Kap 15: Arandil av Gondor

Nästa morgon upptäckte Imra till sin förvåning att hennes packning var borta. Hon hade velat byta kläder och tvätta upp de hon bar, men det fick vänta. Hon antog att en av de andra amazorerna tagit fel och snart skulle inse sitt misstag. Mariel hade under gårdagens festligheter, inbjudit Imra att promenera med henne nu på morgonen. Om hon vände upp och ner på logementet för att finna den försvunna ränseln nu så skulle hon komma för sent. Så Imra fick söka sin packning senare. Morgonen var tidig, men ändå varm. Träden hade slagit ut mer och rosorna blommade i trädgården. Mariel satt i konungens sal och handarbetade, när den unga flickan steg in välkomnades hon hjärtligt. Mariel bjöd på en enkel matbit före den stora frukosten och förklarade att gammeldrottning Faria ville ha färska buketter med rosor på frukostbordet, nu när de äntligen slagit ut. Så om Imra inte hade något emot att få lite taggar i fingrarna fick hon gärna hjälpa till.

"Själklart kan jag hjälpa till, jag har redan lovat att promenera med er på morgonen så jag kan lika gärna bära de rosor ni skär." sade Imra med ett leende.

"Bra, det behövs en hel del, det är många bord som ska prydas." sade Mariel och bad Saide att servera Imra mer te innan de gav sig av. Om det var ett veck på mattan i salen eller en möbel som plötsligt flyttat sig och blockerat jungfruns väg fram till Imra är svårt att sätta sitt finger på. Men en sak är säker, jungfrun snavade och tekannan hon bar landade prydligt i Imras knä. Mariel skällde ut jungfrun som bad om ursäkt och lommade iväg.

"Jag är hemskt ledsen…" sade Mariel och såg på Imras böta plagg. "Jag ska genast se till att de blir tvättade, hoppas att ni inte brände er."

"Det gör ingenting…" mumlade Imra, jag lånar torra kläder av en av mina bågskyttar. "Min packning måste ha blivit förväxlad under natten. Jag kan inte finna den."

"Kommer aldrig på fråga, låt mig låna dig kläder. Det var trotts allt min klumpiga jungfru som spillde ner er. Kom med mig."

Mariel visade Imra till sin kammare och plockade fram några vackra klänningar ur sin garderob.

"Jag har visserligen inte några byxor att ge er, men era egna kläder kan vara färdiga i eftermiddag. Så ni kan kanske använda en av dessa så länge."

Imra tyckte inte om att gå i klänning, det hade hon aldrig gjort. Men hon tyckte om Mariel och ville inte göra henne ledsen. Imra valde en enkel klänning i dov askblå färg. Mariel hjälpte Imra att klä sig och skickade hennes kläder på tvätt. Mariel var mycket nöjd, den blå klänningen passade utmärkt till Imras rödblonda hår. Hon gick fram till sitt smyckeskrin, plockade fram ett hårspänne i silver och såg frågande på Imra.

"Jag har inte några egna döttrar och Eldarins hjärta är ännu uppfyllt av Avalons dotter. Det kan hända att jag aldrig får någon sonhustru. Det vore en stor glädje för mig om ni ville bära det här."

Imra suckade och lät Mariel kamma hennes hår och fästa det bak på hennes huvud med hårspännet. Imra granskade sin bild i spegeln framför henne när Mariel var klar.

"Jag ser ut som en kammarjungfru…" sade hon tyst och log ansträngt.

"Nonsens! Ni är mycket vackrare än så. Kom så går vi och skär rosorna till frukosten. Vi har redan förlorat mycket tid."

Imra följde Mariel genom trädgården fram till Rosenbuskarna. Imra hade svårt att vänja sig vid kjolen som slängde runt hennes ben. Den fastnade och var bara i vägen. När de kom fram till rosenbuskarna blev hon alldeles målös. Aldrig hade hon sett så många olika sorters rosor på ett och samma ställe. Där fanns alla färger och storlekar hon kunde tänka sig.

"Så vackert…" mumlade hon tyst.

"Eowyn anlade den här trädgården för mycket länge sedan, alla kvinnor i paltset har skött om den. Både jag och Elinor är mycket noggranna med den. Kom så skär vi några vackert utslagna till frukostboret." sade Mariel och visade Imra in bland buskarna.

Mariel skar loss rosorna och Imra bar dem. De talade glatt och skrattade hela tiden, de två kvinnorna kom mycket bara överens. Imra hade tillslut hela famnen full med blommor i olika färg och storlek.

