Anduril, sagan om konungens svärd

by Fjellborg

Det goda kämpar mot det onda när mörkret kryper tillbaka in i Midgård, år efter Saurons fall. Aragorns och Legolas ättlingar för kampen vidare, en kammp för människornas överlevnad.

16. Stjärnfolkets slag

Kap 16: Stjärnfolkets slag

Avalon vakande med ett ryck, en känsla av att han inte var ensam i kammaren hade stört hans vila. Han sökte igenom rummet med sin skarpa blick och upptäckte en pelare av mörk dimma i ett av kammarens skumma hörn. Han slängde på sig sin rock och fattade sitt svärd.

"Du är inte välkommen här…" sade han hotfullt.

Ett vackert skratt klingade ut i kammaren, dimman började rotera och tog sakta form.

"Är det så här man hälsar kärt besök?…"

Inför Avalons ögon formades den roterande skuggan till en kvinna han kände mycket väl. "Melyanna…" mumlade han och svärdet föll ur hans hand. Hon log vänligt och gick fram till honom. Hon var klädd i sina gamla vandringskläder, hennes svarta hår låg vackert utkammat mot den grå alvkappan. Hon öppnade sin famn och Avalon lät henne krama om honom. Han lade sina armar om henne och höll henne hårt. En tår föll sakta över hans kind.

"Jag har saknat dig far. Moria är en mörk och kall plats. Jag saknar ditt ljus och din värme."

Avalon släppte sitt grepp och såg på henne, så klara och grå var hennes ögon, så levande kändes hennes kind mot hans hand, att han för ett ögonblick hoppades att hon var fri. "Jag har saknat dig också…" mumlade han och smekte hennes hår.

Hennes blick blev allvarlig och hon tog hans händer i sina. "Jag har kommit för att varna er. Mirga öppnar sina portar i gryningen. Första attacken kommer mot Endoras i kväll. Eomins folk kommer inte att orka stå emot. Endoras kommer att falla."

Avalon såg misstänksamt på henne "Nalgars arme finns i Mordor. Varför attackera Rohan först? Vi ligger närmare."

"Far lyssna på mig! De ödelägger Rohan först och kommer sedan hit. Ni kommer inte att ha någon stans att fly."

Hon förde hans ena hand mot hennes bröst och i samma sekund som Avalons hand rörde vid henne kastades han in i en värld härjad av eld. Han såg Rohans fällt nedtrampade av orchers järnskodda fötter, av Gyllene hallen återstod bara ruiner och Endoras andra hus stod i lågor, överalt låg lemlästade människor. Bilderna var så starka att han slet sin hand från hennes bröst och ryggade tillbaka.

"Är det framtid eller nutid du visar mig?" frågade han förfärat. Hon suckade och såg på honom med en allvarlig blick.

"Spelar det någon roll? Människor är svaga, de kommer alla att falla…"

Avalon stelnade till när han hörde hennes ord, han synade henne från topp till tå. "Du är inte min dotter… Jadiga, varför har du kommit hit?"

"Far, käraste, jag är förkrossad. Jag kommer alltid att vara din dotter, oavsett om du tycker om det eller ej." Hon sneglade på honom och plockade fram något ur sin ficka. "Du kan ännu rädda dem, dina kära människor. Mirga gav mig denna. Bär den och tag min hand så vandrar vi in i mörkret som far och dotter, för alltid. Bär den frivilligt och människorna får leva."

Hon öppnade sin hand och höll fram en ring skuren ur en enda svart adamant mot Avalon, han såg forskande på Melyannas uppenbarelse. "Även om jag bär den… vad får Mirga att hålla sitt löfte och lämna människorna ifred?"

"Vem har sagt att de får vara i fred? Människor är en så svag art… de behöver ledarskap."

"Med andra ord… de får leva men förslavas."

"Det var hårt sagt… jag skulle kalla det: att styras av en stark hand. Far, bär Mirgas gåva. Annars finns det ingen säkerhet att du får leva." Hon sträckte åter fram ringen mot honom.

Han såg sorgset på henne och skakade på huvudet. "Mitt liv är inte viktigt längre. Återvänd till mörkret och meddela Mirga att jag inte tänker ge vika för henne förrän hon släpper min dotter fri."

Jadigas ögon mörkande och hela hennes gestalt flammade upp av mörk eld. "Detta är din sista chans! Följ mig eller möt din undergång!"

Avalon fattade sitt svärd och upphöjdes i ett skarpt ljussken "Jag följer dig aldrig! kom ett steg närmare så återvänder du aldrig till din mörka håla. Då får min dotter i alla fall frid till slut."

Jadigas eld falnade och hon nickade sorgset. "Så, du väljer att gå under… farväl Avalon, konung av Mörkmården."

Avalon såg hur en blank tår föll ut för Melyannas kind innan hennes gestalt upplöstes till ett mörk dimmoln som sipprade genom springorna runt fönstret i kammaren. Avalon lät sitt ljus falna och gick fram till fönstret. Det svarta molnet försvann mot den sakta ljusnade himlen som en flock fåglar långt borta. Han såg efter det tills det försvann i fjärran. Då upptäckte hans skarpa blick en tunn rökstrimma som steg från marken långt, långt borta. En panikartat känsla av oro spred sig i hans sinne. Han skyndade att klä sig i sina reskläder och gick för att väcka Eldarin.

Vakten vid Eldarins kammare steg makfullt åt sidan när alven kom stegandes. Eldarin sov djupt och drömde vackra drömmar, men rycktes brutalt ut ur dem och vakande han när han hörde Avalons stämma. "Vakna Eldarin! Vi måste ge oss av!"

Eldarin gnuggade sig i ögonen och såg mycket oförstående och sömnigt på Avalon. "Vad är det frågan om?" mumlade han och sträckte på sig.

"Klä er genast! Jag tror att Endoras attackerats i natt." Eldarin flög upp och började dra på sig sina kläder. "Är ni säker?"

"Låt oss hoppas att jag har fel…" mumlade Avalon och de skyndade ut ur kammaren.

Mithwen och Asfaloth mötte dem i trädgården. Vakterna vid stora porten såg förvånat på dem när de gav sig av ut i den tidiga morgonen. Avalon drev Mithwen så hårt han kunde, Eldarin följde efter på Asfaloth. Bilderna Jadiga visat passerade sig en efter en i Avalons tankar. De måste hinna i tid… när de red upp för den sista kullen i Gondor före man blickade ut över Rohans slättland, fylldes deras hjärtan av sorg. Synen som mötte dem var fruktandvärd. Endoras hade eldhärjats, på fält och åkrar låg lemlästade människor. De stannade ett ögonblick och såg på förödelsen.

"Det får inte vara sant…" mumlade Eldarin bestört. Avalon sade ingenting. Han såg ut över fälten, människorna låg där med sina ansikten i myllan precis som Jadiga visat honom, plötsligt upptäckte han något som rörde sig bland kropparna.

"Där Eldarin! Se, en pojke!" Han pekade ivrigt och Eldarin försökte se var alven pekade. "Var? Jag ser ingenting…."

"Där borta, vid de raserade portarna. Kom!" Avalon satte av mot barnet. Eldarin följde efter, trots att han inte kunde se vad alven upptäckt.

Pojken gick och rotade bland brustna svärd och sköldar, helt i sin egen värld. Han såg förskräckt upp när Avalon och Eldarin galopperade fram mot honom. De saktade farten och klev av sina hästar på ganska långt avstånd så pojken skulle hinna se vilka de var. När barnet såg Avalon och Eldarin kände han genast igen dem och rusade för att möta dem. Den svårt chockade pojken kastade sig gråtande om Avalons hals. Avalon lyfte upp honom i sin famn och tröstade honom.

"Narian mellion, narian," viskade han lugnt på alvers vis och strök det skakande barnet över ryggen. Nu började det röra sig i ruinerna runt omkring dem. Här och där steg det fram människor, mest kvinnor och barn. Eldarin såg med stort medlidande på deras smutsiga och blodiga ansikten. Avalon överlämnade barnet till dess mor, som kom springande emot dem. De hade skilts under anfallet och moderns glädje att återse sin son i livet var så överväldigande att hon nästan svimmade.

"Var är Eomin?" frågade Avalon en av kvinnorna som samlades runt honom och Eldarin. Hon såg sorgset på honom och pekade mot Gyllene hallen. Avalon drog sitt svärd och gick genom de ruiner som en gång varit det ståtliga Endoras. Det pyrde fortfarande band husen och en olustig känsla av ondskas närvaro svepte fram med vinden. Han gick trappan upp mot Gyllene hallen och föste undan det som återstod av dess magnifika portar. Drottningen satt på sin upphöjda tron och såg ut över slätterna. Taket på hallen hade förstörts och stora delar av det rasat in i tronsalen, slätterna låg öppna för hennes ögon. Avalon steg fram mot henne och knäböjde vid hennes fötter.

"Förlåt mig, ädla drottning. Om jag bara vetat hade jag aldrig fört Eowyns trupp härifrån."

Eomin såg milt på honom. "Res dig Avalon, män av din status behöver inte knäböja för mig… jag har redan förlåtit er. När anfallet kom, förbannade jag er givetvis, men ganska snart insåg jag att ni räddat de män ni förde med er. Orcherna sparade bara kvinnor, barn och gamla. Gå ut och se er omkring… För mitt folk i säkerhet, jag ska vaka över dig och Eldarin tills ert uppdrag är slutfört och Rohans härlighet återställd. Jag har även en gåva till Eldarin."

Avalon såg frågande på Eomin, hon såg ovanligt blek och färglös ut. Hon log och hennes ansikte började förändras inför hans ögon, hon blev ung igen. Hon lyfte sina händer mot himmelen i en vid fridsökande gest och slöt sina ögon. Avalon såg hur ett vackert ljus spred sig runt drottningen och något som liknade fjädrar växte fram runt hennes händer och armar. En stund senare lyfte en skinande liten vit fågel mot himmelen. Den cirkulerade ett varv runt Avalon och flög sen ut genom det raserade taket. Avalon såg efter den tills den försvann mellan molnen. Han suckade och såg sig omkring. På tronen där Eomin suttit låg Rohans krona, gnistrande och ädelstensprydd. Avalon plockade försiktigt upp kronan och gick ut i morgonsolen. Utanför staden var Eldarin i full färd med att hjälpa kvinnorna att ta hand om de skadade. Han såg upp när Avalon steg fram mot honom.

"Var är Eomin? Vi måste få dessa människor till Minas Tirith så snart som möjligt, de som anföll dem kan inte vara långt borta."

"Eomin är död, Eldarin…" sade Avalon sorgset. "Hon talade till mig innan hon vandrade till Mandos salar. Hon bad mig om två saker. Att ta hand om hennes folk och att ge er denna." Avalon höll fram kronan mot Eldarin. "Eomins sista önskan var att ni accepterade den", fortsatte Avalon. "Hon har talat om att göra er till hennes arvinge tidigare."

Eldarin såg sig omkring. De som återstod av Endoras folk hade upphört med sitt arbete när de hört Avalons ord och såg nu Rohans krona räckas fram mot Eldarin.

"Jag kan inte acceptera… Eomin tyckte inte ens om mig, folket här släppte nätt och jämt i mig i sin huvudstad. Jag känner knappt det här folket."

"Ändå skyndade ni till undsättning när ni hörde att Rohan anfallits."

"Vem hade inte gjort det?" sade Eldarin och såg tvivelaktigt på Avalon.

Elin, Eans dotter, steg fram och såg noga på Eldarin. "Jag arbetade i sjukstugan när ni förde era skadade oss efter slaget mot Nalgar. Jag beundrade er beslutsamhet att på alla vis hjälpa de skadade och söka hjälp för ert folk. Jag såg hur ni utan att tänka efter började hjälpa oss här och nu… Eorl den unges blod flyter i era ådror, även om ert yttre bär Elendils arv. Ni har gjort upp med er släckts förflutna och välsignats som make till Melyanna av mörkmården, ett kvitto så gott som något på att ni är värdig. Om Avalon kan lita på er så kan vi göra det. Ni har mitt fulla stöd."

"Vi står bakom dig, Eldarin. Led vårt folk ur denna mardröm", utbrast en annan. Alla som kunde reste sig och föll in i songen om Eorl den unge.

Eldarin såg sig omkring. "Jag är inte värdig. Avalon, kronan borde gå till Helmar eller någon annan av drottningens befäl."

"Jag är bara budbärare, Eldarin. Det var Eomin som valde er. I mina ögon är ni mycket värdig. Det är folket här som väljer sin regent, låt dem avgöra." sade Avalon lugnt.

Elin gick fram till Avalon och lyfte kronan från hans händer, hon gick beslutsamt fram till Eldarin. "Ta den, om ni inte kan fatta ert beslut nu, så för den i säkerhet till Gondor." Eldarin såg motvilligt på henne "Jag ska föra kronan till Gondor, sedan får ert samlade folk besluta vad som ska göras."

