kap 17: Sagan om konungens återkomst

"Milan, milan nifrain. Milan atar..."

Avalon hörde en röst i fjärran som sakta blev klarare. Han öppnade sina ögon och det djupa mörkret skingrades, han såg sig omkring. "Välkommen tillbaka", hördes en klar röst säga. Han vände sig mot rösten och upptäckte Safairs leende ansikte. Hon satt vid bäddens sida och baddade hans panna med en sval duk, fuktad med avkok från Athelas.

"Safair?… var är jag?" frågade han ännu lite omtöcknad.

"Du är i Imladirs, ditt eget hem." svarade hon lugnt.

Avalon såg storögt på henne. "Du talar! Store tid du talar!"

Safair skrattade ett pärlande skratt och stök hans kind. "Det har jag gjort ganska lång tid nu."

"Hur länge har jag sovit? Och hur hamnade jag här? Jag kan inte minnas att jag gått hit… bara det otroliga mörkret i Moria."

"Gandalf förde dig hit", svarade Safair lugnt. "Han lade din bår bakom Skuggfaxe och förde dig hit samtidigt som jag tog hand om Melyanna."

"Melyanna…" en blank tår rann ut för Avalons kind. "Jag såg Mirga släcka hennes livsgnista. Förlåt mig Safair… förlåt att jag inte kunde skydda din mor och din syster." Han tog hennes hand och kramade den i sin.

Safair kysste hans hand såg milt på sin far. "Jag hörde dig far… jag hörde din röst i vinden. Hur jag lyckades ta mig fram så snabbt är ett mysterium som bara Varda vet svaret på… jag fanns vid hennes sida när hon tog sitt sista andetag. Den mörka länken visade sig åter på hennes hud och den avlägsnades. I dess ställe hängde Eldarin ditt halsband med aftonstjärnas bild om hennes hals… Melyanna vänta på balkongen."

Avalon satte sig upp med ett ryck, han kunde inte tro det. På vingliga ben försökte han ställa sig upp. Trotts Safairs försök att få honom tillbaka till bädden drog han på sig sin rock ovanpå sovtunikan och rusade så fort han kunde till balkongen utanför Melyannas och Safairs kammare.

Han blev stående stilla ett ögonblick, i den stigande solens ljus satt Melyanna och såg leende mot honom. Hon var helt klädd i vitt, hennes svarta hår låg vackert utkammat över axlarna och runt hennes hals glimmade aftonstjärnan. Hon ställde sig upp och höll fram sina armar mot honom. Avalon rusade in i hennes famn. Han kramade och kysste henne.

"Hur kan detta vara möjligt?" frågade han när Safair kom och gjorde dem sällskap. Hon satte sig vid Avalons sida och började berätta.

Gandalf lät Skuggfaxe bära hem Avalon, medan Aglaroch bar Melyanna. De nådde fram till Vattnadal nästa kväll. Gandalf förde Avalon till hans kammare och gick sedan till Safair som satt vakande vid sin systers sida.

"Aftonstjärnans ljus skiner genom de flesta mörker. Det är den enda stjärna som aldrig byter plats på himmelen, en guide och vägvisare." sade han och lade sin hand på Safairs axel. "Jag måste ge mig ut och förbereda hennes likbål…" svarade Safair med gråten i halsen, utan att se på den gamle trollkarlen.

"Gör nu inget förhastat, mitt barn." sade Gandalf. "Ännu kan det finnas en chans. Om du vill ta risken och följa mig till Mandos salar i kväll. Kanske kan du begära att få hennes själ återbördad…"

Safair såg frågande på Gandalf. Den gamle sträckte ut sin hand mot henne. "Ta min hand och håll den hårt, så reser vi tillsammans."

Safair såg på sin syster, nickade mot Gandalf och lade försiktigt sin hand i hans.

De gick genom ett oändligt mörker, dimman som omslöt dem var mycket tjock och fuktig, men inte lika hotande som Mirgas hade varit. Efter en mycket lång färd lättade dimman och Safair såg nu att hon stod ensam framför en lång trappa, vilken ledde upp mot ett par väldiga portar. Hon tog mod till sig och började gå upp.

Portarna var stängda och ville inte öppna sig för henne. Hon knackade på, men inget hände, tillslut höjde hon sin ringprydda hand och befallde porten att öppnas.