"Börjar det inte räcka? Jag kan snart inte bära fler utan att krossa dem…" frågade Imra och funderade över vad Mariel såg efter bland buskarna.

"Bara någon till, det finns en färg där borta som vi inte tagit av", sade Mariel och stegade fram till en röd rosenbuske.

"Men vi har redan röda rosor…"

"Den här är lite mörkare runt kanterna…" mumlade Mariel och skar loss några blommor. Så sken hon upp och skyndade att räcka Imra de nya blommorna. Mellan buskarna kom Eldarin och Arandil gående. Mariel ropade till sig dem och började genast småprata. Eldarin såg frågande på Imra.

"Imra, det må jag säga… jag höll inte på att känna igen er. Jag tror inte att jag sett er i klänning förut."

"Det har blivit ett missförstånd med mina kläder, så din mor var vänlig och lånade mig denna." sade Imra och försökte rätta till kjolen utan att tappa alla blommor hon bar.

"Den klär er verkligen", sade Eldarin och log.

Mariel såg granskande på sin son, så tog hon ett bestämt tag om hans arm. "Eldarin, jag måste tala mer dig om en sak. Det är mycket viktigt. Imra, min vän, det har varit en mycket trevlig morgon. Vill ni vara vänlig och föra dessa blommor till palatset. Jag måste tala ostört med min son."

Imra lovade att göra det och såg Mariel släpa iväg Eldarin. Arandil log mot Imra, hon hade famnen så full med rosor att hon hade svårt att hålla dem alla. Hon såg mycket besvärad ut. "Ni ser ut att ha fler blommor än ni kan bära, låt mig hjälpa er med dem", erbjöd han sig.

Imra log och lät honom överta hälften av rosorna. "Tack , min konung. Jag har redan så mycket taggar i mina händer att det skulle underlätta om ni ville ta några av blommorna."

"Min mor skulle möta mig här, har ni sett henne?" undrade Arandil och såg sig omkring i trädgården.

"Nej, det är bara jag och Mariel här, jag har inte sett Lady Elinor." svarade Imra och petade bort några taggar från hennes fingrar.

"Hon måste glömt bort alltsammans, får jag gå med er till palatset? "

Hon nickade och de började gå. Arandil såg på Imra, hon var vackrare i morgonens ännu tunna ljus, än den dunkla skymning han sett henne i igår.

"Ni verkar förtjust i våra rosor, sade han och sneglade på henne."

"Åh, om ni antyder på mängden så är det Lady Mariel som skurit dem och gammeldrottning Faria som beställt dem."

"Tycker ni inte att de är vackra?"

"Jo, mycket, de doftar underbart. Men jag fördrar liljorna som växer i Vattnadal."

"Självklart, de har inga törner… Jag har sett dessa blommor växa, skuta knoppar och slå ut, varje sommar i hela mitt liv… Ändå ser de annorlunda ut när ni bär dem."

Imra stannade till och såg frågande på Arandil. De hade kommit fram till palatstrappan och på terrassen väntade Faria. Arandil räckte över de blommor han bar till Imra och såg på henne.

"Jag ska alltid minnas er så här, med ert hår till rufsat av vinden och famnen full av rosor."

Så bugade han sig och skyndade till Mariel och Elinor som kom gående genom trädgården med Saide inte långt efter. Imra såg stumt efter Arandil och gick sedan till Faria för att överlämna blommorna, som hon lovat Mariel. Faria såg nöjt på Imra och visade flickan var hon skulle lägga blommorna.

"Mor, du kom inte till trädgården, var har du varit?" undrade Arandil.

"Jag var tvungen att tala allvar med Saide. Hon spillde ner Imra på morgonen. Den stackars flickan är som förbytt. Din kusin avvisade henne igår natt."

"Eldarin har berättat", sade Arandil och såg på Saide som smet in i palatset.