Hon log brett och neg djupt för honom när Eldarin tog emot kronan från hennes händer. Eldarin satte sig på Asfaloth och red för att hämta mer assistans. Han bad Asfaloth att springa så fort han kunde, på det vis som Avalon lärt honom. Eldarin kände fartvinden mot sitt ansikte och blev nästan en smula rädd, men Avalon hade sagt att Asfaloth aldrig kastar av sin ryttare, så nu var det upp till bevis… Avalon stannade kvar för att skydda folket som nu började röra sig mot Gondor, hans hjärta var mycket tungt. Eomin hade bett honom att se sig omkring innan de gav sig av och det hade han gjort. Snart hade han insett något fruktansvärt. Bland de fallna i Endoras låg inga orcher, inte en enda. Var fanns armen som anfallit Endoras? Var fanns deras skadade och döda efter striden? Endoras hade många goda kämpar även sedan Eowyns trupp givit sig av, de måste ha fällt någon!

Eowyns trupp ledda av Eldarin och Helmar nådde fram till gruppen från Endoras under eftermiddagen. Helmar såg bestört på de som ännu stod av Endoras folk.

"Mor? Helena?" Ropade han och kastade sig av sin häst. Han fann dem snart och omfamnade dem. Helmar frågade efter sin far och Ean, men Elin bara skakade sorgset på sitt huvud. Ilska och sorg blossade upp inne i honom och han tågade ursinnigt fram till Avalon.

"Det här är ert fel! hade jag inte följt er så kunde jag försvarat min familj!"

"Helmar!" Ropade Elin strängt och blängde på sin son. "Hade du varit i Endoras under natten, så hade du inte stått här nu. Orcherna var inte många och vi kämpade tappert. Men de rese sig igen, Helmar. Så fort de fallit för våra klingor så reste de sig ingen. Vilket djävulskap som besatt dem vet jag inte. De gav sig inte av förrän staden låg i ruiner."

Eldarin hörde vad som sades och hans blick drogs obönhörligen till Avalon. Han såg hur alven kämpade mot sin ilska. "Det var en demonstration… Mirga vill visa oss sin styrka, hon är redo… ett anfall mot Minas Tirith får inte sluta på samma sätt. Kom, vi måste ge oss av genast!" sade Avalon sammanbitet och så samlade man ihop folket och gav sig av.

Det var redan kväll innan de nådde fram till Gondors huvudstad. Folket i Minas Tirith var mycket hjälpsammare än Eldarin räknat med. Det gruff som fanns mellan länderna verkade ligga på adelns bord. För folket från Endoras välkomnades som avlägsna släktingar man inte sett på länge. Budet om förödelsen i Endoras hade också nått palatset och Arandil kom för att möta folket från Rohan. Han såg på de trötta och chockade människorna med förfäran. Sjukstugorna rustades snabbt för att ta emot de skadade. Arandil kallade genast till möte och snart hade alla befäl samlats i konungens sal. Arandil ställde sig upp och talade till dem.

"Ni har alla sett resultatet av vår fiendes attack mot Endoras. Vi måste göra allt för att det inte ska upprepas här. Helmar, mitt hjärta blöder för ert folk, vi ska göra allt för att återuppbygga Rohan så snart detta är över. Folket är välkommet att stanna här så länge de önskar."

Helmar reste sig upp och tackade Arandil. "Det värmer att veta att vi har Gondors stöd. Våra länder har legat i fejd så länge. Vår drottning har tyvärr lämnat oss, hon skulle ha utryckt sig bättre än jag. Men jag vet att hon, precis som jag nu förstått att vi måste stå enade. Rohan, Västfold och Gondor är våra starkaste nationer. Bara tillsammans kan vi stå emot hotet."

"Dina ord är kloka, Helmar", sade Ekenbrand. "Men vi vet ännu inte hur stark fienden är. Eldarin har berättat om förödelsen i Endoras. Om bara en liten grupp orcher kunde orsaka detta…"

"Vi måste kämpa modigt, våra främsta krigare fanns inte i Endoras, vi var här. Vi kan besegra dem." svarade Helmar och såg sig omkring. Alla satt försjunkna i sina tankar.

Tillslut tog Eldarin till orda. "Jag såg förödelsen Helmar… lemlästade kroppar och brända hus. Men vad märkvärdigt var så fanns inga orcher bland de döda. Din mor berättade att de fällda orcherna reste sig igen efter att de dräpts. Även om vi strider modigt så kommer det att bli svårt. Vi kan hugga mot den här fienden tills våra klingor bryts… det ligger en djupare ondska bakom detta."

"Vad finns det då för hopp? Vi kan lika gärna kapitulera omedelbart!" sade Helmar uppgivet och satte sig ner igen.

"Lugn Helmar, son av Harin. Det finns alltid hopp." sade Forester som satt vid sidan av mötesbordet och puffade lite på sin pipa. Han såg lugnt på den uppretade Eorlingen.

"Och vad vet en hob om detta…" muttrade Helmar utan att möta hobens blick. "Mer än du kan ana…" suckade hoben tyst.

Alla satt med pannan i djupa veck och funderade. Tillslut var det Fingol som sken upp."Det kanske inte är omöjligt att gå segrande ur denna strid. Vi har, här i Gondor något som Endoras sakande. Vi har Avalon."

Alla såg upp och lyssnade intresserat till Fingol, alla utom Avalon. Fingol log mot alven och började berätta en gammal sägen som fördes från gammal till ung i Västfold. Den handlade om hur alvriket i norra Mörkmården blev anfallet av starka orcher och hur Arangalads ljus dräpte dem alla i ett enda slag. Allas blickar riktades nu mot Avalon. Avalon satt med böjt huvud och ett uppgivet uttryck i sitt vackra ansikte.

"Är detta sant?" frågade Arandil försiktigt och lade sin hand på Avalons axel. Avalon såg upp, alla människor i salen väntade på hans svar. Han mötte Arandils blick och suckade tyst. "Det är sant min konung."

"Vi kan inte förlora med Avalon bland oss, de får komma när de vill!" utbrast Fingol triumferande.

Avalon såg på honom med en allvarlig blick. "Vad sägnen inte talar om, är att det fanns människor bland de orcher som anföll mörkmården. Det som dräpte ondskan gjorde ingen skillnad på människor och orcher. De föll alla, sida vid sida. Bara de som är ättlingar till Quendi, stjärnfolket, överlevde. Jag kan inte göra det du ber mig om Fingol Ekenbrand, det skulle bli er undergång."

Arandil nickade och log mot Avalon. Sedan vände han sig till de övriga mötesdeltagarna "Avalon har rätt, om den kraften Fingol beskriver är den Avalon bär har vi inte rätt att be honom använda den i vår tjänst. Han får nyttja den som han själv finner lämpligt och säkert för vårt folk. Jag har nog att tacka denne man för redan, jag måste respektera hans beslut. Vi måste kämpa själva. Amazorerna, ryttarna från Västfold och Rohan är kraftfulla allierade för Gondor, vi får göra så gott vi kan tillsammans."

Avalon log tacksamt mot Arandil och snart gick mötet in på mer taktiska och strategiska krigsplaner. De talade till sent på kvällen. Precis som man ansåg att det var dags att bryta upp för kvällen öppnades portarna till konungens sal. Helena steg in följd av några kvinnor och män från Rohan. De gick fram till mötesbordet och hälsade, sedan bad de Avalon och Helmar att eskortera Eldarin ut på terrassen. Arandil såg oförstående på sin kusin som rycket på axlarna och följde med. När de kom ut på terrassen möttes de av en stor folksamling. De som återstod av Endoras befolkning hade samlats i trädgården och mötte ädlingen av Gondor med ett jubel. En flicka räckte fram Rohans krona mot Helmar som varsamt tog emot den. Han synade den noggrant och höll sen fram den så alla kunde se den.

"Jag har blivit införstådd i att vår drottning Eomin, dotter av Edwinds, sista önskan var att Rohan skulle välja en ny regent. Vi behöver någon som leder och samlar oss… Drottning Eomin hade ett förslag, och jag skulle utan att tveka valt samme man efter att för egna ögon sett denne mans kvalitéer." Helmar såg förtroendeingivande på Eldarin. Eldarin mötte hans blick. "Folket i Rohan har diskuterat och enats. Det är dags att återföra Eorl, den unges blod till Endoras tron."

Helmar vände sig mot Eldarin och bad honom stiga fram. Eldarin såg nervöst på Avalon, alven log och nickade. Eldarin svalde hårt och gick fram till Helmar.

"Eldarin, son av Eledar, ädling av Gondor, ättling till Eorl den unge, Elendil och Aragorn den store. Som representant för Rohans folk ber jag dig acceptera kronan och leda vårt folk genom denna svåra stund och förhoppningsvis många lyckliga i framtiden." Eldarin såg på sin mor, tårar av stolthet föll ut för hennes kinder. Arandil och Avalon log uppmuntrande.

Just som stjärnorna tändes på den mörka himlen kröntes Eldarin av Gondor till konung av Rohan. Kronan såg ut att vara måttad för hans huvud. Avalon tyckte för ett ögonblick att han såg Aragorn den stores blick i Eldarins ögon, när den unge mannen höjde sin hand och motog folket jubel. Avalon klappade sina händer och tänkte på sin dotter, så stolt hon hade varit över honom nu. Arandil steg fram till Eldarin och gratulerade. Det såg ut som om fientligheten mellan Gondor och Rohan nu en gång för alla hade lagts åt sidan. Att länderna nu stod enade inför hotet från Mirga var en stor fördel. Avalon kände stort hopp i sitt hjärta, men någonstans djupt i hans inre hade fasan börjat ta form. Mirga var inte långt borta nu, han kunde känna det.

Folket jublade och applåderade medan de betraktade sin nya konung. En ung kvinna från Rohan som stod ganska långt från palatset och betraktade det hela suckade och vände sig till sin granne. "Visst är han stilig? Eldarin blir en bra konung, tror du inte?"

Kvinnan vid hennes sida bar en grå kappa med en djup huva som nästan dolde hennes vackra ansikte. Hon skrattade försiktigt och log mot den unga kvinnan.

"Han blir alldeles perfekt…" så vände hon sig om och började gå ut från trädgården.

Avalon gick fram till Eldarins sida och gratulerade, medan han skakade Eldarins hand fick han syn på figuren som gick mot porten i palatsmuren. Han släppte Eldarins hand och fram till kanten av terrassen. Figuren stannade innan hon lämnade trädgården och såg sig över axeln. Hennes grå ögon mötte Avalons gröna.

"Melyanna…" mumlade Avalon tyst.

Kvinnan log och bugade lätt sedan pekade hon försiktigt mot öst. Avalon vände sig mot öst med såg ingenting. När han åter vände blicken mot porten var hon borta.

"Vad är det?" frågade Eldarin, när han såg alvens bekymrade min.

"Mirga är nära…" mumlade alven och gick ner i trädgården. Han försvann ut genom den lilla porten vid palatsets baksida. Avalon gick till den lilla sjön inte långt därifrån. Han kände oron i skogen, någonting iakttog honom, det var han säker på. Men han kunde inte se något mellan träden trotts sin goda nattsyn. Han gick fram till vattenbrynet och satte sig ner på huk. Han rörde försiktigt vid den blanka ytan och snart uppenbarade sig Safair i vattnet. Hon såg mycket starkare ut än tidigare. Hon log lugnande och talade uppmuntrande på sitt eget vis. Att se Safair säker och trygg gav Avalon nytt mod. Han lyfte handen från vattenytan och Safairs bild blekande bort. Avalon gick till trädet där han talat med Arania för första gången och plockade en av de vita blommorna.

"Förlåt mig Arania…" mumlade han. "Jag kunde inte skydda henne från mörkret, förlåt mig för att jag nu kanske måste skada vår dotter… jag saknar dig så…" Han höll blomman mot sitt bröst och suckade djupt.

"Tunn frid finner man i blommor…" Avalon vände sig om och såg Forester komma gående mot honom. "Lady Arania håller nog koll på dig, var inte orolig." sade han och räckte Avalon hans pipa.

Avalon skrattade försiktigt och tog emot den. "Hur kan det komma sig att du alltid vet vad jag behöver?" frågade han och såg på hoben.

"Det är en gåva… jag ser efter dig Avalon, alla behöver vi någon som vakar över oss ibland." svarade hoven och log brett.

De båda vännerna satte sig ner under det stora trädet. Det var länge sedan Avalon satt sig ner och rökt lite pipa i lugn och ro. En orolig tid låg framför dem, så nu försökte de ta vara på de få lugna stunder som fanns kvar. En bra stund satt de där under träden och talade om det som skulle komma medan stjärnorna tindrade ovan deras huvuden.

Eldarin vakade ganska tidigt nästa morgon. Solen sken redan och kastade sina varma strålar in genom hans fönster, men det var inte det som väkt honom. Eldarin sträckte på sig och gick fram till sitt fönster, sömnigt såg han ut mot gården. Där nere pågick ett hektiskt arbete, trotts den tidiga timmen. Sandsäckar lades mot murar och portar, ur smedjornas skorstenar stod höga rökpelare. Eldarin klädde sig och gick för att söka reda på Avalon, alven viste säkerligen vad som stod på. När Eldarin steg ut ur sin kammare satt Helmar och hans undre befäl Hengill på vakt utanför hans dörr. När de såg Eldarin ställde dig sig genast upp.