Sakta rörde sig gångjärnen och porten öppnades precis så lite att hon kunde klämma sig in mellan dem. Framför henne öppnades en väldig hall full med folk, det höga sorlet av många olika röster och språk tystnade och de såg oförstående på henne. En kraftig matta visade vägen genom den välsmyckade salen fram till en upphöjd tron, på den satt Mandos själv och blickade frågande på henne.

"Jag är Safair, Avalons dotter, arvtagare till Minorill! Jag har kommit för att hämta min systers själ tillbaka!" sade hon med hög röst.

"Avalons dotter?…" Mandos lade pannan i djupa veck. "Ni är dotter till den där envisa alven som ideligen stiger in i mitt rikes förmak och för de jag kallar till mig, tillbaka till Midgård. Ni har minsann både mod och fräckhet som törs stiga in i min sal med en sådan begäran. Jag kan inte ge dig någon stjäl tillbaka, inte ens om jag visste viken det är du talar om." Safair såg oförstående på guden och skulle just försöka förklara Melyannas öde när en röst avbröt henne.

"Safair… oroa dig inte Safair."

Hon vände sin blick till tronens sida och såg tre kvinnor stiga fram mot henne. Den längsta av dem var mycket fager och hennes gyllene hår kröntes med en krona av gyllene blommor. Den andra var kortare och rödhårig, men ändå mycket vacker. Den tredje som steg fram mot Safair hade långt mörkbrunt hår och hennes gråblå ögon tindrade som stjärnor. Hon var helt klädd i skinande vitt och på hennes panna glimmade en juvelbeströdd pannring i silver. Hon sträckte fram sina händer mot henne.

"Mamma!" Safair rusade in Aranias famn. "Min lilla älskling… så mycket lidande du har fått utstå…" sade Arania och höll Safair hårt mot sitt bröst.

"Hur är detta möjligt? Jag förstår inte… jag trodde att jag aldrig skulle få se dig ingen… " mumlade Safair medan stora tårar rullade ner för hennes kinder.

"Det är inte gått för dig att veta… lilla vän", sade den långa kvinnan, hon lade sin hand på Safair och strök henne över ryggen.

"Vem är ni?" undrade Safair, förundrad av kvinnas skönhet.

"Jag är Galadriel, jag var Nenyas bärare före dig. Jag är din farmors fostermor och det här är Minorill, din farmor." Hon visade fram den rödhåriga kvinnan. Minorill såg ömt på Safair och kramade om henne. "Hon ser ut precis som ni beskrev henne… om möjligt ännu vackrare", sade Minorill och vände sig med ett leende till Galadriel. Safair såg storögt på dem alla.

"Men hur kan det komma sig att min mor finns bland er? Mamma, borde du inte finnas hos människorna?" undrade Safair oförstående.

Arania log milt och höll fram sin vänstra hand. Där på hennes ringfinger glimmade hennes vigselring. "Detta Safair är Elenya, den fjärde alvringen, livets och ljusets ring… Avalons ring…"

"Avalon sade att han låtit min skickligaste smed tillverka den", sade Galadriel. "Och det var vid min själ ingen lögn, det är din far som gjort den. Avalon är utbildad av en ättling till Celebrimbor, den alv som smidde de första tre ringarna. Men i denna förseglade han sin kärlek till din mor och gav henne av sin kraft. En alvring smidd för en människas hand."

"Människliga kvinnor kan inte föda alvers barn, barnen är för kraftfulla. Jordiska kvinnor överlever inte förlossningen", sade Minorill och såg lugnt på Safair. "Din far vet inte hur kraftfull han är… i det ögonblick han satte ringen på din mors finger så hoppades han att hon skulle få livskraft nog att föda dig och din syster. Men han hade fel… I din mors hjärta tändes en odödlig låga. Nu när hennes kropp är förstörd så har hennes ande antagit den form han gav henne."

"Jag är alvisk nu…" sade Arania med ett leende. "även om jga inte har spetsiga öron..." Hon lade sina hände på Safairs axlar och såg henne djupt i ögonen. "Din far måste acceptera sin odödlighet tillbaka. Hans kropp är död, den ligger djupt nere i underjorden, för evigt förseglad i Mirgas raserade kammare. Han avsade sig sin odödlighet för min skull, han visste inte…" tårar började trilla ner för Aranias kinder. Safair kramade åter om sin mor.

"Avalon är död, Safair. Du måste få din far att åter acceptera odödligheten, annars kommer han att vara förlorad för alltid. Det var därför det var viktigt att du följde Gandalf", sade Galadriel allvarligt.

"Men Melyanna då? Jag kom för hennes skull! Var är hon?" frågade Safair och såg sig omkring i salen.