De gick till konungens sal för att äta frukost. Faria hade instruerat Imra hur hon skulle fördela blommorna och det stod många vackra buketter på borden. Faria stod och talade med Imra när sällskapet steg in i salen. Eller rättare sagt, Faria talade och berättade om Gondors stolta konungahus, Imra försökte plocka bort taggarna från sina händer och nickade med jämna mellanrum. Mariel gick fram till sin nya vän och bad henne sitta ner vid frukostbordet. Innan de han sätta sig ner steg Eldarin och Avalon in i salen. Imra sken upp och slutade plocka sina händer. Alven log mot henne och bugade lätt till hälsning. Mariel granskade Imra misstänksamt och var nu mycket noggrann med att flickan satt vid hennes sida under frukosten. När måltiden var avslutad gick Imra till logementet. En amazor hade hittat Imras packning och nu ville hon byta till sina egna kläder. Elinor såg att Arandil följde Imras gång genom trädgården tills hon försvann utom synhåll. Elinor log och såg på Faria, den gamla drottningen nickade nöjt mot henne.

Dagarna gick i Gondor, männen spenderade många av dygnets vakna timmar i konungens sal. Strategier lades upp och förråd inventerades. För en gång skull verkade även Eldarin ganska intresserad, även om han då och då drev iväg i sina tankar. Imra och hennes amazorer var sälla med på mötena, de spenderade dagarna med att utbilda Gondors bågskyttar. "En god bågskytt kan rädda många krigares liv" var deras måtto under träningen. Framstegen kom sakta men säkert. Avalon sände då och då bud till Safair och frågade hur det var ställt i Vattnadal. En dag kom en liten sparv med bud att Aragorn nått Vattnadal. Avalon kunde känna sin dotters lycka i meddelandet. För sin inre syn kunde han se deras möte. Safairs bild och närvaro kändes klarare och starkare. Solen sken åter en smula i Imladirs. Eldarin var orolig för Avalon. Alven åt fortfarande väldigt lite, men det var inte det som skrämde honom. Eldarin tyckte att Avalon inte bar upp sina kläder riktigt så väl som han tidigare gjort… och alver magrar inte.

Mariel och Elinor såg till att Arandil och Imra spenderade så mycket tid som möjligt tillsammans. Men deras ansträngningar såg inte ut att bära frukt och hotet från Mordor kändes allt närmare. En kväll när solen precis var på väg att sjunka under horisonten och middagen just avslutats, bjöd Arandil Imra att promenera med honom i trädgården. Hon accepterade artigt. De talade om allt mellan himmel och jord. Arandil berättade om Gondor och Imra talade om Vattnadal. Mariel stod på terrassen och såg dem vandra in bland frukträden. Hon stoppade Eldarin som just var på väg ut ur salen.

"Vad tycker du om det där?" frågade hon och nickade mot Arandil och Imra.

"Vad ska jag tycka om det? Arandil talar med Imra, det är väl inget märkvärdigt?" Han såg på sin mor och upptäckte en mycket nöjd blick i hennes ögon. Eldarin skrattade. "Säg inte att ni försöker fösa ihop Arandil med Imra! Det är verkligen något jag inte trodde om dig. Hade jag hört det från Elinor hade jag förstått det men inte från dig."

Mariel såg förläget ner i marken. "Det var Farias ide från början, hon tyckte att Imra skulle bli en bra mor för en arvinge till kronan."

"Eldarin suckade och skakade roat på sitt huvud. "Naturligtvis är det den stora bidrottningen som ligger bakom det hela… nå, era ansträngningar är hur som helst förgäves."

"Vad menar du? Är hon pryd? Arandil bör bli far innan ni drar ut i krig."

"Om Imra är pryd?… ja mor lila, hon är pryd, mycket pryd. Vad vet du om amazorerna egentligen?"

"Inte mycket…" mumlade Mariel.

"Jag förstår det, amazorerna är som prästinnor. De har avgivit kyskhetslöfte…" sade Eldarin och klappade sin förvånade mor på axeln. Mariel skyndade genast iväg för att berätta nyheten för Elinor och Faria.

Arandil visade Imra till rosenträdgården. Buskarna stod nu i full blom och doftade underbart. Imra drog några djupa andetag och njöt. Arandil betraktade henne med ett leende på läpparna.

"Vänta här ett ögonblick", sade han och visade Imra till en stenbänk inte långt därifrån. Imra satte sig ner och såg Arandil försvinna in bland buskarna. Hon tänkte på Melyanna, hon hade tyckt mycket om den här trädgården. För sin inre syn kunde hon se Eldarin, Melyanna och deras barn sittande i skuggan under ett av de vackra frukträden på en picknick filt. De kunde ha haft det underbart här. Arandil steg åter fram mellan buskarna. Han höll ena handen dold bakom ryggen.

