina händer för att fånga folkets uppmärksamhet. De glatt talande och ätande människorna tystnade och såg frågande på honom.

"Mina vänner! Detta är en glädjens dag. Det är länge sedan så många representanter från olika länder samlats här i Gondor. Jag hoppas att det här kan bli grunden för en lång vänskap. "

Folkmassan jublade och applåderade. Eldarin såg mot Avalon som ännu stod gömd i konungens sal. Eldarin höjde sina händer och tystade folkmassan.

"Ni vet att vi samlats här i hotets timma. Den svarta skugga som hotar att förmörka vår värld måste vi möta tillsammans. Det här hade inte varit möjligt utan hjälp från en god vän. Ni som rest med mig känner honom väl. För er från Västfold och Rohan är han en stor konung och helare. Mina närmaste, ni som vuxit upp i Gondor, för er är han en legend. För mig… kommer han alltid att vara en vän. Tilltå mig att presentera Avalon, Arangalad, ljusets konung."

Eldarin steg åt sidan och Avalon steg ut på terrassen med Imra vid sin sida. Amazorerna ställde sig genast upp för att hälsa honom. Västfoldingarna och Eorlingarna följde deras exempel. Folket från Gondor ställde sig även de, mest för att alla andra gjorde det.

"Gideons banne… skogsanden…" mumlade en stor grovhuggen karl och såg sig nästan skräckslaget omkring. Sedan pekade han på Avalon och ropade. "Min son hade rätt! Gideons ande går bland oss!"

"Smeden har rätt!" utbrast en annan. "Det måste vara skogsanden från stora skogen, håll för era öron, innan han börjar sjunga!"

Paniken spred sig i trädgården. Gondors folk gjorde sig klara att fly. Arandil ställde sig upp och försökte lugna folket men ingen lyssnade på honom. Eldarin bad trumpetarna blåsa konungens salut så högt de bara kunde. När tonerna flöt ut över trädgården tystnade de hysteriska rösterna och alla såg på Arandil.

"Lyssna till mig mitt folk! denne man är inget monster vi ska frukta! Han frälste min själ från döden för blott ett dygn sedan, ni har honom att tacka för att er konung lever. Vi borde välkomna honom med öppna armar."

"Jag har en bättre ide…" mumlade smeden. "Låt oss tysta detta onda ting innan han försänker vår konung i någon lömsk förtrollning. Han har gjort det en gång, han kan göra det igen!" Han steg fram till en av vakterna och stal dennes svärd.

"Lyssnar ni inte på vad jag säger? Det finns inget ont i denne man!" Insisterade Arandil.

"Hör! det är redan för sent!" utbrast smeden.

"Låt honom inte komma undan med detta! Ropade en vän till smeden." Rädsla böts mot ilska hos Gondors män och kvinnor. De började försöka ta sig fram mot Avalon med dragna svärd och knivar. Imra drog sitt svärd och ställde sig vakande framför Avalon. Helmar och Eldarin skyndade att stötta henne. Avalon såg sig sorgset omkring och suckade. Alla var arga, alla skrek i mun på varandra. Amazorerna, som lämnat sina bågar i logementet försökte hålla de arga Gondor borna i schack med sina svärd och dolkar. Västfoldingarna och Eorlingarna gjorde allt de kunde för att hjälpa till. Avalon viste inte vad han skulle göra. Tillslut mindes han något Gandalf lärt honom för mycket länge sedan. Han öppnade sina händer och höjde dem framför sig. Eldarin vände sig om och såg på alven, han tindrade med ett matt ljussken och ur alvens öppna händer strömmade vackra fjärilar av ljus. De flög ut över folkmassan och lockade till sig mängder av eldflugor. Många stannade till och såg på dem, tillslut stod hela folkmassan och såg på fjärilarnas lek, de kastade sig av och ann i luften. Framför allt de yngre i församlingen var överförtjusta när en ljus fjäril landade i deras händer eller hår.