"Hon finns inte här…" hörde Safair Mandos mäktiga röst säga, "dessa kvinnor har vandrat från Valinor för att träffa dig. Men din syster är förlorad… Människor förvandlas så lätt till skuggor av onda ting, och det har blivit hennes öde. Hon är för evigt dömd att irra omkring i dimman mellan liv och död. Det är vad Saurons onda hantverk gör med människors själar. Hon kommer aldrig att nå dessa portar och länderna efter dem."

Safair såg förtvivlat på Galadriel, men alvdrottningen rörde inte en min.

"Finns det ingen möjlighet? Jag gör vad som helst…" stammade Safair och föll gråtandes på knä inför Mandos tron. "Jag gör vad helst du ber mig om…"

Avalon satt tyst och såg på sin dotter, medan hon talat hade hon börjat tindra i ett mystiskt ljus, likt det han själv kunde framkalla, men mer dimlikt och svepande.

"Ett avtal slöts…" sade hon sakta. "Jag fick hämta Melyannas själ från skugglandet på ett villkor… Både jag och hon skulle lämna våra kroppar i Mandos salar och återvända till Midgård som andeväsen. För människornas skull, när de kan stå på egna ben får vi lämna denna värld och vandra vidare. Vi är elementarandar… Jag är ljus och vatten, Melyanna är vind och eld…"

Melyanna ställde sig vid sin systers sida, båda tindrade med samma klara ljussken. De tog varandras händer och deras gestalter löstes sakta upp i en ljus dimma. Dimman flöt ut från balkongen och spred sig över trädgården. Avalon såg efter den och tyckte sig höra deras röster i den lätta vinden. Klar och pärlande var deras sång.

Vi, vi äro äldre än ni.

Jordens barn, ni stolta, ni unga.

Kaos uråldriga röst är vi.

Kaos oformliga sång vi sjunga.

Vi, vi äro moln på flykt.

Vi äro vind, vi äro vatten.

Klagande vagt, klagande skyggt,

Långt genom senhöst natten.

Vi, vi äro lögn och lek.

Rolöst ropande glädje och tårar.

Månen, vår herre, står trånande blek.

Vi lockar båd visa och dårar.

Jordbarn, när regnet blir hårt.

Härdar och ljusa hem ni ska bygga.

Blir livet ändok er för svårt.

Vi bära er på armar trygga.

Vi äro svek, vi äro salt.

Vi plågar er i lugnets tid.

När nordanvinden blåser kallt

Ni simma själv mot forsen strid.

Vi äro eld, vi äro ljus.

Vi lysa upp er väg i dimma.

När faror smyger kring ert hus.

Vi hålla vakt till sista timma.

Kom, drick oss ur månens skål,

Smaka den bleke förtrollarens safter.

Människa kasta ert bleka stål.

Sänk er i kaos formlösa krafter.

Men när ni i stormande höst

Bygga ert eget skydd om natten

Vi går mot väst, med längtan i bröst.

Vi äro vind, vi äro vatten.(i)

"Förunderligt, eller hur?" Avalon vände sig mot rösten och såg Aragorns leende ansikte.

"Ja, jag kan aldrig sluta förundras över den här världens mysterier…" mumlade Avalon till svar.

"Det har kommit bud från Gondor, Avalon. De önskar att ni kommer dit."

Avalon nickade och såg ut över trädgården. "Hur slutade striden?" Frågade han sedan, nästan rädd att höra svaret.

"Vi vann, Avalon… vi vann." svarade Aragorn och klappade Avalon på axeln, "vi bör resa snart… jag går och gör i ordning hästarna."

Avalon återvände till sin kammare och såg att Safair lagt fram kläder åt honom, de var skinande vita och belagda med vackra brodyrer. Vid spegeln där hans pannring brukade ligga låg en alvkrona i renaste silver. Gåvor från Galadriel, det förstod Avalon så fort han såg dem.

Han klädde sig och fattade alvkronan. Han beundrade den en stund och satte den sedan på plats. I samma ögonblick kände han hur hans krafter återvände. Han såg på sin spegelbild och sina händer och förundrades. Hans hud som sedan hans födsel varit blott lite ljusare än människornas, bleknade nu till alvernas nästan vita ton. Hans mänskliga arv var borta.