"Min konung!" Hälsade Helmar, lade sin högra hand på sitt stålklädda bröst och bugade högtidligt. Eldarin log och besvarade hälsningen. Han hade nästan hunnit glömma bort gårdagens händelser. Han var konung över Rohan nu. Helmar följde Eldarin som en skugga, Eldarin var inte särskilt förtjust i det men han fick lov att vänja sig. Ty så var seden i Rohan, så länge konungen inte befann sig i den Gyllene hallen skulle hans högsta tjänstgörande befäl vara hans livvakt.

Eldarin frågade några av vakterna utanför palatset om de sett till alven någon stans. De bugade artigt och sade att alven vistades i ett av stadens vita vakttorn. Eldarin och Helmar styrde stegen mot tornen och gick den långa trappan upp till vakternas plattform. Alven stod med händerna mot fönsterbläcket och blickade mot öster, stilla som om han vore huggen av sten.

"Hur länge har han stått här?" viskade Eldarin till den tjänstgörande vakten när de väl kom upp.

"Han var här när jag påbörjade mitt skift… my Lord", svarade vakten tyst. Helmar såg hårt på vakten som snart insåg sitt misstag "Förlåt…Min Konung", rättade sig vakten och bugade djupt. Eldarin skrattade och skakade på sitt huvud. Hur skulle någon annan kunna hålla ordning på hans nya status om han inte ens kunde göra det själv? Eldarin gick fram till Avalon.

"God morgon", hälsade Eldarin.

"God morgon, konung av Rohan", svarade Avalon med ett leende.

"Ska ni inte komma ner till frukosten?" undrade Eldarin.

"Jag är inte hungrig…" mumlade alven. Han blundade och drog ett djupt andetag. "Landet är oroligt… träden, vattnet och fåglarna viskat om en kommande fara, Mornie utulie, mörkret har kommit… jag kan känna det. Mörkret breder ut sig från öster…"

"Hur nära är de?" undrade Eldarin oroligt.

"Nära nog för att jag ska kunna känna deras närvaro, nog långt bort för att jag inte ska kunna se dem. Landet är för kuperat. En röd sol steg den här morgonen Eldarin, blod har utgjutits i natt."

Eldarin svalde hårt och såg på Avalons allvarliga ansikte. Plötsligt ryckte alven till och höjde sin hand för att skugga sina ögon från den stigande solen.

"En ryttare!" ropade han och pekade. Eldarin såg ivrigt åt det håll alven pekade, men såg ingenting. Avalon skyndade ner från vakttornet.

"Jag blir med er!" ropade Eldarin och försökte följa med i alvens hissnande tempo. Avalon stannade och såg allvarligt på honom.

"Nej, Eldarin. Du är konung nu, du har ett helt annat ansvar. Du måste stanna här och förbereda ditt folk för strid. Bara den store Ilúvatar vet vilka nyheter jag kan bära med mig tillbaka."

Eldarin nickade förstående och de sprang ut ur tornet. När de kom ut på gården innanför stadsmuren möttes de av Mithwen, alvhästen kom galopperande i full karriär. Avalon tog ett smidigt språng upp på hästens rygg utan att den på något sätt saktade in farten. Minas Tiriths portar slog upp på vid gavel när Avalon och Mithwen red ut.

"Otroligt…" mumlade Helmar och såg med häpnad efter dem. Eldarin nickade instämmande.

"Kom, Helmar. Om Avalon har rätt så har vi inte mycket tid på oss. Vi måste förbereda våra män."

Avalon red så snabbt Mithwen orkade, alvhästen fullständigt flög fram över markerna. Fasan som växte i Avalons inre blev tydligare och tydligare. Han höll sin blick fixerad vid ryttaren. Den såg ut att vara fullständigt utmattad och hästen vankade planlöst av och ann. Avalon nådde fram ett par timmar senare.

"Var hälsad!" ropade Avalon och lyfte sin hand till hälsning. Ryttaren svarade inte. Avalon red sakta fram till honom. "Var hälsad, främling. Jag är Avalon Grönlöv, vem är ni?"

Ryttaren lyfte trött sitt huvud och såg på honom. Mannen hade djupa sår i sitt ansikte och ena ögat förbundet med en blodig näsduk.

"Rid, min herre…" mumlade han. "Rid så fort ni kan, de är på väg, de kommer… Rid sa jag!"

Sedan föll ryttaren handlös av sin häst. Avalon hoppade ner från Mithwen och lyfte upp den medvetslöse mannen över alvhästens rygg. Han såg sig omkring, han kände sig iakttagen. Han blickade upp mot de närbelägna sluttningarna och skymtade en skugga som kilade iväg från sittgömställe bakom ett stenröse. Avalon satte sig på Mithwen bakom den medvetslöse och red sakta upp på krönet framför honom. Skräck fyllde hans hjärta över den syn som mötte honom, långt bort kom de marscherande, tusentals i bredd och trampade ner allt som kom i deras väg

"Elbereth, Gilthoriel…" mumlade han. Han såg på solen och läste dess läge på himmelen, sedan satte han av tillbaka mot staden. Han bad Mithwen att springa som om hennes liv hängde på det och det grå stoet satte iväg över markerna. När vakterna såg Avalon närma sig öppnade de portarna i god tid. Avalon red in i staden och överlämnade ryttaren i Elins vård i en av sjukstugorna. Om denne kan hade lyckats fly från en överfallen by eller om han sparats för att varsla om fiendens ankomst kunde Avalon inte komma till rätta med. Alven marscherade i raskt takt till palatset. I konungens sal höll man krigsråd och höga röster ekade ut över borggården. När Avalon steg in tystnade alla och såg på honom, hans kläder var fläckade av främlingens blod och has gyllene hår tillrufsat av fartvinden.

"Nå?" frågade Eldarin och kunde nästan direkt avläsa i alvens ansikte att nyheterna inte var goda.

"Jag har sett dem…" sade han tyst. "En enorm här, tiotusentals soldater. De kommer att vara här i skymningen."

Människorna såg oroligt på varandra. "Varför tror ni att de attackerar i skymningen? Det är idioti att föra krig på natten." sade Finrold irriterat.

"Orcher ser bättre under natten, när det är mörkt. Nalgar och Gerhard vet att vi har goda bågskyttar och vill göra deras uppgift så svår som möjligt." svarade Avalon.

"Om Avalon har rätt så måste vi skynda oss, vi har ingen tid att förlora!" utbrast Helmar och såg på Eldarin, inväntade en signal att han kunde ge sig iväg och förbereda sina mannar. Hengill skulle bli kvar vid Eldarins sida. Arandil och Eldarin såg på varandra, sedan reste sig Arandil.

"Mötet avslutas nu. Var och en får ställa sig i ordning och sedan hjälpa till där de behövs. Staden måste säkras, sjukstugorna rustas."

"Fyll stadens förråd med mat och vatten…" flikade Arathorn in, Arandil log tacksamt mot sin farfar.

"Fienden får inte nå staden", fortsatte Arandil. "Vi rider ut straks innan skymningen."

Alla reste sig från mötesbordet och skyndade iväg. Avalon gick fram till fönstret som öppnade sig ut mot gården och såg ut. Solen stod högt på himmelen, de hade blott en halv dag på sig.

Nu skedde allt mycket snabbt, folk sprang fram och tillbaka mellan olika uppgifter. Avalon hjälpte till där han behövdes, bland annat instruerade han några jungfrur hur de skulle brygga en stärkande dryck och tappa den på små flaskor. Arandil sände bud till byarna runt omkring, han bad alla att lämna allt utom det absolut nödvändigaste och så snabbt som möjligt sätta sig i säkerhet innan för Minas Tiriths murar. Amazorerna färdigställde sina pilar och rustningar, Västfoldingarna och Eorlingarna lika så.

När det bara var någon timme kvar till avfärd gick Avalon till sin kammare. Han plockade fram sina vapen och såg över dem. Han mindes slaget mot Gerhard. Då hade hans största oro varit för människorna han stred sida vid sida med, nu hade hans oro andra orsaker. Melyanna skulle troligen finnas med på slagfältet. Han såg på sin spegelbild och suckade djupt. Safair var i alla fall säker, det lugnade honom något. Avalon plockade fram sin alvbrynja och sin skinntunika och granskade dem noga. Det fick inte vara något fel på hans utrusning. Han drog på sig skinntunikan och lät den skimrande alvbrynjan falla utanpå den, drog på sina smäckra skinnstövlar utanpå sina ljusgrå byxor. Han fattade sitt svärd och sin vita alvdolk och repeterade några av de kombinationer Lofa en gång lärt honom, svärdet kändes lätt och som om det var smitt för hans hand. När han kände sig redo satte han sig ner och såg på solens väg över himmelen, han försökte samla all kraft han kunde få. Straks före solnedgången plockade han fram Thranduils konungamantel, fäste den vid sina axlar och lade sin pannring på plats. Innan Avalon lämnade Vattnadal hade han infattat Samyon, alvstenen från Mörkmården i silver, berlocken hade han format som Thranduils träd. Han ville inte lämna den obevakad i denna allvarets timme, så han hängde smycket om sin hals. Den gröna stenen började glöda med en inre grå lyster, som om den levde. Avalon var Samyons väktare och stenen kände igen sin herre.

När Avalon steg ut genom palatsportarna stannade människorna till och såg på honom. "Och där har vi alvkonungen i all sin prakt…" sade Fingol med ett leende och vände sig till Arandil som stod vid hans sida och rättade till stigbyglarna på sin häst.

"Ja, kan ni tänka er att et helt folk av hans slag en gång vandrade omkring här?… det är inte konstigt att alverna gör sig bra i våra sagor…" mumlade han till svar och gick till stallet för att se till så alla hästar var selade och klara. I stallet fick han syn på Imra. Hon stod med några av amazorerna och hjälpte dem rätta till hästarnas seldon. De skyndade iväg när de fick syn på Arandil och lämnade honom ensam med Imra. Hon bugade och hälsade artigt. Arandil gick fram till henne och lade sin arm om hennes midja.

"Var tror du att du är på väg?" frågade han kärleksfullt.

"Jag rider ut med mina bågskyttar, my Lord." svarade hon kort och skakade av sig hans arm.

"Dina bågskyttar?… men?"

"Jag är amazorernas ledare, my Lord." svarade hon utan att möta hans blick.

Arandil lade sina händer på hennes axlar och vände henne mot sig. "Är ni verkligen en amazor? Jag hade hoppats djupt i mitt hjärta att ni skulle bli kvar här, i säkerhet. Jag trodde att ni hade gjort ett annat val."

Imra slog sin blick i golvet och slet sig från hans grepp. Hon kastade sig upp på sin häst och försökte ta sig ut ur stallet men Arandil tog tag i hästens tömmar.

"Imra, snälla stanna här." bad han och lade sin hand på hennes.

Imra blundade och suckade djupt. "Jag kan inte lämna mina bågskyttar utan ledare just nu, de behöver mig, Arandil. Det betyder inte att jag inte älskar dig."

Arandil sken upp och funderade ett slag, sedan sade han: "Äkta mig... Imra, Irimas dotter från Vattnadal, vill ni bli min hustru när allt detta är över?"

Imras ögon fylldes med tårar och hon nickade lyckligt. Sedan böjde hon sig fram och kysste honom, innan hon manade hästen ut ur stallet. Arandil såg efter henne och suckade förälskat.

På borggården stod nu alla klara och uppställda. Eldarin satt på Asfaloths rygg med Helmar och Hengill på var sin sida om honom. Han var iklädd ett gyllene helkroppsstål (som var brukligt för Rohans konungar) från hans axlar föll en kraftig mantel, hans hjälm var krönt med tagel från en böljade hästman, skölden som hängde vid Asfalots sadel bar Eorl, den unges emblem. Arandil bar Gondors med silverfärgade stål dekorerat med ristningar av Nimloth, Isildurs vita träd som en gång växte i Gondor, hans hjälm och sköld gick i samma stil. Tillsammans med Ekenbrands kopparfärgade stål och amazorernas mörka stålvästar och ringbrynjor såg hären mycket ståtlig ut. Att Gondor bara för en vinter sedan lidit ett förkrossande nederlag märktes varken på stridslusten eller truppens storlek. Tillsammans med de krigare Eldarin och Avalon fört med sig bestod nu truppen av lite över sextusen män och kvinnor. Arandil, Eldarin, Avalon, Ekenbrands och Imra red i spetsen för hären när de gav sig av. Man hade haft många strategiska planer på mötena innan, nu kändes det hela väldigt oplanerat och solen sjönk sakta mot horisonten. Eldarin och Arandil såg på varandra, det var dags för dem att avsluta vad deras fäder påbörjat.

De marscherade fullt öppet med beridna spejare framför sig och andra till forts på sidorna, särskilt på den östra flanken. Där låg mörkret tätare, där restesig en tröstlös, stenig ödemark av skrevor och block, bakom vilka långsträckta, bistra sluttningar steg till väders. Avalon kände att de var iakttagna, men fortfarande gjorde fienden inget tecken från sig. Snart fann de två höjder som fick duga som deras bas. Arandil och Ekenbrands grupperade sig på den ena höjden, Eldarin, Helmar och Imra på den andra. Imra grupperade sina bågskyttar längst fram i leden. Tunnor med pilar ställdes fram och alla fick order att kontrollera sina bågar ännu en gång. Arandil såg på Imra när hon gick fram och åter framför amazorerna och kontrollerade leden. Han ångrade bittert att han inte lyckats övertala henne att stanna i Minas Tirith.