Avalon öppnade sina ögon och såg ut över folket, alla var förundrade av ljusfenomenet som rörde sig mot den mörka himlen. Han bad Imra och Helmar att stiga åt sidan, sedan gick han ner mot folkmassan. Folket från Gondor såg nu med viss nyfikenhet på det ljusa väsen som steg fram mot dem. Smeden och hans vänner blev åter mycket upprörda men de råkade vara omringade av amazorer och övermannades snabbt när de skulle börja hetsa mot Avalon igen. Avalon stannade på trappans sista steg och såg ut över folkmassan.

"Folk från Gondor! Västfoldingar, Eorlingar, mina vänner från Vattnadal. Mitt namn är Avalon Grönlöv, son av Legolas. Frukta inte jag menar er inget ont."

Folket stannade till och såg på Avalon. Han glimmade i samma vackra ljus som fjärilarna som dansade i luften, många var ännu mycket rädda men nyfikenheten tog överhand. De ville höra vad denne underliga man hade att säga.

"Han har kommit för att göra oss vansinniga! Låt honom inte tala!" Vrålade smeden och brottades ner av amazorerna.

"Jag har kommit för att hjälpa!" ropade Avalon med hög och klar stämma, när folket började oroas av smedens ord. "Jag har kommit för att hjälpa er att svara hotet från Mordor. Min far, Legolas Grönlöv, hjälpte Aragorn, son av Arathorn vid slaget mot Sauron. De var goda vänner. På Aragorns dödsbädd lovade jag att göra samma sak för er. Jag lovade att hjälpa er konung att skydda Gondor, det löftet planerar jag att hålla."

"Legolas var en alv! Det finns inga sådana väsen i midgård, de är bara sagor". Sade en yngre man som nyss börjat sitt vuxna liv och ännu mindes sagorna om herrskarringen.

Avalon log vänligt mot honom. "Jag är den sista av mitt folk, min far och min familj var bland de sista som lämnade Midgård. Jag stannade kvar, jag hade just äktats av Aragorns dotter Arania, och vårt första barn var på väg."

"Han ljuger för er! Gideon hade ingen syster!" vrålade smeden åter.

"Arania har funnits! Jag har själv mött henne!", det var Eldarin som tog till orda. Han gick fram och ställde sig vid Avalons sida. "Allt denne man säger är sanning, jag har aldrig hört ett ord av falskhet falla ur hans mun."

"Prinsen har fallit under monstrets förtrollning! Låt honom inte tala mer!" tjöt smeden.

"Åh, håll tyst!" fräste en av amazorerna och band för smedens mun.

Avalon så mot smeden och började på ner mot honom. Respektingivande steg folket åt sidan när Avalon steg ner bland dem. Han gick fram till smeden och såg milt på honom. "Varför fruktar ni mig så?" frågade han och såg in i smedens ilskan ögon.

Smeden blängde hårt på Avalon. Amazorerna höll fast hans armar, annars hade han säkerligen riktat ett par kraftfulla slag mot Avalon. "Jag fruktar er inte, jag förbannar er! Ni är Gideons banne, ett väsen av ondska." morrade smeden och spottade förbannande på marken vid Avalons fötter.

Avalons blick blev allvarlig. Han synade den kraftfulla mannen från topp till tå. Något obehagligt låg över denne mans ögon. "Ni har en skada i höger arm…" mumlade Avalon, "tillåter ni att jag helar er?"

"Rör mig inte!" fräste smeden. Avalon reagerade genast det fanns en underton i smedens röst som han kände igen. Avalon sträckte ut sin hand för att röra vid smeden, men en obehaglig stickande känsla i hans fingertoppar fick honom att dra tillbaka handen. Då såg Avalon hur smedens ögon mörkande. Avalon stirrade på honom, det såg ut som om en strimma av mörk dimma flöt omkring i smedens annars ganska ljusa ögon.

"Öppna hans skjorta!" beordrade Avalon. Amazoerena såg frågande på Avalon. "Jag kan skada honom om jag rör vid honom. Öppna hans skjorta!"

"Vad gör ni med min far!" En av pojkarna som Avalon skrämt vid sjön steg fram och såg argt på alven. Avalon satte sig på knä framför honom.

"Har din far uppfört sig underligt på sista tiden?"

"Nej, det har han inte! Låt honom vara!" morrade pojken.