Aragorn stod vid stallet och väntade på Avalon, den gamle konungen hade inte åldrats en dag sedan han bosatt sig i Vattnadal, snarare såg det ut som om han blivit yngre. Håret och skägget var ännu grått men ansiktet såg inte lika rynkigt ut. Han såg med stora ögon på Avalon när alven kom gående mot stallet. Hans dräkt sken vit och ren, alvkronans silver bågar låg glänsande över hans panna och flätade in sig i hans gyllene hår mot hans bakhuvud. En stjärna tycktes tindra på hans panna och Ilúvartars ljus sken från hans ansikte.

"Hur ska man kunna rida vid er sida utan att tappa anseendet?" frågade han med ett brett leende. Avalon bara skrattade.

De red utan längre uppehåll i hög takt tills de nådde Minas Tirith portar. När folket såg Avalon och Aragorn komma över fälten trumpetade vakterna till hälsing. Folket i staden såg förundrat på ryttarna när de skred in genom portarna.

"Folket är sorgset…" mumlade Avalon och såg sig omkring med en dyster blick. "De borde sjunga av glädje, aldrig mer ska de förtyckas av mörkret."

Aragorn såg sorgset på Avalon. "Arandil överlevde inte… sorgetid är utlyst för hans skull…"

Avalon drog en djup suck och kände sorgen välla fram. "och Eldarin?…" frågade han sedan.

"Eldarin lever Avalon, men han är lam striden tog hans ben."

"Tack, Elbereth…" mumlade Avalon och drog en djup suck av lättnad.

De skred in i Konungens sal och såg Arathan stå vid fönstret som vette ut mot gården, djupt försjunken i tankar.

"Det är en sorgens tid ni ämnar besöka oss i…" mumlade han utan att titta på Avalon. Avalon gick fram till Arathorns sida och såg ut genom fönstret. Där bland träden och buskarna hade man rest en byst av Arandil. Avalon såg Imra och några av Amazorerna lägga ner blommor vid statyn. Imra blickade upp mot fönstret. Avalon såg in i hennes söndergråtna trötta ögon. Hon lade handen på sin mage och smekte den ömmt. Avalon nickade försiktigt. Imra bugade djupt och fällde upp huvan på sin grå kappa.

"Faria misslyckades i alla fall med sin plan… det finns bara vi och Eldarin…" mumlade Arathorn. "Eldarin kan inte styra både Rohan och Gondor, som han lever nu och han kan inte bli far. Konungarnas ätt är bruten"

Avalon efter Imra medan hon och amazorerna försvann ut ur trädgården. "Jag är inte så säker…" mumlade han och log ett försiktigt leende.

"Kom, jag har något ni ska få ta hand om." sade Atarhorn och gick fram till Gondors upphöjda tron och plockade fram ett paket. Han räckte det högtidligt till Avalon. Avalon såg noga på det, det var Andúril, inlindad i ett tygstycke.

"Ert folk smidde samman denna klinga för länge sedan för vår ätts anförare. Nu hoppas jag att ni vill ta hand om det igen. Vår ätt är bruten, det måste finna en ny ägare."

"Jag ska se till att det inte hamnar i orätta händer…" svarade Avalon och bugade för Arathorn. Medan de gick mot palatsporten sade Arathorn sakta.

"Vi kommer snart att kröna Búrfell till ny konung, han kommer att behöva mycket träning… han har valt att ta Felice av Västfold till sin hustru."

"När landet behöver en konung…" mumlade Avalon med ett leende på läpparna. "Jag tror Búrfell är ett utmärkt val. Jag kan tyvärr inte stanna för kröningen, mitt folk kallar mig väster ut över haven. Jag reser mycket snart."

Arathan nickade och såg på sin far. "Du ser ut att vara yngre än jag, har fe folket förhäxat dig så?" Skojade han och kramade om sin far. "Jag kommer aldrig att träffa dig mer, antar jag…"

Aragorn skakade på huvudet. "Jag följer Avalon, min son, till den här världens ände om jag så måste." sade han och strök Arathorns vita hår. "Det finns ingen plats för mig här."

Så gav de sig av. Avalon visste vad han skulle göra med svärdet, han viste en som skulle kunna ta hand om det. De red till Rhuns insjö, en enorm insjö öster om den mäktiga Mörkmården. De steg av sina hästar och gick fram till strandkanten. En ljus dimma låg över sjön. Avalon såg ut i dimman och tog sedan ett steg ner i vattnet.