När solen så började sänka sig under horisonten och himlen brann röd av saknad, såg den samlade hären hur en ensam ryttare i svart rustning red fram på krönet en liten bit framför dem. Han stod stilla ett ögonblick och såg på människorna, sedan red han sakta ner mot dem. Befälhavarna tog med sig ett livgarde och red för att möta ryttaren. Eldarin kände ett sting av hat när han såg Nalgars hånleende ansikte.

Nalgar såg granskande på delegationen som kom och mötte honom. Han stod ensam och alen. När befälhavarna för den samlade truppen stod blott ett par steg framför honom gav han upp ett gapskratt och skakade på sitt huvud.

"Finns de någon bland ert folk som besitter makt nog att förhandla med mig?" frågade han och hånlog. "Eller någon som har vett nog att förstå vad jag säger?… inte in i alla fall, ni är blott ynkryggar. En konung så nykrönt att han ännu inte känt kronans tyg mot sin panna och en yngling ej mogen att axla sin faders arv. Vilket även var fallet för hans far."

Nalgar strök sitt svärd och Arandil fullständigt kokade av ilska. Avalon såg på de båda unga konungarna, han hade svårt att själv hålla sin ilska i styr, men de fick inte låta sina dammar brista. Då hade Nalgar lyckats. Det fanns stor risk att Nalgars livgarde låg på lur och de visste inte hur många man det kunde vara frågan om. Armén Avalon sett kunde inte vara långt borta. Eldarins ögon brann av hat och han började söka efter sitt svärd med sin hand. Avalon manade på Mithwen och red fram framför Eldarin och Arandil.

"Dina ord är maktlösa, spor av en högre ondska." Sade han och blängde på Nalgar. "Du hånar dessa män, medan jag borde vara er största angelägenhet."

"Så...", sade Nalgar och såg sturskt på Avalon. "Det är ni som är talesman, det borde jag förstått... Min herres krav är enkla: Ni män av Rohan, Gondor och Västfold lägger ner era vapen och överlämnar styret över era länder till Gerhard, konung av Mordor. Ni får i utbyte sitta kvar på era troner och behålla era titlar, ni ska dock svära en ed att aldrig mer bära vapen eller höja vapen mot tjänare av Gerhard. Månatliga skatter och delar av er skörd ska tillfalla min herre, liksom arbetskraft nog att täcka de behov och krav min herre lägger fram. Men du..., Avalon av Mörkmården, er har min herre andra affärer med… Gerhard vill bland annat diskutera detaljerna runt er dotters giftermål…"

Avalons ögon mörknade mer och mer för vart ord Nalgar sade. Han sänkte sin blick och såg på människorna bakom honom. "Med andra ord så ska de infinna sig som Gerhards slavar frivilligt… vi kan inte acceptera sådana krav, det förstår du Nalgar, av Mordor. Vad gäller mina personliga affärer så är de med dem ni tjänar, precis som ni säger. Men du gjorde dig otalt med mig personligen på åsarna vid Vattnadal straks innan sommaren kom… vi kan ej acceptera era krav om de inte innebär att du och de du tjänar lämnar Midgård för alltid. Om ni inte godtar detta krav så ska du, min kära människa, precis som dina överordnade och den som slutligen är roten till allt detta, ständigt vara på er vakt. För ni har min hustrus och dotters blod på era händer. Jag ska vid min själ jaga er tills ni skrikandes av skräck kräver att få bli insläppta i Mandos salar..."

Nalgar såg stumt på Avalon. Alvens gröna ögon glimmade hårt ner mot honom. "Gå tillbaka till din herre, du var inte i fara för en stund sedan men du valde att gå hånets väg och nu är döden dig nära. Vi har inte kommit för att slösa tid på detta, än mindre för att försöka tala med Mirgas förkastliga trälar. Ge dig av! Och säg din herre att vi är redo. Rid fort Nalgar av Mordor, innan din luft tar slut…"

I det ögonblicket kippade Nalgar efter andan och lade kramaktigt sin järnklädda hand mot sin strupe. Han greps av panik och raseri. Han såg befälhavarnas bistra ansikten och dödligt hårda blickar och hans ilska överväxtes av fruktan för sitt liv. Han vände sin häst och galopperade som en galning tillbaka mot krönet. Avalon släppte honom slutligen ur sin blicks våld och Nalgar höll in sin häst. Han drog några djupa andetag av lättnad, sedan fattade han stridshornet som hängde vid hans bälte och blåste en lång mörk ton.

"Jag tror vi gör klokt i att återvända till truppen nu…" mumlade Helmar och såg med skräckblandad förtjusning på Avalon. Alven nickade och delegationen återvände till sina trupper.

Åter ljöd stridhornet över markerna och befälhavarna för var del av truppen ställde sig vid sina soldater. Avalon steg av Mithwen och skickade iväg henne tillbaka mot Minas Tirith, sedan gick han fram till Imra och lyfte ner sin alvbåge från axeln. Imra såg på Avalons sammanbitna ansiktsutryck där han stod vid hennes sida och såg mot Nalgar. Han kramade alvbågen hårt, blundade och lyfte ansiktet mot stjärnorna. Elbereth, Gilthoriel, mina ljusa fäder, trotts att jag avsagt mig aftonstjärnans välsignelse och stigit ner från er sida, hoppas jag att ni tar dessa ord till era hjärtan: Av allt jag borde ha gjort, men aldrig gjorde. Av allt jag borde ha sagt, men aldrig sade. Av allt jag borde ha tänkt, men aldrig tänkte. Ber jag er blott att ge mig styrka nog, att leva dessa korta kommande minuter, så väl och rättmätigt som möjligt… Han öppnade sina ögon och mötte Imras frågande blickar.

"Mornie utulie..." mumlade han tyst och lade en av sina egenhändigt gjorda, glänsande pilar på sin båge.

Imra gav order att alla skulle vara beredda. När Nalgars tredje hornstöt ljöd strömmade en enorm här fram över höjden där han stod. Arandil och Eldarin såg stumt på varandra, där de stod på varsin höjd. Aldrig hade de sett så många orcher på ett och samma ställe. Bland orchernas vidriga släckte fanns även östfolk och de som tidigare sått under Gerhards flagga. Imra gav snart sin första order och amazorernas pilar började regna ner över orcherna.

De som träffades av pilarna föll ögonblickligen men de som undvek pilarna ryckte allt närmare. Arandil beordrade sina män att ta hand om dem som tog sig igenom amazorernas pilregn. Med stor fruktan i sina bröst följde Gondors soldater sin konung och gav sig in i striden. Eldarin satt bered att kalla fram Rohans ryttare. Han blickade snabbt mot himmelen, som snart bara var upplysta av måne och stjärnor. Kanske var det sista gången han sett dagsljuset, kanske skulle Midgård aldrig gå mot en ny morgon. Just som han tänkte det ökade anfallet i styrka, amazorerna kunde knappt hålla dem tillbaka och de började få slut på pilar. Många av kvinnorna slängde sina bågar och började slåss med sina svärd och dolkar. De följde Avalon och Imra ut på slagfältet. Helmar såg frågande på Eladrin men den unge konungen höjde sin hand i ett avvaktande tecken, han väntade på en signal från Avalon. Men alven såg inte på honom utan hade fullt upp med att fälla alla orcher som om i hans närhet med sin vassa alvklinga. Finrold kallade nu fram sina män och Västfoldingarna gav sig in i striden.

"Min konung?" frågade Helmar oroligt och såg på Eldarin. "Borde vi inte ansluta oss vi också, jag kan inte stå här och se våra fränder falla."

"Vi måste vänta…" mumlade Eldarin och såg upp mot krönet.

Strömmen av orcher hade avtagit en smula. Vid Nalgars sida stod nu ännu en mörk gestalt, högre och kraftigare än den mörke fursten. De tycktes stå där och inspektera deras truppers framfart, medan månen steg bakom dem. Armén av orcher tycktes vackla lite i styrka och för ett ögonblick såg människorna en ljusning i mörkret. Gerhard nickade åt Nalgar och fursten gav sig in i striden. Avalon såg mot Gerhard och hans ilska visste snart inga gränder. Som en fackla i en mörk sal flammade han upp av ett starkt ljus. Han tog sig ut ur själva slagfältet och fällde alla orcher i hans väg. När han nådde fram till krönet de ursprungligen stått på tog han ett språng upp på en stor sten som låg vid de förvånade Eorlingarnas linje. Alven blundade och hans ljus blossade upp med sådan kraft att både människor och orcher först kände sig bländade. Han höll fram sina hände med handflatorna uppåt och klot av ljus formades i hans öppna händer. Med enorm kraft kastade han dem över slaget mot fiendens linjer. Som bomber slog de ner bland orcherna och lämnade cirklar av fallna soldater efter sig. Gång på gång flög Avalons ljus över orchernas linjer, likt stjärnfall en mörk natt. Förödelsen efter dem var enorm.

Gerhard hånlog nästan roat när han såg Avalon använda sina krafter mot orcherna och vinkade uppmanade till sin vänstra sida. Avalon stelnade till när han såg Melyanna rida fram till Gerhards sida. Hon var iklädd en mörkröd välsydd dräkt och hennes svarta hår var bundet i en vacker frisyr. Hon såg roat på slagfältet och gav Gerhard en älskvärd kyss. Sedan steg hon ner från sin svarta häst och började på ner mot slagfältet. Avalon såg på henne och hon såg på honom. Hon log och började dansa omkring i snäva cirklar. En mörk dimma började ta form runt henne, hon tycktes dra till sig strimmor av mörker från alla skuggor runt omkring henne. Så höjde hon sina händer mot dem mörka natthimlen och började sjunga:

När hoppets sista flamma, i ert hjärta brunnit ut,

Och ni ser allt ni kämpat för, nå ett för tidigt slut.

Lyssna till mina ord, hör min klara röst

Kom i min famn, jag lovat bot och tröst.

Min sång går till vredens folk, sprungna från tistelheden.

Ni vars gudar med hårt stå, kräver rättning i leden.

Lyssna till min stämma, hör min klara sång.

Vila i mina smekande händer, er möda har varit lång.

Människa lägg ner ert skarpa stål,

Tag min hand, så går vi härifrån.

Ert underlag blir mycket skönare,

Ge efter för Mirgas tjänare…

Så vacker och rytmisk var hennes stämma att slaget för ett ögonblick stannade av. Många människor lyssnade så intensivt att de dröjde sin uppmärksamhet för länge och föll för sina motståndares svarta klingor.

Jadiga tystnade och såg nöjt på vad hon lyckats åstadkomma. Hennes blick svepte över västerns linjer och snart fick hon syn på Eldarin. Trotts att hans ansikte mer än till hälften var dolt av hans hjälm kände hon genast igen honom. Hon sträckte ut sina armar mot honom som om hon ville att han skulle komma och ta henne i sin famn. Men han rörde sig inte ur fläcken, uppgivet sänkte hon sina armar och såg oförstående på den unge konungen. Avalon såg det hela och tyckte för ett ögonblick att han såg sina dotters blick, där djupt inne i Jadigas ögon. Han hade förvarnat Eldarin om att Jadiga troligtvis skulle visa sig på slagfältet och Eldarin stod nu kämpande mot sina känslor. Som om Jadiga kunde känna tumultet i hans inre öppnade hon åter sin famn mot honom och började sjunga:

Ge dig nu, ge med dig nu och kom till mig.

Du ska aldrig tvivla eller ångra dig.

Allt du vill och mer där till, jag lovar dig.

Så ge dig nu, ge med dig nu och kom till mig

Jag är den du älskar, jag är ditt hjärtas tröst.

Kom min älskade, kom vila mot mitt bröst.

Jag känner din varma längtan, ge efter nu min vän.

Kom min älskade, ditt hjärta brinner än.

Ge dig nu, ge med dig nu och kom till mig.

Du hittar aldrig någon som överträffar mig.

Allt du ser och ännu mer, jag lovar dig

Så ge dig nu, ge med dig nu och kom till mig!(i)

Eldarin såg på henne och kände en brinnande lust att rida fram till henne. Han ville lyfta upp henne på Asfaloths rygg och föra henne långt bort från allt detta, men han var besluten att inte ge efter, trotts att hans inre var i fullständigt uppror. Fingol slogs vid sin faders sida och hörde hur Jadigas lockande sång flöt fram över slagfältet. Han såg på Eldarin som inte tycktes vara intresserad av den vackra kvinnan som sjöng så underbart. Han hade inte sett hennes ansikte förrän han nu vände sina blickar mot fresterskan. Hans lycka visste inga gränser när han såg Melyannas avbild straks nedan det månbelysta krönet.