"Min herre… om jag får säga något?" en kvinna steg fram till pojken och lade sina händer skyddande på hans axlar. "Min man har uppfört sig underligt de sista tio åren."

"Isabelle! tyst med dig kvinna!" sade smeden argt och blängde på henne. Avalon såg på kvinnan och rese sig upp. Hennes blick var trött och allvarlig.

"Han har slagit er…" sade Avalon sorgset. Kvinnan nickade.

"Han är som förbytt, han ger sig på pojken också…"

Avalon blängde på smeden och beordrade åter att amazorerna skulle öppna hans skjorta, de gjorde som de blev tillsagda. Avalon suckade djupt när han såg det vackra halsband som låg mot smedens bröst. En vacker silverkedja, från vars det hängde en berlock krönt med svart adamant. Eldarin var nyfiken på uppståndelsen och trängde sig igenom hopen av människor som samlats runt smeden och Avalon.

"Vad är det frågan om?" frågade han. Avalon sade ingenting utan visade bara på smedens halsband. "Svart adamant…" mumlade Eldarin igenkännande.

Avalon vände sig till hustrun. "Var kommer det här smycket ifrån?"

"Det är betalning för en tjänst tror jag…" svarade hon.

Avalon nickade och såg bekymrat på smeden. Den kraftiga mannen försökte slita sig fri från amazorernas grepp men de höll honom stadigt.

"Ni skadar honom! släpp min far!" utbrast pojken och började gråta. Smedens blick ändrade karaktär. Nu såg han på Avalon med ett leende. "Gör inte pojken ledsen, Arangalad… släpp hans far…" mumlade smeden medan hans ansikte förvreds i ett brett leende.

Avalon blundade och kände ilskan blossa upp inom honom, han svalde hårt och försökte behålla sitt lugn. "Du får inte denne man, jag släpper honom inte", sade Avalon sammanbitet. Rösten som föll över smedens läppar kände han igen allt för väl.

"Jag tar det jag vill ha… det borde du veta, min äskade…" sade rösten och smedens förvridna ansikte log.

Avalon bad en av amazorerna att räcka honom sin dolk och med en snabb rörelse skar han av silverkedjan runt smedens hals, utan att vidröra hans hud. Smeden gav upp ett fasansfullt skri och föll ihop i amazorernas armar. Smedens hustru greps av panik och försökte ta sig fram till sin man, men stoppades av amazorerna. Smycket landade vid Eldarins fötter. Han plockade upp halsbandet och såg på det. Berlocken gnistrade och glimmade inbjudande, just som han sträckte ut sin hand för att se lite närmare på den hörde han Avalons varnande stämma.

"Vidrör inte stenen…" mumlade alven. Eldarin nickade och lade ner smycket i en liten skinnpåse. Avalon lade sina händer över smedens bröst och snart öppnade den kraftige mannen sina ögon.

"Isabella?…" mumlade han, "var är min hustru?"

"Hon är här", sade Avalon lugnt och signalerade till amazorerna att släpa fram kvinnan och pojken. "Var är jag?" frågade smeden medan hans familj kramade om honom, "och vad har hänt med ditt hår? Det hade inga grå stänk igår?" Smeden drog sina fingrar genom sin hustrus hår med en mycket förbryllad blick.

"Ni har sovit i tio år…" svarade Avalon. Smeden såg mycket fundersamt och oförstående på den långe mannen vid hans sida.

"Tio år?… hur är det möjligt?"

"Vi kan tala om det senare, gå hem och återfå er styrka." Avalon sträckte ut sin hand mot smeden och hjälpte honom på fötter. Isabella tackade för hjälpen och familjen banades väg genom folkmassan och försvann snart ut genom palatsportarna. Folket vände sig mot Avalon och såg på honom med frågande blickar. Imra såg sin chans och började sjunga.

Jag drömde om svärd i natt.

Jag drömde om strid i natt.

Jag drömde att jag stred vid din sida,

rustad och stark, i natt…(i)

Snart föll amazorerna in i lovsången, Västfoldingarna och Eorlingarna lika så. Folket från Gondor såg sig omkring av förundran, snart hade även de lärt sig texten och sjöng av hjärtans fröjd. Arandil rese sig upp från sin plats vid bordet och gick fram till Avalon.