"Blunda", uppmanade han. Hon log och blundade. Arandil satte sig vid hennes sida och bad henne öppna ögonen igen. Imra såg förvånat på Arandil. I handen höll han en vacker ros. Dess blad var gulrosa, gula i botten och rosa mot kanterna. Hon tog frågande emot den.

"Den har just börjat blomma, den är lite senare än de andra, men väl värd att vänta på. Känn, den har inga törner."

Han tog hennes hand och förde den mot rosens stjälk, sedan höll han kvar den i sin.

"Kanske ingen lilja från Vattnadal, men en väldigt vacker ros."

"Ja, den är mycket vacker, vad är det för sort?" frågade hon och försökte frigöra sin hand från Arandils. Han kysste den och släppte taget.

"Den är ny, trädgårdsmästaren har inte namngivit den ännu. Jag ska föreslå att den kallas Imra." Imra mötte frågande Arandils blick. "Ser ni inte att den har era färger? Blont och rött, som ert hår och saknar törner som skadar era vackra händer."

Imra viste inte vad hon skulle göra. Hon försökte undvika Arandils ömma leende men hade svårt att ta blicken från honom. Han lutade sig försiktigt och frågande mot henne för att stjäla en kyss. Men nu reste sig Imra upp förnärmad.

"Ni får inte missta mig för en billig kammarjungfru, min konung!"

Arandil log mot henne och lade sitt huvud på sned, han granskade henne noga. "Nej, my Lady, jag misstog er inte för någon "billig jungfru". Jag misstog den längtan ni bär i era ögon."

"Jag är inte någon ni kan ta till er bädd med vackra ord." sade hon irriterat och kastade rosen vid Arandils fötter. Sedan vände hon på klacken och började gå i snabb takt mot logementet. Arandil plockade upp rosen och såg sorgset på den. Han sprang ifatt henne och blockerade hennes väg.

"Vem är den man som bär er trohet? Jag kan inte se någon ring på ert finger, men jag antar att ni avgivit ett löfte. Vem är den man som inte står vid er sida om ni älskar honom?"

Imra såg irriterat på Arandil och försökte gå förbi honom, men han stoppade henne gång på gång.

"Imra, jag tror att jag förälskat mig, ni har stulit mitt hjärta. Jag måste få veta vem som bär ert. Vem är min rival?… är det Eldarin?" Imra skakade på sitt huvud och såg skamset ner i marken. Arandil betraktade henne med en mycket sorgsen blick. "Liljor från Vattnadal... jag förstår. Det är ingen man eller hur? Det är alven…"

Imra svarade inte. Han steg närmare henne och lade försiktigt sin hand mot hennes kind. "Ni är så vacker, så vänlig… jag kan inte mäta mig med Avalon, det vet jag. Vackra Imra från Vattnadal. En konungs hjärta har du stulit, kom alltid ihåg det. Jag ska alltid minnas er, med ert hår tillrufsat av vinden och er famn full av rosor. "

Arandil kysste hennes hand och gick sin väg. Imra såg efter honom när han försvann mellan träden.

Eldarin såg Arandil storma in i sin kammare. Instinktivt kände han att det hade något med Imra att göra. Han knackade försiktig på hos Arandil och steg in i kammaren. Arandil satt vid sitt skrivbord och såg sorgset på Eldarin. "Du visste hur det låg till från början, eller hur?"

Eldarin nickade och suckade uppgivet. "Jag visste inte att du tyckte om henne."

"Inte jag heller, förmän ett par dagar sedan, när jag såg henne med din mor i trädgården."

"Det var det som var meningen. Mariel, Elinor och Faria har gaddat ihop sig mot dig."

Arandil skrattade och gick fram till sitt fönster. Amazorerna tränade Gondors bågskyttar nere på gården. Imra stod och övervakade det hela. Snart var det för mörkt för bågskytte, så träningen skulle avslutas på en stund. "Jag är konung av Gondor, jag borde vara mognare än så här…" mumlade Arandil tyst.

"Du är en god konung Arandil." sade Eldarin stöttande och gick fram till Arandils sida.

"Det känns inte så… se på honom, inte ens en konung kan tävla mot honom med hedern i behåll."

Eldarin såg ner mot gården. Avalon stod och diskuterade något med Imra, Avalon verkade mycket road och Imra en smula förnärmad.

"Jag är inte så säker…" mumlade Eldarin. "Imra gav sina löften när hon var mycket ung och Avalon vill inte äkta någon ny hustru på länge. Hennes och vår livslängd är ingenting jämfört med det han har framför sig. Han kanske äktar en ny kvinna om trehundra år?… jag skulle fortsätta uppvakta henne om jag var i dina kläder. Om inte annat så för att hålla våra kära mödrar lugna."