"Melyanna! Jag kommer min älskade!" ropade han genom larmet och började slå sig fram mot henne, han kunde inte förstå varför Eldarin inte rörde sig en tum. Ett ögonblick senare var den unge Västfoldingen död. Han stannade upp blott ett ögonblick för länge för att se på Melyannas avbild, och orcherna var inte sena att utnyttja tillfället.

Avalon kände stor smärta när han såg Fingol falla, men det fanns ingenting han kunde göra åt det nu, överallt föll människorna som flugor för orchernas klingor, Jadigas förtrollning hade lagt sig över dem och de kunde inte ta ögonen från henne. Avalon lämnade sin upphöjda plats och rusade fram till Eldarin, den unge konungen bara stirrade framför sig. Han höjde sina hände för att försöka lösgöra Eldarin från Jadigas förtrollning. När Avalon såg tårarna börja rinna ner för Eldarins kinder så visste han att han hade lyckats.

"Du måste vara stark, Elendils blod flyter i dina ådror och med det en vilja som inte ens Sauron kunde övermanna. Det är inte hon Eldarin, det är Jadiga en spor av Mirga. Hon försöker få dig att falla." sade han med lugn stämma.

Eldarin nickade och drog några djupa andetag och sjöng tyst för sig själv medan tårarna strömmade ner för hans kinder.

Jag tror döden är som du,

hög och blek och rak som du,

tinningar i samma välvning gjutna,

havsögd, fjärrögd som du

och med samma läppar smärteslutna

Du är döden. Jag är din,

handen din och hågen din.

Alla livets krafter har du dövat,

sövt i sorgsen dvala in

dröm och dåd, som knappast vigen prövat.

Men jag älskar dig, min död,

du min långa bittra död,

i vars slutna hand mitt liv förtvinar.

Du min ljuva, ljuva död.

Jag välsignar dig var stund du pinar...(ii)

Sedan gav Rohans ryttare sig in i striden. När Eldarin rörde på sig började åter Jadigas klara stämma ljuda över slagfältet. Avalon blundade och kände stor sorg över det han var tvungen att göra. Han höjde sin vänstra hand mot Melyanna.

"Förlåt mig, min dotter… förlåt mig Melyanna, men du får inte sjunga mer..."

Så sköt en stråle av ljus fram ur hans hand i riktning mot Melyanna. Hon tystnade och såg på honom, sedan skrattade hon ett villt skratt och hela hennes gestalt flammade upp av mörk eld. Hon mötte Avalons ljus med en stråle av mörker och rök.

Jag ger mig inte så lätt, far…

Avalon hörde hennes röst blott i sina tankar. Vik hädan, Jadiga! Återvänd till din mörka håla… tänkte han och såg hårt på sin dotters avbild. Hon skrattade högt och kastade en pelare av mörk eld mot Avalon. Alven vacklade till när han träffades av det hårda slaget och föll till marken. Han kände hur röken envist försökte tränga ner i hans lungor. Han hostade frenetiskt och lät sitt ljus flamma upp och tillta i styrka. Omtumlad reste han sig upp och såg på Jadiga. Svart rök pumpade ut från henne och kvävde de som lockats av hennes sång och lyckats ta sig genom slagfältet. Han suckade djupt och höll åter fram sin vänstra hand mot henne, hon mötte hans attack med en irriterad blick. "Har du inte fått nog ännu?" Tycktes den säga.

Avalon blundade och höjde nu även sin andra hand mot henne. Narya och Vilya glimmade till och Jadiga träffades av ett kraftfullt ljusklot. Hon slogs handlöst till marken. De ljusa dimmorna som återstod när klotet upplösts letade sig snabbt in genom Jadigas mun och näsborrar. Hon frustade och ringlade sig som en orm där hon låg på marken.

Gerhard kastade sig av sin häst och rusade fram till hennes sida. Han försökte lugna henne och lyfte upp henne i sin famn. Just som han gjorde det började de ljusa dimmorna åter sippra ut ur Jadiga. Hon gav upp ett fruktansvärt vrål och tystnade lika plötsligt, dimmorna var formade som två händer och mellan dem bar de en mörkt glimmande stjärna. Dimman förde stjärnan fram till Avalon och den upplöstes i hans händer. Jadiga verkade plötsligt väldigt pigg och såg med mycket arg blick mot Avalon. Hon slet sig från Gerhards famn, stal med snabb och smidig hand hans dolk och rusade ner mot slagfältet. Gerhard log och lät henne löpa.

Avalon såg sin dotters avbild kämpa villt på slagfältet, hon fällde alla som kom i hennes väg, orcher som människor. En isande känsla fyllde hans bröst och han blickade snabbt mot kratrarna där hans ljus slagit ner. Hans farhågor blev snart bekräftade när han upptäckte den fruktansvärda sanningen. Det låg inte en enda död orch runt de djupa jordkratrarna och över krönet där Gerhard stod strömmade fortfarande starka friska krigare fram. Människorna började bli trötta och hoppet slocknade mer och mer i deras hjärtan. Minnesbilderna från Endoras passerade en efter en i hans sinne. Orcherna kommer slakta dessa män och inta Minas Tirith. Mirga återuppväcker de döda… Avalon visslade på Mithwen och alvhästen stegade snart fram till hans sida. Han satte sig på hästens rygg och blickade en sista gång ut över slagfältet. Avalon kunde inte använda sitt ljus mer. Slagfället var nu så uppblandat av människor och orcher att man knappt kunde tro att det en gång varit två arméer. Det här var inte längre hans strid...

Eldarin fångade Avalons blick där han stred rygg mot rygg med Helmar. En kort blick räckte för att båda skulle veta vad den andre skulle göra.

"Avalon rider för att täppa till källan!" ropade Eldarin till Helmar, "Våra män måste hålla ut!"

"Med detta motstånd…" svarade Helmar, "känns allt hopp om det förlorat, min konung."

Avalon red så snabbt han kunde, Mithwens hovar trummade mot marken likt åskstötar. Moria låg långt borta, han skulle aldrig hinna i tid… Avalon slöt sina ögon och försökte skänka Mithwen all hans kraft, plötsligt tycktes vinden öka i styrka och vända från motvind till medvind. En röst så tun att Avalon knappt uppfattade den tycktes flyta med luftmassorna.

" Noro lim, noro lim, Mithwen. Khilsúl, khil-rohirrim…" viskade rösten.

"Galdriel!" Avalon ropade ut hennes namn när han kände igen alvdrottningens röst. Hans hjärta fylldes med styrka och när han öppnade sina ögon kunde han inte tro det han såg. Ljudet från Mithwens hovar hade tystnat, för nu rörde de aldrig vid marken och hästen styrka verkade återfödd. Straks framför Mithwen galopperade Skuggfaxe, Gandalfs springare, den sista av Rohans otroliga Meras, hästarnas herre. Han tycktes barna väg för Mithwen och alvhästen följde nästan glatt med i hans tempo.

Över Rohans vidsträckta slätter och genom skogslandet färdades de på stigar som bara Skuggfaxe kände. Avalon var inte säker på hur snabbt de tog sig fram, men Mithwen verkade outtröttlig i Skuggfaxes bakvatten.

När de så nådde fram till berget där Morias södra port var belägen stannade Skuggfaxe och Mithwen fortsatte själv, som om hon redan kunde vägen. Avalon kastade en blick över sin axel och såg Skuggfaxe återvända ut i skogslandet

"Tack min vän…" viskade han tyst. Innan hästen försvann mellan träden. De red fram till Morias väldiga, södra port och såg till sin förvåning att porten stod på vid gavel. Avalon höll in Mithwen och såg granskande på mörkret där inne med sin klara blick. En pyrande känsla av Mirgas närvaro nästan ringlade ut ur mörkret bakom porten.

Straks myllrade det till och en stor grupp orcher välde ut ur gruvans inre. När de såg Avalon i sin ljusa gestalt stannade de till skrämda och nyfikna.

"Jag är Avalon av Mörkmården!" sade han med hög stämma. "Jag har kommit för att möta Mirga. Om ingen av er stoppar mig kommer ni inte till skada."

En stor orchhövding steg fram och såg på Avalon, han log ett halvt tandlöst leende, sedan bugade han sig djupt.

"Mirga sade att du skulle komma tids nog, min herre. Ni är välkommen, det var länge sedan ert folk sist besökte vår enkla boning. Om jag inte missminner mig helt så var det väl er far som senast besökte oss… Min härskarinna väntar på er och gav stränga order om att ni skulle lämna alla era vapen vid porten innan ni träder in. Även hästen måste vänta utanför."

Avalon såg avvaktande på den stora orchen, men sedan steg han av Mithwen. Han hade inte tänkt ta med henne in i gruvan från början, det är ingen plats för en häst. Särskilt inte en alvhäst som precis som sin herre, avskyr att vara instängd och under jord. Han hängde av sig sin båge och sitt svärd och fäste dem vid Mithwens sadel, sedan lät han henne löpa.

Orchen grinade mot honom och några av hans anhängare tog några steg framåt bereda att kasta sig över den vapenlöse alven. Men hövdingen signalerade att de skulle vänta. Avalon stod med ryggen mot orcherna och såg efter Mithwen. Han ville vara säker på att hon var i säkerhet innan han steg in i Moria. Så vände han sig om och såg på orcherna, deras förvridna ansikten vittnade om att de gärna hade kastat sig över honom på stört. Men hövdingen höll den tillbaka. Avalon gick fram till hövdingen som nästan var lika lång som han själv och såg honom djupt i ögonen.

"Ta mig till Mirga nu…" sade han med en stämma så full av kyla att den skar genom märg och ben.

"Den här vägen", svarade hövdingen, bugade ännu en gång och visade Avalon in i mörkret. Medan Morias väldiga portar slöts bakom dem.

Arandil och Eldarin försökte att hålla varsin flank i styr. Arandil kastade då och då ett vakande öga mot Imra. Han var orolig, men hon var en siklig krigare och stod sig väl mot motståndet.

"Så… vi möts igen, konung av Gondor…"

Utan att Arandil lagt märke till det uppenbarade sig nu Nalgar framför honom. Arandil kände hatet blossa upp inom honom och han gick genast till attack. Nalgar blev förvånad över det snabba anfallet och skrattade medan han undvek Arandil så gott han kunde.

"Jag skulle ha avslutat det här tidigare… men nu blir det mer intressant. Jag föredrar att avrätta konungar som är krönta, det ligger mer ära i det."

"Jag är sjätte konung av Aragorns ätt, i min tjänst står Andúril, klingan som var bruten. Du borde skälva av skräck…" morrade Arandil. Han avlutade sitt abrupta anfall och höjde Andúril i hälsning mot Nalgar, som de anstår en konung att göra.

"Din far hotade mig på samma sätt, Arandil av Gondor, och se hur det gick för honom… kapitulera, konung av Gondor medan du har livet i behåll."

"Det finns inte en möjlighet…" muttrade Arandil

"Er vilja blir min lag", sade Nalgar med ett hånleende och deras klingor möttes så det sjöng om stålet.

Andúril sken och glänste medan Arandil svingade det mot Nalgar. Den mörke fursten mötte hans anfall nästan med glädje.

"Ni har övat väl…" skrattade Nalgar. "Det märks att det inte är er fader som tränat er..." Arandil blev utom sig av ilska och svingade Andúril hårt och nästan tanklöst.

Eldarin såg Arandil kämpa besinningslöst mot Nalgar, den mörke fursten såg sval och avvaktande ut. Som om han väntade på att Arandil skulle bli trött och bjuda på mindre motstånd. Arandil kommer att möta samma öde som Arathan om jag inte gör någonting! Tänkte Eldarin, uppmanade Helmar att följa honom och försökte ta sig fram till sin kusin. Arandil blev mycket tacksam när han såg Eldarin dyka upp vid hans ena sida och Helmar på hans andra.

"Åh… är det släktträff?" Hånlog Nalgar. Han hade slagits mot de båda unga männen när de bara var prinsar och var säker på att motståndet skulle vara lika litet nu som då. Men deras nya ansvar hade gett dem ny styrka och motståndet var hårdare än väntat.

Gerhard satt på sin springare uppe på krönet och såg ut över slagfältet. Han uppmärksammade att Nalgar hade händerna väl fulla och red ner för att stötta honom. Men först red han fram till Jadiga, som stred allt vad hon orkade, och lyfte med bestämd hand upp henne på sin häst.

"Det räcker så, min mörka ängel…" sade han med ett retsamt leende. Hon blängde hårt mot Gerhard, som om hon ville förbanna honom på alla sätt hon kunde. Men hennes nya stumhet gav henne inte den äran. Han red upp på krönet igen och satte ner henne. Hon gjorde några tappra försök att framkalla rök och mörk eld men misslyckades gång på gång, hon sparkade på några tuvor och stenar av frustration. Gerhard skrattade och lämnade henne där.

Nalgar hade fullt upp med att hålla Arandil, Eldarin och Helmar på avstånd samtidigt, Gerhards resliga gestalt var en mycket angenäm syn i hans ögon. Minnena från Eans stuga uppenbarade sig för Eldarin och han kände hatet rulla fram lavinartat ur hans inre. Han gick genast till attack.

"Är ryggen bättre?" frågade Gerhard retsamt, och mötte Eldarins obetänksamma hugg.