"Det jag just såg ger mig stort hopp inför framtiden, det känns bra att veta att ni står på vår sida", sedan sträckte han ut sin hand mot Avalon.

Avalon log, bugade lätt och skakade Arandils hand. Sedan föll has blickar på Arathorn som också lämnat sin plats och kom gående mot dem. Arathorn steg bestämt fram till Avalon och såg allvarligt på honom.

"Vad jag förstår har min far redan förlåtit er. Jag ska försöka göra samma sak. Arandil, var snäll och lyft alla anklagelser från denne mans huvud. Vi ska välkomna honom som en gäst. Välkommen till Gondor, Arangalad", sade han och bugade lätt för Avalon. Alven log och besvarade hällningen. Arandil visade Avalon till honnörsbordet och han blev tilldelad en plats vid Eldarins sida. Avalon krävde omedelbart att Eldarin skulle ge honom skinnpåsen med smedens halsband. Eldarin räckte över den utan att ifrågasätta. Avalon tyckte inte om att vidröra påsen men dolde den i sin rockärm.

Faria, Elinor och Mariel satt alla tre på rad och åt vid ett bord vid sidan om honnörsbordet. Faria petade förstrött i maten på hennes tallrik, hon hade fått upp ögonen för Imra och betraktade noggrant var rörelse den rödblonda bågskytten gjorde. Imra satt bland amazorerna och märkte inte den gamla kvinnas blickar. När middagen var över dukades borden undan. Musikanter stämde upp, man dansade, drack och sjöng. Faria satt vid Elinors sida uppe på terrassen och betraktade den glada folkmassan.

"Arandil verkar tillfriskna bra…" sade den gamla och såg på konungen som talade glatt med Eldarin.

"Ja, han är snart helt återställd. Alvens helande är ofattbart…" svarade Elinor och drog en suck av lättad.

"Bra, då har vi ett problem att ta itu med. Elinor, förlåt om jag är allt för rak på sak. Vi befinner oss i en tid hotad av krig och Arandil har ännu inte blivit far. Faller han i kriget finns ingen arvinge till tronen."

"Du har rätt… men han är så ung", mumlade Elinor.

"Ung? Elinor, din son är snart tjugosju år. Hade han varit sjutton hade han varit ung. Arathan var yngre än Arandil är nu när ni gifte er, hans ålder har hur som helst ingen betydelse i det här fallet… att Arandil inte har någon hustru ännu betyder inte att han inte kan bli far… vi har kanske inte tid att iordningställa något bröllop värdigt en konung, men ätten får inte dö ut."

"Men Eldarin då?" Elinor svalde hårt. Tanken på att förlora sin son på samma sätt som hon förlorat sin make var olidlig. Hur mycket hade hon inte gett för att Eldarin skulle vara tronarvinge i stället för Arandil. Då hade hon kanske kunna övertala honom att bli kvar i staden när truppen ger sig av för att möta fienden.

"Eldarin är inte arvinge, Elinor. Han är son av Eledar inte Arathan. Kan inte Arandil finna en lämplig kvinna snart så får ni sluta ge kammarjungfruruna av ert te. Den som blir havande får Arandil äkta senare."

"Men Faria!" Elinor såg förfärat på sin svärmor.

"Inga men Elinor! Jag vet att det inte är vad du planerat för Arandil, men du måste inse situationens allvar. Han får äkta den jungfru som blir havande… om vi inte kan "hjälpa" honom att finna en lämplig kvinna."

Elinor sneglade på den gamla drottningen. "Du tänker på den rödblonda bågskytten, eller hur?"

Faria log mycket belåtet och nickade. "Hon är befälhavare för en stor trupp, en skicklig bågskytt och mycket vacker, dessutom har hon lite skinn på näsan, ett bra ämne för en arvinge."