Löven på träden runtomkring började skälva och Aragorn hörde en röst han älskade flyta fram genom dimman. Inför deras ögon uppenbarade sig Safair ur dimmans dunkel. Hon gick på lätta fötter fram över vattnet och yran sviktade blott lite under hennes nästan genomskinliga skepnad. Avalon gick fram till henne, räckte henne svärdet och hängde Samyon om hennes hals.

"Du, min äldsta dotter, arvtagare till Minorills och mörkmårdens krafter. Du som ännu länge ska vaka över människornas ätt. Konungarnas ätt linje är bruten, men ännu finns Elendils blod i människornas ådror. En ny konung ska komma, en av Elendils ätt. Han ska bli en god konung, värdig sina höga fäder. Vaka över svärdet, håll det tryggt och dolt, tills denne konung kommer och kräver sitt arv. Han är den enda som kan nyttja det. Ge det även ett nytt namn, för att dölja dess tragiska förflutna och barna väg för en ny framtid."

Safair nickade och tog emot svärdet.

"Jag ska kalla det Exalibur."

Avalon log och vände sig nu till Aragorn. "Jag har även en gåva till dig, du som bär min dotters kärlek." Avalon plockade fram ett halsband ur en vit skinnpåse som han bar vid sitt bälte och trädde det om Aragorns hals. "Det är en länk av Mithrill, lika obrytbar som er kärlek. Hänget är krönt med en tår från en älva, en av de tårar Safair grät vid sin moders död. Den kommer att ge din själ möjligheten att bli kvar vid hennes sida tills hennes uppdrag är utfört."

Aragorn såg lyckligt på Safair och tackade Avalon. Avalon kramade om sin dotter, när tiden var mogen skulle de ses igen. De stod vid strandkanten och såg hur Safair vandrade ut i vattnet och hennes gestalt upplöstes i dimman.

"Jag ska bygga mig en stuga här och vakta henne…" sade Aragorn tyst. Avalon log och satte sig på Mithwen. Aragorn vinkade glatt när de red iväg.

Avalon red mot Rohan, han ville ta farväl av Eldarin innan han gav sig av. När Avalon kom ridandes över Rohans slättland ekade trumpeter till hälsning. Endoras stod under återuppbyggnad, överallt arbetade människor flitigt. Avalon gick trappan upp till gyllene hallen, ännu var inte hallen återförd till sin forna storslagenhet men skickliga hantverkare var en bra bit på väg. När Eldarin såg Avalon stiga in genom Gyllene hallens portar blev han nästan stum av glädje. Eldarin satt på Rohans tron med en vacker pläd över sina lama ben. Avalon steg fram och bugade vördnadsfullt. Eldarin log och sneglade på alven.

"Det är inte min gamle vän som står framför mig. Jag vet vem du är… Arangalad. Jag har sett dig i denna skepnad en gång tidigare."

Avalon log och såg på Eldarins lama ben. Han gick fram och lade sina händer mot dem. Eldarin lutade sitt huvud tillbaka och lät alvens helande värme skölja över honom. Känseln återvände sakta till hans fötter. Eldarin tog Avalons hand i sin och såg tacksamt på honom.

"Tack min vän… men den största gåvan har du redan gett mig."

"Jag vet", sade Avalon lugnt och såg på Melyanna som steg fram bakom Eldarins tron och lade sina händer på hans axlar. Avalon släppte Eldarins hand och kramade om sin dotter.

"Men jag förstår inte hur det är möjligt? Safair är förvisad till Rhuns insjö, hur kommer det sig att du är här?"

Melyanna log och såg sin far i ögonen och hennes röst började klinga i hans tankar.

Min själ valde odödligheten i den sekund Aftonstjärnan hängdes om min hals, det gav min själ en liten gnista av liv. Nog för att Safair skulle kunna finna mig i skuggornas rike. Som gottgörelse för det onda som gjordes mig i livet fick en gåva av Varda innan jag och Safair skickades tillbaka till Midgård. Jag får vistas vid Eldarins sida tills hans liv är slut.

Avalon nickade och kramade Melyanna ännu en gång. "Jag har kommit för att ta farväl, mitt folk kallar mig tillbaka över haven. Jag reser mycket snart. Jag har en gåva till dig."

Avalon tog alvringarna från sina fingrar och räckte Narya och Vilya till Melyanna. Hon såg frågande på honom. "Jag vet att de aldrig kan ersätta att jag kvävde din röst… men de kan hjälpa dig i ditt framtida arbete. Jag har även en gåva till den som bär din kärlek. Ställ dig upp Eldarin, ingen följer en konung som bara sitter på sin tron hela dagarna..."