"Detta är för Melyanna och Arania!" röt Eldarin och slogs av all sin kraft. Gerhard nästan överrumplades, han hade inte räknat med så stort motstånd från någon så ung.

"Aragorns blod svallar i dina ådror… jag lyckades inte riktigt avrätta den konungen… jag ska inte göra samma misstag en gång till…"

Avalon hade inte så svårt att se i det tjocka mörkret som orcherna troligen räknat med. Hans mycket goda mörkersyn kom väl till pass nu. Orchhövdingen visade honom längre och längre ner i gruvans svindlande schakt. Trapporna de följde var branta och slingrande. Stanken av stillastående luft och förruttnelse gjorde Avalon nästan illamående. En känsla av att han vilseledes växte sig allt starkare. Mirgas närvaro borde öka i intensitet desto närmare de kom, men nu tyckte han att den avtog i styrka. Antingen hade hon flyttat på sig eller så lede hövdingen honom åt fel håll. Avalon stannade och såg sig omkring. Överallt på små hyllkanter och i hålor i gruvväggarna fanns orcher som iakttog honom. En signal från deras hövding och de hade alla varit över honom, det var han säker på. Hövdingen vände sig om och såg på alven.

"Kommer du inte min herre? Mirga har sin boning just här borta."

Avalon skakade på sitt huvud och såg forskande på hövdingen.

"Ni kan inte förleda mig så lätt… Mirgas närvaro var starkast vid Khazad-Dûm bron."

"Men det är inte den rätta vägen, min herre. Kom, du ska få möta Mirga. Hon väntar er." Han försökte ta tag i Avalons arm, men alven drog tillbaka den och började röra sig tillbaka mot porten. "Förbannade, misstänksamma alver!" Fräste hövdingen och tog ett hårt tag om Avalons arm. Med ett skri släppte han sitt grepp och såg i villt raseri på alven som nu sken som en fackla i mörkret. "Edhel!" svor han och spottade mot Avalon, hans händer var svårt brända "För bort honom! Mirga har förberett en cell, djupt under berget, varifrån han inte kan fly. Ett par tusen år under jord borde kyla ner hans temperament!"

En sekund senare började orcherna välla fram ur sina hålor.

Avalons första tanke var den han anammade: Spring så fort du bara kan…

Orcherna följde honom upp mot ytan och hade rätt svårt att hålla hans tempo. Avalon kastade klot av ljus efter sig i ett försök att hålla de vidriga varelserna på avstånd, men det tycktes bara välla fram fler och fler av dem. Avalon hörde hur hövdingen svor och beordrade sina mannar all följa efter honom, men de som följde honom upp ur djupet var inte de enda orcherna i Moria. När Avalon nådde fram till ruinerna efter det som en gång var Khazad-Dûm bron var han omringad.

Han stod med ryggen mot den till synes bottenlösa avgrunden som bron en gång spänt över och orcherna närmade sig allt mer. Hövdingen steg fram och log sitt tandlösa leende. "Se så, alven lilla. Det finns ingen stans att fly." Han vinkade till några orcher som släpade fram en grov kedja till hövdingen och släppte den med ett brak framför hans fötter. "Denna länk är smidd på samma sätt som Sauron brukade. Du kan inte bryta den och den kommer att bli din vän under många årtusenden… om du förstås inte hellre bär den här? "

Hövdingen höll fram adamantringen som Melyanna en gång erbjudit honom. "Nej, tack." svarade Avalon, "jag har ringar så det räcker…" så lät han sitt ljus blossa upp och alla orcher som irriterat försökte anfalla honom brände sig svårt när ljuset rörde vid dem.

"Förbannade alver!" fräste hövdingen igen. "Hämta ett av trollen! Kanske gamle Järnspett kan få bukt med den här solstrålen…"

Avalon kände att han verkligen inte hade lust att möta något troll. De var för dumma för att förstå att han var farlig och skulle tjurigt göra försök på försök att krossa honom. Orcherna ryckte närmare och Avalon kände med klacken på sin stövel att han inte hade mycket sten som nu höll honom från att rasa ner i avgrunden.

Mirgas närvaro var så påtaglig att den nästan blockerade alla hans andra tankar, han var nära att falla i trans och det utnyttjade orcherna. Avalon hörde hur trollet närmade sig och när han såg den enorma varelsen komma frustandes genom gruvgångarna, insåg han att han nu hade ett val: Hoppa själv ner i avgrunden eller vänta på att trollet skulle knuffa honom. Om han väntade så skulle trollet säkerligen till slut kasta den där eländiga kedjan mot honom och då fanns det risk att han blev inspärrad… Så han tog ett djupt andetag och lutade sig bakåt.

Orchhövdingen rusade fram till kanten och såg förvånat efter Avalons ljusa skepnad när den försvann ner i mörkret. "Alver…" muttrade han och skakade på huvudet. "Honom behöver vi inte tänka på mer…"

Avalon föll, föll och föll. Mirgas närvaro blev starkare och starkare. Tillslut började han ge upp hoppet om att han någonsin skulle överleva fallet. Gandalf hade en gång berättat om sin kamp mot Morias Balrog och påstått att denna avgrund verkligen hade en botten… bortom allt ljus och kunskap, djupt under de levandes jord, där tiden inte längre räknas. Avalon kände hur hans ögon började mörkna och hur han gled längre och längre in i medvetslösheten. Gandalfs ord ringde i hans öron och Mirgas mörka närvaro grep om hans hjärta.

När han till slut var nära att helt glida bort från verkligheten väcktes han av iskallt vatten mot hans hud. Chockad försökte han andas men ingen luft nådde honom, bara det kalla vattnet sipprade in i hans mun. I panik simmade han mot det han trodde var ytan. När han äntligen nådde upp drog han kraftigt efter andan och hostade upp vattnet han råkat svälja. Stranden var inte allt för långt borta och snart hade han åter fast mark under fötterna. Mörkt som i en grav var det här på världens botten, stora tunnlar letade sig in under berget.

Allt här var mycket gammalt, dvärgarna som byggt Moria hade inte gjort dessa tunnlar, det var Avalon säker på. Han kände närvaron av många mörka, formlösa ting som här gnagde och frätte på världens rötter. Han var våt och frusen men vågade inte stanna vid den underjordiska flodens strand allt för länge. Detta var Mirgas boning, här gällde hennes spelregler och han hade inte tänkt överrumplas av någon av hennes tjänare.

Han knäppte av sig den tjocka, våta manteln och började gå åt det håll där Mirgas närvaro var som starkast. Tunnlarna var mörka och ojämna, men alver tar sig ganska lätt fram på de flesta ställen. Han behövde inte gå långt för att hitta den stora stensal som var Mirgas boning. Hennes närvaro ekade mellan väggarna och luften var så tjock att han nästan inte kunde andas.

"Välkommen Avalon, välkommen till min enkla boning… jag har väntat på dig."

Avalon såg sig omkring för att se var rösten kom ifrån, men den tycktes vara överallt.

"Du vet varför jag är här…"

"Ja, Avalon, jag vet. Du har kommit för hennes skull och för de människor du så krampaktigt försöker ta under dina skyddande vingar. Men det är för sent Avalon, människans släkte kommer att nå sin undergång och kuvas i natt. Ställ dig vid min sida och låt oss förena våra krafter, det är det enda rätta…"

Avalon försökte finna röstens källa men allt i salen verkade insvept i en mörk dimma. Han kunde snart inte skilja det mäktiga valv han trätt in genom från salens väggar. Dimman kröp allt närmare honom, snart kände han spöklika händer som smekte hans ansikte och drog sina knotiga fingrar genom hans hår.

"Nej!" sade han med hög stämma och lät hela sin gestalt flamma upp. "Jag ställer mig aldrig vid din sida. Du har min hustrus och dotters liv på ditt samvete, jag kommer att försöka förvisa dig från denna värld på alla sätt jag möjligt kan!"

Mirga skrattade så det ekade i salen. "Du har inte vad som behövs för att förvisa mig härifrån, Arangalad… du är för ung, du kan inte använda de krafter som bor i dig. Men jag kan lära dig Avalon, du kan bli lika stark som de andar som en gång skapade denna värld. Jag kan lägga den för dina fötter."

"Låt din svarta tunga tiga!" fräste han och blossade upp ytterligare. "Visa dig! Visa ditt ansikte så jag vet åt vilket håll jag ska förbanna dig!"

"Som du vill… om du nu inte vill ställa dig vid min sida så kan jag lika gärna dräpa dig. Jag tar din livskraft och kastar din kropp till orcherna. De har alltid fördragit alvers kött framför människors… jag ska klä mig i en av mina favoritskepnader så du kan se din undergång…"

Framför Avalons ögon började mörkret i salen rotera och samlas i ett av salens hörn. Sakta tog en jättelik skepnad form, en drakes kropp med en kvinnas huvud och överkropp där drakens huvud skulle ha suttit. Hennes ögon lyste gula mot den fjälliga, röda huden och ur hennes mun ringlade en orms kluvna tunga. Hela den vidriga skepnaden blossade av mörk eld. Stilla stod den som om den en stund och vred sitt väldiga huvud åt olika håll som om den vädrade efter honom. Hon är inte van att se genom ögonen på ett väsen… tänkte Avalon och lät sitt ljus falna till nästan obefintlig glöd, ett glimmande svärd formades sakta i hans hand. Med ett ryck vände sig vidundret mot honom och kisade med sina gula ögon. Med två väldiga kliv korsade den salen och Avalon var nära att bli nertrampad. Han tog några smidiga språng upp på vidundrets rygg och sänkte den gnistrande klingan mellan dess skulderblad.

Hon ryckte till och försökte vifta bort honom med sin hand, men alven undvek henne smidigt. Droppar av svart blod stänkte upp i hans ansikte, hon utgöt blod ur såret han vållat henne, hoppet tändes i hans inre. Kanske han hade kunnat förvisa Mirga till Mandos salar när hon befann sig i den här formen? Han lät ännu en klinga formas i sin hand och sänkte även den i monstrets rygg. Hon blev vansinnig, gav upp ett villt vrål och kastade sig på rygg för att krossa honom. Det var nära att hon lyckades. Avalon hade tagit ett språng från monstrets rygg upp på en klippavsats i precis rätt sekund. Nu glimmade en båge av ljus i hans hand och en vass pli låg på dess sträng. Han avfyrade den snabbt och träffade Mirgas fjälliga hals. Hennes gula ögon glimmade till och han knuffades ner från avsatsen. Med en hård smäll flög han i salens sten golv, bara för att i nästa kastas mot en av salens väggar. Hon kastade honom från ena sidan av salen till nästa om och om igen, som en trasdocka. Smällarna var så hårda att han tappade andan och det började svartna för hans ögon. Medan han hämtade sig rusade vidundret mot honom. Instinktivt höjde han en av sina ringprydda händer och Mirga stannade mitt i en rörelse. Förvånat såg han på henne, hon frustade, fräste och kämpade mot det kraftfält som tycktes omringa henne. Sakta började hon röra på sig igen. Avalon ställde sig upp och började gå mot henne. I vild protest backade hon tills hon hade ryggen mot en av salens väggar. Då höjde Avalon sin andra hand och Mirga frös helt i sin rörelse. Hennes röst började eka i hans tankar.

Du kämpar väl… men hur länge tror du att du egentligen orkar hålla mig, Avalon? Din kropp är för ung för att kunna hantera de krafter den besitter. Hade du varit ett par tusen år äldre så hade du varit en riktigt värdig motståndare. Nu behöver jag bara vänta ut dig. Om du så mycket som sänker en av dina händer föra att fatta en sten att kasta på mig så kommer jag rulla fram över dig och krossa dig som en fluga.

"Jag är envisare än du tror, jag kan hålla ut länge…" mumlade Avalon till svar.

Du kanske är kanske stark nog att hålla ut ganska länge just nu, men jag känner hur dina krafter avtar… du har avsagt dig din odödlighet och blir mer och mer dödlig… det är bara en tidsfråga innan jag är fri. Och föresten… vad tyst det har blivit… jag kan inte höra vår dotter sjunga… Gerhard gjorde mig en smula besviken när det var Melyanna han förde till mig. Allt Melyanna ärvt efter dig är hennes röst. Hon har ändå gjort mig mycket nöjd, jag kommer att sakna henne…

Avalon kände hur Mirga kastade en syn över honom och han färdades för ett ögonblick ut på slagfältet i Gondor. Han såg Jadiga gå och sparka på stenar och tuvor.

Hon förlorade sin kraft när du tog hennes röst, Avalon. Nu är hon inte till någon nytta för mig längre… du vet vad jag gör med människor jag inte har något behov av…

Paniken spred sig snabbt i Avalons bröst när han såg hur tunna svarta dimmor steg runt Jadiga. Oförstående såg hon på dem, som om hon trodde att det var hon som utvecklat dem. De steg upp efter hennes kropp och när de nådde upp i ansiktshöjd såg Avalon hur Jadigas ögon bleknade till Melyannas ljusgrå nyans. Hon försökte frenetiskt vifta bort dimmorna men de sipprade snabbt in genom hennes mun och näsa. Hon tog sig för sin hals, började hosta krampaktigt och kippa efter luft.