Ja, om vi nu ska spela det spelet behöver vi finna en kvinna som passar in i vår krets. Det här kriget lämnar bara änkor efter sig… jag ska tala med Mariel, så får vi diskutera hur vi ska gå tillväga. Hon står på bra fot med flickan…"

Bra, jag förväntar mig att ni löser problemet på ett eller annat sätt. Jag har alltid varit stolt över mina sonhustrur, det här klarar ni säkert…" den gamla drottningen sneglade på Arandil och Eldarin. "De är båda mycket stiliga, Eldarin har aldrig haft några problem med att på jungfrur att dela hans bädd. Arandil har en del att lära där."

"Jag har fostrat honom att vara försiktig, med tanke på hans status", mumlade Elinor.

"Det är hög tid att ändra på det nu", svarade den gamla med en bestämd min. Sedan sade hon god natt och drog sig tillbaka till sin kammare.

Elinor såg på sin son, hon var mycket stolt över honom och skulle verkligen tycka om att bli farmor. Hon vände sin blick ut mot trädgården. Det var riktigt mörkt nu och de glada människorna lystes upp av kulörta lyktor av papper som hängde i träden och de levande ljus som stod utplacerade på borden. Under ett av de stora frukträden stod Avalon och talade med Imra och några av hennes under befäl. Elinor betraktade Imra med noggrant granskande blickar. Farias plan var kanske inte så dum i alla fall… hon ropade på Saide. Kammarjungfrun hörde sin husfrus kall och skyndade fram till henne.

"Den rödblonda kvinnan där nere, var sover hon någonstans?"

"Imra? Hon sover bland sin trupp i logementet, inte långt från tjänstefolkets hus." svarade Saide och såg forskande på Elinor.

"Jag behöver hennes kläder…"

"Förlåt? Vad menar ni?" kammarjungfrun såg mycket förbryllat på sin husfru.

"Kan du låna hennes kläder ikväll, eller på morgonen? Säg att de ska tvättas och att jag är villig att förse henne med nya. Sen ska hon få en kammare i palatset. Saide, jag behöver hennes mått till en klänning så snart som möjligt. Nå? Kan du ordna det?"

"Jag ska göra mitt bästa", svarade jungfrun och skyndade iväg. Elinor suckade djupt och gick fram till trappan som ledde ner från terrassen, så hon kunde se Imras färger lite bättre.

"Vad är det nu du planerar?" frågade Mariel, hon hade sett Saide smita iväg, hon stod nu vid Elinors sida och försökte se vad det var hon tittade på.

"Vi befinner oss i krigstillstånd och står utan arvinge till tronen. Eftersom min son inte har någon hustru så har jag och Faria kommit fram till att vi bör hjälpa Arandil lite på traven. Tronföljden måste säkras. Vad tror du om henne?" Elinor pekade försiktigt mot Imra.

"Absolut", svarade Mariel och nickade instämmande. "Jag skulle valt henne för Eldarins räkning om inte hans hjärta fortfarande varit fyllt av Melyanna."

Elinor såg frågande på Mariel. "Eldarin fann en kvinna under sina resor som han ville äkta, fortsatte Mariel. Med tyvärr finns hon inte längre bland oss. Hon var dotter till Avalon, både hon och hennes moder dräptes för inte så länge sedan, en mycket sorglig historia… när börjar vi?"

"Så snart jag kan fixa till henne lite… jag beklagar din sons sorg…"

"Eldarin klarar sig alltid, det har han efter sin far… törs jag fråga om Arandil har något att säga till om i det här fallet?"

"Hon är vacker, han har säkert inget emot föreningen. Just ja, kom ihåg att säga till Eldarin att jag byter ut jungfrurnas te hädan efter. För säkerhets skull."

Elinor lämnade terrassen och gick in i palatset, hon hade mycket att planera. Mariel kunde inte låta bli att tycka synd om flickan. Den stackaren hade ingen aning om vad de planerade för henne.

Det var mycket sent innan alla började dra sig hemåt. Eldarin och Avalon satt en liten stund i en mindre sal, just innanför konungens sal och talade i den öppna spisens sken. Avalon plockade fram skinnpåsen med smedens halsband och slängde den på elden. Eldarin såg på påsen som sakta förtärdes av lågorna.

"För alla svarta adamanter sådan ondska med sig?" undrade han och såg på Avalon.