Eldarin tog satts och ställde sig upp på vingliga ben, hans ansikte sken av glädje. Avalon hängde ett likadant halsband om Eldarins hals som det han givit Aragorn.

"Så ni kan spendera evigheten tillsammans om ni vill… "

Eldarin såg på halsbandet och tackade Avalon, sedan tog han Melyannas hand och vandrade med henne och Avalon ut på terrassen, folket jublade när de såg sin konung på fötter igen. Eldarin höjde sin hand till hälsning.

"Folket gläds, de trodde att de fått en lam konung. Ni har åter väckt deras tro på mirakel." sade Eldarin lyckligt.

"Era ben bär er visserligen… men du ska veta Eldarin, att vad livet inte givit är inte heller mitt att ge. Du kan inte sätta barn till livet Eldarin av Rohan."

Eldarin mötte Avalons alvarliga blick och nickade sorgset. "Jag vet, min vän... Folket här väljer en ny regent när jag är borta. Det kommer inte att bli min son, men jag är säker på att de kan finna någon som är lika värdig."

"Det är jag säker på." Avalon tog åter Eldarins hand och sade sedan farväl. Han visslade en hög ton och Mithwen galopperade fram till terrasstrappan.

"Det är dags för mig att ge mig av…" sade alven tyst.

"Nej, stanna. Snälla stanna vid vår sida." bad Eldarin och såg sorgset på Avalon. Alven skakade på sitt huvud. Han blundade och böjde sitt huvud fram och tillbaka som om han lyssnade till en röst i vinden.

"Mitt folk kallar mig till Valinor, jag hör deras klara röster. Min tid i Midgård är förbi, mitt uppdrag utfört. Melyanna och Safair delar nu mitt ansvar."

Sedan gick Avalon ner för trappan och satte sig på Mithwens starka rygg. Avalon höjde sin hand i ett sista farväl och red ut ur staden. Folket följde honom med blicken tills han försvunnit utom synhåll.

"Farväl Arangalad…" viskade Eldarin sorgset, sedan tog han Melyannas hand och gick tillbaka in i Gyllene hallen.

Avalon stannade ett ögonblick och såg tillbaka på Endoras hans hjärta fylldes med en frid han inte känt på länge. "Kom nu Mithwen, nu är det vår tur…" sade Avalon och strök hästens hals. De red mot solnedgången, till de grå hamnarna. Överallt där de drog förbi stirrade folk och berättelser föddes som talar om en ryttare i vit klädedräkt som sken likt månen och bar en stjärna på sin panna. Det sägs att han bringar lycka och fruktsamhet.

När Avalon kom fram till hamnarna låg de stilla och öde, så när som på en liten grå eka som låg förtöjd vid kajen. Det var natt och stjärnorna glimmade över hans huvud, allt som hördes var vågornas lugna skvalp mot kajen. Avalon red fram till kajkanten och fann en liten figur med stora fötter och krulligt hår som satt hopkrupen under sin kappa och puffade på sin pipa.

"Så du kommer nu… jag har suttit här länge. Tänkte just att du kanske skulle komma. Det är en lång väg att resa ensam. Har man gjort det en gång så väntar man gärna på sällskap om det är möjligt…"

Avalon skrattade och sträckte ut handen mot den lille figuren. "Om det är min mor eller Lady Galadriel som sänt dig över haven får jag förståss aldrig veta. Kom, min vän och vissamlare, sitt upp med mig så gör vi resan tillsammans. Kom, mäster Frodo, det är dags för oss att återvända till våra fränder. "

Hoben blickade upp mot honom och log glatt. Sedan tog han Avalons hand och satte sig framför honom på Mithwen. "Jaha… vad gör vi nu då? Vi kan knappast rida över vattnet."

Den lille hoben han inte säga mycket mer förrän en tjock vit dimma dörjade rulla ner från landet och ut över havet. "Hör, sade Avalon. Safair sjunger…"

Han slöt ögonen och lyssnade till sin dotters klara stämma. "Se!" Ropade hoben. "Vattnet fryser där dimman drar fram!"

Avalon manade Mithwen ut på isen och snart satte hon av i full fart. Mitwens hovar trummade mot isen så flisor flög vida kring och glimmade likt kristaller i månskenet. Alvernas tid i Midgård är förbi, det sägenomspunna folket har lämnat dessa dödliga stränder.

Som om de varit blott en sägen... var de borta…

-------------------------------------------------------------------------------

(i) Karin Boye med tillagda verser...(igen)...