"Du dödar henne! Ditt monster!" skrek Avalon allt han orkade och föll ur Mirgas syn.

Du kan fortfarande rädda henne Avalon… jag har lyft mina händer från henne, hon är fri och helt överlämnad till Feadürs makt. Men du kan inte hålla mig och hjälpa henne mot Saurons öga samtidigt…

Avalon blängde hårt på Mirga, han visste att hon hade rätt. Han blundade och koncentrerade sig.

Safair… hör mig Safair, du måste ta dig till Melyanna. Hon behöver dig. Safair du måste skynda dig! Tänkte han om och om igen.

Så näpet att kalla på storasyster… tror du verkligen att det hjälper? Safair hinner aldrig i tid även om ditt meddelande lyckas ta sig ut ur Moria. Hon finns i Vattnadal och Melyanna befinner sig nästan på andra sidan världen… det finns inget hopp Avalon. Inte för Melyanna, och inte för dina kära människor heller. De har kämpat väl, men hur tror du det känns att se den du just dräpte, resa sig igen blott en liten stund senare? Jag håller Mandos portar öppna Avalon. De som människorna lyckas dräpa kommer snart tillbaka, friska och starka. De färdas fortare när de kan vägen och många har redan löpt den flera gånger om. Det stundar ingen ny morgon för Gondor och människornas släkte.

Avalon förbannade Mirga på alla sätt han kunde. Men så slog en tanke honom. Om Mirga kan ropa tillbaka sina anhängare från Mandos salar så kanske han också kan göra det? Han blundade och började sjunga med vacker, klar stämma:

Kungar från en svunnen tid,

krigare från väst och öst.

Hjälp oss åter att få frid,

hör mitt hjärta, hör min röst!

Ni vars liv har nått sitt slut,

ni bör min bön anamma.

Om nu ondskan sluppit ut,

jag ber er, gör det samma

Du alvädling med hår av guld,

med balrogs fall en sägen.

Dig detta land än står i skuld

Kom, Glorfindel, du kan vägen

Väcktare av Galadrims stad,

du som föll för orchers hand.

Haldir, morfar hör mitt kvad,

kom åter till vår strand.

Hör mitt rop min gamle vän,

trollkarl uti snövit skrud.

Din ande finns ibland oss än

Kom Gandalf, hör mitt bud.

Människa, från en svunnen tid

vi sjunger om ditt mod här än.

Hjälp oss genom ännu en strid

Kom Elendil, alvernas vän.

Till det folk du lämnat här,

den ätt som bär din klinga.

Till dig jag nu en önskan bär,

att den vid min sida svinga

Människa av kött och blod,

ditt land dig åter kallar.

Mot Saurons makt du ensam stod

Kom Aragorn från dödas hallar

Du vars klinga var skarp och ren,

konung i fritt och lyckligt land.

Vitt över landet din guldhjälm sken,

härskare från berg till strand.

Du siste storkung av alvers ätt,

du är den siste som blir kallad.

Din styrka gör vår här komplett

Kom min konung, kom Gil-galad!

Om och om sjöng han visans verser, högre och högre blev hans röst. Mirga skrattade där hon stod fjättrad mot väggen.

Tror du verkligen att de hör dig? Tror du att de kan hjälpa dig? De är döda, de har lämnat hallarna för länge sedan och de som passerat vidare kan inte återkallas. Det är hopplöst för din del Avalon. Det finns ingen hjälp att få…

Just som hon sade det glimmade det till i mörkret bakom Avalon och ur salens mörka skuggor klev de fram. Som stjärnbloss sken de när de steg allt närmare. Avalon vågade inte ta blicken från Mirga men märkte att hon plötsligt tystnade. Han kände en vänlig hand på sin axel och såg snart Aragorns leende ansikte. Vid hans andra sida stod nu en högväxt blond alv och såg godmodigt på honom. Avalon kunde se sin moders blick i hans ögon och många av hennes ansiktsdrag.

"Morfar?" frågade han med ett försiktigt leende.

"Ja", svarade Haldir och synade sitt barnbarn från topp till tå. "Elimin sa att du var lång och ståtligt, hon hade rätt…" hans röst stockade sig, "och du har din mormors ögon." Haldir log nöjt och klappade honom uppmuntrande på axeln.

Glorfindel, Haldir och Gil-galad ställde sig vid Avalons vänstra sida, Aragorn, Gandalf och Elendil, på hans högra. Avalon såg förundrat på dem, alla log och nickade till hälsning. Avalon besvarade storögt hälsningen. Gil-galad gick fram till Avalon och granskade honom med sträng blick.

"Så detta är Avalon, son av Legolas… du har vårt gamla folks längd ser jag…" Han såg på Mirga som stod fjättrad vid väggen. "Hur länge tror du att du kan hålla henne?"

"Ännu ett tag skulle jag tro, min konung." svarade Avalon ännu lite skärrad.

"Bra, men vi har ändå väldigt lite tid på oss. Kom, nu sätter vi igång!" Han vinkade till de andra och alla fattade sina vapen och gav sig på Mirga.

Vapnen de bar hade Varda lagt sina händer över och välsignat, så de sken med ett otroligt ljus och träffade sitt mål med otrolig precision. Länge pågick striden Aragorn och Elendil tog strid från marken, de använde sina svärd och dolkar, Gil-Galad var med dem och använde sitt mäktiga spjut. Haldir och Glorfindel sprang upp på varsin klippavsatts och lät sina glänsande pilar regna ner över Mirga. Gandalf stod vid Avalons sida och använde sina kraftfullaste besvärjelser. Han var den första som upptäckte när Avalons krafter började svikta.

Oroat såg han hur Avalons händer började darra. Alven blundade, böjde sitt huvud mot golvet och gjorde allt för att behålla koncentrationen. Mirgas vrål ekade i hans sinne, hon sände tydligen bara sina förbannelser över honom. Gandalf lade sin hand på Avalon och kände turbulensen i hans inre.

"Vi måste skynda oss…" mumlade han och tog i allt han orkade. De andra reagerade på Gandalfs kraftansträngning och försökte öka anfallet ytterligare.

En stund senare bar Avalons ben honom inte längre och han sjönk ner på knä mot salens stengolv. Han kämpade mot tröttheten och kraftlösheten. Haldir såg oroligt på honom och försökte mana på de andra ytterligare. Narya, Vilya och Samyon glimmade och lös, men snart hade Avalon ingen ork kvar. Han såg upp, Mirgas skrin hade avtagit och hon hade sjunkit ihop till halva sin storlek. Han måste orka, han var bara tvungen…

Aragorn, Elendil och Gil-galad såg att Mirga började röra på sig sakta, sakta.

"Håll ut Avalon!" ropade Gil-galad, "hon måste bli lite svagare för att vi ska kunna fjättra henne. Vi bär med oss den kedja som en gång fängslade Melkors ande, men hon måste bli lite svagare för att vi ska kunna använda den."

Avalon hörde bara bitvis vad Gil-galad sa, han kände hur kraftlösheten började övermanna honom. Ljuden från striden flöt längre och längre bort…

Gandalf lade sina händer på Avalon och försökte ge honom kraft men alven verkade inte ta emot den. Den gamle trollkarlen såg hur Mirga nu rörde sig mer och mer. Hon försökte slå bort sina motståndade med sina händer och draksvans, hon var för svag för att åter upplösa sin kropp till dimma. "Håll ut… håll ut…" viskade Gandalf stöttande.

Gil-galad hämtade kedjan och snart kunde de fästa halsringen runt Mirgas hals. Hon spottade, fräste och förbannade dem alla, nu så alla hennes motståndare kunde höra det.

"Nu håller du tyst!" fräste Aragorn och knöt en kraftig näsduk runt Mirgas slemmiga mun. "Avalon, har du något du vill säga henne?" frågade han men fick inget svar. Han vände sig mot sin svärson och såg honom ligga utslagen i Gandalfs famn. Han rusade fram till dem och föll på knä vid deras sida.

"Gandalf, är han…" orden fastnade i hans hals.

Gandalf skakade på huvudet. "Han är inte död ännu, men mycket svag…"

Haldir kom springandes och kastade sig över Avalon. Han kände frenetiskt efter Avalons puls och kontrollerade att han fortfarande andades. "Avalon, Lasto beth lammen. Varantir durdae, Khil-manlammen, ranaglar" sade han med lugn stämma men Avalon reagerade inte, Haldir såg oförstående på sitt barnbarn och började känna med handen innanför Avalons tunika. Med uppgiven blick vände han sig till Gil-galad. "Avalon bär inte aftonstjärnan…" sade han sorgset. Gil-galad nickade tyst. Mirga började skratta hysteriskt i sitt fängsel och fick en rejäl örfil av den gamle alvkonungen.

"Vi måste få honom till ytan snabbt, han behöver frisk luft. Den här unkna hålan kväver honom." sade Haldir och började se sig omkring efter något att göra en bår av. Snart fann man två stänger som såg ut att inte vara allt för genomruttna. Men man hade ingenting att göra bårtyg av. Aragorn var den förste som knäppte av sin mantel från sina axlar och knöt den mellan stängerna, snart följde de andra hans exempel. De gick tre på var sida och bar Avalon mellan dem.

"Vi måste hitta Ändlöshetens trappa, den som leder från dessa hålor ända upp till bergets topp. Den är visserligen bara en legend, men den måste finnas här någonstans. Det finns ingen annan väg vi kan få upp honom härifrån", sade Elendil och såg sig omkring i mörkret när de nådde fram till floden under Khazad-Dûm bron.

Gandalf såg godmodigt på honom. "Vi har inte tid att söka efter den trappan och den kan mycket väl ha rasat efter alla dessa år. Men ni har en trollkarl med er, glöm inte det." Han höjde sin stav och sade med hög och befallande stämma; "Turamarthór!" Och knackade med sin stav mot den branta klippväggen. Inför allas ögon började trappsteg skuta ut ur bergssidan. Gandalf som med Haldir vid sin sida höll huvudändan av båren började gå upp för trappan och lös vägen fram med sin trollstav. De andra följde efter och hoppades att trollkarlens besvärjelse skulle hålla hela vägen upp till ytan. För trappstegen sjönk tillbaka in i berget så fort Aragorn och Elendil, som gick sist, lämnat steget med sina fötter. Mirga, skulle många gånger ha rasat ner igen om inte Elendil varit noga med att hon gick precis bredvid honom. När de kom upp till ytan kunde de inte se en enda orch, Morias salar gapade tomma och öde.

"De har gett sig av…" mumlade Gandalf. "När Mirga föll fanns ingen som kunde skydda dem. De har gett sig av mot Gondor för att stötta sina vänner, det här är orchernas och människornas sista strid."

De trädde ut genom Morias södra port och lade ner båren på marken. Haldir satte sig vid Avalons sida och kontrollerade ännu en gång hans andning, den var nästan obefintlig. Han strök ömt Avalons panna och gick fram till Gandalf. Den gamle trollkarlen stod vid Gil-galads sida och blickade ut över markerna.

"Han har blivit svagare… finns det inget mer vi kan göra?"

"Avalon valde att bli dödlig när han tog av sig aftonstjärnan. Han har gjort sitt val… det finns inget mer vi kan göra för honom utom möjligen att be Varda vaka över honom." sade Gandalf och drog en djup suck.

"Jag tror inte vi behöver oroa oss… kom, ni måste se det här!" det var Glorfindel som talade, han satt vid Avalons sida och såg förundrat på den medvetslöse alven. De samlades runt båren och såg frågande på varandra. Avalon hade börjat tindra med ett vackert ljus, hans hår och kläder tycktes bölja i en vind som ingen annan kände och på hans panna sken en stjärna. Gil-galad vände sig om och såg mot himmelen. Med ett leende på läpparna hukade han sig sedan vid Avalons sida och strök hans kind.

"En ny stjärna har tänts i väst, i konungarnas stjärnbild… han har fått sin odödlighet tillbaka. Avalon offrade sitt liv för att fängsla Mirga. I gengäld är Arangalad född. Han kommer att klara sig bra…"

En tår av lättnad föll ut för Haldirs kind när han hörde Gil-galads ord. Han smekte ömt sitt barnbarns kind. Gil-galad reste sig igen och såg ut över markerna. Långt borta kunde hans skarpa ögon se slaget i Gondor som pågick ännu. Han ropade till sig Aragorn, Elendil, Glorfindel och Haldir.

"Mirga må vara slagen men ännu är människorna inte säkra, vi har en uppgift kvar om vi vill rensa ut ondskan ur dessa marker en gång för alla. Mandos portar hålls öppna ännu en stund för vår skull. Är ni med mig?"

De nickade och alla fem höjde sakta sina händer mot den stjärnklara natt himlen.

Safair satt vid dammen i Vattnadal och broderade, de flesta hade redan gått och lagt sig för kvällen, men en obeskrivlig känsla av oro höll henne vaken. Hon blundade och försökte känna frid i sitt hjärta. Aragorn kom och satte sig vid hennes sida, han strök henne försiktigt över ryggen.

"Vad är det?" Frågade han, "kan du inte sova?"