"Jag har inte förstått deras plats i det hela förrän nu", svarade Avalon med blicken fäst vid lågorna. "Mirga har en gång berättat för mig att hon har spioner överallt. Hur det var möjligt har jag just fått förklarat. Svarta adamanter är värdefulla för att de är sällsynta. De är blott vackra stenar när de ligger stilla. Men de ger Mirga möjligheten att se genom bärarens ögon. Jag kände hennes blick i smedens."

"Då är de alla onda, alla svarta adamanter måste förstöras…" mumlade Eldarin.

"Nej, min vän. Mirga är ond. Stenarna är bara ett av hennes fönster mot världen utanför Morias portar... gå och lägg dig nu, Eldarin. Jag ser till att askan blir väl omhändertagen."

Eldarin nickade, sade god natt och gick till sin kammare. Avalon satt tyst kvar och lade mer ved på elden. Värmen skulle förstöra både kedjan och stenen för gått. En tunn strimma av mörk rök letade sig ut i rummet. Avalon iakttog den uppmärksamt. Den kröp över golvet som ett levande ting, fram till alvens fötter. Den klättrade upp för hans rock och ringlade uppvaktande och lockade runt hans nacke, hals och ansikte. Avalon viftade bort den och såg in i lågorna.

"Nej Mirga, jag kommer inte till dig förrän du släpper min dotter fri."

Elden blossade upp och dog ut.

Eldarin gick till sin kammare. Han kände sig väldigt ensam. Ölet rusade ännu en smula i hans ådror och han saknade Melyanna otroligt mycket. Han drömde om att få somna vid hennes sida och gräva ner sitt ansikte i hennes mörka hår. Eldarin bytte till sina nattplagg och kröp ner i sin bädd. Halvt i dröm kände han att någon försiktigt smekte hans nacke. Eldarin vände sig om och såg Saide stå där i mörkret vid sidan av hans bädd.

"Vad är det?" frågade han trött. Hon sade ingenting utan lutade sig över honom och kysste hans läppar. Eldarin såg frågande på henne. Hon log och smeket hans ansikte och hår.

"Jag har saknat dig så…" mumlade hon och började knäppa upp livstycket på sin klänning. Eldarin satte sig upp och försökte stoppa henne, hon såg förvånat på honom. "Är något fel? ni har aldrig avvisat mig förut?" Undrade hon.

"Jag kan inte Saide… sade han tyst och log mot henne, mitt hjärta tillhör någon annan."

"Ditt hjärta tillhör alltid någon annan, Lord Eldarin. Ni byter hjärtevänner lika ofta som andra män byter kläder."

"Den här gången är det annorlunda, jag skulle friat till henne Saide."

"Avalons dotter, hon som dog… Mariel har berättat", mumlade Saide. Eldarin nickade och drog en djup suck. Saide satte sig vid hans sida och såg honom djupt i ögonen. Sedan lutade hon sig åter mot honom. "Låt mig få läka ert hjärta, låtsas att det är henne ni håller i er famn, hennes läppar ni kysser…" hon förde sin hand över Eldarins ögon och kysste hans läppar.

Han blundade och kände hennes händer leta sig in under hans sovtunika. För en sekund försökte Eldarin känna Melyannas hår mellan sina fingrar, när han drog dem genom Saides, Melyannas lätt solbrända hud mot sin, när Saide smekte honom, men smärtan blev för stor och han sköt henne ifrån sig.

"Förlåt Saide, men jag kan inte. Det är för tidigt."

Saide såg sorgset på Eldarin, hans ögon var blanka och hans blick uppgiven. "Var är den Eldarin jag kände? Hans glada blick, pigga skratt och lustfyllda händer?"

"Han är borta, han försvann med hennes svarta hår…"

Saide nickade och klädde sig igen, innan hon lämnade kammaren smekte hon Eldarins kind. Hon påminde honom om var hon fanns, om han någon gång skulle sakna henne. Eldarin såg efter henne när hon gick. Hon hade haft rätt. Det var första gången han avvisat en jungfru som velat dela hans bädd. Hans hjärta fullständigt skrek efter Melyanna.

------------------------------------------------------

(i) för hela Karin Boyes underbara dikt, läs kap nr 3...