"Tror du att det finns någon möjlighet?" frågade Arandil och såg hoppfullt på sin kusin.

Eldarin vände blicken från gården och såg på rosen som Arandil ännu bar i sin hand. "Det är inte alltid de vackraste rosorna som blommar först. Den där är lite senare än de andra, eller hur?" sade Eldarin och log. "Var försiktig med kammarjungfrurna nu bara. Elinor har bytt deras te mot vanligt. De gör allt för att fälla dig…"

Arandil skrattade och lovade sin kusin att försöka hålla sig borta från dem.

"Du behöver koppla av, vi borde ge oss av till Silvertrumpeten i kväll. Dessa väggar äter upp ditt sinne."

"Jag kan inte springa omkring mer Eldarin. Jag måste vara ett föredöme."

"Du kan vara ett föredöme för mig, tänk på Aragorn den store…"

Arandil log, "att bygga en förtroende grund" hade Eldarin kallat deras pubbesök tidigare. "Jag antar att det inte skulle skada om folket såg sin konung mitt ibland dem, vi går i kväll."

"Så ska det låta! Då får du möjlighet att få lite perspektiv på saker och ting. Elinor och Faria har hållit dig hårt medan jag var borta… nå, det ska bli ändring på det nu. Vi möts vid porten om en stund. Bär enkla kläder och en cape med huva."

Eldarin lämnade Arandil ensam och gick för att byta om. Arandil plockade fram några enkla klädesplagg och sökte fram sin gamla cape. Han bröt av rosen och fäste den med en nål på sitt bröst. Det hade mörknat när Arandil smög iväg för att möta Eldarin och de lyckades ta sig osedda ut ur palatsområdet. Arandil tyckte om att vandra på Minas Tiriths gator igen, det var länge sedan han varit utanför palatsmurarna. Sedan Eldarin gav sig av hade Elinor och Faria vakat över honom som hökar. De gick till den lilla krogen, där var redan fullt med folk när de steg in.

"Lord Eldarin! Välkommen gamle gosse!" utbrast värden när han så Eldarin stiga in. "Det var inte igår ni var här senast. Och vem är det ni försöker smuggla in den här gången då? Sauron själv kanske?"

"Vad tror ni om mig egentligen? Jag har mycket bättre sällskap än så, er konung."

Arandil steg in och hängde av sig sin cape. Alla pubgästerna blev stumma av förvåning och stirrade på honom.

"En ära, min konung." sade värden lite skärrat och bugade djupt. De andra gästerna följde hans exempel.

"Res er alla", sade Arandil. "Jag har suttit bland er förut. Vi låter titlarna vila i kväll. I natt är jag bara Arandil."

"Så ska det låta! Skål för Arandil!" utbrast gästerna och musiken stämde upp igen. De valde ett bord i ett av pubbens hörn. Arandil ville sitta med ryggen mot en fast vägg, det hade Arathan lärt honom. Eldarin gick för att hämta varsitt stop till sig själv och Arandil. Värden såg glatt på honom.

"Så ni är tillbaka i Gondor, härligt att trampa denna jord igen, eller hur?"

"Ja, det är skönt att vara tillbaka."

"Men, my lord, ni sitter ensam. Var är Saide?"

"Jag har inte stämt möte med henne i kväll."

Värden såg forskande på Eldarin. "Är något på tok? Ni brukar aldrig sitta ensam…"

"Jag förlorade mitt hjärta i vinter… så ge mig lite tid…" mumlade Eldarin. "Och vad gäller Saide, så vet jag var hon bor…"

Värden skrattade gott och räckte Eldarin hans stop. En liten stund senare steg den lille hoben in i pubben. Han upptäckte snart Eldarin och Arandil. Forester hälsade glatt och slog sig ner vid deras bord.

"Så, ni är på rymmen från palatset?" frågade han och tände sin pipa.

"Vi gömmer oss för Elinor", svarade Arandil och log.

"Ja, er moder är en mycket bestämd kvinna, jag fick inte röka inomhus inte. Så jag gick hit." Hoben drog några djupa bloss och ett nöjt leende spred sig i hans ansikte. Eldarin skrattade och bad hoben att sjunga en visa.

"Ingen om alvkonungen bara… de har vi hört tillräckligt detaljerat…" mumlade Arandil.