Hon skakade på sitt huvud och borrade in ansiktet i hans bröst.

"Vi borde gå in, det börjar blåsa riktigt kallt…" mumlade han och lade sin rock om henne. Plötslig ryckte hon till och började se sig omkring.

"Det finns en röst i vinden…" viskade hon, "jag hör den…"

Safair… hör mig Safair, du måste ta dig till Melyanna. Hon behöver dig. Safair du måste skynda dig!

Rösten var så tunt att hon nätt och jämt kunde urskilja orden. Safair kände igen sin faders stämma och kände smärtan i den, hon slet sig från Aragorns famn och sprang till stallet.

"Safair! Vad gör du!" ropade Aragorn efter henne, men hon hade inte tid att svara.

Aglaroch stod frustande och väntade på henne i hagen när hon kom rusande. Hon tog ett enormt språng upp på hästens rygg och satte iväg mot Vattnadals portar. Nenya glimmade på hennes hand och portarna flög upp när hon kom ridandes.

"Noro lim, noro lim, Aglaroch!" ropade hon och strök hästens hals. Hon blundade och började sjunga visan om Elbereth. Medan hon sjöng tindrade Nenya allt klarade och ljusare på hennes finger. Hon kände sig full av kraft och höll fram sin ringprydda hand. Framför Aglaroch strömmade små ljuskorn till och bildade en väg genom luften, en bro som förde dem över skogen och bergen, över Rohans slättland och Gondors gröna kullar. Aglaroch galopperade så snabbt hans ben bar honom. Snart såg de slagfältet breda ut sig framför dem.

Hon upptäckte Melyanna i det svaga månljuset, på krönet där Gerhard lämnat henne. Hon låg på sida med ansiktet mot markens mjuka mossa och kippade efter andan. Safair styrde Aglaroch tvärs genom slagfältet i riktning mot Melyanna, alla som kom i hennes väg undanskuffades. Hela hennes gestalt sken med ljus som bara kunde efterliknas vid stjärnornas ovanför, de vita nattplagg fladdrade i vinden och Aglarochs man och svans gnistrade som om de vore prydda med kristaller. Hon red fram till Melyannas sida och kastade sig på knä bredvid henne.

Safair vände sin syster på rygg och försökte skaka liv i henne, men hon reagerade inte. Melyannas andning blev svagare och svagare.

"Melyanna!" Eldarin kom rusade fram till Safairs sida, han såg panikslaget på Melyanna. "Safair, jag såg dig komma över fälten, förstod att det hade med Melyanna att göra…" fortsatte Eldarin och föll på knä bredvid Safair och försökte hitta Melyannas puls.

Safair såg på honom, Eldarin bar inte längre sin hjälm och hans ansikte var nerstänkt med blod, de grå ögonen var vilda och adrenalinrusiga. Han hejdade sig plötsligt och stirrade stumt mot Melyannas bröst. Safair vände blicken mot sin syster och såg hur något började tränga upp genom hennes hud.

"Feadür lämnar sin värd… Hennes livs låga flämtar…" sade hon och svalde hårt. Safair tog ett bestämt tag om den svarta länken och kastade den ut över slagfältet. Hon försökte lägga sina händer på Melyanna och hela henne, som Avalon brukade göra. Men hon misslyckades gång på gång.

Melyanna drog till slut ett långt, djupt andetag, nästan som av lättnad och slutade kämpa. Förtvivlat lyfte Safair Melyannas huvud mot sitt bröst och grät. Eldarin svalde hårt och tårar trängde fram ur hans ögon, han förstod att Safair inte kunde göra mer… Eldarin sträckte in handen under klädesstålet och plockade fram Avalons gnistrande halskedja, det halsband han funnit i askan efter Aranias likbål och såg på det. Smycket glimmade ännu med otrolig lyster.

"Jag har burit den med mig sedan Aranias begravning, den har skyddat mig, det är jag säker på… nu behöver jag den inte längre, en värld där hon inte finns… Vänta på mig min älskade, vi ska göra den sista resan tillsammans, det lovar jag dig. " Han lade länken om Melyannas hals och kände sorgen svepa in över honom.

Safair kände igen halsbandet och log ett försiktigt leende. Sen sträckte hon ut sin hand mot honom.

"Jag tar henne till Vattnadal, det är där hon hör hemma. Kom med oss, Eldarin. Kom med oss till säkerheten i Vattnadal. Lämna allt detta bakom dig och spendera ditt liv i Vattnadals trygghet."

Eldarin blickade ut över slagfältet och tog hennes hand. Han skulle just acceptera hennes erbjudande när han såg Helmar komma springandes från slagfältet.

"Min konung! Flankerna ger snart vika, vi kan inte stå emot mycket längre. Gerhard står band orcherna…"

Eldarin släppte Safairs hand och såg på Hemlar. "Jag dräpte honom… Gerhard är död…"

Helmar skakade på huvudet. Eldarin såg ut mot slagfältet och såg Gerhards resliga gestalt komma gåendes mot dem. Eldarin mindes förödelsen i Rohan och såg uppgivet på de som återstod av människorna, sedan vände han sig till Safair.

"Rid, rid så fort du kan. Jag är konung över Rohan nu, jag kan inte bara lämna mina män när de behöver mig." Han stök Melyannas kind och kysste hennes livlösa läppar. Sedan drog han sitt svärd och återvände ut på slagfältet med Helmar. Safair såg efter honom tills han försvann in i krigets larm. Hon lyfte upp Melyanna på Aglarochs rygg, höll henne hårt i sin famn och red så fort hon kunde, det fanns bara en plats hon kunde tänka sig att ta sin syster till just nu och Aglaroch tycktes kunna vägen.

När de nådde fram till skogslandet nedanför Morias sydport, kände hon plötsligt sin fars närvaro. Hon manade Aglaroch upp för bergssidan. När hon närmade sig Morias stora portar såg hon en ljus gestalt stå och blicka ut över markerna. Hans vita klädedräkt böljade i den lätta vinden, hans snövita skägg gnistrade som om det vore klätt med vinterns första flingor.

"Gandalf… Gandalf!" ropade hon och red fram till den gamle trollkarlen. Den gamle log när han såg henne komma.

"Safair, lilla vän. Jag har väntat på dig." svarade han. Safair steg av Aglarochs rygg och kramade om trollkarlen. Då fick hon syn på Avalon. Hon släppte trollkarlen och gick fram till Avalons sida. Hon såg oroligt på Gandalf.

"Han kommer att klara sig…" mumlade den gamle, fortfarande blickade ut mot markerna. Safair lyfte ner Melyanna från Aglarochs rygg och lade henne vid Avalons sida, sedan gick hon fram till trollkarlen.

"Det är en mörk tid, mitt barn. Jag vet vad du har förlorat idag. Men se mörkret ger efter för solen i öster. Se mot himmelen, de kommer nu."

Safair såg upp mot himmelen och såg hur den fylldes med stjärnfall. De föll likt regndroppar av ljus från himmelen och ner över slagfältet.

"Det här är orchernas och människornas sista strid." mumlade den gamle lugnt, och lade sin arm om Safair.

Andúril glimmade i Arandils hand, som en uråldrig flamma av eld. Han kände hur ilskan svallade inom honom, men han fick inte tappa fattningen, det skulle kanske ge Nalgar den lucka han väntade på. Trotts att Arandil inte ännu var tretio år gammal så var han en skicklig och vältränad krigare. Nalgar verkade förvånad över det hårda motståndet. Han såg Arandil djupt i ögonen.

"Min herre hade rätt, ättlingarna till Aragorn son av Arathorn blir svagare och svagare." sade han med ett hånleende, och för ett ögonblick lät Arandil ilskan få övertag, han blev oförsiktig. Nalgar lyckades riktade ett kraftfullt slag mot Arandils stålklädda bröst som fick konungen att vingla till. Medan Arandil återfick balansen lyckades den mörka fursten stöta sitt svärd under Arandils sålväst och träffa hans sida. Arandil gav upp ett vrål av smärta och lade handen över såret. Nalgar log nöjt och gick till anfall igen. Åter möttes deras klingor, Nalgar väntade på sin chans att åter komma åt Arandils sida. Andúril glödde i Arandils hand som om klingan fått eget liv och egen vilja. Med ett kraftfullt slag kapade Arandil Nalgars svärdbärnade hand. Nalgar såg chockat på Arandil och på sitt svärd som singlade genom luften med hans hand fortfarande knuten runt klykan. Innan Nalgar hunnit tänka nästa tanke så svingade Arandil ännu en gång Andúril mot sin motståndare.

Huvudlös föll den mörka furstens kropp till marken. Andúril gled ur Arandils hand och konungen föll på knä av utmattning. Búrfell, en av Arandils livvakter kom rusande fram till Arandils sida.

"Min konung! Är ni oskadad?"

Arandil skakade de trött på huvudet och visade Búrfell sinn blodiga hand, strimmor av blod rann ner över hans rustning.

"Vi måste få er härifrån, så snart som möjligt. Ni blöder kraftigt…" mumlade Búrfell och hjälpte Arandil på fötter. Arandil såg på Nalgars döda kropp och nickade sedan mot Búrfell.

"Arandil!" Imra kom springande genom larmet, hon stannade på avstånd och såg hur Arandil stapplade trött vid Búrfells sida. Hennes blick vandrade från Arandil till Nalgar särjade kropp. Hennes ögon fylldes för ett ögonblick av lättnad och hon sprang fram för att stötta Arandils andra sida. Konungen släppte för ett ögonblick Búrfells axel och strök Imra kärleksfullt över håret. Men hans ben bar honom dåligt och snart var han tvungen att lägga armen om Búrfell igen. Befälet log förstående mot Imra när hon lade sin arm om Arandils midja och gav honom det stöd hon kunde.

Plötsligt gav Imra upp ett vrål av smärta, Arandil släppte Búrfell och tog emot Imra som svimmat av smärta. Han såg förvånat på henne, djupt i hennes axel satt en svart dolk. Arandil lyfte blicken över Imras axel och såg hur Nalgars huvudlösa kropp reste sig från marken. Handen satt på plats igen och nu plockade den mörka fursten upp sitt huvud, han satte det på plats och vred det rätt. Huden runt såren på hans hals flöt samman men lämnade ett fult sårigt ärr. Nalgar rullade huvudet ett varv från axel till axel, med ett ljudligt knak lade sig hans nacke på plats, han skakade nöjt på huvudet och höjde åter sitt svärd i hälsning.

"Vid, alla gudar…" mumlade Búrfell och såg storögt från Nalgar till Arandil. I det ögonblicket försvann allt hopp från Arandils hjärta. Dolken som träffat Imra hade varit menad för honom, han kysste hennes panna och överlämnade Imra till Búfell.

"För henne i säkerhet…" beordrade Arandil och gick med bestämda steg fram till Nalgar. Arandil drog åter Andúril från dess juvelprydda skida och höjde svärdet i hälsning.

Búrfell lyfte upp Imra i sin famn och bar ut henne från slagfältet. Snabbt samlades några amazorer runt dem och tog Imra från hans famn. Han blickade ut mot slagfältet, det var inte många människor som ännu stod. Det fanns ingen möjlighet att de skulle vinna detta slag. Tröstsökande lyfte han huvudet mot himmelen. Stjärnorna tindrade lika vackert som förut, så totalt oberörda av det som hände på marken. En stjärna föll, Búrfell blundade och önskade, som han gjort när han var barn. När han öppnade ögonen igen såg han ännu en stjärna som föll, sedan ännu en och ännu en. Snart tycktes stjärnor falla likt regn över himlen. Förundrat såg han på dem.

"Vid alla gudar… vad är det frågan om?" mumlade han tyst. Imra öppnade sina ögon och såg mot himlen, hon log ett trött leende.

"Det är förstärkningarna… tack och pris, Avalon." mumlade hon innan medvetslösheten tog över hennes kropp. Människorna såg med stora ögon hur droppar av stjärnljus landade i den glesa skogen runt slagfältet, och bara ett ögonblick senare började ljusa gestalter marschera fram mellan träden. Vissa var högväxta, överjordiskt fagra och försedda med glänsande pilbågar. Andra liknade mer människor, beväpnade med svärd och dolkar. På en given signal gav de sig in i striden. Búrfell såg med förundran hur hela slagfältet lystes upp av besökarna.

Orcherna återuppstod inte längre utan blev liggande när de väl fällts, Mandos portar hade åter stängts, men det kände dessa människor inte till. De såg bara krigarna som föll från stjärnorna och hur de kämpade vid deras sida.

När slaget var över marscherade de åter in i skogen och en ljus dimma förde bort dem lika snabbt som de kommit. Inte ett ord hade de sagt, inte ett spår hade de lämnat efter sig och aldrig mer sågs de i Midgård. De som överlevde slaget på Gondors kullar berättade historien och förde den vidare från generation till generation, sagan om Stjärnfolkets slag.

--------------------------------------------------------------

(i) G.E.S. (Glenmark, Eriksson och Strömstedt) med lite fiffel och tillagda verser...

(ii) Karin Boye... så perfekt som bara hon kan vara...

alla de övriga sångerna är mina...(otroligt nog)...har ingen aning om var de kom ifrån...