Hoben sjöng några visor och Eldarin spelade lite fiol. Kvällen var mycket sen innan sälkapet gav sig av tillbaka mot palatset. Den unga adeln var inte lika noggrann med att dölja sin identitet den här gången. De båda kusinerna gick med sina kappor och jackor slängda över ena axeln och hejade glatt på alla de mötte. I palatsträdgården stötte de på Avalon och Imra. Avalon skrattade gått åt Eldarin. Prinsen var ganska berusad och talade av hjärtans fröjd. Arandil såg trånande på Imra, hon kände hans blickar men vågade inte möta dem. Arandil suckade och stegade bestämt fram till Avalon, han lade sin hand på alvens axel och såg strängt på honom.

"Ta väl hand om henne, jag har letat så länge, efter någon just som hon. Om ni någonsin gör henne illa…"

Avalon såg storögt på Arandil, konungens ögon var blanka och nära till tårar. Så släppte han Avalon, bugade lätt för Imra och gick in mot palatset. Eldarin såg efter sin kusin.

"Jag ber om ursäkt för hans uppförande…" mumlade Eldarin, "jag vet inte vad som flög i honom… nå, jag ska också gå och sova, annars kanske även jag blir otrevlig. God natt." sade han och gick mot palatset.

Avalon såg på Imra, hennes blick var skamsen och obeslutsam. På marken fick Avalon syn på rosen som Arandil burit på sin jacka. Han plockade upp den och räckte den till Imra. "Kvinnor har lämnat amazorerna förut… ni måste låta ert hjärta bestämma. Arandil är en bra man. Han behöver er kärlek, om ni kan ge den till honom." Avalon log och smekte försiktigt Imras kind, sedan gick han in i palatset.

Imra stod kvar i trädgården. Det var mörkt och stjärnorna tindrade ovan hennes huvud. Trotts att dagen hade varit lång var hon inte sömnig. Hon vandrade omkring bland fruktträden och drog in alla dofterna. Utan att hon tänkte på det ledde hennes steg henne till rosenträdgården. Hon satte sig på den stenbänk där hon och Arandil suttit tidigare och lät sina fingra tankfullt följa den skrovliga ytan.

Kvinnor hade lämnat amazorerna förut. Eans dotter var bara ett exempel. Elin hade varit amazorernas första ledare, tills hon mötte Harin… Elin hade överlämnat befälet till Imra när hon var mycket ung och sagt att denna dag skulle komma, men Imra hade avfärdat henne. Imra hade aldrig trott att den dag skulle komma när hon började tvivla på sitt livsval, att det skulle komma en man som kunde mäta sig med Avalons bild i hennes hjärta. Hon var amazorernas ledare, nu när Melyanna inte fanns bland dem var hon den främste kämpen. Var hon redo att säga adjö till det livet och börja om på nytt? Hon svepte sin grå kappa om sig och satt tyst, väntande på soluppgången. Kanske skulle den stigande solen komma med de svar hon behövde?

Solen steg sakta och väckte Midgård på nytt, blommorna i trädgården slog ut sina kronblad för att möta värmen. Den gulrosa rosen hade slagit ut mer nu. Imra reste sig och gick fram till busken. Rosorna var stora och mogna i sin blomning, de doftade underbart. Hon drog sin dolk och skar loss en av dem. I det ögonblicket fanns ej längre något tvivel. Hon gick till palatset, vakterna bugade lätt när de såg henne komma gående. Hon gick sakta och nervöst fram till Arandils kammare. Vakten utanför tvingade henne att lämna hennes dolk utanför kammaren. Han såg på henne och log varmt, tog hennes vapen och gick sin väg. Imra drog ett djupt andetag och steg in i kammaren.

Arandil låg utslagen på sin bädd, han hade somnat på rygg i de kläder han burit kvällen innan. Hon satte sig på en stol vid hans sida och viftade försiktigt med rosen framför hans ansikte. Arandil suckade och fortsatte sova. Hon flyttade sig till sängkanten, smekte försiktigt hans kind och strök luggen från hans panna. Arandil öppnade sakta sina ögon och såg förvånat på henne.

"God morgon, konung av Gondor", viskade hon ömt och lade rosen på hans bröst.

----------------------------------------------------------

Mellan kapitel... jag vet... men jag var bara tvungen att stuva in en kärlekshistoria i den här delen också...

Förstod ni min liknelse med rosorna från Gondor och Liljorna från Vattnadal? skriv och komentera!